Julafton 2017

Jag och Adrian dansar till julmusiken i köket.

Julen gjorde i år rätt för sig som “barnens högtid”, och jag ska inte smyga med hur glad jag blev över att åter känna lite av den där julmagin från barndomen. Inte för egen del, men för Simons.

Yrvaken satte vi honom på en liten stol vid soffbordet (vi äter aldrig vid soffbordet) och gav honom ett fat med smörgås. Kalles jul visades på TV, Simon knaprade en brödsmula i taget och stirrade storögt på skärmen medan vi andra drack glögg och åt pepparkakor.

I en timme satt han mer eller mindre orörlig och tittade på Jultomtens verkstad, Ferdinand och Piff&Puff och allt det där. Mackorna försvann, liksom 2 pepparkakor och en kaka (det gick av bara farten). Man kunde nästan TA på hans förundran och hänförelse.

Nu är han gammal nog att veta vad paket innebär, och när han direkt efter Kalle helt oskyldigt fick tag på ett – “Titta där!! Mamma! Titta!” – som vi glömt flytta undan, och fick reaktionen “ja titta där Simon men inte nu, inte än! Efter maten”, kröp han ihop i sin fars famn och lärde sig att alla paket inte alltid är till honom.

Från den stunden frågade han med jämna mellanrum, ca 1 minut, om vi inte skulle äta nu.

“Äta nu?” sa han oskyldigt och tittade mot granen.

“Nej hjärtat, klockan är fyra. Det är lång tid kvar. Vi kan gå upp och leka på ditt rum om du vill?”

Väntan blev lång för honom, och när vi äntligen satte oss till bords ville han först inte äta mer än en köttbulle.

“Simon, alla måste äta klart innan vi öppnar paket,” sa Björn.

“Nä-ä,” sa Simon besviket, men gjorde ingen större grej av det mer än att kräva att få sitta i mitt knä för att äta.

Julklappsfördelningen såg lite annorlunda ut från tidigare år; istället för julklappsspelet som vi brukar spela, så skulle alla köpa en julklapp till någon annan. Vi lottade i förväg ut vem som skulle ge till vem, oss vuxna emellan, och sen fick ju barnen julklappar ändå.

Inte av mig och Björn, däremot. Förra året blev julafton lite overload för Simon, och han blev tvungen att sova inne hos oss i en månad efteråt. I år var vi färre deltagare, det blev färre paket och mer tid för det som var i paketen.

Det allra första som gjorde entré i barnens liv var en flygande tomte.

Simon ville inte skiljas från den alls och den var med överallt. Adrians julklappar la Simon beslag på också, och tvärtom, så det var en del bråk om samma saker. Såklart.

Men det gick bra, de fick turas om. Adrian älskar Simons nya leksakskastruller och grytor med stekspadar och grejer, och Simon springer omkring med Adrians nya leksak som smattrar mycket och skjuter bollar.

SaveSave

God Jul 2017

Godmorgon!

Jag har inga julbilder att hälsa med. Vi har fått julkort från diverse bekanta, men har inte kommit oss för att skicka egna. I år heller, alltså.

I fredags kväll kom Carina med det sena tåget från Östersund, så hon underhöll barnen genom sin blotta närvaro igår. Igår kväll skulle jag och Björn preppa julmat – laxmousse och älgköttbullar – men Adrian valde att inte bli trött alls. Nånsin. Tillslut tog Björn med sig paddan och satte sig med pojken på bollen tills han somnade. Pojken, alltså. Inte Björn.

Det slutade med en relativt sen kväll där endast laxmoussen blivit klar, men det är alltid en bit på vägen.

Idag kommer Jonas och mamma efter middagsvilan. Det blir mysigt… jag ska bara slå in present, hitta på julrim, hantera ungar och laga janssons innan dess.

Det blir bra.

God Jul

från oss

SaveSave

Studsande och tjutande lycka

Annette ville ge Simon en julklapp. Nånting i stil med en trehjuling, som han kan ha nytta av, som han verkligen uppskattar. På dessa kriterier föreslog jag en gåbil, eftersom jag brukar hitta honom på en sån när jag hämtar honom på föris och en trehjuling ännu är lite för stor för honom. Vi vet ju dessutom att han gillar allt med hjul.

Eftersom vi hade lite bättre koll på vad som gäller, fick vi i uppdrag att hitta en som passade.

Igår var de här allihop, Annette, CJ, Jonas, Monika, pappa, Pia och Carina till jullunchen. Björn lyckades för en gångs skull bli 40-graders-febersjuk men kämpade på med sin sous-vidade julgröt i tvättstugan ändå som en sann krigare eller nåt. Under tiden fick Simon öppna sina julklappar från den delen av familjen som representerades av Annette (dvs farbror/kusiner), eftersom Simon skulle sova efter lunchen och hon ville ha med sig bilder till kusinerna och visa dem.

I den jättekartongen fanns ett duplo-zoo. Simon hade ingen duplo än, men vi vet att han gillar det så nu blir det nog läge att skaffa nån sorts bra förvaring för prylarna till hans rum.

Det var så mycket grejer i den där kartongen att det rådde förtjust förvirring ett tag, dvs tills det blev dags att hämta gåbilen.

Aldrig, jag lovar, ALDRIG har jag hittills i min sons 20 månader långa liv sett honom så häpnadsväckande på gränsen till tårar studsande och tjutande lycklig över något, som när jag kom ner för trappan med Bobbycar-kartongen under armen.

“Bi! Bi! BI! BIIIIIIIII!!!” tjöt han och klappade i händerna och stampade i golvet.

Han ville inte vara mer än 30 cm från bilen, och när jag skulle montera styrstången under ratten så var han där och skulle hjälpa till. Det gjorde han genom att pilla in den enda skruven som ingick i byggsatsen i det lilla styrstångshålet i bilkroppen. Det är ungefär som att pilla ner skruven i en ballong och sen blåsa upp ballongen och knyta, men Björn räddade oss genom att gå ut i snicken och hitta en ny.

Jag är fortfarande rörd över hans reaktion, och han är fortfarande rörande fäst vid sin bil och gråter förtvivlat när vi måste bända loss honom från den för att byta blöja eller annat nödvändigt. Vad säger “lycka” så tydligt som en gåbil, så säg.