Bortdribblad före start … de känner mig (för?) väl

När de känner dig så väl att diskussionen aldrig blir av

Frukost, 07:15. Onsdag. Jag har jobbat en timme hemma redan, men går för att hämta en kopp te i köket och möter Björn och barnen.

“Björn, jag ser att Simon har sina finbyxor på sig.”

“Ja, han har valt sina kläder själv ur garderoben. Jag hade lagt fram andra kläder som redan var på gång, men jag sa inget för du brukar ju gilla att han väljer själv.”

“Mhm,” säger jag bara, för detta är så sant att … att jag inte hade kunnat säga det bättre själv.

“Mm,” fortsätter Björn, “så om han ska byta får du ta det med honom.”

Jag antar utmaningen, myser fram till Simon och kramar om honom.

“Simon, vilka fina byxor du har valt att ta på dig idag.”

“Ja, det är mina födelsedagsbyxor.”

“Ja, det är det.”

“När det är fest!”

“Ja. Är det fest idag?”

“Jag har dom för att jag ville vara fn … she de.”

“Du, om du tuggar ur så hör jag vad du säger. Ville du vara fin, sa du?”

Han lägger huvudet på sned, tittar på mig, sväljer och artikulerar hisnande pedagogiskt: “Ja, jag ville vara fin för dig.”

Tror du han fick gå med finbyxorna till förskolan?

Yep.

De är inte fullt lika fina längre, men vem bryr sig. Min förstfödde BRYR SIG OM KLÄDER och ville vara fin. FÖR MIG.

Höjdpunkt

Det var det viktigaste som hänt den här veckan. Hela året, faktiskt – förutom när Adrian var magsjuk senast och vände ut och in på sig själv i sin säng mitt i natten, och när vi hade ordnat och fixat i ordning allt igen sa ”jag älskar dig, tack för att du bäddar och städar i min säng”. Det var också en av de absoluta otippade höjdpunkterna … Jag undrar om det är så att han inte är vid sina sinnens fulla bruk när han precis kräkts hejdlöst. Jag menar, en annan gång lajvade han sig genom en kräkattack som katt, och vem tusan kommer ihåg att tacka i de lägena? Även om han är himla go generellt.

Men jag klagar alltså inte. Verkligen inte.

Idag fyller Björn år igen. Jag har planerat en grej ikväll, men det är fortfarande hemligt. Förresten, apropå ingenting, du glömmer väl inte läsarundersökningen? Jag lovar det tar inte mer än en minut. Tack på förhand!

Eller klicka på bilden.

Kapade argument enligt överlägsen logik

Ren och skär tur

Jag är väl medveten om vilken flygande tur vi haft som fått ungar som vill äta. Vi behöver inte diskutera så mycket – eller ok, en del diskussioner blir det förstås, det kommer vi väl aldrig ifrån, men vi har inte behövt diskutera så fasligt mycket kring matens vara eller icke vara med barnen, eftersom vi har nåt som sköter den fighten åt oss; hungern.

Hungern lämnar vissa ungar oberörda. Obevekligt orädda stirrar de tillbaka och hånar den rakt i ansiktet. Jag har har träffat såna barn, jag var ett själv och det finns  i n g e n t i n g  som nån kan göra åt det när beslutet att inte äta det som ligger på tallriken är fattat. Hungern har liksom inte ens en plats på läktaren.

Våra ungar tar en snabb titt på sagda tallrik, kastar ett öga på Hungern och verkar bara behöva nån minut för att inse sitt underläge och kapitulera puppy-style. Då vänder gärna utbrotten från INTE MAAAAAT till att de VILL HA MAAAAT, som om vi nekat dem liksom, och så bråkar de vidare medan de äter.

Simons mage pratar

Men Simon hanterar hunger bättre än sin lillebror, och ibland sätter han sig på tvären helt. Han ska inte, och han ska inte, och så ska han minsann INTE. Ok, låt bli då, säger vi. Oftast.

Iblland kan jag försöka lirka, om jag vet att han inte ätit någonting alls av maten.

“Du behöver inte äta om du inte vill, Simon, men jag tycker det låter som att din mage säger att den vill ha mat. Maaat, Siiiiimon, maaaat, säger den. Det hör jag ända härifrån.”

Om han inte tittar nyfiket på sin mage, vilket han gör 2 gånger av 3, så lägger han sin hand på den, som för att kontrollera.

“Nej, mamma. Det säger den inte. Du kan inte höra det. Du sitter för långt bort.”

Så håller vi på lite stillsamt en stund, och allra oftast slutar det med att han äter några tuggor och dricker nån klunk vatten.

Följ magen!

Vårt argument “din mage vill nog …” är även nåt de kör med på förskolan ibland, och Simon har uppenbarligen fattat grejen till 100%: alla följer magen!

Härom morgonen på väg till förskolan fick han för sig att han inte ville gå dit. Han skulle vara hemma “hela långa dagen”. När han inte lyckades få sin vilja genom information (“mamma jag vill inte”), eller utbrott, eller fysisk vägran genom kokt spaghetti-tekniken, så förklarade han till slut läget där han satt i vagnen:

“Mamma, jag vill inte gå till föris.”

“Nähää, varför vill du inte det då?”

“Min mage vill inte det. Den säger det till mig. Den vill vara hemma, hela långa daaaagen.”

logiska argument

Ska vi säga så?

ska vi säga såSimons nya förhandlingsteknik, “ska vi säga så?”, dribblar framgångsrikt bort den oförberedde. Exempel:

Simon har slutat äta sin mat och har hoppat ner från stolen. Nu står han med ena benet över ryggstödet på en fåtölj 3 meter från matbordet.

Pia: Simon, kom tillbaka och ät upp din mat. Det är bara 2 skedar kvar. Kom nu.

Simon: Jag ska bara klättra upp här, 2 gånger, sen kommer jag.

Pia: Nej det ska du inte. Kom hit nu. Kom.

Simon tittar på Pia, höjer ett snusförnuftigt pekfinger i luften och säger med förklarande ton: Pia. Jag kommer. Jag ska bara klättra lite här, sen kommer jag. Ska vi säga så? Samtidigt som han pratar klättrar han upp på fåtöljens ryggstöd.

Pia har svårt att inte le: Nej men hörrö, kom hit nu. Du får klättra efter maten.

Simon: Jag kommer säger jag. Titta. Medan han pratar och diskuterar har han hunnit klättra över ryggstödet 2 gånger, och nu kommer han glatt till bordet igen.

Simon-Pia: 1-0