En vän frågade på sociala medier hur andra föräldrar hanterar lego. Hur undviker man att behöva kliva på vassa legobitar med bara fötter mitt i natten när legoägaren drömt en mardröm?
Legopåse är en lösning, den enda som vi hittat som passar oss och därför har pojkarna varsin.
Om du väljer en liknande som den ovan, så rekommenderar jag att du byter bomullssnöret mot tex ett nylonsnöre, för bomull mot bomull kan bli himla trögt att dra åt.
Man kan sy en påse relativt enkelt själv, det finns tydliga instruktioner både här och där, och jag hade gärna gjort det men det har helt enkelt inte funnits tid till det under året som gått. Dessutom hade jag inte så mycket tyg som bara låg och väntade, och priset för allt material som behövs för att sy själv översteg priset för den färdiga produkten.
Vill man köpa en originell påse så kan jag rekommendera att titta på etsy, men kolla leveranstid om du vill ha den innan jul.
Aaaaah, som balsam för själen blir det när ljudnivån sänks bland alla j*vla batteridrivna små helvetesapparater. Tycker vi, i alla fall.
Alla leksaker har en högtalaröppning. Hitta den, tryck i lim eller deg eller vad sjutton som helst, låt torka och voilà …!
Så, lycka till med morgondagens julpyssel. God jul!
Om tipskalendern
Mammatrams allra första julkalender går av stapeln i år.
Vanligtvis brukar julkalendrar på bloggar innebära rabattkoder och andra kommersiella utrop i reklamens tecken, men jag tänkte att nog vore det bättre att bjuda på en tipskalender istället? Vissa tips är inköpstips, men det är helhjärtade tips och fullständigt icke-sponsrat.
Ok, en grej sponsrar jag av mig själv, men då är jag tydlig: Använd koden MAMMATRAMS i kassan i min Etsy-shop så får du 20% rabatt!
Vi firar jul hos min bror Jonas och hans sambo Monika i år; de har flyttat till en större lägenhet och eftersom två hundar kommer närvara (jag är allergisk), liksom en del av Monikas stora familj, så är det bättre att vara hos dem.
Jag ser fram emot det, det kommer bli riktigt kul, särskilt som vi inte har träffat hennes familj tidigare. Någon kanske undrar hur det kan komma sig, men det finns det ingen som vet – bör kanske nämnas att de alla bor i Malmö så chansen att råka springa på varandra har varit ungefär noll.
Hur man gör julklappsinköp till en Grej
Anyway … Lite julmat, julklappsspelsbidrag och varsin julklapp till Monikas systers pojkar är vad vi behöver ordna så det känns som att det blir en glidarjul i år … förutom det här med julklapparna till hennes pojkar, då.
Alltså såhär ligger det till: Monikas syster har 2 söner. Den ena är 6 månader äldre än Adrian, och den andra är 6 månader äldre än Simon. De har tydligen med sig nån liten julklapp till våra pojkar, så då vill ju vi ha med oss till deras såklart. MEN. Vi känner inte varandra, och vi känner inte pojkarna. Vi vet heller inte vad de har med sig. Gissa vad jag håller på att gräva ner mig i? Va? Vad ger jag deras pojkar som
har störst chans att uppskattas
inte gör packningen på tåget så mycket större än den sannolikt redan är
inte blir oproportionerligt i förhållande till vad de ger våra pojkar, vad det nu är?
Ta det lugnt, det är inte så viktigt, säger min bror och skrattar åt mig. Det hjälper, hör och häpna, inte alls. Sen sa han att de hade köpt ”nåt litet, typ en pyjamas eller nåt”. Nu har jag gett upp och tänker gå på en pysselbok med klistermärken. De ska ju trots allt åka tåg. Kanske lite pennor också. Vi får se, fixar det imorgon. ”Det är ju tanken som räknas,” som Jonas sa.
Har du hunnit hämta dig från att Black Friday/Weekend/Week/Forever är slut ännu? Om inte så har jag ett plåster på såren (först ut i Julkapitel 2017) till dig här nu.
Skämt åsido, jag såg inte att Ekokul körde med nån fasansfull lagerrensning nyligen, så jag tror inte du missade nåt bättre där.
Här är varför jag är taggad på detta:
Som du vet är jag ett stort fan av termosmuggar. Jag fattar inte hur en del andra småbarnsföräldrar klarar sig utan, och då menar jag inte de här trötta hemska plastmuggarna med pappersinlägg man hittar på typ Indiska, utan riktiga, som faktiskt håller kaffet/teet varmt. Läääänge. Det här är förvisso inte en sån termosmugg som jag själv har, men det finns inget som säger att den (de) jag har är avgjort bäst så jag ska testa denna själv.
Kort sagt: har du ingen termosmugg så skaffa en. Det är svaret på allt.
Ekokul rabattkod
Nu erbjuder Ekokul rabattpå 15% på alla varor (med undantag av REA-varor och presentkort) med koden MAMMATRAMS. Erbjudandet gäller fram till och med 31/12-2017.
Tips: Helgjutna badleksaker. Inget vatten som ligger och gror bakterier inuti.
Ekokul hälsar:
”Flaskor från Cheeki är bäst. Cheeki-produkterna är tillverkade av tjockt premium rostfritt stål av högsta kvalitet # 304 (18/8) utan någon beläggning, giftfria färger och BPA-fria. De håller drycken ren från giftiga ämnen och ger ingen bismak som plast kan göra. De är läckagesäkra och finns både med sportlock och skruvkork.
Snygga flaskor och snygg design från Australien.
Cheekis vakuumisolerade flaskor innebär att dryckerna är varma eller kalla i upp till 12 timmar.
Prisvärda flaskor jämfört med liknande vattenflaskor av samma kvalité och material.
Om Cheeki
Cheeki grundades 2009 och är Australiens ledande märke av flaskor av rostfritt stål, kaffetermosar, matburkar och shakers. Deras flaskor finns antingen isolerade, för att hålla innehållet varmt eller kallt, eller enkelväggiga.
Cheekis affärsidé att skapa ett hälsosamt alternativ till engångsbehållare med produkter som kan fyllas om, återanvändas och återvinnas.
Eller rent tekniskt sett är de inte från mig, alls, men jag bidrar. Lite.
Snart är det december!
Julhysterin närmar sig. Snart är det första advent och ute skymmer det allt tidigare på eftermiddan. Jag avskyr novemberregnen, men älskar mörkret tack vare adventsbelysningen som får komma fram. Finns det nåt mysigare än att komma ner i köket en tidig vardagsmorgon före jobbet/skolan, och äta frukost i ett stilla sovande hus med adventsljusstaken i fönstret som enda belysning?
Nej.
Jag är av den sorten som drar ut på det in i det sista innan jag packar ihop julbelysningen på vinden igen. Helst hade jag haft den året om.
Ny grej
Det går bra för min lilla blogg. Inte är den enorm, men den är där den ska vara och det gläder mig nåt alldeles makalöst. Så på glatt humör, en morgon nyligen efter en lyckad redovisning i skolan, fick jag storhetsvansinne kom jag på att jag vill prova nåt nytt:
Adventskalender…!
Va? Vore inte det coolt? Sen kom jag på att det hinner jag inte med. Att börja uppdatera med saker varje dag i en månad vore att spamma i jämförelse med normal fart här, och jag hinner aldrig få ihop tillräckligt med material, så jag tänkte att jag lugnar mig lite och begränsar mig till några få luckor.
Det blir alltså ingen kalender, men nånting kul och nytt (för mig) ändå.
Julrabatter
Under perioden som kommer nu, du vet den här vad-ska-jag-köpa-till-min-småbarnsförälderbästis-i-julklapp-perioden, så kommer jag dela med mig av lite julrabatter här på bloggen. Rabatterna gäller på olika ställen, men gemensamt för dem är fokus på eko.
Jag har inte varit kund själv på alla ställen, än, så allt jag säger är att jag gillar vad de står för, jag gillar sortimentet jag ser och jag har inte hört nåt negativt om dem.
Rabatterna pågår olika länge och med olika startdatum. De kommer att samlas under kategorin Julkapitel 2017.
När?
Snart. Om nån vecka eller två 😉 Och det kommer inte påverka mitt vanliga stilla flöde av vanliga inlägg.
Sponsring?
Du menar om jag får betalt? Nej. Inte mer än att jag kan handla med min egen rabattkod då, precis som du.
Varför?
Alltså, jag har ju snackat om blåögda bloggare förr, men det här är annorlunda av flera anledningar;
Jag har själv valt ut företagen och kontaktat dem med erbjudandet.
Jag vill ge mina fina läsare nåt; det handlar alltså inte om mig.
Jag vill göra det enkelt och lättillgängligt att välja ekologiskt och giftfritt, därför att jag bryr mig.
Om man tycker det känns tråkigt att fira jul utan julklappar, nu när vi alla är vuxna och alla har allting redan, så är det här en jättekul grej som engagerar alla och håller julaftons skimmer vid god vigör trots stigande ålder och skrikande ungar.
Julklappsspelet
Så här går det till:
Alla köper julklappar, vi har bestämt 6 st per person, för max 50 kr st. Det måste vara en förbrukningsvara av något slag – vi har haft prylar tidigare år vilket är roligare att handla till men i ärlighetens namn så blir det bara en massa prylar som samlar damm resten av året.
Alla slår in klapparna i samma papper, sen lägger man klapparna i en hög på bordet.
Man spelar med 2 tärningar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp ur högen.
När klapparna är slut ställer man äggklockan på 20 min och spelar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp från någon annan, vem som helst och vilken som helst.
Man får inte ta någons sista julklapp.
När tiden är ute öppnar alla en i taget så att alla hinner med att se vad som finns, och sen är det fri byteshandel.
Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).
När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.
Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.
Vi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).
Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”
Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.
Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.
”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”
Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.
”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”
Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.
”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”
Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.
Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”
Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!
Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.
Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:
”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”
På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.
Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.
Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.