Adrian, 4 år, levererar logik och visdom från utanför boxen

Adrian, till sin dagisfröken: “Hur gammal är du?”

Fröken: “Jag är 63 år.”

Adrian, tittar henne djupt i ögonen: “Ja, jag trodde nog det. Man brukar bli lite tokig när man blir gammal.”

Visdom från utanför boxen

Adrian verkar fortfarande stå i kontakt med det där. Du vet, det är nåt slags kosmiskt allvetande, som en uråldrig visdom från tidernas begynnelse som vi tycker oss se blänka till ibland hos bebisar och småbarn. Jag har en väninna som sa en gång när Simon var bebis att kanske är det så, att vi föds med mer kunskap och klokhet än vi någonsin kan hoppas uppnå i livet, och att det bleknar bort när vi börjar lära oss. Med andra ord föds vi som ett med Universum, och sen går det över.

Man kan ju tro vad man vill om det där, men nog är vi väl många som någon gång tittat djupt in i en bebis klara ögon och känt oss berörda på ett djupare plan än här och nu. Och visst, Adrian, 4,5 år, blänker kanske inte av uråldrig visdom men han gör icke desto mindre sina interlokutörer svarslösa.

Filosofi med random gymknutte

Utanför simskolan. Jag låser upp cykeln och packar/pressar cykelkorgen. En man kommer och påbörjar samma process med cykeln bredvid. 

Adrian: “Hej!”

Mannen, leende: “Hej!”

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen, som uppenbarligen inte trodde att det här skulle bli ett längre filosofiskt samtal, håller på med sin cykel och svarar inte.

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen reagerar fortfarande inte. Jag lyfter huvudet och tittar på honom, han tittar upp på mig och sen på Adrian och sen på mig.

Mannen: “Menar du mig?”

Adrian: “Ja!”

Mannen lyser upp: “Jag har tränat, där uppe.” Han visar på 2a våningen, ovanför simhallen. “Hela dagen har jag tränat.”

Adrian: “Jaha …” Han väntar uppmärksamt på en fortsättning. 

Mannen: “Ok kanske inte hela dagen, men 3 timmar har jag varit där. Jag har tränat förstår du, lyft tunga vikter med mina armar.”

Adrian: “Varför då?” Tonfallet är likadant som det man använder när man neutralt försöker fråga varför någon valt att cykla hemåt med simfötter på sig.

Mannen: “För att bli stor och stark! Titta, ser du så stark jag är?” Han låtsasspänner armarna i luften.

Adrian: “Ahaaaa…”

Mannen: “Ja, och så dricker jag massor med mjölk. För det blir man stark av.”

Jag pysslar vidare med väskan och korgen. Adrian funderar. Efter en stund säger han: “Jag-jag-ja-ja-jag tycker också om mjölk.”

Mannen: “Gör du? Det var bra…”

Adrian avbryter: “För jag dricker det varje dag på förskolan.”

Mannen: “Så bra…”

Adrian avbryter: “Ja-ja-ja-jag är också stark. Man blir stark av det och mjölk är vitt.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “…det är skelettet som blir starkt av mjölk.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “Det är därför som skelettet är vitt.”

Avväpnande och dödligt logiskt. Mannen skrattade hjärtligt, och sen – vad kan annat kan man göra? – höll han med Adrian och cyklade hemåt, lite klokare än när han kom.

Här är förresten min cykel, min fina braiga cykel som Björn byggde om till en elcykel för några veckor sen (med ett elcykelkit). Jag cyklar överallt nu. Älskar den.

Det går rykten på förskolan

När jag lämnade pojkarna på förskolan i måndags sprang jag på en annan mamma, vars dotter Simon är ganska förtjust i, utanför dörren till hans avdelning. Vi växlade de vanliga standardfraserna om ”hur är det” och det där, du vet, sen hände följande:

Andra Mamman, AM: Vet du, det var så roligt för min dotter kom till mig härom dan och sa (och här växlade hon till ett mer dramatiskt tonläge) ”lever Simons mamma?”

Jag, leende och med ögonbrynen uppe vid hårfästet: Haha jaha?

AM: Jo och så sa jag ”Jo, men … vi träffade ju henne, du vet ju vem det är” och så blev jag lite osäker där, om jag hade missat nånting eller så, men så sa hon att Simon hade sagt …

Vi blev avbrutna av andra föräldrar som skulle lämna samt lite infotennis med en av pedagogerna. Jag hann börja fundera på vad tusan Simon hade hittat på nu.

AM: Ja, i alla fall, så sa hon att Simon hade sagt att han hade pruttat sin mamma i ansiktet så att hon inte kunde andas.

Vi skrattade. Åt hur barn är, åt Simons påhitt, åt dotterns mycket logiskt dragna slutsats av den lilla info hon hade fått.

Jag: Nä det var så att han kom och skulle mysa med oss i vår säng en morgon, och så la han sig under täcket, och fes. Han har en lite stökig mage då och då, han är sån, men den här gången var det annorlunda. Jag kunde inte ligga kvar, och då är inte jag den som går upp så lätt men det där … det var nåt annat. Det gick inte att andas.

Av den händelsen kom det sig alltså att en stackars flicka på förskolan trodde att jag hade dött. Att Simon gasat ihjäl sin mor, liksom.

Barn är som fulla festprissar, fast dygnet runt

Frustrationen

Många är de småbarnsföräldrar som kan skriva under på att ibland är frustrationen liksom … bara … alltså gah. Du säger ju till dem, berättar om och om igen hur saker och ting bör vara för att fungera. Du upplyser, upprepar, förklarar och varierar metoder för att nå fram, och likt förbaskat står du där i hallen och djupandas mellan argumenten om varför skor är en nödvändighet under novemberpromenaden till förskolan, eller varför man inte bara kan ta saker ur händerna på andra och sen lappa till dem i huvudet med en stövel för att besegla ägarbytet.

”Alltså jag blir galen …!” kan jag höra mig själv säga ibland. ”Hur … HUR kan du tro att jag ska låta det där passera? Hur? Kan du svara på det?”

Jag förväntar mig inte ett svar egentligen, när jag säger så. De har aldrig gett mig anledning att tro att de planerar längre fram i tiden än 2 sekunder. Det är mer att jag pratar med mig själv, för att behålla lugnet och för att jag faktiskt undrar.

Björn undrar också, i större utsträckning än jag till och med. Tror jag.

”Varför kommer de inte ihåg?” vänder han sig till mig och frågar över tekopparna på köksbordet. ”Vi har ju sagt så många gånger att man inte får göra sådär. Hur svårt kan det vara?”

Attityden

Trots att jag förstår precis vad han menar, så försöker jag ändå hjälpa – jag menar, det som funkar för mig kanske funkar för honom också.

”Hur smart är du när du är full?” frågar jag.

”Va?” svarar han.

”När du är riktigt onykter, men innan du börjar må dåligt, hur bra är du på att komma ihåg vad folk har sagt och inte?”

”Du menar när man blir sådär kreativ och gör saker man inte annars skulle göra?”

”Precis. Hur lätt är det att följa regler när nånting är roligt, att föra en relevant och logisk diskussion, eller att inte låta känslorna ta över?”

”… Hm. Du menar att jag ska se dem som fulla personer?”

”Japp! Det gör jag, det brukar hjälpa.”

I samma ögonblick kommer Adrian in i köket.

”STOPP!!” hojtar han och håller upp sin lilla hand. ”Ni ska va tysta! Min speljake sover på soffan och ni ska va tysta!”

”Stendrake!” ropar Simon från vardagsrummet.

”Min stenjake sover! Tysta nu! Annars kastar jag ut er.”

”Ojdå,” säger jag och gömmer mitt leende bakom tekoppen.

”Och bordet!” tillägger min lilla treåring och viftar ostyrigt med ett pekfinger i luften, sen stegar han bestämt tillbaka mot soffan och går in i kaminskyddet på vägen.

Jag flinar. Björn försöker kväva skrattet. Adrian knallar storhjärtat vidare som om det var kaminskyddet som orsakat orienteringsmissen och Simon ligger fortfarande under en hög med kuddar i soffan.

Simons napp funkar inte

Tisdag morgon, kl 06:45

Jag lägger mig bredvid Simon i hans säng så att han vaknar i lugn och ro. Ibland killar jag honom på ryggen, ibland håller jag bara om honom; det beror på hur han reagerar. Jag har upptäckt att morgonen förflyter aningen smidigare om vi startar hans dag på det här sättet.

Dessa blev de första orden vi bytte med varandra i tisdags

Simon: Mamma?

Jag: Ja.

Simon: Min napp funkar inte.

Jag: Funkar den inte? Varför inte det?

Simon: Den är trasig.

Jag: Får jag titta på den då.

Han ger mig nappen, jag vänder och vrider på den och letar efter trasigheter. Nappen är hel.

Jag: Var är den trasig då?

Simon:  Titta här.
Han stoppar den i munnen, men det visar sig att han är så täppt i näsan att han inte kan andas och suga samtidigt.

Simon: Jag kan inte andas.

Jag: Nej, jag märker det. Nappen är nog trasig.

Simon: Ja.
Han suger medan han håller andan en stund, sedan går vi upp.

Snart är det slut

Till veckan ska vi gå till tandläkaren med honom för första gången. Hon kommer sannolikt säga att bettet är påverkat av nappen och att han måste sluta med den, men även om hon inte säger det så är det dags nu. Han är gammal nog.

Jag tänker att vi nog får åka till Skansen och ge nappen till djurungarna där, eller hur man nu gör… Kom gärna med tips, om du har några?