När jag var liten, alltså dagisliten, bodde vi i närheten av en 4H-gård – alltså en sån där med hästar, får, höns, kaniner och lekplats och jag vet inte vad. Vi brukade vara där ibland på helgen, och jag minns att jag tyckte det var jättekul.
Stället finns kvar, men jag hade glömt att det existerade – dvs fram tills min mamma tog med Simon dit för 2 veckor sen. Han gjorde inget annat än att prata om hönsen när de kom hem.
I helgen åkte jag och Björn dit med barnen. Jag var max 7 år gammal när jag var där senast och stället har naturligtvis förändrats mycket, men jag kände igen mig. Inte som att jag hittade eller så, men när jag gick runt där med Simon i snålblåsten och fick små minnesblixtar kändes det så välbekant. På ett främmande vis. Som ekon från nattens dröm som man trodde att man hade glömt helt. Typ déjà vu.
Alla som var där frös, förutom alla barnen då. Och jag.
”Hur länge måste vi vara här?” frågade Björn när vi varit på plats i en halvtimme.
”Så länge som möjligt!” sa jag hurtigt och fortsatte min pitch till Simon om att åka den jättestora rutchkana.
Han nappade aldrig. Istället stod han som förstenad och stirrade på hästarna, pratade om fårens vattenhink eller om kaninerna som inte fick vara ute.
Nästa gång. Då händer det.