Den gången när pojkarna välte granen

stilrent trasiga kulor i granen

Pojkarna har levererat ännu ett hyss – du kanske minns det första harmlösa med chokladen i somras – men den här gången var det inte skratt som fick mig att bita mig i tungan. Samtidigt kan jag inte vara arg på dem; de är nu drygt 3 och 4,5 år, så det är klart att julmagin mellan varven lyckas överladda dem med allt spännande.

Uppe i granen

Just den här gången handlade det om julgranen, och allt spännande som finns i den – såklart att det är intressant och spännande med julgran, juh. Vi klädde den tillsammans några dagar efter att vi kommit hem från Teneriffa, och pojkarna var högeligen engagerade. De fick klä den som de ville, det enda vi satte stopp för var försök till lek med och/eller förtäring av diverse prydnader, samt att korrigera varandras dekorering.

Granen blev förvånansvärt vacker. Vi var riktigt nöjda, så nöjda att vi inte tog nån bild till och med. På grenarna närmast golvet, på varsin sida om granen, hängde jag deras ljusslingor med namn som de fått av morfar och marmor i somras. Där satt pojkarna sedan, uppkrupna under granen och tände, och släckte, och tände, och släckte – du minns klippet med Piff & Puff i granen när de upptäcker julgransljusen – och snodde varandras och höll på.

Andra saker som funnit sin väg upp i granen är diverse saker med glitter på som de gjort på förskolan, samt en jättepepparkaka med Adrians namn på som han fick på förskolans luciadag.

Den där pepparkakan, som jag hängde på säker höjd, blev naturligtvis måltavla för beundran (på gränsen till dyrkan) och intresse. Simon pratade mycket om hur den kunde vara så stor, hur den satt ihop, om man kunde äta även det vita på den och så vidare. Adrian uttryckte hur vacker den var, och Simon fick minsann inte smaka, och så vidare. Och när de inte når det de vill ha, så pillar de på annat som finns inom räckhåll istället.

Konsekvenser av julmagin

Snart dök bokstäverna, som ska täcka lamporna på deras ljusslingor, upp på andra ställen. Ett tag var de måltavlor i gummisnoddsskjutarträningen. Sen dök själva ljusslingorna upp, naturligtvis med trasiga batterilock, och hängdes runt folks halsar “som på graaaanen!” och då tog jag dem för gott. Vi virar ingenting runt någons hals. Punkt.

En kväll, när jag höll på att plocka undan efter middan och Björn inte var i närheten, gick jag som vanligt och lyssnade på deras lek medan jag gjorde det jag skulle. Jag brukar inte lyssna så mycket på orden som på tonlägena. Blir det hetsigt, eller tyst (bevare mig), så går jag och kollar dem. Nu var de glada och engagerade i nån gemensam sak, och jag hörde dem prata om pepparkakan igen. De ville förstås ha den.

“Nej! Ingen ska smaka på pepparkakan. Den tar vi ner på julafton!” ropade jag från köket. Det här var en sån där grej som man säger ibland utan att ha tänkt igenom. Du vet, man hittar på samtidigt som man pratar med bestämd ton för att inte tappa trovärdighet.

“Men … Mamma, vi vill bara känna på den,” förklarade Simon så fredligt och pedagogiskt han kunde.

“Ja, jag förstår att ni vill det men vi ska inte ta ner den. Det kommer inte hända,” svarade jag så pedagogiskt jag kunde tillbaka och sen hade vi pratat färdigt om den, trodde jag.

Det är lugnt, det var ett ärligt misstag.

Jag fortsatte med mitt, och de fortsatte med sitt, dvs glatt och engagerat och gemensamt. Vad härligt det är att de kan leka tillsammans såhär ibland utan att jag måste vara med och passa hela tiden, tänkte jag varmt.

Krasch.

Tokskrik.

Jag rusade runt hörnet till vardagsrummet och fann julgranen utsträckt på golvet med Adrian på mage intill. Splittret av diverse barnovänliga julgransprydnader täckte golvet omkring honom där han högröd i ansiktet och med krokodiltårarna rullande utför kinderna vrålade ut sin – gissar jag i efterhand – skräck, smärta och besvikelse mot mig.

Det finns tillfällen då jag är extra glad att alltid ha tofflor på fötterna under vinterhalvåret. Jag vadade fram och lyfte upp min yngste son som visade sig vara helt oskadd.

“MIN PEPPARKAKAAAA! SIMON SLÄPPTE MIG!”

Släppte. Inte knuffade, puttade eller slog. Släppte. Den var ny. Jag satte Adrian på sin stol i köket och tittade på Simon, som satt tyst och blickstilla på soffkanten, drog ett långsamt andetag och koncentrerade mig på ett neutralt tonläge:

“Vad var det som hände, Simon?”

“MIN PEPPARKAKAAA ÄR TRAAAASIIIIG!!” vrålade Adrian från köket.

“Simon? Berätta, snälla.”

“Mamma, jag skulle bara hjälpa Adrian.” Det pedagogiska tonläget var tillbaka; han upplevde att detta var ett ärligt misstag.

“UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!”

“Hjälpa honom med vaddå?”

“Att lyfta upp honom.” O, så pedagogiskt.

“Lyfta upp?” – mental paus – “Va? Var? Varför?”

“PEPPARKAAAKAAAAAAA!!”

“Till pepparkakan.” Min äldste kommer bli specialpedagog.

“Till pepparkakan …” Den neutrala tonen svajade till. “Menar du nu, att ni båda stod på pallen, den pallen, tillsammans,” – det här gäller alltså en vinglig och mjuk och framför allt sluttande fotpall till en fåtölj – “och att du skulle lyfta upp Adrian till pepparkakan?”

“Ja,” svarade Simon som om jag just klarlagt den mest självklara av saker.

“Mhm. Varför?”

“För att jag ville att han skulle känna på den.”

“MIN PEPPARKAKA ÄR SÖNDEEER!!” fortsatte Adrian att punktera en något tryckt tystnad, under vilken jag sammanbitet betraktade hjälten i soffan.

Känna på den …?” sa jag, minus neutral ton.

Simon såg osäker ut. “Ja …”, sa han sen medan han med korslagda ben betraktade julgranskadavret på golvet.

“MIN PEPPARKAKAAA! DEN GICK SÖÖNDEEER!!”

“SLUTA SKRIKA!” – klassiker, visst? – “INGEN RÖR SIG! NEJ!! DU SITTER KVAR DÄR MEDAN JAG RÖJER UPP EFTER ER!” Den neutrala tonen stod i ljusan låga när jag försökte överrösta Adrian och tygla humöret på samma gång.

Björn gjorde entré: “Oj, vad har hänt här?” sa han neutralt.

Förebyggande åtgärder

Det är lätt att vara efterklok såklart, men jag tycker ändå att vi trots allt inte borde ha vågat hänga upp glaskulor i granen. Men det har vi å andra sidan inte nu längre, så det löste sig på naturlig väg. Att granen skulle välta har naturligtvis figurerat i riskbedömningarna, och lite olika förebyggande förslag har varit bland annat att

  • ställa granen i lekhagen
  • endast klä övre halvan av granen
  • inte klä granen – den är faktiskt jättefin som den är
  • inte ha granen framme alls
  • bara klä granen med tåliga prylar

Lekhagen har stått beredd tidigare år då vi haft riktig gran, men den här plastgranen vi haft ett tag nu är alldeles för stor. Dessutom klättrar pojkarna upp och ställer sig på kanten på lekhagen så det skulle antagligen bara göra det värre. Att endast klä den övre halvan har vi hotat med till och från men det är inget vi vill behöva göra. Hellre då att bara klä den med slagtåliga saker, och resa upp den igen vartefter den faller.

den stilrena granen
Kvaddad gran med glassplitter kvar i barren.

Det enda tråkiga med slagtåliga julprydnader (för vi hade även såna i granen, de är lätta att urskilja i bilden ovan (de är de enda som är hela)) är att de oftast är billigt krimskrams och tappar färg när de behandlas som till exempel envisa sugkarameller, fingerdockor eller nybörjar-boule.

Kanske slutar det med en naken gran – jag menar, jag kan kalla den “stilren”* så blir den supercool direkt. Ett statement.


*Jag är sarkastisk. Jag skulle vilja ta det här tillfället i akt att vänligt men störigt bestämt upplysa om att om ordet “stilrent” – som folk slänger sig med i precis alla sammanhang som om det vore en synonym till “avskalat”, “minimalistiskt” eller “modernt” – används i någon annan betydelse än “som helt följer viss (veder­tagen) stil” så vill jag se referens till en trovärdig källa som styrker det. Mvh Tramsmamma