Klättring med mammahjärtat i skorna

Vi kom hem från stugan i söndags. Hemresan gick bra mycket bättre än ditresan, till stor del berodde det på att vi stannade halvvägs för att besöka en klätterhall samt att vi valde att köra småvägar runt det vansinnesplanerade vägarbetet vid Norrköping Norra.

Klättring på vägen hem

Klätterhallen var mindre än vi är vana vid, och det är ett tag sedan pojkarna klättrade nu. Det var inte mycket folk, och det var ingen annan alls vid de höga väggarna.

Adrian var först på repet. Vi hittade bara en enda led som verkade vara lämplig för mindre barn, och han klättrade glatt upp ca tre meter där han som vanligt stannade och tittade ner på mig. Han brukar vända på den höjden.

“Ser du den röda trekanten i hörnet lite ovanför dig?” frågade jag. “Om du klättrar bara lite till så når du att röra vid den … eller så kan du vända, du väljer själv.”

Jag tycker alltid att balansen mellan att pusha positivt och pressa på är vinglig, men den här gången föll det väl ut. Adrian klättrade lite till. Och lite till. Sen ville han klättra ner, sen ville han att jag skulle fira ner honom en liten bit, sen började han klättra igen och på det sättet jojo-klättrade han till slut hela vägen upp.

Jag är trygg i att låta pojkarna klättra. Klättring är en säker sport om den utövas korrekt. Jag vet att jag knyter repen som man ska, att allt är i sin ordning och att det är lugnt och säkert. Ändå … när min lilla treåring hade kanske en halv meter kvar till toppen av väggen började jag vilja att han skulle komma ner … och då gjorde han det (!).

Baby steps

Nu har jag hämtat mig – inte från stoltheten, men från det där andra – och jag drar mig inte för att klättra med honom igen … men det är märkligt hur jag kan bli nervös på det där sättet trots allt. Trots att jag VET att allt är som det ska. Jag tänker att det nog hade varit lättare för min inre hönsmamma om han inte så PLÖTSLIGT valt att strunta i att vara rädd för att klättra vidare. Det är ju min lilla björnunge vi pratar om, han kan faktiskt inte plötsligt bara bli stor och orädd. Han ska väl alltid vara liten … eller?

Jag tog inga bilder, jag tänkte inte alls på det men även om jag hade kommit ihåg det, så skulle jag naturligtvis inte ha tagit dem medan han klättrade.

Klättring med barn i klätterhall
Bildkälla.

Hittade den här bilden för illustration, och det är inte ovanligt att det ser ut så i klätterhallar. Känns som att jag bör nämna det, för många höjer på ögonbrynen och vissa ser mycket skeptiska ut när vi berättar att vi sysslar med klättring tillsammans med barnen trots att de är så pass små.

Hur det gick för Simon? Näh, när han såg att Adrian klättrade högre än vad han själv skulle våga så ville han inte klättra med rep, så han och Björn gick upp i boulderhallen.

Treårsåldern: Adrian har koll på allt

Treårsåldern är brutal, på så många plan, men det finns en underbar charm hos den här oskyldiga perioden i barns liv då de försöker få ordning på och gärna använda sånt de precis “lärt” sig. Adrian delar frikostigt med sig av sin världsbild, och den är för go. Här är några exempel:


Jag retades med honom, höll fast och kramades och sjöng komama*. Han blev sur:

“Mamma sluta, du får inte göra så med mig, för jag har en känsling i örat.”

“En känsling? Oj, hur ska vi få ut den då?”

“Det går inte för den sitter allra längst in.”

“Aha, måste den vara kvar där då?”

“Ja, så du måste vara försiktig med mig, förstår du.”


“Mamma, veeet du, faaaktiiiskt, jag har stensler i magen.”

“Stensler? Vad är det?”

“Det är bra för det betyder att all luft har kommit ut,” berättar familjefilosofen matter-of-factly med sin vanliga undervisande lilla hand i luften.


Jag försökte torka hans händer efter maten, innan han skulle gå från bordet. Vi gör alltid det. Adrian blev vansinnig:

“JAG BESTÄMMER ÖVER MIN KROPP!!”

Jo … Förvisso.


Adrian klättrar i ett träd, jag hjälper Simon som står och kissar i en buske. Plötsligt skriker Adrian från trädet:

“HJÄÄÄÄLP!! MIN HALS HAR GÅTT I BAKLÅS!!**”


Det är vackert och varmt vårväder. Vi har varit ute på cykeltur, Adrian och jag. På vägen hem börjar han sjunga, och när vi svänger in på vår gata höjer han volymen och skriksjunger glatt och helhjärtat åt alla grannar han ser hela vägen fram till vår uppfart:

“KOM UT OCH DANSA! UPP MED HÄNDERNA! KLAPPA TAKTEN ETT TVÅ TREEE!***”


Pojkarna har fått varsin köpt smoothie som de sitter och smuttar på efter maten. De njuter ljudligt båda två. Förpackningarna har inga bilder, så vi frågar dem vad det är i deras smoothies.

“Adrian, vad är det för frukter som din smoothie är gjord på, tror du?”

“Vet inte.”

“Vad smakar det som?”

Han tänker efter, sedan säger han: “Som min sko.”


Sist, men inte minst, ska vi inte glömma julafton, då Adrian mitt i all paketyra ställde sig och ropade högt:

“JAG KÄNNER INTE MINA ÖGON!!”


Tips! Läs om andra saker som hörs hemma hos oss här. Och när Simon traverserade treårsåldern lät det ofta såhär.


*Komama: “Mamma, kom, mamma. Kom, mamma. Kom mamma. Komama.”

**Copy-paste från sagan om den vite riddaren.

***Förtydligande för dig som inte haft småbarn på ett tag:

Var då nånstans, sa du? (Farmors tåramsa)

Simon kommer springande, agil som en gasell. Han pressar fram det-är-synd-om-mig-gråt:

“Mammaaa! Mamma? Ja slog mig!”

“Å nej! Var då nånstans?”

“På buttijuggan.”

Jag tittar på honom. Han tittar på mig.

“På butti…? Ok, var ska jag blåsa?” fintar jag.

Han håller fram sin fot med tårna uppåt: “Däj,” säger han och pekar.

Ja, såklart! Stortån, skrattar jag och blåser som en varg på ett grishus. Där fick jag för att jag lärt dem farmors tåramsa.

Farmors tåramsa

Lilleritån
Tilleritån
Tillerosa
Mackaspär
… och stooooooora Bultiruggan!

Min farmor (född 1915) lärde oss den ramsan när vi var små. Försökte googla den men hittade istället en intressant artikel om andra tåramsor hos Sveriges Radio.

 

Ska vi säga så?

ska vi säga såSimons nya förhandlingsteknik, “ska vi säga så?”, dribblar framgångsrikt bort den oförberedde. Exempel:

Simon har slutat äta sin mat och har hoppat ner från stolen. Nu står han med ena benet över ryggstödet på en fåtölj 3 meter från matbordet.

Pia: Simon, kom tillbaka och ät upp din mat. Det är bara 2 skedar kvar. Kom nu.

Simon: Jag ska bara klättra upp här, 2 gånger, sen kommer jag.

Pia: Nej det ska du inte. Kom hit nu. Kom.

Simon tittar på Pia, höjer ett snusförnuftigt pekfinger i luften och säger med förklarande ton: Pia. Jag kommer. Jag ska bara klättra lite här, sen kommer jag. Ska vi säga så? Samtidigt som han pratar klättrar han upp på fåtöljens ryggstöd.

Pia har svårt att inte le: Nej men hörrö, kom hit nu. Du får klättra efter maten.

Simon: Jag kommer säger jag. Titta. Medan han pratar och diskuterar har han hunnit klättra över ryggstödet 2 gånger, och nu kommer han glatt till bordet igen.

Simon-Pia: 1-0

Vattenvana = bada, bada, bada

Det är trögstartade vattendjur vi har i Simon och Adrian. Av någon anledning, oklart vilken, så har jag halvt omedvetet trott att det ska gå lite av sig själv eftersom JAG alltid tyckt det varit så kul att bada och simma, men … nej. Icke.

Babysim

Jag gick på babysim med Simon när han var runt halvåret. Det blev bara en termin av det eftersom jag är så frusen och lyckades frysa så att jag skakade i 34-gradigt vatten. Man måste ju kunna ha kul, eller åtminstone kunna hålla sig på neutral känsloväxel, när man gör saker tillsammans med barnen och att frysa är lika distraherande som att ha ont. Därför blev det ingen andra termin, och inte nåt alls för Adrian (Björn kan inte gå för hans hud fixar inte höga klorhalter).

Bada

De gånger jag badat med Simon har han varit lite harig, även om han faktiskt var med mig i vattnet i Italien förra sommaren så har han i år varit svårflirtad till att bada själv. Han leker gärna i vattnet, alltså, men han stannar i vattenbrynet med ett gäng hinkar och spadar och är nöjd med det.

När vi var på landet sist så släppte det äntligen när pappa & Pia var och hälsade på. Pappa doppade dem och hoppade med dem och tog emot dem och drog dem i vattnet så att de skrattade och bad om mer tills de skakade av köld. Efter att pappa & Pia åkt hem fortsatte vi att “simma” med barnen, dvs dra dem runt i vattnet och hoppa från bryggan (i 50 cm vatten). Det gick inte helhjärtat, men ändå. Det gick.

vattenvana

By the way, att Simon knuffade Adrian från bryggan passerade definitivt inte obemärkt förbi. Det är allvarligt, men det är svårt att prata förstånd med honom, svårt att veta hur vi ska göra för att han ska ta åt sig av det vi säger när vi tjatar om saker som “farligt”, “JÄTTEfarligt” och “tänk om Adrian skulle knuffa dig?”. När vi skäller på honom sluter han sig, såklart, och när det är riktigt allvarligt måste han liksom lyssna.

Hursomhelst. Fram tills helt nyligen har de inte fattat, trots upprepade uppmuntrande förslag och instruktioner, att man kan BADA i den uppblåsbara poolen vi skaffat som desperat svar på hettan.

vattenvana

De har använt den till att vattna gräsmattan* – vilken för övrigt nu efter torka, hetta och vattningsförbud uppvisar fler likheter med en stäpp än det lekunderlag och fallmatta för frukt som vi helst vill ha den till –, vattenreservoar för vattenlek, badkar för alla lösa föremål inom räckhåll osv men själva har de bara vadat omkring i den.

Vattenvana

Härom kvällen cyklade vi till strandbadet efter maten, mest för att jag ville ta ett dopp eftersom det var så hysteriskt varmt, men vi tog såklart med badkläder till pojkarna också.

Jag bytte om till bikini och stod sedan en stund bredvid den lilla klätterställningen där Simon och Adrian klängde omkring, och tittade mot vattnet. Plötsligt sa Simon: “Mamma, jag vill bada.”

Han fick byta till badkläder och följde mig till vattnet. Och sen ut i vattnet. När jag inte slutade gå utåt så ville inte han heller stanna, och vi gick hand i hand tills han hade vattenytan precis under hakan. Förtjust leende höll han min hand stenhårt i sin, medan den andra kände sig fram under ytan, kände hur vattnet gjorde motstånd och rörde sig runt honom. Han provade att hoppa lite, vågade trippa själv på botten, och så lika plötsligt: “Nej, mamma, jag vill gå upp.”

Adrian hade sett oss från bryggan och var inte sen att ta sin brors plats. När vi sedan skulle åka hem var det svårt att få dem att följa med. Simon satt/låg i vattnet en bit ut med vatten upp över axlarna och tittade på alla som badade, och Adrian roade sig med att springa fram och tillbaka med vatten upp till låren.

Segern var vår.

Dagen efter det var det sådär varmt igen, och det slutade med att jag gick ut till den där lilla poolen på “gräs”mattan och la mig i den. Med kläderna på.

Detta fungerade som startsignal till nåt slags microtriatlon med 2 deltagare: Simon och Adrian. De sprang, hoppade/kastade sig i vattnet, ålade över till andra sidan, sprang vidare och runt – gärna med en sväng på springcykeln i farten – och så hoppade de i igen, med magen först. De låg på rygg, på mage, på varandra, upponer och bakofram medan jag satt i vattnet och parerade galenskaper efter bästa förmåga. Adrian fick huvudet under vattnet vid flera tillfällen men han reste sig, hostade och nös, och sprang vidare. Simon fick en kallsup och grinade men endast för publikens skull.

Det krävdes alltså en sjuhelvetes onormalt het sommar och att JAG satte mig i vattnet för att de skulle fatta att detta var nåt man faktiskt kan göra. Märkligt att jag inte testat det tidigare.


* Så här ser vår gräsmatta ut, fast mindre. Den lokala faunan skiljer sig också något.

Varför, mamma? Varför är det så? Varför?

varför mamma varför

“Varför mamma?”

Det går inte att prata med Simon om någonting, alls, längre utan att behöva macheta sig genom 35 miljoner “varför?” innan vi kan komma till poängen. Han får alltid sista ordet genom att klämma in den där frågan, en sista gång, och man liksom bara slutat svara eftersom den lätt blir lite … ja, omöjlig. Exempel:

Varför har morfar och marmor åkt hem, varför har dom det? – För att de bara skulle vara hos oss i 3 dagar.

Varför? – För att de har annat att göra också, förutom att vara här.

Varför? – För att de inte bor här, de bor hemma hos sig, i Skåne.

Varför? – För att de vill vara lite ifred ibland, och vi med.

Varför? – För att alla behöver lugn och ro för att vila, så att vi kan bli pigga igen. Som när man ska sova.

Varför? – För att vi är skapta såna.

Varför är vi det? – Det vet ingen. Vissa saker kan man inte veta. Alla svar finns inte.

Varför? – För att det är så.

Ja, men, varför, mamma? – Jag vet inte.

Varför vet du inte? – Björn!

titta där

Jag: Titta Simon, där ligger en grön kotte!

En grön?! Varför är den grön? – För att den trillade av trädet innan den var mogen.

Varför? – Kanske för att det regnade så hårt imorse.

Varför mamma? – Vaddå varför?

Varför … regnade det imorse?

Här är en sketch av CK Louis som handlar exakt om det här. Man kan tro att den är överdriven för scenens skull, men den är en copy-paste från verkligheten.

Jag är så glad att jag inte är ett barn

Att bli lämnad

Oavsett sammanhang så är det alltid lite knaggligare att bli lämnad kvar, att inte vara den som går vidare, om du förstår. Jag pratar om principen här, det behöver inte vara så dramatiskt som att man blir övergiven.

Den som åker vidare lämnar en tomhet efter sig som sakta fylls igen, likt gropen en spade lämnar efter sig i sanden i vattenbrynet. Den som stannar kvar känner tomheten fyllas i den takt den fylls, och den processen kan vara blixtsnabb eller utdragen. Det beror på omständigheterna; hur stor är gropen, hur stort avtryck gjorde den som nu har åkt?

“Var är morfar?”

Pappa och Pia hälsade på oss på landet i 3 dagar, och som vanligt när han/de åker blir det lite tomt. Det första Simon sa efter att han vaknat efter middagsvilan var “var är morfar?”, trots att han ju stått och vinkat av honom på bryggan precis innan lunch.

Jag har alltid varit känslig för just det här att bli kvar när någon åker, det blir lätt lite dämpat humör som håller i sig ett tag. Jag märker på Simon att han brottas en hel del med det här och liknande saker. Det är mycket känslor – “mycket” täcker liksom inte ens hälften av omfattningen på det vi kan se och höra hos honom – i omlopp och han tar ut dem på sin närmaste omgivning genom att testa den intill vanvett.

Ibland är jag så omåttligt glad att inte vara barn längre. Att slippa känslomässing bergochdalbana 14 gånger om dagen, slippa korrigeras, slippa bråka och bli så arg att det kliar i bröstet, slippa slåss om saker, slippa åka fast om jag sneddar nånstans, osv.

Eller ja, alltså jag beskrev i och för sig mitt liv nu. Jag är förälder till en fullfjädrad trotsåring och en aspirerande adept. Senast igår kväll blev jag så arg över Adrians kvällstrassel att jag blev tvungen att gå ut och sätta mig att gråta en skvätt på trappen medan kvällshimlen sakta mörknade och spindlarna kom fram ur sina gömställen runt dörren.

Men jag är fortfarande vuxen, jag kan hantera … mer. Än dem. Idag känns det bättre, för idag är det min födelsedag. Älska småbarnsåren.

Treåring utvecklar nya teorier om vår anatomi

Simon fyller tre år (?!) om 2 månader. De 2 senaste veckorna har det börjat komma längre (än förut alltså) resonemang från honom om saker som han inte haft språk att uttrycka tidigare.
Vår lilla (nästan-) treåring tänker en hel del, visar det sig:

Mammaaa…! Han ler och trycker undan min haka. Du kan inte göra sådär!

Hurdå?

Du kan inte göra så där. Du kan inte äta upp mitt öra!

Kan jag inte?

Näe!

Men du har ju 2. Behöver du verkligen båda?

Han tänker efter en stund: Jaa. Jag behöver dem.

Ok. Då ska jag inte äta upp ditt öra då.

Nej mamma du kan inte det.

Nä.

Mamma du kan inte det.

Precis.

Sitter fast.

Hm?

Örat sitter fast, mamma.

Gör det?

Ja. Det är limmat.

Limmat?

Det är lim under örat. Örat sitter fast då.

Ojdå, jamen då förstår jag att det inte går att äta örat, om det är fastlimmat.

Ja mamma då du äter det, lim, du blir sjuk.

Av limmet?

Ja, då magen säga aj. Den bli ledsen.

Ja älskling, det stämmer att magen blir ledsen om man äter lim.

Han ser olycklig ut, och tänker en stund.

Mamma?

Ja.

Mamma. Näsan samma. Näsan också lim. Under.

Han lutar huvet bakåt och pekar på sin lilla näsa.

Sitter näsan också fast med lim? Vilken tur!

Tur?

Ja, tur att den också sitter fast.

Ja, konstaterar han med en ton som sätter punkt för diskussionen.

treåring
Mamma jag vill ha granar på mig. Snö ute då. Tomten kommer då.