Barnbio-event i stan – vem är det egentligen som är känslig?

Björn jobbar på ett företag som liksom är känt för att vara socialt. De är IT-konsulter men har ändå en egen eventavdelning som fixar och trixar förvånande mycket för sin personal.

Förra helgen var vi på ett familjeevent med titeln “barnbio”. Simon var supertaggad, han har varit på barnbio en gång förut med sin morbror (de såg Alfons Åberg) och vet att de vankas popcorn.

Barnbio med Drömlandet

De hade alltså hyrt en mindre salong på Sergelbiografen, och bjöd på popcorn och festis. Våra ungar är ju inte superstora, och filmen som skulle visas var “Drömlandet”. Det svåra med att se film med pojkarna är att avgöra om det är för läskigt för dem. Ibland glömmer vi att Adrian är så liten som han ändå är; han håller ju nästan jämna steg med Simon i det mesta (på grund av Simon snarare än tack vare) och han älskar att se på film.

Animerade långfilmer har nästan alltid en läskig passage med skurkar och monster och allt vad det är, så jag var lite beredd på att kanske behöva distrahera Adrian – eller till och med behöva gå ut med honom.

Filmen var förstås på svenska, btw. Riktigt rolig, så det var underhållande för oss allihop.

Vi kom dit, något sena, hann inte prata med Björns kollegor eller mingla alls, krånglade oss in med de utlovade popcornen ganska långt bak och hann precis sätta oss innan filmen började.

En kvart in i filmen insåg jag att popcornen smakade smör* och att Simon skottat i sig en halv sån där liten kartong redan, så han fick bara dricka festis efter det. Vad gäller filmen, så var det nog jag som blev mest påverkad av oss alla. Vid inte mindre än TVÅ tillfällen satt jag och torkade tårar ur ögonen (på mig själv, och det var inte lyckotårar), men i övrigt gick det ganska bra. Vid en kort passage tyckte Adrian att det var läskigt, och vid ett sånt där knäpptyst bioögonblick ropade Simon plötsligt upprört:

“Ääääh, mamma! Jag har ont i min snoooopp!”

“Ojdå vännen, kom så går vi och kissar,” viskade jag och började resa mig.

“JAG HAR ONT I MIN SNOPP!!” fortsatte Simon medan vi stegade nedför trapporna och passerade framför bioduken på väg mot dörren.

“Kissa! KIIISSAAAA!!” skrek han medan bio-June klättrade upp i jättemaskinen och började laga den McGyver style och jag knuffade upp dörren mot korridoren och toaletterna intill.

Det gick bra, för övrigt. Det var inte första gången han kommunicerade akut kissnödighet på detta sätt, och vi trippade tillbaka in 5 min senare på ett betydligt mer diskret vis.

barnbio på sergel
Mina små rutinerade cineaster.

Mysig utflykt

Sammanfattningsvis var det jättetrevligt. Vi lyckades vara totalt asociala på eventet, men alltså, bio är inte en social aktivitet och eftersom den började kl 10:30 så blev det bråttom hem för lunch innan Adrians eftermiddagslur liksom kidnappade honom i trappan halvvägs upp till sovrummet efter maten.

Det är klurigt med utflykter så länge barnen måste sova efter lunch, så är det bara. Men just nu sover även Simon efter lunchen på grund av en ganska taskig pollenallergi, och detta är himla trevligt för plötsligt kan jag och Björn ägna oss åt lugn och ro i två hela timmar efter lunch, precis som när Barnen var mindre.


*Simon har som sagt allergistämplats för ägg och komjölk. Även om popcornen sannolikt har olja med smörsmak på sig och inte riktigt smör (??) så hade vi behövt fråga först.

Bio och Prosecco

skandiabiografen
Vi satt på 5e raden utan en enda tomte framför oss. Fantastiskt.

Vi kom iväg på bio i stan i lördags, mamma satt barnvakt igen 🙂 Mockingjay part 2. Vi blev inte besvikna.

proseccoBion var slut vid 20 så istället för att åka hem direkt gick vi på restaurang. Inte den sorten som sist som kostar som en charterresa utan jag hade letat upp en liten italiensk restaurang, La Tentazione. Det var litet och hemtrevligt och mysigt och precis den sortens atmosfär jag gillar. Dessutom god mat. Men det märks att vi inte är vana; efter en bio på 2:17 satt vi mest och försökte tänka och prata rakt, dvs hålla tråden, så en Prosecco före maten fick räcka.

Vi var hemma 22:30, men det kändes som 03… Och så fick vi en redogörelse för Simons kväll hemma med mormor, som tydligen mest hade gått ut på att vara förbannad och sen somna nedbrottad i hennes famn medan hon guppade på pilatesbollen. Men det var det värt. Eller det tycker i alla fall jag och Björn 😉

SaveSave

Esperanto – vuxentid i lyxformat

Det har varit svårt att få tid över till att skriva denna vecka, så jag ligger lite efter. Här kommer en j ä t t e l å n g redogörelse för förra helgens bästa stund (och som vanligt är detta inte sponsrat).

Det började med att jag förra måndagen såg att Mockingjay part II skulle ha premiär. Jag tänker med jämna mellanrum på familjen jag jobbade hos i Lausanne, där föräldrarna alltid hade barnvakt bokad alla lördagar. De motiverade det med att det är viktigt att man tar sig tid som par att bara vara med varandra, oavsett hur trött man är när kvällen väl närmar sig och jag har alltid tyckt att det måste vara ett genidrag. Med det i åtanke talade jag om för Björn att vi borde boka mamma på lördag och gå på bio, och kanske till och med äta på restaurang bara han och jag.

Vi letade biljetter men hittade inga med bra platser till visningar utan 3D (Björn är allergisk mot 3D på bio), så vi bestämde att vi bara skulle gå på restaurang.

wunderlistVi har en app på våra telefoner som vi delar, Wunderlist heter den och är jättebra, framför allt när man delar en lista med andra användare (och där har vi Shoppinglistan som vardagsräddare). Vi har en som heter “Restauranger att prova” där vi skriver upp ställen man får tips om, och i vår lista var det bara Esperanto som hade bord när vi med ändan ur vagnen äntligen insåg att vi nog måste boka för att få plats. Ingen av oss kommer ihåg vem som fått tipset, varför eller av vem, så det var med viss förväntan vi bestämde oss. “Det här är nog ett ganska fint ställe” sa Björn, och tillade “men det är vi värda. Vi går nästan aldrig ut i alla fall.”

Jag fick alltså anledning att ta på både strumpbyxor (du vet den där sorten man bara fryser i), smink (utom mascara som är slut sen länge) och röda ullkappan. När vi satt på bussen kändes det som om jag lånat nån annans kläder, och i kappfickan hittade jag ett kafékvitto från december 2014 vilket var sista gången jag kunde ha kappan innan den blev för trång över magen.

i väntrummet

När vi kom dit tog man våra ytterkläder – alltså man kom fram och hjälpte oss av med dem – och så gick garderobstjejen före oss uppför trappan till ett slags väntrum. Vårt bord var inte tillgängligt ännu (vi var 15 min tidiga), men ville vi ha någonting från baren så länge? Jag bara log, Björn nickade och vi valde varsin drink från listan hon höll fram. Tjejen försvann, vi stod kvar, en annan tjej kom och visade oss till bordet. När vi närmade oss sagda bord stod en servitris bakom varsin stol, beredda att skjuta in dem när vi satte oss. Wow tänkte jag, det här har aldrig hänt förut, det var nytt.

Jag är ovan helt oerfaren vid dyra, fancy, lyxiga restauranger där servicen håller en sådan nivå att man känner sig kunglig. Hade servicen varit ännu skarpare hade jag känt mig direkt illa till mods men nu var det precis bra. Våra drinkar materialiserade sig på bordet och bartjejen intill, hon hällde upp champagne över körsbärssorbet i mitt glas under tystnad, trippade sedan runt och ställde sig mitt emot oss och förklarade sakligt och lågmält vad det var vi hade framför oss.

Min drink var grym. Björn var såld på sin med, trots att det låg 2 stora skruvsnäckor i glaset som han måste parera med näsan för att kunna dricka. Tjejen hann knappt avlägsna sig förrän en servitör kom fram med menyn. Det enda man hade att välja mellan var 6-rätters eller 10-rätters, med tillhörande dryckespaket eller ett och samma vin genom hela kalaset. Vi gick på 6-rättersmenyn med dryckespaketet.

Esperanto mise en bouche

Så fort menykillen gått kom en annan fram med en “mis en bouche”, 4 miniatyrstrimlor torkat kött som de tydligen gjort själva. När vi tuggat i oss dem (jättegoda) kom en servitör och hämtade lilla fatet, sedan kom en annan servitör med nästa miniatyrsmakretare eller vad man ska kalla dem och sådär höll det på. 8 olika minigrejer presenterades i lugn fart, alla med sin egna förklaring, beskrivning och bakgrund. Sedan drog själva menyn igång med för mig helt okända begrepp som oxiderad äppeljuice, frusen daikon, konbu, rostat potatisvatten och söl. Vinerna som serverades till varje lilla rätt passade bra, det var en ren fröjd kan jag säga.

Esperanto meny

Ljudnivån var låg men tillräcklig för att kunna hålla normal samtalston utan att känna att man tilltalade hela rummet. Jag var så road av att bli uppassad, och maten var så god och vinerna så goda och min drink var så god och oj vad jag är ovan vid mer än ett halvt glas vin 🙂 I och med att jag inte kände mig hemma i miljön så blev det lite rundfotat studiebesök av det hela, där jag satt och funderade över saker som “Tror du den där servitören övat in den där minen han har när han häller vatten över handdukarna?”, “Jag slår vad om att Harry där borta är fransman” (en av servitörerna bar Harry Potter-glasögon), och “undrar hur de kommunicerar med varandra”. Björn bidrog entusiastiskt bland annat med frågeställningen huruvida man kan andas genom mun och näsa samtidigt eller bara ena eller andra.

När det var dags att gå erbjöd de sig att ringa taxi men det ordnade vi själva, och så hade de burit upp våra ytterkläder till väntrummet ovanför trappan. Man hjälpte oss på med kläderna och så fick vi varsin goodiebag med 2 éclairer, en vanilj och en kött. Ja, jag vet, köttéclair, men det var nästan godare än vaniljvarianten, hör och häpna.

När vi kom hem berättade mamma att Simon varit lite orolig och sedan spytt ner hela sig själv och halva henne, fattat misstycke över detta och vrålat sig genom tvättningen, men i övrigt hade det gått alldeles strålande. Jag kände mig så vuxen plötsligt, nu är det jag som kommer hem till barnvakten och inte tvärtom. Känns himla märkligt när man som jag varit yrkesbarnvakt (aupair) i förhållandevis många år och alltid suttit framåt dygnets sista timmar och räknat minuterna tills man blir avlöst och får åka hem och sova.

Jag är så glad att det funkar, så nu har vi övertalat henne att ta honom även nästa lördag då vi kanske kan få tag på biljetter till filmen.