Bortdribblad före start … de känner mig (för?) väl

När de känner dig så väl att diskussionen aldrig blir av

Frukost, 07:15. Onsdag. Jag har jobbat en timme hemma redan, men går för att hämta en kopp te i köket och möter Björn och barnen.

“Björn, jag ser att Simon har sina finbyxor på sig.”

“Ja, han har valt sina kläder själv ur garderoben. Jag hade lagt fram andra kläder som redan var på gång, men jag sa inget för du brukar ju gilla att han väljer själv.”

“Mhm,” säger jag bara, för detta är så sant att … att jag inte hade kunnat säga det bättre själv.

“Mm,” fortsätter Björn, “så om han ska byta får du ta det med honom.”

Jag antar utmaningen, myser fram till Simon och kramar om honom.

“Simon, vilka fina byxor du har valt att ta på dig idag.”

“Ja, det är mina födelsedagsbyxor.”

“Ja, det är det.”

“När det är fest!”

“Ja. Är det fest idag?”

“Jag har dom för att jag ville vara fn … she de.”

“Du, om du tuggar ur så hör jag vad du säger. Ville du vara fin, sa du?”

Han lägger huvudet på sned, tittar på mig, sväljer och artikulerar hisnande pedagogiskt: “Ja, jag ville vara fin för dig.”

Tror du han fick gå med finbyxorna till förskolan?

Yep.

De är inte fullt lika fina längre, men vem bryr sig. Min förstfödde BRYR SIG OM KLÄDER och ville vara fin. FÖR MIG.

Höjdpunkt

Det var det viktigaste som hänt den här veckan. Hela året, faktiskt – förutom när Adrian var magsjuk senast och vände ut och in på sig själv i sin säng mitt i natten, och när vi hade ordnat och fixat i ordning allt igen sa ”jag älskar dig, tack för att du bäddar och städar i min säng”. Det var också en av de absoluta otippade höjdpunkterna … Jag undrar om det är så att han inte är vid sina sinnens fulla bruk när han precis kräkts hejdlöst. Jag menar, en annan gång lajvade han sig genom en kräkattack som katt, och vem tusan kommer ihåg att tacka i de lägena? Även om han är himla go generellt.

Men jag klagar alltså inte. Verkligen inte.

Idag fyller Björn år igen. Jag har planerat en grej ikväll, men det är fortfarande hemligt. Förresten, apropå ingenting, du glömmer väl inte läsarundersökningen? Jag lovar det tar inte mer än en minut. Tack på förhand!

Eller klicka på bilden.

Föräldramöte på nya förskolan

Det var föräldramöte på nya förskolan, den där Simon ska börja efter sommaren, i förrförra veckan. Vi hade glömt bort det – eller JAG hade glömt bort det – tills Björn plötsligt sa att om 40 min ska vi vara där. Då hade vi precis satt oss för att äta middag.

Nu tar det bara 3 min att gå dit, bokstavligen, så vi tog varsin unge under armen och knallade iväg.

5 nya barn ska skolas in efter sommaren, så det var inte mycket folk. Vi var de enda som hade barn med, så det blev svårt för oss att båda fokusera på vad som sades men jag har ju varit där på besök tidigare, så jag hjälpte Simon att hitta rätt på massa leksaker medan Björn minglade med Adrian i famnen. Bebisar är fantastiska isbrytare.

De hade dukat fram kaffe, te och kokosbollar runt ett av lunchborden, och medan personalen presenterade sig och vi mulade kokosbollar så botaniserade Simon helt självständigt bland inventarierna, inventerade leksaksförrådet och provrullade allt han hittade med hjul på. Overhead-apparaten inkluderad. Det var schysst undanplockat när vi kom dit, och när vi gick såg det ut som att de inte hade städat alls.

“Vi lämnar er med lite extra jobb…” sa jag, efter att ha hjälpt Simon plocka ihop billådan och trassla på sig skorna.

“Det är ingen fara, barnen som kommer tidigt imorgon blir bara glada att allt är framkört!” Hon som jag pratade med vände sig helt till Simon när hon sa det. Simon log blygt. Jag tänkte att ja, det här blir nog bra.

Behållning av mötet:

Mer saker avhandlades under den 1,5 timme som vi var där, men detta är det viktigaste:

  • Den i personalen som jobbat kortast tid har jobbat där i 15 år – utom den unga kvinnan som visserligen bara jobbat just där i 1,5 år, men som “planerar att stanna 25-30 år till”. Detta betyder att personalen trivs. Om personalen trivs så trivs barnen.
  • Inskolningen kommer att pågå under 3 veckor, vilket känns mycket tryggare än de 3 dagar vi hade förra året.
  • De fokuserar mycket på att vara ute, och på att röra sig – 2 saker som liksom definierar Simon.
  • En i personalen har kontakter på en kokosbollsfabrik. Jag älskar kokosbollar.

Nu längtar jag till hösten, särskilt när jag tänker på hur stämningen har blivit på vårt aktuella föris nu. Simon bits nästan värre än nånsin och deras personaltillgång verkar sämre än nånsin. Jag har honom hemma efter lunch alla dagar i veckan nu, för att vi ska hinna träffas mer och för att han ska få lite mer lugn och ro, vilket han verkar behöva.

Nya föris vet ingenting om detta, det är inget man säger framför andra föräldrar och det är inte säkert att det blir lika allvarligt i höst. Man vill ju inte döma honom på förhand. Kanske ordnar det upp sig i och med sommaruppehållet.

Utvecklingssamtal för Lillhajen på förskolan

Utvecklingssamtal i veckan

Det är något som de gör med alla föräldrar, men med tanke på Simons smeknamn “Lillhajen” – som han fått på skoj av en av pedagogerna – och att hans bitande blivit mycket värre igen, så kändes det lite som att kallas till rektorn.

Usch.

Men det gick bra. Pedagogen pratade om hur de upplever Simon på förskolan, hur han är (när han inte bits alltså) och vad han har för sig, och vilka mönster de uppfattar hos honom. Hon sa att under perioden i januari/februari då han alltid hämtades efter lunch så verkade han myyyycket lugnare och framför allt mer harmonisk.

Inget nytt

Att Simon bits vet vi ju sedan länge; jag menar han började med det när han var 8 månader gammal. Han har 3 olika triggers;

  1. uppmärksamhet och språkförbistring, dvs frustration
  2. när han känner sig trängd/attackerad/kränkt, dvs självförsvar och vrede
  3. gos och mys som blir för intensivt för honom, dvs overload

När han är trött och/eller hungrig är stubinen millimeterkort och betten haglar om man inte sysselsätter honom med något så att han får annat att tänka på. Alla gånger han kommer åt att bitas får han naturligtvis skäll, så det blir mycket negativitet under dagen. Många misslyckanden för honom.

Hemma har vi lärt oss att avstyra mycket av det innan det händer, men man ser det inte alltid komma. På förskolan har de på sista tiden, tyngda av personalbrist och frustration, stått som handfallna inför problemet. En specialpedagog tillkallades för att hjälpa personalen att hantera Lillhajen, och i samtalet bestämdes (bland annat, antar jag) att man ska börja fokusera helt på det bitna barnet och ignorera Lillhajen. Dvs ta honom ur situationen och ge honom andrum, men ignorera och istället trösta stackarn som antagligen kommer få gå hem den dagen med ett elakt blåmärke på kinden.

Det funkar säkert, men eftersom problemet är mycket mer komplext än bara uppmärksamhetsrelaterat, så räcker det inte. Tror jag.

Back to basics

Jag tror att mycket av problemet hänger ihop med att han inte sover så mycket som han behöver på förskolan. Han hinner inte för det tar tid att komma till ro, eller så blir han störd för tidigt av andra barn.

Jag ska börja ha honom hemma igen efter lunch, som förut. Inte alla dagar i veckan, men några. Så får vi se om det hjälper.

Ovilja att gå dit

Jag fick även sagt det jag velat säga till en av de andra pedagogerna i flera veckor. Grejen är att hon får mig att inte vilja komma till förskolan, vilket är himla tråkigt i sig, men jag tror inte att hon riktigt menar det så.

Hon förmedlar nödvändig info som hon ska, men lägger till hur underbemannade de är, hur otroligt jobbigt det är för henne, hur svårt det är att hantera Simon (dramatisk suck) under sådana omständigheter och att om det fortsätter såhär så måste de ansöka om stödpersonal för “såhär kan vi ju bara inte ha det!”.

Hur tror du jag känner mig? Jag gör ju för himlens moln allt vi kommer på, ALLT JAG KAN, för att göra något åt detta. Det är skitjobbigt att gå till föris och undra vad man kanske ska få höra att han gjort idag.

“Ja, ja.. (djup suck)… men vi gör vad vi kan. Vi jobbar här och ni jobbar hemma!”.

I mitt huvud börjar jag gråta och ger henne en örfil. Det har börjat bli jobbigt att hämta honom om det är hon som lämnar över och summerar dagen.

Egentligen borde jag ha tagit detta direkt med henne, men i 2 veckor har jag spanat på henne vid hämtning och lämning i hopp om att kunna be om 5 min avsides utan att tillvaron rasar under hennes frånvaro, men det verkar inte möjligt. Jag vill heller inte stressa igenom ett sådant samtal för jag vill inte att hon ska dra öronen åt sig och sluta prata med mig helt istället.

Så jag framförde detta under utvecklingssamtalet, och man skulle ta upp det i arbetslaget för “så ska du inte behöva känna”.

Det finns hopp

Det går framåt med språket i alla fall, och nu är det bara fram till slutet av juni kvar, sen är Björn på semester – vilken kommer övergå i pappaledighet efter sommaren, då Simon börjar på nya förskolan med 3 veckors inskolning, istället för 3 dagar som sist.

Jag hyser hopp inför hösten. Just nu ser jag det som att härda ut bara, och hoppas på att det jag sa på utvecklingssamtalet ska nå fram till pedagogen som får mig att känna mig som Världens Sämsta Förälder, vars barn ensamt lyckas åstadkomma omänsklig överbelastning och vidunderlig stress för henne.

Och under tiden, medan vi alla härdar ut, så sjunger vi helt olämpligt Simons favoritsång vid matbordet:

Vi brukar i och för sig aldrig komma längre än till mormor haj, sen kör han en haj-loop på alla han kan namnet på.


Bildkälla: Google

Simon, förskolans fruktade vampyrhybrid

I förra veckan när jag kom för att hämta Simon på eftermiddagen möttes jag av Monika (fröken) i dörren.

“Lisa, får jag byta ett par ord med dig? Kom, vi går in här.”

Jag följde efter henne in i det tomma tvättrummet och hon stängde dörren om oss. Jag var redan orolig, det kändes som att det var en utskällning på gång. Hon såg allvarlig ut, alltså surare än vanligt, och spände blicken i mig. Jag tänkte att herregud, någon ligger på sjukhus. Måtte det inte vara Simon!

“Det har hänt en liten incident idag. Simon bet en annan pojke i kinden riktigt ordentligt, det gick nästan hål. Vi hann inte med. Det var utomhus på förmiddagen, de var inne i lekstugan och plötsligt skrek de båda två. Han har ett sår intill ögat nu som vi tror kommer från den andra pojken när han slog tillbaka.”

Hon fortsatte och berättade att de hade ringt den andra mamman, som varit lugn men sagt att hon skulle skadeanmäla eller vad man nu gör. Monika sa också att det är deras, personalens, ansvar att se till att sånt här inte händer, de vet ju att han bits, men de är underbemannade och kan helt enkelt inte vara överallt. Hon frågade mig om jag har nån idé om vad vi kan göra, vilket jag inte alls hade, samt rådde mig att kontakta BVC.

Jag visste inte vad jag skulle göra, alltså sa jag precis det. Jag bad henne tala om för den andra mamman att vi, dvs jag och Björn, absolut tar det på allvar så hon inte tror att vi bara rycker på axlarna. Jag sa att jag skulle ringa BVC och rådfråga dem. Jag sa att vi alltid är noga med att markera för Simon när han bits hemma, och att det överlag har blivit lite bättre men att han fortfarande gör det.

Monika berättade att hon haft såna här barn tidigare, och att det alltid har blivit mycket bättre när det lossnar med talet. Det stämmer att Simon inte har många ord alls, och när han bits är det alltid frustration inblandad – inte uteslutande, men den finns alltid där. Han kan vara hur glad och mysig som helst, närma sig och vilja kramas, och så kommer det ett bett mitt i kramen. Starka känslor verkar leda till nån sorts overload, och det i sin tur leder till att han bits och han kan ta i så han skakar. Han försöker bitas när han inte vill nånting, eller när han vill nånting och vi inte uppfattar det. Ibland ser vi att han bestämmer sig för att han ska bitas långt innan han kommer tillräckligt nära och då kan vi parera det hur lätt som helst.

“Nej! Inte bitas, Simon! Man får kramas istället.” Och då slänger han sig runt halsen på mig och bits inte. Oftast.

Jag såg lilla Sebastian, det bitna pojken, dagen därpå när jag lämnade Simon på morgonen. Kinden var fläckigt blålila, som ett djupt blåmärke, och det var inte ett litet litet märke utan Simon hade tydligen försökt ta en rejäl tugga. Nu är Sebastian rund och go och med underbart runda små babykinder, kanske började det hela som tillgivenhet som det så ofta gör… vilket gör det ännu svårare att hantera.

En av Björns kusiner är barnläkare och han frågade hur vi upplever att Simon hör, för hörselfel skulle kunna vara en anledning till att talet försenas. Men Simon förstår alldeles uppenbarligen vad vi säger när vi pratar normalt med honom, han reagerar precis som vi på ljud så det är inte troligt att problemet ligger där, om det nu finns nåt fysiskt problem.

Simon pratar massor, på sitt eget språk. Han härmar träffsäkert språkmelodin och vokalerna, dessvärre är det obegripligt allt som oftast. Det känns som om orden finns där, alldeles runt hörnet – precis som resten av hans tänder. Fast de har å andra sidan funnits runt hörnet sedan han var 3 månader gammal och de är inte här än, så jag vet inte om jag törs sätta min tillförsikt till en snar framtid.

 

Nu har vi försökt ta reda på hur man hjälper ett barn att komma framåt med språket, vilket tydligen ska göras genom korta meningar och genom att ge barnet tid att tänka och svara.

En annan sak vi ska göra för honom är att ge honom mera vila. Jag märkte nu i söndags på kusinträffen när det var mycket folk och många som pratade samtidigt och barn som sprang omkring och sådär, att Simon vid 2 tillfällen självmant sökte sig upp på övervåningen där det var mycket lugnare. Där satt han en stund och pillade med nån leksak han hittat medan jag ammade Adrian. Jag kände hur båda barnen liksom laddade om, energin blev helt annorlunda när vi fick lite andrum.

Därför ska vi börja ha Simon på förskolan på halvdagar. Jag ska hämta honom efter lunch vid 12, så får han sova hemma för då sover han lite längre och så har vi hela eftermiddagen, som för övrigt inte är särskilt lång alls när man räknar bort mellanmål och matlagning, för oss själva i lugn och ro. Det känns helt rätt, för det ger mig mera tid med honom också och det tror jag att vi saknar båda två.

Detta börjar vi med på fredag, och sen nästa vecka är ju veckan innan jul och sen är vi lediga ett tag så det blir inte förrän i januari som det blir vardag av detta nya arrangemang. Vi kör en utvärdering i februari, kanske har det kommit lite fler ord då också.

Lucia på föris

Det gick upp för mig i fredags kväll att

  1. det är Lucia idag och
  2. detta kommer att firas på förskolan, samt
  3. klädsel förväntas därefter

Det har inte funnits någon tid över i helgen att hantera konsekvenserna av detta, dvs handla eller sy något. I lördags var vi på middag hos kompisar i Sollentuna, och på förmiddagen var mamma ute med Simon och då hade jag ett långt moment of oblivion. Jag vill minnas att en kopp te var inblandad… och ett enormt tvättberg. Det är lite luddigt. I söndags inträffade den årliga kusinträffen, denna gång i Vaxholm så det var en heldagsgrej.

infor-lucia

Igår tog jag tag i saker och ting. Min symaskin, som jag trodde att jag hade lagat, gick sönder på ett nytt sätt så det kan hända att jag blir tvungen att ge mig och lämna in den. Nu har jag en overlock (yey) så det gick att sy nästan hela mössan på den. Sista sömmen bara för hand.

luciamossa

Den blev ju skitsnygg, han borde ha den jämt. Gjorde ett skärp också, av glittertyget, som han får ha till en av mina gamla tröjor som jag inte tänkt behålla och som jag fortfarande inte hade gjort nåt med tack och lov.lucia2016

Vi har inte provat munderingen. Jag lämnade honom på föris med allting i en påse på hyllan och hoppas att det blir bra, och att jag inte klippte klänningen för kort när jag insåg att jag glömt lägga upp den och panikfållade den på en höft i morse.

Luciatåget genomförs utomhus på förskolegården idag kl 16. Det ska bli spännande att se om de lyckats få på honom allt. Det ska bli spännande att se hur pigg och glad monsieur är vid den tiden, framför allt.