Ny hobby: familjeutflykter sena helgeftermiddagar

Vi har varit sparsamma med familjeutflykter av den här sorten, och med sparsamma menar jag totala främlingar, för det har känts lite osäkert. Du vet, mycket meck för kort tid på plats. Det är först nu som vi upptäckt att om vi inte måste äta middag hemma så blir det plötsligt mer utrymme och möjligheterna står bokstavligen i kö utanför dörren nu när det varma(re) vädret är här.

Nationaldagen

Jag har fortfarande inte berättat om hur oväntat bra vi hade det på nationaldagen…! Jag är själv förvånad över hur bra det blev till slut. Alltså vi hade ju alla förutsättningar förstås; först helg, sen måndag med barnvakt och dejt, sen ledig nationaldag med fantastiskt väder.

Dagen förflöt lugnt och stilla, och vi hade planerat att åka in till stan och “essinge-nånting” för att träffa kusin Jonna efter att Simon vaknat på eftermiddan. Vi hade en liten dipp där när jag kom på att vi behövde veta vart vi skulle och försökte få tag på henne, och det inte gick. “Essinge-nånting” var inte tillräckligt specifikt för att vi skulle våga chansa, så vi packade bilen ändå och åkte till centrum här i närheten istället.

När vi väl packat ur ungar, vagn och picknickutrustning upptäckte vi att vi missat hela firandet och att folk var på väg hem, men då ringde Jonna så vi tog tunnelbanan in till Fridhemsplan, bussen ut på Lilla Essingen och hoppade av vid Östra Primusparken.

Aldrig hört talas om. Aldrig varit där. Parken är liten, så det tog väl en minut att gå runt hela och leta efter min förlorade kusin innan hon hittade oss och vi kunde slå ut vår filt intill de andras.

Vid det här laget var klockan framåt 17. Adrian sov fortfarande sin middagslur, marken var full av filtar med folk i blandade åldrar och stilar och technomusiken dunkade i vågor över gräset. Adrian sov vidare. Simon stirrade storögt på allt och alla.

Vi hade plockat ihop varsin sallad i självplocket på mataffären vid Fridhemsplan, och det var det bästa vi kunde ha gjort i matväg. Simon åt sin sallad med bara sånt han gillar, medan han satt stilla på filten och typ intog omgivningen och försökte mata alla som pratade med honom med morötter.

Adrian vaknade. Även han stirrade storögt på allt men på ett väldigt taggat vis; han log konstant och hoppade med benen mest hela tiden. Simon, som tittat färdigt på folk, ställde sig upp och började härma alla som rörde sig till musiken.

Vid 18 tröttnade arrangörerna på alla barnfamiljer och vred upp volymen, vilket ledde till att vi först försökte leta lä från ljudvågorna, men vi gav upp efter ett varv runt parken och åkte hem. Kort men roligt, och vi var hemma till strax efter 19 – lagom för välling.

Skansen

Eftersom det gick så bra med ungarna, dvs inga härdsmältor, inga bråk, inga dippar eller dylikt, så bestämde vi att vi måste hitta på mer saker med barnen. Därför var vi på Skansen i söndags.

Simon är fascinerad av allt han inte ser dagligen – och även av mycket som han ser dagligen – och sånt som rör sig är förstås spännande. Djur, insekter, grävmaskiner, lastbilar, flygplan – du förstår. Djurparker är därför ett tacksamt utflyktsmål.

Skansen har lite tokiga öppettider för vår rytm med middagsvilan och mat och allt det där, men vi tråcklade oss iväg och efter att ha glömt Adrians napp hemma, lyssnat på hans övertrötta bebisvrål hela vägen i bilen, blivit irriterade, kört vilse, blivit åksjuka, upptäckt att vi även glömt Adrian mat hemma, stannat och panikhandlat bebismat på 7eleven och bytt förare så kom vi till slut fram.

Adrian somnade direkt, och Simon var en fröjd att ha med sig. Han gick lite själv, åkte lite vagn, satt på pappas axlar och trodde att han bestämde vart vi skulle gå.

Undervattensfönstret hos sälarna var svårt att slita sig ifrån.

När Adrian vaknade gick han plötsligt in i ett nytt utvecklingssteg och vägrade sitta i vagnen, så han fick stå istället.

När det var dags för mat så försökte jag ge honom av barnmatsburken som Björn nyss handlat, men den var från 8 månader med spaghettibitar i och han såg bara äcklad ut, så det blev att tanka i honom en fruktklämmis (som Björn också köpt som backup tack och lov) istället och börja gå mot utgången eftersom de snart skulle stänga.

Trots failen med nappen och maten så var det ändå en bra utflykt. Vi hade tänkt äta på restaurang också, men utan mat och napp till Herr Plötslig Hungerdipp Från Ingenstans så kändes det som nåt att spara till nästa gång.

Failsafe

Skötväskan har nu berikats med sin egen nappflaska och en färdigblandad tetra för Adrian, samt en egen napp, så att detta inte händer nästa gång.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett “Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
“Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib“Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

“Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

“Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: “annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. “Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. “Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

“Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Respekt för hantverk

“Dom hade väl helt vanliga kläder som man kan köpa av vilken hobbysömmerska som helst?”

Jag blir så trött när jag läser sådant. Den kommentaren kommer från ett forum och syftar på en nätbutik med handsydda babykläder. Just den nätbutiken verkar inte ha så originella grejer i och för sig, men hela kommentaren bara andas axelryckning och nedvärdering. Som om hon som skrev det menar att vaddå, det där kan ju vem som helst göra på en kvart före frukost med en symaskin från Ikea.

Ta vilken fabrikstillverkad tröja från nån av de vanliga stora kedjorna som helst. Syna den i sömmarna, bokstavligen, och kom sen och påstå att konstruktionen håller bättre kvalitet än handarbete.

Ta en färdigproducerad planch/tavla/tryck/print från valfri stor butikskedja, och jämför med ett handarbete. Kom sen och var förvånad över att handarbetet är så många gånger dyrare än massproduktionen som varannan människa hänger på sin vägg hemma.

Jag tecknar porträtt på beställning, parallellt med mitt arbete på hotellet, i vanliga fall. Jag får många förfrågningar som bara rinner ut i sanden därför att folk tycker jag är för dyr (jag är bland de billigare på marknaden). De jämför med priset för att tex låta printa ett foto på canvastavla. Jag bara kräks mentalt på dem och säger att ja, det är ju också fint, även om det inte är riktigt samma sak som en blyertsteckning som nån stackare lagt själ, hjärta och 10 arbetstimmar på.

Sömnad innebär inte samma totala monopol på ens existens som att teckna, därför orkar jag det ena men inte det andra nu. Kommentaren om “vilken hobbysömmerska som helst” träffar däremot rakt i mitt indignerade konstnärshjärta. Lite mer allmän respekt för hantverk vore trevligt, tycker jag.

Lilla E