Vårens första skogsutflykt

Det var riktigt varmt och fint väder i helgen som gick. Min kusin och hennes pojke, som är ett år yngre än Adrian men lika stor för det, var och hälsade på och sov över. I lördags röjde de i trädgården – pojkarna alltså, min kusin satt lugnt med mig i vårsolen, ansiktet mot ljuset och öronen på skaft – och i söndags gick vi upp i skogen med picknick. Där kom vi på att vi skulle tända en liten brasa i en av eldstäderna. Det blev ingen riktig fyr på det hela men pojkarna tyckte det var kul att samla små torra pinnar så då satt vi där på hällen, med ansiktena mot ljuset och öronen på skaft medan pojkarna röjde i närheten.

Vi gick en sväng ner till vattnet också. Barnen hade gummistövlar, och gick ner i vattnet och klagade på blöta fötter. De hittade tunna vilsna små isflak som lossnat från isen på sjön och drivit in mot stranden. Simon hade hittat en pinne som såg ut som en ishacka i skogen, och den använde han till att hacka och bära is med.

Sjöhistoriska i Stockholm som förmiddagsaktivitet en regnig lördag

Genialisk idé

Vi var på Sjöhistoriska i lördags med barnen. Personligen är jag fascinerad av museer i allmänhet och historiska sådana framför allt, och pojkarna nappar alltid när man säger ”sjörövare”, så vi tänkte att det kunde bli kul. Och om inte annat så skulle det finnas ett lekrum och pysselhörna så det var definitivt värt ett försök. Dessutom är det gratis.

Uppladdning

Vi började med att äta äpple i matsäcksrummet, som ligger alldeles intill lekrummet och förvaringsskåpen (som är gratis). Detta ledde till en lite väl hög motivation att ta sig igenom utställningarna så fort som möjligt.

Avverkning

Som ganska ofta när vi är iväg nånstans så tar ena barnet mig i handen och drar iväg, och det andra tar sin pappa i handen och går åt ett annat håll. Simon och Björn blev kvar en stund vid utställningen Shipping & Shopping (alltså handelsfartyg och handelsrutter) medan Adrian tog sikte på lekrummet. Då hade vi varit på plats i 20 minuter och 10 av dem hade lagts på att knapra äpple i matsäcksrummet.

Jag gillar historia, jag tror för övrigt att jag har lyssnat på nästan alla av P3 Historias poddavsnitt, men hur jag än försökte göra Gustav III:s lustjakt spännande utan att prata om mord på maskeradbaler och annat ruskigt så var Adrians enda kommentar på den salen att ”det är läskigt, det är mörkt”.

sjöhistoriska lustjakt

Vill bara påpeka att det var förvisso dunkelt, men inte mörkare än det är i hans rum på kvällarna, fast nu var det nog inte ljusnivån det handlade om egentligen utan snarare ett hägrande lekrum, så när inget lirkande i världen kunde få honom på andra tankar var det bara att göra med den salen precis som vi gör med så mycket annat den här perioden i livet; dvs skjuta det på en luddig framtid.

Lekrummet

Efter detta kapitulerade jag och så sprang – SPRANG – vi till lekrummet där Adrian först bara gick runt och verkade bli förvirrad av allt som fanns där, men sen tog det fart.

sjöhistoriska lekrummet blubb

Och strax därpå dök Simon och Björn upp och sen var det full rulle.

sjöhistoriska lekrummet blubb

Det var många andra barn där också, men de kändes nog fler än de var eftersom alla föräldrar också var där. Gjorde mitt bästa för att inte fota dem.

sjöhistoriska lekrummet blubb

Lekrummet var inte så stort egentligen, men där fanns en hel del att göra och det fanns till och med ett lugnt krypin där man kunde lyssna på sagobok i hörlurar bland massa kuddar på golvet.

Bra grej

Jag rekommenderar att ge Sjöhistoriska en chans, många barn där var yngre än våra och det kanske gick lite bättre för dem än för oss på själva utställningarna. Och som sagt, skulle det inte vara er grej så finns ju alltid lekrummet och pysselhörnan (som vi inte testade och som kostar 50 kr/barn). Läs mer under Sjöhistoriskas Barn & Familj här.

Barnbio-event i stan – vem är det egentligen som är känslig?

Björn jobbar på ett företag som liksom är känt för att vara socialt. De är IT-konsulter men har ändå en egen eventavdelning som fixar och trixar förvånande mycket för sin personal.

Förra helgen var vi på ett familjeevent med titeln ”barnbio”. Simon var supertaggad, han har varit på barnbio en gång förut med sin morbror (de såg Alfons Åberg) och vet att de vankas popcorn.

Barnbio med Drömlandet

De hade alltså hyrt en mindre salong på Sergelbiografen, och bjöd på popcorn och festis. Våra ungar är ju inte superstora, och filmen som skulle visas var ”Drömlandet”. Det svåra med att se film med pojkarna är att avgöra om det är för läskigt för dem. Ibland glömmer vi att Adrian är så liten som han ändå är; han håller ju nästan jämna steg med Simon i det mesta (på grund av Simon snarare än tack vare) och han älskar att se på film.

Animerade långfilmer har nästan alltid en läskig passage med skurkar och monster och allt vad det är, så jag var lite beredd på att kanske behöva distrahera Adrian – eller till och med behöva gå ut med honom.

Filmen var förstås på svenska, btw. Riktigt rolig, så det var underhållande för oss allihop.

Vi kom dit, något sena, hann inte prata med Björns kollegor eller mingla alls, krånglade oss in med de utlovade popcornen ganska långt bak och hann precis sätta oss innan filmen började.

En kvart in i filmen insåg jag att popcornen smakade smör* och att Simon skottat i sig en halv sån där liten kartong redan, så han fick bara dricka festis efter det. Vad gäller filmen, så var det nog jag som blev mest påverkad av oss alla. Vid inte mindre än TVÅ tillfällen satt jag och torkade tårar ur ögonen (på mig själv, och det var inte lyckotårar), men i övrigt gick det ganska bra. Vid en kort passage tyckte Adrian att det var läskigt, och vid ett sånt där knäpptyst bioögonblick ropade Simon plötsligt upprört:

”Ääääh, mamma! Jag har ont i min snoooopp!”

”Ojdå vännen, kom så går vi och kissar,” viskade jag och började resa mig.

”JAG HAR ONT I MIN SNOPP!!” fortsatte Simon medan vi stegade nedför trapporna och passerade framför bioduken på väg mot dörren.

”Kissa! KIIISSAAAA!!” skrek han medan bio-June klättrade upp i jättemaskinen och började laga den McGyver style och jag knuffade upp dörren mot korridoren och toaletterna intill.

Det gick bra, för övrigt. Det var inte första gången han kommunicerade akut kissnödighet på detta sätt, och vi trippade tillbaka in 5 min senare på ett betydligt mer diskret vis.

barnbio på sergel
Mina små rutinerade cineaster.

Mysig utflykt

Sammanfattningsvis var det jättetrevligt. Vi lyckades vara totalt asociala på eventet, men alltså, bio är inte en social aktivitet och eftersom den började kl 10:30 så blev det bråttom hem för lunch innan Adrians eftermiddagslur liksom kidnappade honom i trappan halvvägs upp till sovrummet efter maten.

Det är klurigt med utflykter så länge barnen måste sova efter lunch, så är det bara. Men just nu sover även Simon efter lunchen på grund av en ganska taskig pollenallergi, och detta är himla trevligt för plötsligt kan jag och Björn ägna oss åt lugn och ro i två hela timmar efter lunch, precis som när Barnen var mindre.


*Simon har som sagt allergistämplats för ägg och komjölk. Även om popcornen sannolikt har olja med smörsmak på sig och inte riktigt smör (??) så hade vi behövt fråga först.

Ny hobby: familjeutflykter sena helgeftermiddagar

Vi har varit sparsamma med familjeutflykter av den här sorten, och med sparsamma menar jag totala främlingar, för det har känts lite osäkert. Du vet, mycket meck för kort tid på plats. Det är först nu som vi upptäckt att om vi inte måste äta middag hemma så blir det plötsligt mer utrymme och möjligheterna står bokstavligen i kö utanför dörren nu när det varma(re) vädret är här.

Nationaldagen

Jag har fortfarande inte berättat om hur oväntat bra vi hade det på nationaldagen…! Jag är själv förvånad över hur bra det blev till slut. Alltså vi hade ju alla förutsättningar förstås; först helg, sen måndag med barnvakt och dejt, sen ledig nationaldag med fantastiskt väder.

Dagen förflöt lugnt och stilla, och vi hade planerat att åka in till stan och ”essinge-nånting” för att träffa kusin Jonna efter att Simon vaknat på eftermiddan. Vi hade en liten dipp där när jag kom på att vi behövde veta vart vi skulle och försökte få tag på henne, och det inte gick. ”Essinge-nånting” var inte tillräckligt specifikt för att vi skulle våga chansa, så vi packade bilen ändå och åkte till centrum här i närheten istället.

När vi väl packat ur ungar, vagn och picknickutrustning upptäckte vi att vi missat hela firandet och att folk var på väg hem, men då ringde Jonna så vi tog tunnelbanan in till Fridhemsplan, bussen ut på Lilla Essingen och hoppade av vid Östra Primusparken.

Aldrig hört talas om. Aldrig varit där. Parken är liten, så det tog väl en minut att gå runt hela och leta efter min förlorade kusin innan hon hittade oss och vi kunde slå ut vår filt intill de andras.

Vid det här laget var klockan framåt 17. Adrian sov fortfarande sin middagslur, marken var full av filtar med folk i blandade åldrar och stilar och technomusiken dunkade i vågor över gräset. Adrian sov vidare. Simon stirrade storögt på allt och alla.

Vi hade plockat ihop varsin sallad i självplocket på mataffären vid Fridhemsplan, och det var det bästa vi kunde ha gjort i matväg. Simon åt sin sallad med bara sånt han gillar, medan han satt stilla på filten och typ intog omgivningen och försökte mata alla som pratade med honom med morötter.

Adrian vaknade. Även han stirrade storögt på allt men på ett väldigt taggat vis; han log konstant och hoppade med benen mest hela tiden. Simon, som tittat färdigt på folk, ställde sig upp och började härma alla som rörde sig till musiken.

Vid 18 tröttnade arrangörerna på alla barnfamiljer och vred upp volymen, vilket ledde till att vi först försökte leta lä från ljudvågorna, men vi gav upp efter ett varv runt parken och åkte hem. Kort men roligt, och vi var hemma till strax efter 19 – lagom för välling.

Skansen

Eftersom det gick så bra med ungarna, dvs inga härdsmältor, inga bråk, inga dippar eller dylikt, så bestämde vi att vi måste hitta på mer saker med barnen. Därför var vi på Skansen i söndags.

Simon är fascinerad av allt han inte ser dagligen – och även av mycket som han ser dagligen – och sånt som rör sig är förstås spännande. Djur, insekter, grävmaskiner, lastbilar, flygplan – du förstår. Djurparker är därför ett tacksamt utflyktsmål.

Skansen har lite tokiga öppettider för vår rytm med middagsvilan och mat och allt det där, men vi tråcklade oss iväg och efter att ha glömt Adrians napp hemma, lyssnat på hans övertrötta bebisvrål hela vägen i bilen, blivit irriterade, kört vilse, blivit åksjuka, upptäckt att vi även glömt Adrian mat hemma, stannat och panikhandlat bebismat på 7eleven och bytt förare så kom vi till slut fram.

Adrian somnade direkt, och Simon var en fröjd att ha med sig. Han gick lite själv, åkte lite vagn, satt på pappas axlar och trodde att han bestämde vart vi skulle gå.

Undervattensfönstret hos sälarna var svårt att slita sig ifrån.

När Adrian vaknade gick han plötsligt in i ett nytt utvecklingssteg och vägrade sitta i vagnen, så han fick stå istället.

När det var dags för mat så försökte jag ge honom av barnmatsburken som Björn nyss handlat, men den var från 8 månader med spaghettibitar i och han såg bara äcklad ut, så det blev att tanka i honom en fruktklämmis (som Björn också köpt som backup tack och lov) istället och börja gå mot utgången eftersom de snart skulle stänga.

Trots failen med nappen och maten så var det ändå en bra utflykt. Vi hade tänkt äta på restaurang också, men utan mat och napp till Herr Plötslig Hungerdipp Från Ingenstans så kändes det som nåt att spara till nästa gång.

Failsafe

Skötväskan har nu berikats med sin egen nappflaska och en färdigblandad tetra för Adrian, samt en egen napp, så att detta inte händer nästa gång.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Barndomens 4H gård

När jag var liten, alltså dagisliten, bodde vi i närheten av en 4H-gård – alltså en sån där med hästar, får, höns, kaniner och lekplats och jag vet inte vad. Vi brukade vara där ibland på helgen, och jag minns att jag tyckte det var jättekul.

Stället finns kvar, men jag hade glömt att det existerade – dvs fram tills min mamma tog med Simon dit för 2 veckor sen. Han gjorde inget annat än att prata om hönsen när de kom hem.

I helgen åkte jag och Björn dit med barnen. Jag var max 7 år gammal när jag var där senast och stället har naturligtvis förändrats mycket, men jag kände igen mig. Inte som att jag hittade eller så, men när jag gick runt där med Simon i snålblåsten och fick små minnesblixtar kändes det så välbekant. På ett främmande vis. Som ekon från nattens dröm som man trodde att man hade glömt helt. Typ déjà vu.

Alla som var där frös, förutom alla barnen då. Och jag.

”Hur länge måste vi vara här?” frågade Björn när vi varit på plats i en halvtimme.

”Så länge som möjligt!” sa jag hurtigt och fortsatte min pitch till Simon om att åka den jättestora rutchkana.

Han nappade aldrig. Istället stod han som förstenad och stirrade på hästarna, pratade om fårens vattenhink eller om kaninerna som inte fick vara ute.

Nästa gång. Då händer det.

Hur man tömmer en lekplats på under en minut

Björn är krasslig, och har så varit i fan 3 veckor nu. Simon snorar överallt som vanligt, Adrian hör också börjat nu och jag har börjat få lite ont i halsen, men jag antar att det är i sin ordning.

Igår var det lördag och för att göra nåt tillsammans, som JAG dessutom gillar för egen maskin, föreslog jag en utflykt.

”Javisst”, sa Björn. ”Vart då?”

Jag flirtade.

termosmugg-delux”Bromma Blocks?” sa Björn.

Jag hade redan nämnt att jag ville dit i veckan, eftersom min termosmugg försvunnit och jag har svårt att få ordning på vardagen utan den. De säljer sådana på en affär där, alltså jag menar kolla vilken skönhet! Man kan tappa den i golvet utan att den läcker, och den håller lätt värmen i 1,5 timme innan det börjar bli ljummet. Helst ville jag ha den ofärgade varianten eftersom den här inte går att köra i diskmaskinen men äsch. Det gör ingenting.

Anyway. Vi åkte dit, handlade mugg och lite julprylar och hittade lekhörnan där vi släppte lös Simon medan Adrian sov. Faktum är att Adrian både somnade och vaknade hemma, så han var liksom inte inblandad i utflykten mer än som bagage.

Simon behövde 10 min för att bli varm i kläderna och sen var det full fart i lekhörnan, precis som det var på alla andra ungar där i varierande åldrar. Han röjde järnet medan jag och Björn satt på bänken lutade mot varandra och diskuterade bänkskiva till köket.pa-leklandet

Efter kanske en halvtimme passerade en annan mamma mig och Björn. Hon var på väg in att hämta sin unge, kastade en blick på oss och sa:

”Det är ett barn som kräks där borta. Om jag var ni skulle jag inte våga vara kvar.”

”Va?! Var??” hojtade jag och Björn i munnen på varandra samtidigt som vi for upp som skållade från bänken. Mamman pekade, men jag tittade inte ens.

”Tack!” sa jag över axeln samtidigt som jag joggade ikapp Simon och tog honom i ett björngrepp. Jag kunde se nyheten sprida sig som en löpeld bland föräldrarna på plats, och alla reagerade exakt som vi.

”NEEEEEEJ!” ropade Simon.

”Joj!” ropade jag, gav honom till Björn som redan stod startberedd med vagnen, drog på mig stövlarna och snubblade efter Björn som redan rundat hörnet. Jag kastade en blick bakom oss och såg att inte ens hälften av alla barnen var kvar.

Antagligen var det ingen fara, men magsjuka skyr man som pesten och jag har svårt att tänka mig ett mer effektivt sätt att tömma en lekplats än att ropa ”kräks!” så att några hör.

 

Varför vill du fota min unge?

Jag och Simon skulle på utflykt härom dagen, så vi tog vagnen och knallade iväg till tunnelbanan. Det var första gången han åkte tunnelbana, han satt i mitt knä med overallen runt midjan och stirrade storögt på alla som satt i närheten. Han är ju väldigt liten och folk tittar förstås tillbaka, de kan inte hjälpa det. Mitt emot oss satt en tjej i yngre tonåren och log mot Simon som flinade sådär förbehållslöst som barn gör, men när hon såg att jag såg det skärpte hon ögonblickligen till sig och tittade bort, som om hon begått nåt socialt fel. Efter ett tag tog hon upp mobilen, glömde stänga av ljudet, höll upp den mot oss och tog en bild.

Det var en ung tonårstjej, och vi var främlingar för henne, så jag brydde mig inte om det. Hade det varit en vuxen vet jag inte om jag hade reagerat annorlunda… Jag borde förstås ha gjort det, men jag vet inte för jag var så oberedd på det där – jag tror ju att folk ska respektera mitt barn på samma sätt som de respekterar mig, men icke. Jag är inte impulsiv och behöver lite tid på mig för att greppa och tycka i en ny situation, sån är jag, så nu måste jag tänka ut en handlingsplan om detta händer igen.

Så vad gör man? Ska man kräva att personen ska radera bilden? Eller ska man se det slaget som onödigt, förlorat redan från början, och istället nöja sig med att tala om vad man tycker?

För mig är det integritetskränkande men det beror också på vem som tar bilden. En främmande tonårstjej… jag ser ingen harm i det. Hon borde veta att man frågar först men jag hade sagt ja ändå. En vuxen kvinna? Respektlöst. En vuxen man? Respektlöst och oroväckande (tyvärr). Om man ber om lov kan det vara en annan sak, men alltså varför vill du fota min unge? Det är inte en utställningshund jag har i knät ändå.

bebis på tunnelbanan

Simon sov i vagnen på vägen hem, så då behövde jag i alla fall inte fundera mer på saken.

När man är sitt eget problem

Idag ska Simon och jag åka ut till Tessan i Mölnbo. Hennes barn, Ebba och Adam, har höstlov så det blir vi två plus barn.
Mölnbo, för den som inte vet, trafikeras av pendeln men ligger så långt bort att man där pratar om Stockholm på samma sätt som man pratar om Uppsala eller Västerås, dvs som ett annat land.
Drömde inatt att tiden bara gick idag, sådär som den kan göra vissa dagar, utan att vi kom iväg. Jag blev tvungen att ringa henne vid 16:30 för att undra om hon fortfarande tyckte det var en bra idé att vi kom, men då fick jag inte tag på henne.
Känslan var den där du vet när man blir så besviken på sig själv, så trött pch less och arg för att man är sitt eget problem och frustrationen får nästan inte plats i bröstet för att man inte fattar hur det gick fel.
Det tar en dryg timme att köra, så jag planerar att pricka in Simons förmiddagsvila i bilen.
Det här blir en bra dag. Måste komma ihåg att ta med mig kameran.