Inför isolerad julafton 2021

Årets julgransdress. Pojkarna klädde den nästan helt själva.

Juldröm VS verklighet

I en covid-fri värld så skulle Jonas & Emma med lilla Ines – min brorsdotter som jag ännu inte presenterat – och mamma och Björns mamma ha kommit på julafton. I en drömvärld hade kusinfamiljen från Skåne också kommit hit, men det var aldrig på tal för i år.

I år kommer ingen hit.

Jonas & Emma är med rätta oroliga för RS-viruset som gått som en löpeld över landet, så de håller sig isolerade. Mamma är sjuk, Björns mamma blev dubbelmormor i veckan så hon åker till kusinfamiljen i Skåne över jul för att hjälpa till, och idag tempar Adrian på starka 39,2° så … det blir bara vi imorgon, men det är ok. Såklart att det är ok, men jag saknar verkligen jularna med familj och släkt. Är det något jag verkligen gillar, och som vi så sällan för möjlighet att göra, så är det att sitta många runt matbordet hemma. I Frankrike gör man det på ett mer självklart sätt än här, och det kan jag sakna.

Julnissen

Julklapparna är inhandlade i alla fall, nissen har flyttat ut alla sina prylar vid dörren och idag bakar vi lussekatter. Björn gör två degar – en vanlig och en glutenfri – medan pojkarna vilar och jag sitter i soffan och myser allt jag kan. Den här nissen vi har, han har inte varit så närvarande som jag hade tänkt att han skulle vara, men det har ändå blivit ett och annat bus, några fotspår i kanel och mjöl, sporadiska brev och sånt. Nästa år vet jag vad jag ger mig in på, då går det kanske bättre.

Barnen har i alla fall köpt konceptet med hull och hår, jag har inte behövt blåljuga fler gånger och de pratar om och med nissen när de tror att han hör. De knackar på dörren, har förstås öppnat den flera gånger men accepterar rakt av att nissar är fulla av julmagi och så även deras dörrar. Det är verkligen härligt att se undrens ålder på nära håll.

Inte långt kvar nu

Vi är lediga idag, och sedan är det 3-dagarsveckor ända tills vi åker till Lindvallen. Vi åker dit första veckan efter jullovet, och jag funderade ett tag på om man får göra så eller inte när barnen går i skolan. Vi har landat i att eftersom skolan uppmuntrar friluftsliv, lek och rörelse och utomhusaktiviteter, så blir det lite konstigt om de ska uppmuntra sådant endast på skolloven, då priserna stiger till det tredubbla och många barnfamiljer därmed inte har råd att åka. Jag menar att de alltså får stå för sitt ord och låta dem åka utanför loven – undantag medges såklart. Kanske för barn som inte hänger med ordentligt i undervisningen och redan är borta mycket, eller nåt sånt. 

Den gången när pojkarna välte granen

stilrent trasiga kulor i granen

Pojkarna har levererat ännu ett hyss – du kanske minns det första harmlösa med chokladen i somras – men den här gången var det inte skratt som fick mig att bita mig i tungan. Samtidigt kan jag inte vara arg på dem; de är nu drygt 3 och 4,5 år, så det är klart att julmagin mellan varven lyckas överladda dem med allt spännande.

Uppe i granen

Just den här gången handlade det om julgranen, och allt spännande som finns i den – såklart att det är intressant och spännande med julgran, juh. Vi klädde den tillsammans några dagar efter att vi kommit hem från Teneriffa, och pojkarna var högeligen engagerade. De fick klä den som de ville, det enda vi satte stopp för var försök till lek med och/eller förtäring av diverse prydnader, samt att korrigera varandras dekorering.

Granen blev förvånansvärt vacker. Vi var riktigt nöjda, så nöjda att vi inte tog nån bild till och med. På grenarna närmast golvet, på varsin sida om granen, hängde jag deras ljusslingor med namn som de fått av morfar och marmor i somras. Där satt pojkarna sedan, uppkrupna under granen och tände, och släckte, och tände, och släckte – du minns klippet med Piff & Puff i granen när de upptäcker julgransljusen – och snodde varandras och höll på.

Andra saker som funnit sin väg upp i granen är diverse saker med glitter på som de gjort på förskolan, samt en jättepepparkaka med Adrians namn på som han fick på förskolans luciadag.

Den där pepparkakan, som jag hängde på säker höjd, blev naturligtvis måltavla för beundran (på gränsen till dyrkan) och intresse. Simon pratade mycket om hur den kunde vara så stor, hur den satt ihop, om man kunde äta även det vita på den och så vidare. Adrian uttryckte hur vacker den var, och Simon fick minsann inte smaka, och så vidare. Och när de inte når det de vill ha, så pillar de på annat som finns inom räckhåll istället.

Konsekvenser av julmagin

Snart dök bokstäverna, som ska täcka lamporna på deras ljusslingor, upp på andra ställen. Ett tag var de måltavlor i gummisnoddsskjutarträningen. Sen dök själva ljusslingorna upp, naturligtvis med trasiga batterilock, och hängdes runt folks halsar ”som på graaaanen!” och då tog jag dem för gott. Vi virar ingenting runt någons hals. Punkt.

En kväll, när jag höll på att plocka undan efter middan och Björn inte var i närheten, gick jag som vanligt och lyssnade på deras lek medan jag gjorde det jag skulle. Jag brukar inte lyssna så mycket på orden som på tonlägena. Blir det hetsigt, eller tyst (bevare mig), så går jag och kollar dem. Nu var de glada och engagerade i nån gemensam sak, och jag hörde dem prata om pepparkakan igen. De ville förstås ha den.

”Nej! Ingen ska smaka på pepparkakan. Den tar vi ner på julafton!” ropade jag från köket. Det här var en sån där grej som man säger ibland utan att ha tänkt igenom. Du vet, man hittar på samtidigt som man pratar med bestämd ton för att inte tappa trovärdighet.

”Men … Mamma, vi vill bara känna på den,” förklarade Simon så fredligt och pedagogiskt han kunde.

”Ja, jag förstår att ni vill det men vi ska inte ta ner den. Det kommer inte hända,” svarade jag så pedagogiskt jag kunde tillbaka och sen hade vi pratat färdigt om den, trodde jag.

Det är lugnt, det var ett ärligt misstag.

Jag fortsatte med mitt, och de fortsatte med sitt, dvs glatt och engagerat och gemensamt. Vad härligt det är att de kan leka tillsammans såhär ibland utan att jag måste vara med och passa hela tiden, tänkte jag varmt.

Krasch.

Tokskrik.

Jag rusade runt hörnet till vardagsrummet och fann julgranen utsträckt på golvet med Adrian på mage intill. Splittret av diverse barnovänliga julgransprydnader täckte golvet omkring honom där han högröd i ansiktet och med krokodiltårarna rullande utför kinderna vrålade ut sin – gissar jag i efterhand – skräck, smärta och besvikelse mot mig.

Det finns tillfällen då jag är extra glad att alltid ha tofflor på fötterna under vinterhalvåret. Jag vadade fram och lyfte upp min yngste son som visade sig vara helt oskadd.

”MIN PEPPARKAKAAAA! SIMON SLÄPPTE MIG!”

Släppte. Inte knuffade, puttade eller slog. Släppte. Den var ny. Jag satte Adrian på sin stol i köket och tittade på Simon, som satt tyst och blickstilla på soffkanten, drog ett långsamt andetag och koncentrerade mig på ett neutralt tonläge:

”Vad var det som hände, Simon?”

”MIN PEPPARKAKAAA ÄR TRAAAASIIIIG!!” vrålade Adrian från köket.

”Simon? Berätta, snälla.”

”Mamma, jag skulle bara hjälpa Adrian.” Det pedagogiska tonläget var tillbaka; han upplevde att detta var ett ärligt misstag.

”UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!”

”Hjälpa honom med vaddå?”

”Att lyfta upp honom.” O, så pedagogiskt.

”Lyfta upp?” – mental paus – ”Va? Var? Varför?”

”PEPPARKAAAKAAAAAAA!!”

”Till pepparkakan.” Min äldste kommer bli specialpedagog.

”Till pepparkakan …” Den neutrala tonen svajade till. ”Menar du nu, att ni båda stod på pallen, den pallen, tillsammans,” – det här gäller alltså en vinglig och mjuk och framför allt sluttande fotpall till en fåtölj – ”och att du skulle lyfta upp Adrian till pepparkakan?”

”Ja,” svarade Simon som om jag just klarlagt den mest självklara av saker.

”Mhm. Varför?”

”För att jag ville att han skulle känna på den.”

”MIN PEPPARKAKA ÄR SÖNDEEER!!” fortsatte Adrian att punktera en något tryckt tystnad, under vilken jag sammanbitet betraktade hjälten i soffan.

Känna på den …?” sa jag, minus neutral ton.

Simon såg osäker ut. ”Ja …”, sa han sen medan han med korslagda ben betraktade julgranskadavret på golvet.

”MIN PEPPARKAKAAA! DEN GICK SÖÖNDEEER!!”

”SLUTA SKRIKA!” – klassiker, visst? – ”INGEN RÖR SIG! NEJ!! DU SITTER KVAR DÄR MEDAN JAG RÖJER UPP EFTER ER!” Den neutrala tonen stod i ljusan låga när jag försökte överrösta Adrian och tygla humöret på samma gång.

Björn gjorde entré: ”Oj, vad har hänt här?” sa han neutralt.

Förebyggande åtgärder

Det är lätt att vara efterklok såklart, men jag tycker ändå att vi trots allt inte borde ha vågat hänga upp glaskulor i granen. Men det har vi å andra sidan inte nu längre, så det löste sig på naturlig väg. Att granen skulle välta har naturligtvis figurerat i riskbedömningarna, och lite olika förebyggande förslag har varit bland annat att

  • ställa granen i lekhagen
  • endast klä övre halvan av granen
  • inte klä granen – den är faktiskt jättefin som den är
  • inte ha granen framme alls
  • bara klä granen med tåliga prylar

Lekhagen har stått beredd tidigare år då vi haft riktig gran, men den här plastgranen vi haft ett tag nu är alldeles för stor. Dessutom klättrar pojkarna upp och ställer sig på kanten på lekhagen så det skulle antagligen bara göra det värre. Att endast klä den övre halvan har vi hotat med till och från men det är inget vi vill behöva göra. Hellre då att bara klä den med slagtåliga saker, och resa upp den igen vartefter den faller.

den stilrena granen
Kvaddad gran med glassplitter kvar i barren.

Det enda tråkiga med slagtåliga julprydnader (för vi hade även såna i granen, de är lätta att urskilja i bilden ovan (de är de enda som är hela)) är att de oftast är billigt krimskrams och tappar färg när de behandlas som till exempel envisa sugkarameller, fingerdockor eller nybörjar-boule.

Kanske slutar det med en naken gran – jag menar, jag kan kalla den ”stilren”* så blir den supercool direkt. Ett statement.


*Jag är sarkastisk. Jag skulle vilja ta det här tillfället i akt att vänligt men störigt bestämt upplysa om att om ordet ”stilrent” – som folk slänger sig med i precis alla sammanhang som om det vore en synonym till ”avskalat”, ”minimalistiskt” eller ”modernt” – används i någon annan betydelse än ”som helt följer viss (veder­tagen) stil” så vill jag se referens till en trovärdig källa som styrker det. Mvh Tramsmamma

VAB, snö, pulkastöld och en eloge till mig

Ögoninflammation

Barnen har haft ögoninflammation såhär lagom inför jul. Det har vi ingen erfarenhet av, men enligt 1177 ska det hållas rent och bytas handdukar och örngott osv ofta och sen gå över på ungefär 5 dagar.

Eftersom det är så smittsamt (jag och Björn klarade oss) – och för att ögat måste tvättas flera gånger om dan –  så måste pojkarna vara hemma trots toppform i övrigt.

Björn vabbade i måndags. Det hade snöat, äntligen, under helgen så han tog med sig pojkarna, snowracern och pulkan till pulkabacken en bit bort. Sen ville ungarna klättra i klätterställningen, så de gick dit och när Björn sen skulle hämta snowracern och pulkan så fanns de inte kvar.

Tjuvar!

Oj vad jag fick höra om tjuvar sen när jag kom hem. Och hur arga vi alla var på dem! Simon tyckte att vi skulle ringa polisen, och Adrian sitt indignerade missnöje genom hela kvällen.

Detta var alltså bakgrunden till varför jag tog ungarna med mig till affären i tisdags morse/förmiddag. Jag kan inte vabba en hel dag med så mycket snö utanför dörren utan att åka pulka, så jag satte dem i vagnen och stretade iväg.

En eloge till mig

På vägen tillbaka, så fort vi kommit bort från all barskrapad mark – dvs gator och parkeringar – , knöt jag fast pulkorna i vagnen och drog ungarna på dem istället.

Kände mig lite som en häst framför en släde, när vi passerade julgransförsäljaren bredvid kiosken. Han satt och kurade inne i sin upplysta glashytt, men när han fick se oss komma så reste han sig med ögonkontakt och började krångla sig ut ur hytten. Jag trodde han skulle komma ut och säga nåt i stil med att vi inte fick passera där.

”Det där var det bästa jag sett på länge!” hojtade han när han öppnade dörren.

”Är det?”

”Ja alltså wow vad fint! Jag blir så glad när jag ser sånt här! Jag har sett många mammor engagerade i sina barn, men det här tar verkligen priset!”

”Jahaa, vad kul!” Jag var osäker på vad vi pratade om, men gissar att det hade med mitt pulkarrangemang att göra.

”Ja, du ska ha en eloge för det här, verkligen. Kom förbi senare så ska du få en gran av mig, alldeles gratis. Påminn mig om jag inte kommer ihåg ditt ansikte, men det tror jag att jag gör.” Han gjorde en gest mot pulkorna.

”Men oj! Tack så mycket!” – vad ska man säga, liksom – ”Vad roligt!”

Det här gjorde förstås min dag. Det är fortfarande lite oklart exakt vad det var jag skulle ha en eloge för … men skit i det! Eloge till mig, såklart!

Jag var lite frestad att ta en liten gran i vagnen på studs, no questions asked, tänkte att vi kanske kunde ha den i hallen uppe, men insåg att det inte skulle gå. Jag skulle inte orka hela vägen hem – och sen har vi ju vår plastgran redan, som jag för övrigt blev inspirerad att montera samma eftermiddag.

Så för att vara en vabb-tisdag så fick vi ändå lite gjort.

Från äkta gran till plastgran

För 2 år sedan såg det mycket annorlunda ut här hemma. Alltså extremt annorlunda. Men det har hänt mycket sedan dess, utvecklingen går framåt på alla fronter – så även på julgransfronten.

Det här med julgran

Varje år så länge jag kan minnas har vi åkt och köpt en gran runt veckan innan julafton. Det är lite av ett lotteri vad man får med sig hem. Här är ett av de kortare strån, dock ej det kortaste vi dragit, från 2015:

Det var Simons första jul, och det gick väl lite si och så med julgranspyntet men med tanke på hur naturen valt att skapa just vår gran det året, så var det ingen fara på utseendefronten om man säger så.

Det tog ett tag att montera ner trädet efter jul. Jag vill minnas att vi brände de sista större granbitarna i mars.

Vackert måhända, och just granris visade sig vara en fenomenal värmekälla, men jättestökigt (dvs spretigt) att förvara.

Andra julen här i huset var 2016.

Moder natur hade varit snällare mot den granen på alla plan, den verkade besitta evigt liv och var inte helt medgörlig i styckningen. De sista bitarna av den granen eldade vi med för 3 veckor sen – lagom tills det började bli dags att fundera på årets gran.

Plastgran eller ej?

Jag gillar äkta gran hemma. Det luktar gott, det är så vi alltid haft det och det är (oftast) fint. Att det inte är plast är framför allt ett enormt plus. Men… Barren. Nedmonteringen. Uppsågningen. Eldningen. Barren. Överallt, i månader. Och den ska vattnas, vilket vi är pinsamt usla på att komma ihåg och därför måste vi se den dö långsamt.

Jag nämnde ju vår nya gran för några dagar sen. Redan förra året började vi leta plastgran men vi var för sent ute. Det misstaget har vi lyckats parera i år; Björn åkte och köpte en svindyr plastgran för 2 veckor sen.

plastgran

Härom natten – kl 02:53 för övrigt, när jag och Adrian varit uppe ett tag eftersom han bedömde det lämpligt – satt jag med min yngste i knät och tillsammans (”tillsammans”) vek vi ut alla grenar och jämnade ut den inbyggda belysningen.

plastgran

Nu är den klädd, och nej, vi har inte katt. Vi har klåfingriga småbarn.

Den ser ut som en utegran, största anledningen till det är väl att det är en utegran, men jag tycker belysningen är mycket finare än den vi brukar ha – du vet såna där adventsljusstakeljus som sitter ihop med flera småsladdar som är lika bra på att trassla ihop sig som mina hörlurar till mobilen, och som man nyper fast på grenarna och som efter ett tag börjar tippa åt sidan så att hela granen ser onykter ut.

Hursomhelst, jämför den med granen vi hade för 2 år sen, och medge att det ser gladare ut.

Fotoutmaningen på insta

Jag fick den här utmaningen som flyter omkring på Instagram, du vet den där ”7 dagar, 7 svartvita kort. Inga människor, ingen förklaring”-utmaningen, för ett tag sedan.

Jag är dålig på att uppdatera min insta, så jag tänkte att det kunde vara kul. Det höll i 3 eller 4 dagar innan jag totalt tappade fokus – skolan har ofta den effekten – så totalt har det väl tagit… 2 veckor? 3, kanske?

Anyway, här kommer mina bilder, och det är MED förklaring för övrigt.

1.

Fotoutmaningen på insta

Jag tentapluggade i vardagsrummet på förmiddan. Det hade snöat ute, kaminen var igång och så plötsligt kom solen och förstörde myset.

2.

Fortsatt motvilligt tentaplugg. Denna dag inlåst i arbetsrummet.

3.

Jag träffade Anna på Espressohouse en eftermiddag…

4.

…och hon påpekade att hårvärmeställningarna, som såklart kallas för nåt annat i verkligheten, hos frisören intill ser ut som ninja turtles.

5.

advent på insta

Björn (och kanske även jag) har tröttnat på att elda upp det sista av förra årets gran lagom till att nästa gör entré i vårt hem, så han köpte en plastgran. En som tål att stå ute också, därav de många ljusen.

Nu när vi har vikt ut alla grenar på den så är den faktiskt jättefin.

6.

Fotoutmaningen på insta

Vi fick en utenalle av pappa och Pia förra året, men den kom aldrig ut eftersom vi saknade eluttag. I år har Björn ordnat det och nu står nallen och slängkramar alla som passerar på gångvägen.

7.

Både första och andra advent kom och gick, så även snön. Ibland har vi snö på backen när vi vaknar, ibland inte. Det är jättespännande.

Årets gran

Det blev en gran till slut igår, kan man tänka sig. I år också. Jag åkte och köpte årets gran på eftermiddan, och sen hjälptes vi åt att klä den tillsammans igår kväll när Björn var på julfest. Det tog 5 år och vi hann ändå inte klart, men det blev jättefint.

Till nästa jul tänkte vi vara ute i god tid så vi inte sätter oss i samma sits 2 år i rad; min far hävdar att plastgranar ska inhandlas på mellandagsrean så är de inte helt slut överallt kanske vi kommer över en om ett par dagar.

Det blev ingen juldress eller pepparkaksmössa till Adrian igår, mest för att jag glömde bort det bland alla tankar på julklappar till julklappsspelet, men jag letade fram Simons mössa från förra året i alla fall.

Idag kom pappa och Pia vid 13:45, enligt planen. Då hade jag tänkt att ha hunnit städa typ hela huset och preppat det jag är ansvarig för till julbordet (laxmousse och janssons), meneh… nä. Det fick bli ikväll istället.

 

SaveSave

SaveSave

Julen är snart här, och vi har ingen gran

Precis. Ingen gran… Man kan inte fira jul utan gran, eller det anser i alla fall jag. Sitter man på ett jättetrångt utrymme så kan man skippa revbenen till förmån för en liten bordsgran, utan snack.

Den 22a december 2016 har vi fortfarande ingen gran hemma. Vi har ställt oss tveksamma till innevegetation med barr, mest eftersom Simon är Simon och barr är barr. Det är dessutom en del jobb med att skaffa och göra sig av med den där jäkla granen varje år. Jag är trött. Vi är trötta.

Därför kom vi fram till att vi ska skaffa plastgran. Det finns ju jättefina plastgranar, man kanske skulle satsa på en sån med inbyggd belysning? Så jag var iväg och skulle kolla på lite olika nu igår på förmiddagen, och de är antingen slutsålda eller skitfula…

Så går det när man drar ut på det, så det blir en traditionell gran av den icke-barrande sorten i år igen. Vi får se den som ved.

Förra året brände vi den i kaminen.

Idag är Björns första jullediga dag. Vi har precis gått en promenad allihop och lämnat Simon på föris, Adrian sover i vagnen ute och nu sitter vi mest och väntar på att affärerna ska öppna så vi kan åka och handla gran. Och vita byxor till Björns julfest på jobbet ikväll. Och kanske en juldress till Adrian? Mest för att det är så sött, Simons dress från förra året är för stor. – Hm, Björn kanske kan ha den…? Slipper vi leta byxor, menar jag.

Årets julfirande blir tillsammans med min pappa och hans fru, och Björns faster Carina. Till lunch kommer också min bror och hans tjej, samt Björns mamma och eventuellt hennes CJ. Då ska vi äta gröt, och tydligen ska man enligt min far dricka champagne till det, så då blir det så.

På kvällen kör vi julklappsspelet, samma regler som förra året… fast jag vet inte hur hårda vi är på regeln om förbrukningsvara, jag glömde nämna den när jag pratade med dem.

Pappa och Pia kommer imorgon, så då är det i alla fall läge att ha en gran på plats.

God Jul

god jul bebis

Simon vaknade i vanlig ordning runt 06:30 och vi har varit uppe sen dess. Innan de andra vaknade (Carina kom sent igår kväll) passade vi på att ha en photo session bredvid granen. Det skulle vara under granen, men det gick inte. Han rev med sig en kula innan jag räddade det stackars trädet och satte dem på armlängds avstånd från varandra.

Idag kommer mamma, lillebror + tjej, faster Carina är ju redan här, Björns mamma och hennes dotter, så vi blir 8 + Simon.

Vi ska spela julklappsspelet, så jag måste till centrum och handla lite. Det går till så att alla köper julklappar, vi har bestämt 6 st per person, för max 50 kr st. Det måste vara en förbrukningsvara av något slag – vi har haft prylar tidigare år vilket är roligare att handla till men i ärlighetens namn så blir det bara en massa prylar som samlar damm resten av året. Alla slår in klapparna i samma papper, sen lägger man klapparna i en hög på bordet. Man spelar med 2 tärningar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp ur högen. När klapparna är slut ställer man äggklockan på 20 min och spelar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp från någon annan, vem som helst och vilken som helst. Man får inte ta någons sista julklapp. När tiden är ute öppnar alla en i taget så att alla hinner med att se vad som finns, och sen är det fri byteshandel.

Innan dess ska jag som sagt köpa sista klappen, slå in, stryka juldukar, hjälpa till med maten, städa, klä mig osv. Jag har fyra timmar på mig, så de e luuuugnt – sa tidsoptimisten 😉

God Jul!

precis innan granen välte