Julafton 2020, dagen då julkänslan kapitulerade

Jag trodde ändå att jag var ganska cool med allt det här ”inte en jul som vanligt”, men det visade sig nog att nja, kanske inte SÅ cool trots allt. Julkänslan var svårflörtad, minst sagt.

Planen som föll

Planen var att mamma skulle fira med oss. Vi träffas ofta, så fort alla är friska samtidigt vill säga, och dessutom skulle bror Jonas och Emma komma över på jullunch.

Allt det där rasade två dagar innan jul, med att mamma ringde mig och väste nåt i luren.

”Va?”

”Kan du köra mig till akuten? Nu?”

Eh ja. Naturligtvis. ”Björn jag kör mamma till sjukhuset vi ses sen hej då!” meddelade jag i dörren på väg ut, och åkte och hämtade henne.

Det visade sig KANSKE vara covid-19, kanske inte, men läkaren trodde det. Mamma fick komma hem igen, men jag sov illa den natten. Dagen därpå var hon mycket bättre, men på grund av sjukdom kunde hon såklart inte komma till oss på julafton. Det kunde inte heller Jonas och Emma, eftersom jag träffat mamma och alltså nu var eventuell smittbärare.

Jag klagar inte över det här egentligen, jag menar, det var en risk hela tiden att det kunde bli så. Men det blev inställt sådär i sista stund, och jag var lite ledsen över att inte få fira med dem. Sen räckte det med några få missöden i köket – vi hade visst köpt en rå julskinka av misstag, och jag stjälpte ut en halv kastrull vatten över diskbänken och vattnet träffade den INKOPPLADE batteriladdaren till kameran, och pojkarna skrikkrigade om nån oförrätt samtidigt – för att få humöret på glid.

I alla fall tur med vädret

I övrigt gick det ganska bra. Vi hade en fin förmiddag i parken utanför där mamma bor – vi var förbi henne och lämnade julmat och fick pojkarnas julklappar – och det var minusgrader, MINUSGRADER, och strålande sol och glitterfrost på marken. Åh vad jag har längtat!

Simon litar tvärsäkert på att han har bra kläder.
Björn njuter av solen i klätternätet.

Känslospöken och ett krokben

På morgonen fick de varsin kryptunnel, julklappar från morfar & marmor, som de har bott i sedan dess. De har dem med sig i soffan när de ser på barnprogram, de har dem på sig och går runt i dem som långa vajande skumkorvar, de lyckas till och med bråka i dem, så det var ett genidrag.

julkänslan på julaftonsmorgonen

Sen fick Simon svårt, under julklappsöppnandet på eftermiddan, att hantera att han och Adrian fick olika saker. De hade fått exakt likadana prylar dittills, men Adrian fick en kikare av mormor, och Simon fick en toolbox – allt enligt önskelistan. Simon var galen över detta i en hel timme, och där nånstans fick jag svårt att hålla kvar julkänslan – den lilla jag lyckats bygga upp – i hjärtat. Istället fylldes det av Simons känslor, som resonerade med mina egna som liten flicka*, som var nån slags förvirrad blandning av utanförskap, kränkning, orättvisa och rädsla. Och vrede, naturligtvis. Inte sjutton KÄNNER man allt det där andra; det är lättare att vara arg.

Simon lugnade ner sig, till slut, men inte förrän efter att jag råkat fälla honom i köket mitt framför facetime med Jonas, Emma och Emmas mamma som jag aldrig träffat. Mitt i bild medan alla tre uppmärksamt följde ett begynnande kaos i köket, satte Simon plötsligt fart åt Adrians håll med den där Blicken i ögonen – du vet vilken jag menar, den där som får dig att hugga tag i ungen innan nåt riktigt galet går på tok – och jag slängde spontant ut den kroppsdel som var närmast honom, dvs mitt ena ben, för att hindra vidare framfart. Simon sprang rakt på och ramlade. In under bordet. Ilskan rann av honom och istället fick jag trösta och kramas medan han berättade hur illa jag hade gjort honom. Jag sa förlåt, det var inte meningen att göra illa dig, och mötte sedan tre ansikten på datorn som uppvisade tre olika ansiktsuttryck.

Min bror såg inte så stolt ut, Emma såg bekymrat leende ut och hennes mor såg ganska barsk ut. Där och då packade julkänslan ihop sina sista pinaler och drog, utan att se sig om.

Jag vet vad som hände, med Simon alltså, och varför, och hade vi inte haft publik skulle jag inte ha tänkt på det mer. Men DE vet inte, och det är det som känns så tokigt. Vilket intryck gav jag dem, där över skärmen? En arg morsa som ogenerat sparkar sina barn när de jagar upp sig?

Oh well, det blev ju tokigt och jag och Simon redde ut det tillsammans igen, efter att vi sagt hejdå till min bror och hans sällskap. Sånt händer, och det var ingen fara. Men första intryck, du vet, de kan vara svåra att jobba bort och jag gillar definitivt inte att jag fortfarande tänker på det här.

Men nu släpper vi det! Adrian gillade i alla fall att göra laxmoussen med mig. Eller titta på, i vilket fall. Sen fick han tugga i sig de bitar varmrökt lax som blev kvar på skärbrädan. Jag tittade bort en stund, och när jag kollade dit nästa gång hade han börjat sätta i sig skinnet också. Är det gott så är det gott, tyckte han. Hålet i mitten åstadkom han genom att vika skinnet och käka det som en macka.


*Förvirring, värt att understryka. Jag minns att födelsedagar, julafton och andra tillfällen då hela dagen frångick det vanliga – och speciellt om jag stod i fokus på något sätt – alltid var jobbiga längst in. Jag jämförde mycket noggrant med min lillebror, allt vi fick samt antal och värde (alltså hur bra/kul det var, inte ekonomiskt värde). Hittade jag en skillnad som var värt nåt för mig så blev jag otröstlig. Våra föräldrar var noggranna, men jag var skoningslös. Och möjligen något oresonlig. Idag vet jag vad det bottnar i – rädslan över att inte duga – och jag kan bara hoppas att Simons påhitt inte härrör från samma sak.
Ack, en högkänslig moders spännande inre liv …! Jag har material för ett helt liv av sömnlöshet om jag vill.

Den efterblivna hunden

Disneys karaktärer har följt de flesta av oss mer eller mindre hela livet. De är en så självklar del av vår tillvaro, eller fd tillvaro, att det inte är lika självklart att ifrågasätta dem. Men som med så väldigt många andra barnprogram så håller det inte riktigt tätt i fogarna när man börjar titta närmare med sina nu vuxna ögon.

Bildkälla.

”Det konstiga är att Långben och Pluto är så lika,” filosoferade min väns pappa lösryckt under ett födelsedagsfika i maj förra året.

”De är säkert släkt,” sa jag.

”Men då borde båda gå på alla fyra,” inflikade min vän.

”Nämen Långben har ju hunnit längre fram i evolutionen än Pluto, det ser man ju tydligt,” upplyste min väns fästman.

”Det är så kasst det här med Disney och Kalle och dem,” spann min kära hundälskande vän vidare. ”Alla är djur som går på två ben, och så har dom en hund.”

”Jo men det är för att han är efterbliven,” fastslog fästmannen sakligt och gravallvarligt*.

Så gick samtalet, bland annat, när jag hälsade på min vän som fyllde år. Inga (omyndiga) barn var närvarande, men nog finns det en och annan Långben i oss alla.

Och, FYI, så har en reklambyrå i Göteborg tagit på sig att upplysa Sverige om hur det egentligen ligger till. Med Långben och Pluto, alltså. Det är en bekväm liten text på några korta rader jag rekommenderar. Du hittar den här.

God Jul!


*Detta handlar inte på något sätt om handikapp, utan om lätt bitterhet över allt som tillåts passera obemärkt – Disneys påhitt är måhända triviala, men en perfekt satirisk spegling av vad födelsedagsfikats värdpar tycker, om … eh, låt oss sammanfatta det i ”saker och ting i hur vårt samhälle fungerar nu för tiden”.

Julafton 2017

Jag och Adrian dansar till julmusiken i köket.

Julen gjorde i år rätt för sig som ”barnens högtid”, och jag ska inte smyga med hur glad jag blev över att åter känna lite av den där julmagin från barndomen. Inte för egen del, men för Simons.

Yrvaken satte vi honom på en liten stol vid soffbordet (vi äter aldrig vid soffbordet) och gav honom ett fat med smörgås. Kalles jul visades på TV, Simon knaprade en brödsmula i taget och stirrade storögt på skärmen medan vi andra drack glögg och åt pepparkakor.

I en timme satt han mer eller mindre orörlig och tittade på Jultomtens verkstad, Ferdinand och Piff&Puff och allt det där. Mackorna försvann, liksom 2 pepparkakor och en kaka (det gick av bara farten). Man kunde nästan TA på hans förundran och hänförelse.

Nu är han gammal nog att veta vad paket innebär, och när han direkt efter Kalle helt oskyldigt fick tag på ett – ”Titta där!! Mamma! Titta!” – som vi glömt flytta undan, och fick reaktionen ”ja titta där Simon men inte nu, inte än! Efter maten”, kröp han ihop i sin fars famn och lärde sig att alla paket inte alltid är till honom.

Från den stunden frågade han med jämna mellanrum, ca 1 minut, om vi inte skulle äta nu.

”Äta nu?” sa han oskyldigt och tittade mot granen.

”Nej hjärtat, klockan är fyra. Det är lång tid kvar. Vi kan gå upp och leka på ditt rum om du vill?”

Väntan blev lång för honom, och när vi äntligen satte oss till bords ville han först inte äta mer än en köttbulle.

”Simon, alla måste äta klart innan vi öppnar paket,” sa Björn.

”Nä-ä,” sa Simon besviket, men gjorde ingen större grej av det mer än att kräva att få sitta i mitt knä för att äta.

Julklappsfördelningen såg lite annorlunda ut från tidigare år; istället för julklappsspelet som vi brukar spela, så skulle alla köpa en julklapp till någon annan. Vi lottade i förväg ut vem som skulle ge till vem, oss vuxna emellan, och sen fick ju barnen julklappar ändå.

Inte av mig och Björn, däremot. Förra året blev julafton lite overload för Simon, och han blev tvungen att sova inne hos oss i en månad efteråt. I år var vi färre deltagare, det blev färre paket och mer tid för det som var i paketen.

Det allra första som gjorde entré i barnens liv var en flygande tomte.

Simon ville inte skiljas från den alls och den var med överallt. Adrians julklappar la Simon beslag på också, och tvärtom, så det var en del bråk om samma saker. Såklart.

Men det gick bra, de fick turas om. Adrian älskar Simons nya leksakskastruller och grytor med stekspadar och grejer, och Simon springer omkring med Adrians nya leksak som smattrar mycket och skjuter bollar.

SaveSave

God Jul 2017

Godmorgon!

Jag har inga julbilder att hälsa med. Vi har fått julkort från diverse bekanta, men har inte kommit oss för att skicka egna. I år heller, alltså.

I fredags kväll kom Carina med det sena tåget från Östersund, så hon underhöll barnen genom sin blotta närvaro igår. Igår kväll skulle jag och Björn preppa julmat – laxmousse och älgköttbullar – men Adrian valde att inte bli trött alls. Nånsin. Tillslut tog Björn med sig paddan och satte sig med pojken på bollen tills han somnade. Pojken, alltså. Inte Björn.

Det slutade med en relativt sen kväll där endast laxmoussen blivit klar, men det är alltid en bit på vägen.

Idag kommer Jonas och mamma efter middagsvilan. Det blir mysigt… jag ska bara slå in present, hitta på julrim, hantera ungar och laga janssons innan dess.

Det blir bra.

God Jul

från oss

SaveSave

Studsande och tjutande lycka

Annette ville ge Simon en julklapp. Nånting i stil med en trehjuling, som han kan ha nytta av, som han verkligen uppskattar. På dessa kriterier föreslog jag en gåbil, eftersom jag brukar hitta honom på en sån när jag hämtar honom på föris och en trehjuling ännu är lite för stor för honom. Vi vet ju dessutom att han gillar allt med hjul.

Eftersom vi hade lite bättre koll på vad som gäller, fick vi i uppdrag att hitta en som passade.

Igår var de här allihop, Annette, CJ, Jonas, Monika, pappa, Pia och Carina till jullunchen. Björn lyckades för en gångs skull bli 40-graders-febersjuk men kämpade på med sin sous-vidade julgröt i tvättstugan ändå som en sann krigare eller nåt. Under tiden fick Simon öppna sina julklappar från den delen av familjen som representerades av Annette (dvs farbror/kusiner), eftersom Simon skulle sova efter lunchen och hon ville ha med sig bilder till kusinerna och visa dem.

I den jättekartongen fanns ett duplo-zoo. Simon hade ingen duplo än, men vi vet att han gillar det så nu blir det nog läge att skaffa nån sorts bra förvaring för prylarna till hans rum.

Det var så mycket grejer i den där kartongen att det rådde förtjust förvirring ett tag, dvs tills det blev dags att hämta gåbilen.

Aldrig, jag lovar, ALDRIG har jag hittills i min sons 20 månader långa liv sett honom så häpnadsväckande på gränsen till tårar studsande och tjutande lycklig över något, som när jag kom ner för trappan med Bobbycar-kartongen under armen.

”Bi! Bi! BI! BIIIIIIIII!!!” tjöt han och klappade i händerna och stampade i golvet.

Han ville inte vara mer än 30 cm från bilen, och när jag skulle montera styrstången under ratten så var han där och skulle hjälpa till. Det gjorde han genom att pilla in den enda skruven som ingick i byggsatsen i det lilla styrstångshålet i bilkroppen. Det är ungefär som att pilla ner skruven i en ballong och sen blåsa upp ballongen och knyta, men Björn räddade oss genom att gå ut i snicken och hitta en ny.

Jag är fortfarande rörd över hans reaktion, och han är fortfarande rörande fäst vid sin bil och gråter förtvivlat när vi måste bända loss honom från den för att byta blöja eller annat nödvändigt. Vad säger ”lycka” så tydligt som en gåbil, så säg.