Det var julafton igår, och vi firade ihop med min mor, bror med sambo och lillkusinen, som hunnit bli ett stadigt och bestämt charmtroll. Eller gremlin, som alla barn mellan 1 och 2 år.
Fascinerande hur barndomens jular pågick i en evighet, och föräldrajularna passerar så fort. Lunch – matlagning – julfika – Kalle – julklappar – middag – stök – godnatt. “Stök” i det här sammanhanget är inte julstök utan trummandet av små fötter och/eller händer på alla hårda underlag, fartvinden efter ägarna till sagda kroppsdelar, och så ljudvolymen förstås.
Paus under Kalles jul på TV. Fikat nästan helt slut, och alla vuxna har hunnit resa sig minst två gånger för att hantera … saker.
Det var riktigt härligt ändå. En av de bästa sakerna jag vet är när vi samlas många kring bordet. När vi åt frukost idag sa Simon att han önskade att vi alltid hade så här stort bord, och jag tänkte samma sak. Kanske behöver vi inte ha båda iläggsskivorna, men en i alla fall?
Upprättelsens tid
Jag har sagt förr att upprättelsens tid är här, och då syftat på att min bror fått barn och nu, inte helt glatt, konstaterar att jag hade rätt. Om det mesta. Som till exempel när jag sa att det inte går att slappna av när man har ett småbarn. Även fast man är två mot en.
“Ser ni nu hur vi har det,” sa min bror lyckligt och spänt på samma gång där han satt vid bordet, bakåtlutad med armarna i kors. “Det är det här jag menar. Det går inte att slappna av medan det här pågår.” Han nickade mot sin 1,5-åriga dotter som just då glatt rev ner alla våra bokstavsmagneter från kylskåpet.
“När hon river ner saker?”
“Nej. Jag menar när hon är vaken.”
“Haha, tänk om ni hade haft en treåring nu också,” sa jag. Jag kunde inte låta bli. Det är inte en rättvis jämförelse, eftersom hon är deras första barn och alltså att jämställa med Simon, inte Adrian. I ett helt ögonblick tittade båda föräldrarna på mig med samma förskräckta uttryck, och jag visste att de såg det hela framför sig. Sen hämtade de sig och sa helt enkelt haha, och nej. Och “vi behöver inte fler”.
Jag gick igenom bilderna från igår och den här, som jag vanligtvis skulle ha raderat, illustrerar hur det låter som att min bror upplever föräldralivet just nu:
Förra året var de alla i karantän och hon var bara ett par månader gammal, så det här året blev hennes första jul kan man säga.
Så upplevde vi det också. Jag tror det är en väldigt vanlig upplevelse av småbarnsåren. Jag minns det inte som så vansinnigt jobbigt, men jag pluggade ju heltid då och Björn tog nästan all VAB. Däremot minns jag hur jag inte kunde umgås med folk när vi var någonstans – alltså inte ens hemma. Det var bara att gå efter och delta i allt som ens lille filur tog sig för, i alla sammanhang, på alla platser. Ibland var jag tacksam för det, ibland utled. Lite beroende på sammanhang. När möjligheten att släppa barnen med blicken väl kom, så hade jag glömt hur man gör när man umgås och det var speciellt det med – precis som varendaste en av föräldraskapets alla faser hittills.
Det började lovande igår, med BLÅ HIMMEL på kvällen! Vi har inte sett solen på flera veckor, vädret har hållit sig på stadiga 5 grader varmt och regn/duggregn/1000 % luftfuktighet utan färg. Så blå himmel, du förstår att det måste fotas.
Vi bakade pepparkakor igår igen, på Björns initiativ eftersom de vi bakade sist tagit slut. Den här gången med kristyr.
Vi hade lite bättre strategi på plåtarna och vems pepparkakor som hamnade bredvid vems också, så det blev färre brända.
Romantikern Björn gjorde ett hjärta med B+L på. Intressant nog gjorde han även en gubbe som karatesparkar en annan gubbe i revbenen, strategiskt placerade under hjärtat. Jag behöver nog inte förklara vilka som barnen har gjort.
Adrian passade på att klippa sig härom dan också, förresten. Han låste in sig i badrummet och när Björn låste upp och gick in, efter en stunds misstänkt tystnad, så stod Adrian och sög på en hårtuss vid handfatet. En ganska tjock hårtuss.
”Gott,” sa han glatt medan Björn beslagtog saxen.
Han har ganska mycket hår så det syns inte så väl, utom när det är nykammat. Då är klipplinjen imponerande rak.
Idag är det julafton, vi firar själva liksom jag gissar många andra familjer gör i dessa coronatider. Vi får vara glada att det inte är värre än det är, jag menar för oss allmänt i Sverige alltså. Det är en mild kris jämfört med hur illa det är i många andra länder, av olika anledningar.
Pojkarna har levererat ännu ett hyss – du kanske minns det första harmlösa med chokladen i somras – men den här gången var det inte skratt som fick mig att bita mig i tungan. Samtidigt kan jag inte vara arg på dem; de är nu drygt 3 och 4,5 år, så det är klart att julmagin mellan varven lyckas överladda dem med allt spännande.
Uppe i granen
Just den här gången handlade det om julgranen, och allt spännande som finns i den – såklart att det är intressant och spännande med julgran, juh. Vi klädde den tillsammans några dagar efter att vi kommit hem från Teneriffa, och pojkarna var högeligen engagerade. De fick klä den som de ville, det enda vi satte stopp för var försök till lek med och/eller förtäring av diverse prydnader, samt att korrigera varandras dekorering.
Granen blev förvånansvärt vacker. Vi var riktigt nöjda, så nöjda att vi inte tog nån bild till och med. På grenarna närmast golvet, på varsin sida om granen, hängde jag deras ljusslingor med namn som de fått av morfar och marmor i somras. Där satt pojkarna sedan, uppkrupna under granen och tände, och släckte, och tände, och släckte – du minns klippet med Piff & Puff i granen när de upptäcker julgransljusen – och snodde varandras och höll på.
Andra saker som funnit sin väg upp i granen är diverse saker med glitter på som de gjort på förskolan, samt en jättepepparkaka med Adrians namn på som han fick på förskolans luciadag.
Den där pepparkakan, som jag hängde på säker höjd, blev naturligtvis måltavla för beundran (på gränsen till dyrkan) och intresse. Simon pratade mycket om hur den kunde vara så stor, hur den satt ihop, om man kunde äta även det vita på den och så vidare. Adrian uttryckte hur vacker den var, och Simon fick minsann inte smaka, och så vidare. Och när de inte når det de vill ha, så pillar de på annat som finns inom räckhåll istället.
Konsekvenser av julmagin
Snart dök bokstäverna, som ska täcka lamporna på deras ljusslingor, upp på andra ställen. Ett tag var de måltavlor i gummisnoddsskjutarträningen. Sen dök själva ljusslingorna upp, naturligtvis med trasiga batterilock, och hängdes runt folks halsar ”som på graaaanen!” och då tog jag dem för gott. Vi virar ingenting runt någons hals. Punkt.
En kväll, när jag höll på att plocka undan efter middan och Björn inte var i närheten, gick jag som vanligt och lyssnade på deras lek medan jag gjorde det jag skulle. Jag brukar inte lyssna så mycket på orden som på tonlägena. Blir det hetsigt, eller tyst (bevare mig), så går jag och kollar dem. Nu var de glada och engagerade i nån gemensam sak, och jag hörde dem prata om pepparkakan igen. De ville förstås ha den.
”Nej! Ingen ska smaka på pepparkakan. Den tar vi ner på julafton!” ropade jag från köket. Det här var en sån där grej som man säger ibland utan att ha tänkt igenom. Du vet, man hittar på samtidigt som man pratar med bestämd ton för att inte tappa trovärdighet.
”Men … Mamma, vi vill bara känna på den,” förklarade Simon så fredligt och pedagogiskt han kunde.
”Ja, jag förstår att ni vill det men vi ska inte ta ner den. Det kommer inte hända,” svarade jag så pedagogiskt jag kunde tillbaka och sen hade vi pratat färdigt om den, trodde jag.
Det är lugnt, det var ett ärligt misstag.
Jag fortsatte med mitt, och de fortsatte med sitt, dvs glatt och engagerat och gemensamt. Vad härligt det är att de kan leka tillsammans såhär ibland utan att jag måste vara med och passa hela tiden, tänkte jag varmt.
Krasch.
Tokskrik.
Jag rusade runt hörnet till vardagsrummet och fann julgranen utsträckt på golvet med Adrian på mage intill. Splittret av diverse barnovänliga julgransprydnader täckte golvet omkring honom där han högröd i ansiktet och med krokodiltårarna rullande utför kinderna vrålade ut sin – gissar jag i efterhand – skräck, smärta och besvikelse mot mig.
Det finns tillfällen då jag är extra glad att alltid ha tofflor på fötterna under vinterhalvåret. Jag vadade fram och lyfte upp min yngste son som visade sig vara helt oskadd.
”MIN PEPPARKAKAAAA! SIMON SLÄPPTE MIG!”
Släppte. Inte knuffade, puttade eller slog. Släppte. Den var ny. Jag satte Adrian på sin stol i köket och tittade på Simon, som satt tyst och blickstilla på soffkanten, drog ett långsamt andetag och koncentrerade mig på ett neutralt tonläge:
”Vad var det som hände, Simon?”
”MIN PEPPARKAKAAA ÄR TRAAAASIIIIG!!” vrålade Adrian från köket.
”Simon? Berätta, snälla.”
”Mamma, jag skulle bara hjälpa Adrian.” Det pedagogiska tonläget var tillbaka; han upplevde att detta var ett ärligt misstag.
”UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!”
”Hjälpa honom med vaddå?”
”Att lyfta upp honom.” O, så pedagogiskt.
”Lyfta upp?” – mental paus – ”Va? Var? Varför?”
”PEPPARKAAAKAAAAAAA!!”
”Till pepparkakan.” Min äldste kommer bli specialpedagog.
”Till pepparkakan …” Den neutrala tonen svajade till. ”Menar du nu, att ni båda stod på pallen, den pallen, tillsammans,” – det här gäller alltså en vinglig och mjuk och framför allt sluttande fotpall till en fåtölj – ”och att du skulle lyfta upp Adrian till pepparkakan?”
”Ja,” svarade Simon som om jag just klarlagt den mest självklara av saker.
”Mhm. Varför?”
”För att jag ville att han skulle känna på den.”
”MIN PEPPARKAKA ÄR SÖNDEEER!!” fortsatte Adrian att punktera en något tryckt tystnad, under vilken jag sammanbitet betraktade hjälten i soffan.
”Känna på den …?” sa jag, minus neutral ton.
Simon såg osäker ut. ”Ja …”, sa han sen medan han med korslagda ben betraktade julgranskadavret på golvet.
”MIN PEPPARKAKAAA! DEN GICK SÖÖNDEEER!!”
”SLUTA SKRIKA!” – klassiker, visst? – ”INGEN RÖR SIG! NEJ!! DU SITTER KVAR DÄR MEDAN JAG RÖJER UPP EFTER ER!” Den neutrala tonen stod i ljusan låga när jag försökte överrösta Adrian och tygla humöret på samma gång.
Björn gjorde entré: ”Oj, vad har hänt här?” sa han neutralt.
Förebyggande åtgärder
Det är lätt att vara efterklok såklart, men jag tycker ändå att vi trots allt inte borde ha vågat hänga upp glaskulor i granen. Men det har vi å andra sidan inte nu längre, så det löste sig på naturlig väg. Att granen skulle välta har naturligtvis figurerat i riskbedömningarna, och lite olika förebyggande förslag har varit bland annat att
ställa granen i lekhagen
endast klä övre halvan av granen
inte klä granen – den är faktiskt jättefin som den är
inte ha granen framme alls
bara klä granen med tåliga prylar
Lekhagen har stått beredd tidigare år då vi haft riktig gran, men den här plastgranen vi haft ett tag nu är alldeles för stor. Dessutom klättrar pojkarna upp och ställer sig på kanten på lekhagen så det skulle antagligen bara göra det värre. Att endast klä den övre halvan har vi hotat med till och från men det är inget vi vill behöva göra. Hellre då att bara klä den med slagtåliga saker, och resa upp den igen vartefter den faller.
Kvaddad gran med glassplitter kvar i barren.
Det enda tråkiga med slagtåliga julprydnader (för vi hade även såna i granen, de är lätta att urskilja i bilden ovan (de är de enda som är hela)) är att de oftast är billigt krimskrams och tappar färg när de behandlas som till exempel envisa sugkarameller, fingerdockor eller nybörjar-boule.
Kanske slutar det med en naken gran – jag menar, jag kan kalla den ”stilren”* så blir den supercool direkt. Ett statement.
*Jag är sarkastisk. Jag skulle vilja ta det här tillfället i akt att vänligt men störigt bestämt upplysa om att om ordet ”stilrent” – som folk slänger sig med i precis alla sammanhang som om det vore en synonym till ”avskalat”, ”minimalistiskt” eller ”modernt” – används i någon annan betydelse än ”som helt följer viss (vedertagen) stil” så vill jag se referens till en trovärdig källa som styrker det. Mvh Tramsmamma
Eller rent tekniskt sett är de inte från mig, alls, men jag bidrar. Lite.
Snart är det december!
Julhysterin närmar sig. Snart är det första advent och ute skymmer det allt tidigare på eftermiddan. Jag avskyr novemberregnen, men älskar mörkret tack vare adventsbelysningen som får komma fram. Finns det nåt mysigare än att komma ner i köket en tidig vardagsmorgon före jobbet/skolan, och äta frukost i ett stilla sovande hus med adventsljusstaken i fönstret som enda belysning?
Nej.
Jag är av den sorten som drar ut på det in i det sista innan jag packar ihop julbelysningen på vinden igen. Helst hade jag haft den året om.
Ny grej
Det går bra för min lilla blogg. Inte är den enorm, men den är där den ska vara och det gläder mig nåt alldeles makalöst. Så på glatt humör, en morgon nyligen efter en lyckad redovisning i skolan, fick jag storhetsvansinne kom jag på att jag vill prova nåt nytt:
Adventskalender…!
Va? Vore inte det coolt? Sen kom jag på att det hinner jag inte med. Att börja uppdatera med saker varje dag i en månad vore att spamma i jämförelse med normal fart här, och jag hinner aldrig få ihop tillräckligt med material, så jag tänkte att jag lugnar mig lite och begränsar mig till några få luckor.
Det blir alltså ingen kalender, men nånting kul och nytt (för mig) ändå.
Julrabatter
Under perioden som kommer nu, du vet den här vad-ska-jag-köpa-till-min-småbarnsförälderbästis-i-julklapp-perioden, så kommer jag dela med mig av lite julrabatter här på bloggen. Rabatterna gäller på olika ställen, men gemensamt för dem är fokus på eko.
Jag har inte varit kund själv på alla ställen, än, så allt jag säger är att jag gillar vad de står för, jag gillar sortimentet jag ser och jag har inte hört nåt negativt om dem.
Rabatterna pågår olika länge och med olika startdatum. De kommer att samlas under kategorin Julkapitel 2017.
När?
Snart. Om nån vecka eller två 😉 Och det kommer inte påverka mitt vanliga stilla flöde av vanliga inlägg.
Sponsring?
Du menar om jag får betalt? Nej. Inte mer än att jag kan handla med min egen rabattkod då, precis som du.
Varför?
Alltså, jag har ju snackat om blåögda bloggare förr, men det här är annorlunda av flera anledningar;
Jag har själv valt ut företagen och kontaktat dem med erbjudandet.
Jag vill ge mina fina läsare nåt; det handlar alltså inte om mig.
Jag vill göra det enkelt och lättillgängligt att välja ekologiskt och giftfritt, därför att jag bryr mig.
Simon vaknade i vanlig ordning runt 06:30 och vi har varit uppe sen dess. Innan de andra vaknade (Carina kom sent igår kväll) passade vi på att ha en photo session bredvid granen. Det skulle vara under granen, men det gick inte. Han rev med sig en kula innan jag räddade det stackars trädet och satte dem på armlängds avstånd från varandra.
Idag kommer mamma, lillebror + tjej, faster Carina är ju redan här, Björns mamma och hennes dotter, så vi blir 8 + Simon.
Vi ska spela julklappsspelet, så jag måste till centrum och handla lite. Det går till så att alla köper julklappar, vi har bestämt 6 st per person, för max 50 kr st. Det måste vara en förbrukningsvara av något slag – vi har haft prylar tidigare år vilket är roligare att handla till men i ärlighetens namn så blir det bara en massa prylar som samlar damm resten av året. Alla slår in klapparna i samma papper, sen lägger man klapparna i en hög på bordet. Man spelar med 2 tärningar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp ur högen. När klapparna är slut ställer man äggklockan på 20 min och spelar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp från någon annan, vem som helst och vilken som helst. Man får inte ta någons sista julklapp. När tiden är ute öppnar alla en i taget så att alla hinner med att se vad som finns, och sen är det fri byteshandel.
Innan dess ska jag som sagt köpa sista klappen, slå in, stryka juldukar, hjälpa till med maten, städa, klä mig osv. Jag har fyra timmar på mig, så de e luuuugnt – sa tidsoptimisten 😉
