Milstolpe i familjearkivet kring midsommar

Midsommarstången kläs.

Milstolpen vid sju år

Jag tar det baklänges och börjar med det viktigaste först; igår var första dagen NÅGONSIN som jag och Björn kunde sitta stilla i skuggan och mysa och pyssla med vårt, i princip hela dagen, trots att det var helg och båda pojkarna var hemma i trädgården.

Sju år. Lite drygt sju år tog det, och det är med andra ord ännu en milstolpe i familjearkivet.

Det är så vansinnigt varmt…! Vi tog tagit fram den uppblåsbara poolen, fyllde den och smörjde in barnen. Jag la fram badkläder och handdukar och pojkarna skrek, sprang, badade och hoppade hela dagen. Visst, de rök ihop några korta gånger, såklart att de gjorde, men inget som resulterade i utvisning eller tappat intresse. En längre paus gjordes då de försvann upp i Simons rum och satt tysta och byggde lego medan de lyssnade på Sean Banan på hög volym, vilket vi slapp lyssna så mycket på eftersom vi fortfarande satt ute under paviljongen och trivdes.

Det var magiskt. Framåt eftermiddan började jag våga kommentera det utan att vara rädd att jinxa det, för då var redan rekordet slaget för länge sen. Större delen av dagen präglades av fascinerad misstro; kan det verkligen vara såhär?

Sen rev de visserligen av ett hyss på kvällen där Adrian, på Simons instruktioner, byggde ett torn av kuddar under vårt vidöppna sovrumsfönster. Sen klättrade han upp på det, och stod där och kastade upp saker på fönsterrutan så att det syntes underifrån där Simon stod. 

Det kostade dem efterrätten, men jag tror de tyckte att det var värt det. I vanliga fall skulle det ha varit mardrömsmaterial för mig, men … antingen är det för ruskigt för att jag ska kunna ta in vidden av det, eller så blev jag på riktigt inte så orolig som jag tycker att jag borde, eftersom jag vet att risken att han skulle ha ramlat var liten. Men ändå. Nu har vi sagt att vi inte kan öppna fönstren på det sättet nånsin mer, och i och med det så kan det aldrig hända igen.

Midsommar 2022

Vi skulle ha åkt till en herrgård bortåt Strängnäs till, för att fira med två av Björns kompisar med familjer. Tyvärr visade det sig att ena kompisen blev sjuk och den andra kompisens son blev sjuk, så vi firade i närheten av oss istället. 

Resning av midsommarstången.

Vi dansade långdans, alla traditionella obligatoriska danserna utom Raketen och nån till. Vi gav upp strax innan dansens slut eftersom det blev så galet varmt. Jag kom till 9 ringar av folk runt stången innan jag tappade räkningen, och jag är säker på att det var flera till. Men det var roligt, och framför allt är det nåt vi gör för barnens skull. Midsommar tycker jag känns mer magisk än julafton, även om de är svåra att jämföra förstås. Ett barn kommer välja julafton alla gånger eftersom där bjuds på presenter, men vad är lättast att tro på; midsommarnattsälvor på blomsterängar eller flygande renar? Jag har alltid valt älvorna. 

Vi hade inga badkläder med oss, annars hade vi nog badat allihop.

Pojkarna är ute själva!

Det är så fint att pojkarna klarar sig lite bättre själva nuförtiden. Jag säger det och menar det, men det är inte riktigt som det låter ändå.

Sedan kanske 2 månader nu, är de ute och leker runt huset på egen hand. Låter det som en baggis? Du, det är en milstolpe i föräldraskapet. Det är typ lika stort som när barnet lär sig gå självt, och man kan räta på ryggen på lekplatsen. Jag och Björn kan vara kvar inne nu, men vi har hela tiden koll på att vi hör dem och var de är. Det här har sitt pris, såklart. 

Ingen tidsvinst

För det första är det svårt att få nåt vettigt gjort inne, eftersom man hela tiden lyssnar och kastar blickar genom fönstret. Det har lett till att jag fått iaktta dem utan att de nödvändigtvis vetat om att jag sett dem, vilket varit intressant eftersom vår närvaro såklart påverkar hur de beter sig. På gott och ont. 

Slagsmål

För det andra så ryker pojkarna såklart ihop med jämna mellanrum, och då tar det längre tid för oss att bryta det eftersom vi har en viss sträcka att tillryggalägga – där det ingår skarpa kurvor i hala strumpor samt skomomentet – innan vi hinner fram. Till följd av detta har de haft fritt fram att puckla på varann med grova pinnar, sparkas, rivas och kasta prylar på varann under tiden mellan mitt eller Björns arga varningsrop till att vi faktiskt kan lägga vantarna på dagens vapen. 

Tummade regler

För det tredje, så kostar det i tummande på regler. Alltså, ibland har jag sett vad de gjort, och tänkt att näää, jag orkar inte ta det här. Jag tar det om de ser mig, annars kan det vara. Istället tar jag fram mobilen och tar en bild. 

Här har vi Adrian som tagit locket av trälådan med uteleksaker, lagt den i vår buxbom och satt sig på den som en flotte:

Och här har vi Simon som organiserat upp skottkärran i trädet, och Adrian som tömmer den för att de ska få komma in:

Jag fick alltså anledning att uttala meningen “Vill ni komma in? Då får ni ta ner skottkärran ur trädet först.” – Fast det var mer en kul bonus snarare än en kostnad i sammanhanget.

Osäker på om päronträdet håller med om det.

Hyss

Det har förekommit en del värre hyss än ovan. Ett av de värre var när Adrian anföll en förbipasserande kvinna med stor hund på gångvägen med blomsprutan. Då for jag ut i strumporna. Det ska sägas, till Adrians försvar, att han fascinerande grundligt felbedömde situationen och trodde att kvinnan var med på det – men det hjälper ju inte om hunden hade blivit rädd och bitit. Kvinnan blev arg och skällde på honom, och även om det var en väldigt jobbig upplevelse för Adrian (och mig) så är jag glad att hon reagerade så starkt och visade det. Man ska vara försiktig med hundar man inte känner, den läxan MÅSTE läras. 

Adrian lär sig fortfarande i hårda smällar, som den med hunden, men Simons hyss har blivit mer … hemliga. Han har blivit bättre på att mörka dem, och han talar inte alltid sanning när jag frågar honom om dem. Det kommer bli klurigt framöver, det där. 

Föräldracocktail gjord på hyss och kryddad förskräckelse

föräldracocktail

Föräldracocktail gjord på hyss

Visst är det väl Emil som säger att hyss inte är nåt man väljer att göra hursomhelst? Det är liksom nåt som smyger sig på en och man vet inte att man har gjort ett hyss förrän det redan är gjort?

Simon kör hursomhelst – förutom sina vanliga påhitt – även Emil-varianten av hyss, såklart. Precis som alla ungar gör. Det var inte meningen att det skulle bli si eller så, men det råkade.

”RÅKADE?!” gastade Björn när han kom innanför dörren efter att ha hämtat pojkarna på förskolan härom dan. ”Man RÅKAR inte kasta en pinne i ansiktet på nån, Simon! Inte med den farten! Jag kunde ha blivit blind!!”

”Men pappa, jag skulle kasta ÖVER dig,” hördes Simon i logiskt resonerande tonfall ute i hallen. Björn försökte djupandas, det hördes också, liksom att han misslyckades med det.

”Man får inte kasta pinnar! DU FÅR INTE kasta pinnar! Hur många gånger har vi sagt det här?!”

Frustrationen vibrerade i rösten på honom, det är en speciell ton som alla föräldrar nog kan känna igen och relatera till. Så full av frustration, ilska, rädsla över vad som kunde ha hänt (och gärna lite kränkt också), men även tålamod och välvilja. Föräldracocktail, helt enkelt.

Mhm, men nu var det inte den historien jag skulle berätta. Nix, för Simon gör mer än att servera föräldracocktail i tid och otid; han skrämmer även slag på oss. Inte så ofta, men en gång är en för mycket – en känsla som jag också tror att fler kan relatera till.

När Simon försvann på cykeln

Det var lördag förmiddag. Jag och Adrian hade precis kommit hem från dansen, jag höll just på att kränga av honom overallen när Björn ringde.

”Är Simon hemma?” frågade han och försökte låta avslappnad.

”Nej. Borde han det? Var är du?” frågade jag, ej avslappnat.

”Vi har varit och lämnat skräp så jag går med vagnen från lekparken, Simon cyklade i förväg.”

Vi la på, jag tänkte att ungen brukar ju cykla i förväg och han är väl nånstans runt garaget … men oron hade redan satt sig. Två minuter senare ringde Björn igen.

”Jag hittar inte Simon,” sa han och nu lät han precis så stressad som jag försökte låta bli att känna mig. ”Jag får vända och gå och leta.”

”Nej! Lämna vagnen hemma och ta cykeln och leta istället. Jag klär på Adrian igen så kommer vi ut och letar vi med.”

Jag försökte att hålla oron i schack när jag berättade för Adrian att Simon är borta och att vi måste ut och leta efter honom. Adrian fattade galoppen direkt och ställde upp med att inte bråka när overall och allt skulle på igen och vi skulle ut och upp på cykeln, igen. Han ville hjälpa till, så medan vi rullade ut från grusgången gastade han redan ”SIIIIIIMOOOOON!!” för full hals.

Simon är 5 år, han kan cykla bra och Björn tappade honom ur sikte på ett ställe där han utan tvekan hittar hem. Han behöver inte ens ta sig över någon väg därifrån heller, och det upprepade jag för mig själv hela tiden medan vi cyklade omkring i närområdet. Björn ringde, och jag tänkte att nu har han hittat honom, undrar var han har varit.

”Har du hittat honom?” frågade Björn, och jag kunde känna hans oro lika väl som min egen.

Det tog fem minuter till innan Björn ringde igen och meddelade att sonen var återfunnen, och då hade han varit borta i 20 minuter.

Evigheters evighet

20 minuter är mycket lång tid, när man inte vet var ens femåring är nånstans. Paniken höll sig på avstånd eftersom Simon reder sig själv rätt bra, och eftersom han ju rimligen måste vara nånstans där han hittar hem.

Björn fann honom ganska nära lilla mataffären, som inte alls ligger på vägen hem från lekparken. Han hade stannat, klivit av cykeln och satt sig på backen vid kanten av gångvägen och väntat. Han hade inte rört sig ur fläcken, precis som vi lärt honom – vilket betyder att han blev rädd.

När han kom hem kastade han sig om halsen på mig och storgrät. Det var en lättnadens gråt, den som man bara kan gråta när man vågar känna efter igen. Han berättade att han hade blivit rädd, att han hade satt sig för att vänta på pappa men pappa kom inte och han var helt ensam. Ensam i hela världen.

”Lilla hjärtat, min fina lilla pojke, du gjorde helt rätt som väntade på ett ställe och inte cyklade omkring. Men … nog hittar du hem från mataffären, eller hur?”

Han nickade och torkade krokodiltårar från kinden.

”Om samma sak händer igen, alltså alldeles här i närheten där du hittar och vi kommer ifrån varandra jättelänge, så är det helt ok om du åker hem. Men du får inte gå över nån gata själv, det vet du. Visst?”

Han skakade på huvudet, tog sig samman och så, helt bara sådär, så var det över. Tänk om jag också kunde gå vidare på det sättet.

föräldracocktail på hyss
Simon kvällscyklar med mig till ovan nämnda mataffär. Cykeln är större än den ser ut, bara så du vet. Det är en ofördelaktig vinkel.

Det går rykten på förskolan

När jag lämnade pojkarna på förskolan i måndags sprang jag på en annan mamma, vars dotter Simon är ganska förtjust i, utanför dörren till hans avdelning. Vi växlade de vanliga standardfraserna om ”hur är det” och det där, du vet, sen hände följande:

Andra Mamman, AM: Vet du, det var så roligt för min dotter kom till mig härom dan och sa (och här växlade hon till ett mer dramatiskt tonläge) ”lever Simons mamma?”

Jag, leende och med ögonbrynen uppe vid hårfästet: Haha jaha?

AM: Jo och så sa jag ”Jo, men … vi träffade ju henne, du vet ju vem det är” och så blev jag lite osäker där, om jag hade missat nånting eller så, men så sa hon att Simon hade sagt …

Vi blev avbrutna av andra föräldrar som skulle lämna samt lite infotennis med en av pedagogerna. Jag hann börja fundera på vad tusan Simon hade hittat på nu.

AM: Ja, i alla fall, så sa hon att Simon hade sagt att han hade pruttat sin mamma i ansiktet så att hon inte kunde andas.

Vi skrattade. Åt hur barn är, åt Simons påhitt, åt dotterns mycket logiskt dragna slutsats av den lilla info hon hade fått.

Jag: Nä det var så att han kom och skulle mysa med oss i vår säng en morgon, och så la han sig under täcket, och fes. Han har en lite stökig mage då och då, han är sån, men den här gången var det annorlunda. Jag kunde inte ligga kvar, och då är inte jag den som går upp så lätt men det där … det var nåt annat. Det gick inte att andas.

Av den händelsen kom det sig alltså att en stackars flicka på förskolan trodde att jag hade dött. Att Simon gasat ihjäl sin mor, liksom.

”Tvingarstolen” – ett hyss av storebror

Det här var ett av Simons snällare hyss, ett han rev av i fjällstugan i Kläppen samma kväll vi kom dit.

Vi hade som sagt precis kommit innanför dörren med all packning, och pojkarna inspekterade alla utrymmen i huset. Uppe på sovloftet, där Simon på studs stakade ut sitt revir, fanns en barnstol från Ikea. Du vet, den där som de flesta haft eller åtminstone sett på restaurang nån gång:

”Titta mamma, här finns en barnstol! Mamma, en barnstol, mamma! Titta!”

Jag tittade. Simon såg glad och nöjd ut: ”Den kan Adrian sitta i.”

”Nja, alltså den där stolen är för lite mindre barn än dig och Adrian,” svarade jag. ”Jag är inte ens säker på att Adrian får plats i den … och OM han kommer i den så kommer han nog inte ur den sen. Lek inte med den, den är inte våran och vi vill inte göra massa märken på väggarna.”

”Varför inte?”

”Därför att om vi gör massa märken på väggarna så blir familjen som äger huset inte glada och så får vi kanske inte hyra nåt mer. Vi är rädda om andras saker.”

”Varför?”

”För att då är andra rädda om våra saker.”

Simon begrundade detta i en hel sekund innan han släppte stolen och gick vidare till att gräva fram en babysäng ur en garderob, packa upp sin tunnel som han krävt att få ta med sig hemifrån, hitta en lös golvbräda bakom soffan samt lite annat smått och gott som man inte vill ta fram.

Björn och jag packade upp, och sen började vi med maten medan pojkarna lekte på loftet. Efter en stund kom Simon ner själv, och efter en liten stund till ropade Adrian på mig. Han var inte arg eller ledsen, det lät mer som ett ganska lugnt titta-vad-jag-har-hittat-rop.

”Jag kan inte komma till dig nu Adrian, jag lagar mat.”

Det var tyst ett ögonblick, sen ropade han igen. ”Mamma? Mamma …!”

”Adrian, ni får leka själva nu, vi lagar mat,” svarade Björn mer bestämt.

”Men …” kom det från pojken på loftet. ”Hallå! Jag … jag sitter fast.”

Jag la ifrån mig vad jag hade för händer och gick uppför den branta lofttrappan. Där uppe satt Adrian i barnstolen, fastspänd med remmar och allt. Helt fritt på golvet, där fanns ingenting i närheten som han kunnat klättra på så han måste verkligen han ansträngt sig för att ta sig dit.

”Varför sitter du där,” frågade jag och försökte att inte skratta högt. Adrian såg glad och bekymrad ut på samma gång.

”För att … faktiskt … att … att … faktiskt …” – sådär kan han låta ganska länge, så jag började försöka lirka ut honom. Då kom Simon.

”… faktiskt … att … att … Simon sa … äm, äm, Simon, Simon sa, äm, faktiskt …”

”Jag sa att han skulle sätta sig där!” ropade Simon lyckligt.

”Haha va? Jaha, så då gjorde du det, Adrian?”

”Ja!” svarade han lika lyckligt.

”Ville du se om det gick att sätta fast honom där, Simon?”

”Hehehe … ja.”

”Mhm, jo det gick ju. Hur ska vi få loss honom nu då, hade du tänkt?”

”Jag tänkte inte på det.”

Jag fick loss ungen i alla fall, efter en stunds lirkande, och när han väl var fri och jag rest stolen så skuttade Simon fram och tog tag i stolens framben. Han började skjuta den mot Adrian:

”Adrian, det här är en tvingarstol! Det är en speciell stol, få se om du kan sätta dig i den! Jag är inte säker på om du kan göra det igen.”

Det kändes som att titta på en repris av nåt man missat förut, och se pusselbitarna falla på plats. Och Adrian, uppdribblad på läktaren, svarade entusiastiskt med att börja klättra upp i stolen en gång till.

Simons jokerleende var så brett att mungiporna nästan möttes i nacken på honom.

Loftet.

Den gången när pojkarna välte granen

stilrent trasiga kulor i granen

Pojkarna har levererat ännu ett hyss – du kanske minns det första harmlösa med chokladen i somras – men den här gången var det inte skratt som fick mig att bita mig i tungan. Samtidigt kan jag inte vara arg på dem; de är nu drygt 3 och 4,5 år, så det är klart att julmagin mellan varven lyckas överladda dem med allt spännande.

Uppe i granen

Just den här gången handlade det om julgranen, och allt spännande som finns i den – såklart att det är intressant och spännande med julgran, juh. Vi klädde den tillsammans några dagar efter att vi kommit hem från Teneriffa, och pojkarna var högeligen engagerade. De fick klä den som de ville, det enda vi satte stopp för var försök till lek med och/eller förtäring av diverse prydnader, samt att korrigera varandras dekorering.

Granen blev förvånansvärt vacker. Vi var riktigt nöjda, så nöjda att vi inte tog nån bild till och med. På grenarna närmast golvet, på varsin sida om granen, hängde jag deras ljusslingor med namn som de fått av morfar och marmor i somras. Där satt pojkarna sedan, uppkrupna under granen och tände, och släckte, och tände, och släckte – du minns klippet med Piff & Puff i granen när de upptäcker julgransljusen – och snodde varandras och höll på.

Andra saker som funnit sin väg upp i granen är diverse saker med glitter på som de gjort på förskolan, samt en jättepepparkaka med Adrians namn på som han fick på förskolans luciadag.

Den där pepparkakan, som jag hängde på säker höjd, blev naturligtvis måltavla för beundran (på gränsen till dyrkan) och intresse. Simon pratade mycket om hur den kunde vara så stor, hur den satt ihop, om man kunde äta även det vita på den och så vidare. Adrian uttryckte hur vacker den var, och Simon fick minsann inte smaka, och så vidare. Och när de inte når det de vill ha, så pillar de på annat som finns inom räckhåll istället.

Konsekvenser av julmagin

Snart dök bokstäverna, som ska täcka lamporna på deras ljusslingor, upp på andra ställen. Ett tag var de måltavlor i gummisnoddsskjutarträningen. Sen dök själva ljusslingorna upp, naturligtvis med trasiga batterilock, och hängdes runt folks halsar ”som på graaaanen!” och då tog jag dem för gott. Vi virar ingenting runt någons hals. Punkt.

En kväll, när jag höll på att plocka undan efter middan och Björn inte var i närheten, gick jag som vanligt och lyssnade på deras lek medan jag gjorde det jag skulle. Jag brukar inte lyssna så mycket på orden som på tonlägena. Blir det hetsigt, eller tyst (bevare mig), så går jag och kollar dem. Nu var de glada och engagerade i nån gemensam sak, och jag hörde dem prata om pepparkakan igen. De ville förstås ha den.

”Nej! Ingen ska smaka på pepparkakan. Den tar vi ner på julafton!” ropade jag från köket. Det här var en sån där grej som man säger ibland utan att ha tänkt igenom. Du vet, man hittar på samtidigt som man pratar med bestämd ton för att inte tappa trovärdighet.

”Men … Mamma, vi vill bara känna på den,” förklarade Simon så fredligt och pedagogiskt han kunde.

”Ja, jag förstår att ni vill det men vi ska inte ta ner den. Det kommer inte hända,” svarade jag så pedagogiskt jag kunde tillbaka och sen hade vi pratat färdigt om den, trodde jag.

Det är lugnt, det var ett ärligt misstag.

Jag fortsatte med mitt, och de fortsatte med sitt, dvs glatt och engagerat och gemensamt. Vad härligt det är att de kan leka tillsammans såhär ibland utan att jag måste vara med och passa hela tiden, tänkte jag varmt.

Krasch.

Tokskrik.

Jag rusade runt hörnet till vardagsrummet och fann julgranen utsträckt på golvet med Adrian på mage intill. Splittret av diverse barnovänliga julgransprydnader täckte golvet omkring honom där han högröd i ansiktet och med krokodiltårarna rullande utför kinderna vrålade ut sin – gissar jag i efterhand – skräck, smärta och besvikelse mot mig.

Det finns tillfällen då jag är extra glad att alltid ha tofflor på fötterna under vinterhalvåret. Jag vadade fram och lyfte upp min yngste son som visade sig vara helt oskadd.

”MIN PEPPARKAKAAAA! SIMON SLÄPPTE MIG!”

Släppte. Inte knuffade, puttade eller slog. Släppte. Den var ny. Jag satte Adrian på sin stol i köket och tittade på Simon, som satt tyst och blickstilla på soffkanten, drog ett långsamt andetag och koncentrerade mig på ett neutralt tonläge:

”Vad var det som hände, Simon?”

”MIN PEPPARKAKAAA ÄR TRAAAASIIIIG!!” vrålade Adrian från köket.

”Simon? Berätta, snälla.”

”Mamma, jag skulle bara hjälpa Adrian.” Det pedagogiska tonläget var tillbaka; han upplevde att detta var ett ärligt misstag.

”UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!”

”Hjälpa honom med vaddå?”

”Att lyfta upp honom.” O, så pedagogiskt.

”Lyfta upp?” – mental paus – ”Va? Var? Varför?”

”PEPPARKAAAKAAAAAAA!!”

”Till pepparkakan.” Min äldste kommer bli specialpedagog.

”Till pepparkakan …” Den neutrala tonen svajade till. ”Menar du nu, att ni båda stod på pallen, den pallen, tillsammans,” – det här gäller alltså en vinglig och mjuk och framför allt sluttande fotpall till en fåtölj – ”och att du skulle lyfta upp Adrian till pepparkakan?”

”Ja,” svarade Simon som om jag just klarlagt den mest självklara av saker.

”Mhm. Varför?”

”För att jag ville att han skulle känna på den.”

”MIN PEPPARKAKA ÄR SÖNDEEER!!” fortsatte Adrian att punktera en något tryckt tystnad, under vilken jag sammanbitet betraktade hjälten i soffan.

Känna på den …?” sa jag, minus neutral ton.

Simon såg osäker ut. ”Ja …”, sa han sen medan han med korslagda ben betraktade julgranskadavret på golvet.

”MIN PEPPARKAKAAA! DEN GICK SÖÖNDEEER!!”

”SLUTA SKRIKA!” – klassiker, visst? – ”INGEN RÖR SIG! NEJ!! DU SITTER KVAR DÄR MEDAN JAG RÖJER UPP EFTER ER!” Den neutrala tonen stod i ljusan låga när jag försökte överrösta Adrian och tygla humöret på samma gång.

Björn gjorde entré: ”Oj, vad har hänt här?” sa han neutralt.

Förebyggande åtgärder

Det är lätt att vara efterklok såklart, men jag tycker ändå att vi trots allt inte borde ha vågat hänga upp glaskulor i granen. Men det har vi å andra sidan inte nu längre, så det löste sig på naturlig väg. Att granen skulle välta har naturligtvis figurerat i riskbedömningarna, och lite olika förebyggande förslag har varit bland annat att

  • ställa granen i lekhagen
  • endast klä övre halvan av granen
  • inte klä granen – den är faktiskt jättefin som den är
  • inte ha granen framme alls
  • bara klä granen med tåliga prylar

Lekhagen har stått beredd tidigare år då vi haft riktig gran, men den här plastgranen vi haft ett tag nu är alldeles för stor. Dessutom klättrar pojkarna upp och ställer sig på kanten på lekhagen så det skulle antagligen bara göra det värre. Att endast klä den övre halvan har vi hotat med till och från men det är inget vi vill behöva göra. Hellre då att bara klä den med slagtåliga saker, och resa upp den igen vartefter den faller.

den stilrena granen
Kvaddad gran med glassplitter kvar i barren.

Det enda tråkiga med slagtåliga julprydnader (för vi hade även såna i granen, de är lätta att urskilja i bilden ovan (de är de enda som är hela)) är att de oftast är billigt krimskrams och tappar färg när de behandlas som till exempel envisa sugkarameller, fingerdockor eller nybörjar-boule.

Kanske slutar det med en naken gran – jag menar, jag kan kalla den ”stilren”* så blir den supercool direkt. Ett statement.


*Jag är sarkastisk. Jag skulle vilja ta det här tillfället i akt att vänligt men störigt bestämt upplysa om att om ordet ”stilrent” – som folk slänger sig med i precis alla sammanhang som om det vore en synonym till ”avskalat”, ”minimalistiskt” eller ”modernt” – används i någon annan betydelse än ”som helt följer viss (veder­tagen) stil” så vill jag se referens till en trovärdig källa som styrker det. Mvh Tramsmamma

Vattenvana = bada, bada, bada

Det är trögstartade vattendjur vi har i Simon och Adrian. Av någon anledning, oklart vilken, så har jag halvt omedvetet trott att det ska gå lite av sig själv eftersom JAG alltid tyckt det varit så kul att bada och simma, men … nej. Icke.

Babysim

Jag gick på babysim med Simon när han var runt halvåret. Det blev bara en termin av det eftersom jag är så frusen och lyckades frysa så att jag skakade i 34-gradigt vatten. Man måste ju kunna ha kul, eller åtminstone kunna hålla sig på neutral känsloväxel, när man gör saker tillsammans med barnen och att frysa är lika distraherande som att ha ont. Därför blev det ingen andra termin, och inte nåt alls för Adrian (Björn kan inte gå för hans hud fixar inte höga klorhalter).

Bada

De gånger jag badat med Simon har han varit lite harig, även om han faktiskt var med mig i vattnet i Italien förra sommaren så har han i år varit svårflirtad till att bada själv. Han leker gärna i vattnet, alltså, men han stannar i vattenbrynet med ett gäng hinkar och spadar och är nöjd med det.

När vi var på landet sist så släppte det äntligen när pappa & Pia var och hälsade på. Pappa doppade dem och hoppade med dem och tog emot dem och drog dem i vattnet så att de skrattade och bad om mer tills de skakade av köld. Efter att pappa & Pia åkt hem fortsatte vi att ”simma” med barnen, dvs dra dem runt i vattnet och hoppa från bryggan (i 50 cm vatten). Det gick inte helhjärtat, men ändå. Det gick.

vattenvana

By the way, att Simon knuffade Adrian från bryggan passerade definitivt inte obemärkt förbi. Det är allvarligt, men det är svårt att prata förstånd med honom, svårt att veta hur vi ska göra för att han ska ta åt sig av det vi säger när vi tjatar om saker som ”farligt”, ”JÄTTEfarligt” och ”tänk om Adrian skulle knuffa dig?”. När vi skäller på honom sluter han sig, såklart, och när det är riktigt allvarligt måste han liksom lyssna.

Hursomhelst. Fram tills helt nyligen har de inte fattat, trots upprepade uppmuntrande förslag och instruktioner, att man kan BADA i den uppblåsbara poolen vi skaffat som desperat svar på hettan.

vattenvana

De har använt den till att vattna gräsmattan* – vilken för övrigt nu efter torka, hetta och vattningsförbud uppvisar fler likheter med en stäpp än det lekunderlag och fallmatta för frukt som vi helst vill ha den till –, vattenreservoar för vattenlek, badkar för alla lösa föremål inom räckhåll osv men själva har de bara vadat omkring i den.

Vattenvana

Härom kvällen cyklade vi till strandbadet efter maten, mest för att jag ville ta ett dopp eftersom det var så hysteriskt varmt, men vi tog såklart med badkläder till pojkarna också.

Jag bytte om till bikini och stod sedan en stund bredvid den lilla klätterställningen där Simon och Adrian klängde omkring, och tittade mot vattnet. Plötsligt sa Simon: ”Mamma, jag vill bada.”

Han fick byta till badkläder och följde mig till vattnet. Och sen ut i vattnet. När jag inte slutade gå utåt så ville inte han heller stanna, och vi gick hand i hand tills han hade vattenytan precis under hakan. Förtjust leende höll han min hand stenhårt i sin, medan den andra kände sig fram under ytan, kände hur vattnet gjorde motstånd och rörde sig runt honom. Han provade att hoppa lite, vågade trippa själv på botten, och så lika plötsligt: ”Nej, mamma, jag vill gå upp.”

Adrian hade sett oss från bryggan och var inte sen att ta sin brors plats. När vi sedan skulle åka hem var det svårt att få dem att följa med. Simon satt/låg i vattnet en bit ut med vatten upp över axlarna och tittade på alla som badade, och Adrian roade sig med att springa fram och tillbaka med vatten upp till låren.

Segern var vår.

Dagen efter det var det sådär varmt igen, och det slutade med att jag gick ut till den där lilla poolen på ”gräs”mattan och la mig i den. Med kläderna på.

Detta fungerade som startsignal till nåt slags microtriatlon med 2 deltagare: Simon och Adrian. De sprang, hoppade/kastade sig i vattnet, ålade över till andra sidan, sprang vidare och runt – gärna med en sväng på springcykeln i farten – och så hoppade de i igen, med magen först. De låg på rygg, på mage, på varandra, upponer och bakofram medan jag satt i vattnet och parerade galenskaper efter bästa förmåga. Adrian fick huvudet under vattnet vid flera tillfällen men han reste sig, hostade och nös, och sprang vidare. Simon fick en kallsup och grinade men endast för publikens skull.

Det krävdes alltså en sjuhelvetes onormalt het sommar och att JAG satte mig i vattnet för att de skulle fatta att detta var nåt man faktiskt kan göra. Märkligt att jag inte testat det tidigare.


* Så här ser vår gräsmatta ut, fast mindre. Den lokala faunan skiljer sig också något.

Årets pizzadag…

…”måste väl ändå vara idag, eller?” sa jag till Björn i morse, och enligt tv4nyheterna så stämmer det dessutom – såg jag för en stund sedan.

Om kvällen igår kan jag berätta att Simon skötte sig utmärkt – tills han blev trött såklart. Man kan inte begära mycket mer än så. Han hoppade runt från famn till famn, pratade, skrek glatt, dreglade friskt och gnagde på soffbordet. Vid middan satt han först i mitt knä och åt smörgåsrån, sen i Björns knä, ett tag stod han på golvet och diskuterade med min stol och ett tag stod han i Rasmus knä. Rasmus hade varnats för Simons hårdhänta förkärlek för betandade näs- och hakpussar, men han måste ju testa. Jag förstår det, Simon är såååå go och glad och kramig och nära som förspel till sina attacker, man vaggas in i ett falskt lugn av gullighet innan han griper tag i skägg/hår/ögonbryn/öron och hugger en i halsen/hakan/näsan/whatever, Dracula style.

Simon pussar Rasmus

Han har fått nu, äntligen, 2 små sylvassa framtänder i underkäken och jag kan bara föreställa mig hur ont det där måste ha gjort på stackars Rasmus. Men samtidigt kan man inte låta bli att gapskratta, hur ont det än gör och det ser dessutom väldigt kul ut när man inte själv drabbas.

Vi hade kollat att det fanns pilatesboll på plats, hade med oss liggdelen till barnvagnen, och sovsäcken/åkpåsen men glömde filten som alltid brukar ligga i Simons säng. När han väl blev trött och hade fått sin mat och var på väg att krevera av trötthet tog jag med honom in i deras sovrum och satte mig på bollen, 1,5 timme senare än hans vanliga sovtid. Han somnade, nån jävel som inte kan klockan smällde några smällare och en raket utanför fönstret, han vaknade och jag började om på sången om vandringsmännen 17 gånger. Sådär höll vi på i 20-30 min innan jag gav upp. Han var uppe nån timme till, sen gjorde det ont i hjärtat att se honom så lost, så jag bar honom till gästrummet. Vi stod i mörkret och tittade ut på Stockholms uppvärmning inför nyår, hummade och vaggade. Jag la mig på gästsängen efter ett tag eftersom jag också var trött, och efter en del orkeslöst huffande och buffande somnade han liggande på min tröja som jag fick krångla av mig och lämna med honom när jag smög ut och stängde dörren.

Vid tolvslaget drack jag gott (!) alkoholfritt bubbel, skålade med Björn och alla och tittade på fyrverkerierna ovanför Skansen – vi kom i alla fall fram till att det måste ha varit Skansen vi såg.

Ljudvolymen var hög men Simon tvärsov. När vi skulle åka hem och vi fick väcka honom tittade han sig bara omkring och orkade inte röra en fena. Mycket smidigt.

Vi åkte från nyårsfirandet kl 01, jag körde och jag kan säga att det var tufft. Vi somnade framåt 02 och Simon vaknade framåt 06:30. Det var Björns tur att ha sovmorgon så jag gick upp (efter 30 min mental laddning) och la mig på soffan med Simon. Han klättrade runt på mina ben och kämpade sig mot ljusstaken på fönsterbrädan med ett sällan skådat fokus. Efter ett tag skulle jag gå och hänga tvätt och lämnade sonen i vanlig ordning inringad av kuddar på soffan, och du vet hur det låter när barn slutar låta? Man upptäcker plötsligt att oj vad tyst det blev, och så rusar man dit för att kolla läget. Jag möttes av det här läget:

skräckslagen orkidé

ledsen orkidé

avgnagd orkidé

Jag fattar inte hur han kunde nå den stackars blomsterkvisten, men enligt giftinformationscentralen är det ingen fara. Orkidén, vill jag säga, är av en annan åsikt.

När det blev dags att sova förmiddag somnade jag också och var inte på benen förrän vid 12:30 igen. Resten av dagen har varit lugn, seg, och vi har äntligen bokat flyget till Thailand i mars 🙂 Wohooo, jag har aldrig varit i Thailand. Vi flyger till Bangkok och så utgår vi därifrån, 3 veckor blir vi borta under den tiden då Björns föräldraledighet överlappar min – vilket den gör under ca 4 veckor.

Det kommer bli grymt 🙂