Adrians 4-årskalas, AKA evighetskalaset från helvetet, förra året

Snart är det dags igen

Oktober närmar sig med stormsteg! I oktober fyller Adrian år, vilket betyder barnkalas igen. 

Gaaaaah ….

Jag tycker hela den här grejen med barnkalas är ganska jobbig. Det blir gärna det, när man inte är bra på det. Adrians kalas förra året blev en braksuccékatastrof; jag led i två timmar medan Adrian tyckte det var kul för det mesta (ska berätta mer om det alldeles strax). Det viktigaste är förstås vad Adrian tyckte om sitt eget kalas, men hela den där historien får mig att känna att det vore så fantastiskt underbart att få slippa styra upp det. 

Av den anledningen har vi tänkt att det vore kul (dvs skönt) att ha kalaset på nåt ställe som anordnar barnkalas. I min eget stilla sinne känns det nästan som en nödvändighet. Badhuset och leklandet är två starka tävlande, men vad gäller leklandet känns det så … alltså corona är ju inte över, och jag känner mig skeptisk till att leklandet spritar alla ytor med tanke på hur smutsigt det brukar vara annars. Och även om det är ok för vår del så finns det nog många föräldrar som skulle tacka nej på grund av pandemin. Klätterhallen kanske vore nåt, men jag tror barnen är för unga fortfarande.

Adrian vill förstås vara på leklandet. Hm.

Morgonen när Adrian fyllde 4 år.

Adrians kalas förra året; nu ska du få höra

Jag har fortfarande inte berättat hur det gick med det där, och det är inte något jag minns med värme direkt; det var gråmulet, 11 grader och väldigt fuktigt. Jag kände mig inte på topp och haft väldigt svårt att få fatt i inspiration till kalaset. Alla barnen gnällde och klagade i omgångar och jag hade behövt mitt vanliga jag, men nu var det mest bara uppförsbacke. Jag gjorde mitt bästa, såklart att jag gjorde mitt bästa på Adrians allra första kalas, men det var liksom tungt. 

Veckan innan

Det regnade nästan varje dag. Vi hade svurit på att hålla kalaset utomhus oavsett väder, på grund av corona såklart, så därför var det lite segt med inspirationen även utöver den här lilla episoden på måndagen, den där jag fick sparken, om du minns.

Jag kom att tänka på skattjakten vi köpt till Simons kalas och den på påsk, så jag mailade samma skattjaktförsäljare och frågade om de ville sponsra bloggen med en ny, inför Adrians kalas. Det ville de glatt göra, och Adrian valde Superhjältemysteriet.

Perfekt, tänkte jag. 4-6 år, det stämmer ju eftersom Adrian fyller 4 och han har bjudit några som är ett år äldre också. Ack ja.

Vi beställde partyhattar – det ska man tydligen ha – och papperspåsar till fiskdammen, liksom några skattjaktsmynt och etiketter till påsarna för att slippa göra som sist. Lite lättare, lite snyggare.

Där tog mitt driv slut. Det får gå som det går, tänkte jag – och det gjorde det också.

Genomförandet

Å himmel. Kvällen efter kalaset satt jag i soffan med datorn i knät och funderade på hur … alltså hur gick det egentligen. 

Av de sex små gästerna var det bara en som missat att vi skulle vara utomhus, så hon pinnade hem och bytte om till täckbyxor och tjockjacka. 

Alla hade med sig paket, Adrian öppnade dem inte direkt utan samlade dem på en trädgårdsstol. 

Först var det fri lek en liten stund – vi har studsmatta och gunga och klätterträd och lite annat som måste undersökas innan terrängen är kartlagd – och sen samlade jag dem till tårta och varm saft. Det blåste så att de tomma muggarna tippade, flera höjde sina röster över hur gärna de ville slippa tårtan så jag serverade varm saft ur vår splitternya pumptermos och gick 2 meter bort för att hämta kakor. Då började Adrian skrika. Inte bara skrika hursomhelst, utan det var det där illtjutet som bara fortsätter och fortsätter.

Jag snurrade runt och inspekterade, insåg att han varit törstig och alltså svept muggen med varm saft. Insåg i samma ögonblick att jag glömt att INTE bara använda hett vatten till saften – till mitt försvar så var planen hela tiden att hälla i varmt, inte hett vatten, men jag blev avbruten och tappade det kalla vattnet ur minnet och det kommer aldrig hända igen – och min kalaspojke hade nu skållat sig i munnen, på hakan och hela vägen ner på bröstet under jackan. Där nånstans kände jag av uppförsbacken, internt. Björn tog hand om Adrian inne, tårtan fick vänta, och under tiden tuggade barnen i sig kakor och varm saft (med tillsatt kallt vatten).

“Hahaha! Hörde ni hur han skrek? Som en tjej!!” sa en pojke hånfullt över bordet. 

Jag tittade på honom, motstod impulsen att skicka hem honom på studs, famlade febrilt efter ett lämpligt svar i huvudet och fann följande:

“Som en tjej?” sa jag tillräckligt högt för att alla skulle höra bra. “Vilken komplimang, det var fint sagt, Kevin. Som en tjej, ja, alla vet ju att tjejer är jättebra på att skrika, eller hur, Isa?” fortsatte jag och vände mig till den händelsevis enda tjejen på kalaset. Hon nickade.

“Jag kan också skrika,” sa en en pojke angeläget.

“Jag meeed!” hördes flera andra.

“Ok, ska vi skrika en gång, allihop tillsammans? Ok, alla håller för öronen och så skriker vi så mycket vi kan EN gång. Beredda?” – alla nickade ivrigt och höll för öronen – “Ett, två tre!!”

Barnen skrek, jag skrek, och efter en stund kom Adrian tillbaka. Han var skållad på överläpp, tunga, haka och bröst. Jag kände mig hemsk. Han torkade tårarna, började mata i sig tårta och drack iskall saft som Björn gjort till honom och sen var allt frid och fröjd igen. För Adrian, alltså.

Som ett pärlband av motgångar

För mig rådde motsatsen. Nu minns jag inte längre i vilken ordning saker och ting skedde, men det var som ett pärlband av små motgångar som tillsammans på snöret blev ganska tungt:

  • Som sagt; 11 grader och duggregn. 
  • Hampus vägrade ha kläder på sig och jag lyckades bara få honom att behålla tröja och jeans, så han sprang runt barfota. 
  • Mike, pojken med de bruna bambiögonen, kom och drog mig i armen var femte minut och ville gå in. Han hade inte roligt alls.
  • Isa, som annars är så kavat och säker hos oss, ville att hennes mamma skulle komma.
  • Skattjakten, alltså Superhjältemysteriet, visade sig vara lite för invecklat på ett 4-årskalas. 
  • Hampus trampade i bajs, barfota. En present som räven lämnat efter sig och som vi missat.
  • Mike gick till slut in på toa med Björn och försökte rymma uppför trappan för att slippa gå ut igen.
  • Ingen utom Simon och Adrian åt av tårtan.
  • Kevin, pojken som försökt håna min skållade födelsedagspojke, lutade sig osäkert fram över fikabordet och frågade “är det här lika roligt som mitt kalas?”. Mammahjärta knakade i fogarna för honom. Jag tittade honom i ögonen och sa tvärsäkert ja, precis lika roligt, men annorlunda. Jag var ju inte ens med på hans kalas, men vem bryr sig? Det är inte en fråga man klarar av att höra och sedan lämna obesvarad. 
  • Simon la sig i presentöppningen och försökte intensivt förhandla till sig en av de transformers som fanns i ett av paketen, med motivationen att det ju fanns tre och det var orättvist och sen blev han dramatiskt förbannad över att inte lyckas.
  • Kevin klättrade baklänges upp i äppelträdet och vägrade komma ner.
  • Hampus ville inte vara med på fiskdammen, så när jag tittade bort rymde han över staketet, barfota, och försvann. Föräldrar började ÄNTLIGEN komma tillbaka och hjälpte till att leta. Efter nån minut insåg jag att jag var tvungen att ringa till Hampus pappa och berätta att hans son var borta.
Kevin på väg upp i äppelträdet.

Slutet gott …

Hampus upphittades medan jag hade pappan i luren; hand hade ju bara sprungit hem, barfota (vi bor absolut inte grannar). Han gick med på att ta emot skattjaktsdiplomet, efter att ha blivit tillbakaledd av sin mor efter rymningen, och sedan upplyst om vad ett diplom är. Hon berättade att det inte var nån fara, det hade tydligen hänt förut. Hon var glatt förvånad både över att han hade kläder på sig fortfarande, och att han hade ätit kakor. 

Allting har ett slut, så även evighetskalaset från helvetet som jag levererade till Adrian förra året. Samvetskvalen över skållningen rev i mig på kvällen, men där fanns också lättnad över att det var min egen son som råkat illa ut och inte nån annans barn. 

Vid läggdags frågade jag Adrian vad han tyckte om sitt kalas, och då svarade han att det var perfekt. “Det blev precis som jag ville ha det,” sa han. 

Är det ett barns förmåga att fästa sig vid det som var roligt och bra och inte hålla fast vid det som var dåligt, eller är det Adrians? Återigen sa han precis de orden jag behövde höra, och frågan som brände på mina läppar, “var det roligt även fast du brände dig på saften?”, svalde jag med viss möda och lät det stanna vid det. 

Morgontrött som sin mor, och vägen runt det

Adrian är morgontrött som jag

Adrian är som sin mor i mångt och mycket. Fysiken har han ärvt av sin far, och personigheten är hans egen men humöret är mitt rakt av. Det här betyder att jag har lättare än Björn att gissa mig till vad som pågår inuti honom ibland.

Som på morgnarna.

Han är morgontrött som jag. Inte lika utstuderat seg, än, men det kommer nog; han är ju bara 4 år så här finns massor med utrymme för försämring.

Krigets timma

Att kalla mig morgontrött känns inte helt rätt, eftersom det låter så … trött. För mig är morgon likställt med aktivt slagfält à la 1700-talet, så har det alltid varit. Jag kan vara på benen fort som tusan – för att krigiskt undanröja alla hinder för fortsatt horisontalläge – så det är mer en fråga om mental inställning än fysisk ork.

Allt som måste hända känns som att det är hemligt utstuderat konstruerat för att jävlas med mig. Fåglarnas kvitter utanför det öppna fönstret skär i öronen, solljuset är för starkt – och lyckas dessutom på senare år smyga in ett dunkelt dåligt samvete över att det ”redan” är ljust och här ligger jag och latar mig, vilket känns riktigt orättvist eftersom solen knappt går och lägger sig såhär års. Sen ska täcket – dvs skyddet mot omvärlden – av och kroppen hävas upp på fötter, vilket känns som att resa en midsommarstång och leder till blodtrycksfall och fosterställning på sängkanten. Efter det så blir det värre eftersom det nu inte finns någon återvändo; hela kroppen vrålar om att lodrät position är emot naturens lagar och att frukost är den enda räddningen.

I det läget brukar det dyka upp omständigheter, som tex att jag inte hittar min morgonrock/strumpor/byxor/hårsnodd, att jag omfamnas av en morgonpigg Simon som rugbytacklar mina ben, eller att Björn råkar gå in i mig. Eller ännu värre, jag upptäcker att jag glömt att baka bröd till mig själv och att yoghurten är slut, så att jag måste knapra på en trött bit knäckebröd eller äta rester till frukost. Rester. Kort sagt, allt som bryter ett PERFEKT väloljat morgonmönster är omotiverade krigsförklaringar som måste bemötas likvärdigt för att försvara fred och välfärd.

Jag inser oftast att största delen av det där kriget uppkämpas i mitt huvud, och att flytta ut slagfältet till allas verklighet vore en klar försämring, men energin kring min existens är, så att säga, lite aggro före frukost.

Diplomatins väg

Sen jag började jobba igen så kan vi inte låta barnen sova klart på morgnarna så som de fått göra hela våren. Oftast går jag upp kl 6 för att få vara ifred och vakna, och jobba nån timme innan den ”riktiga” dagen börjar. Vid det laget är jag beredd; jag har druckit mitt morgonte ostört och hunnit tänka ut en plan för dagen. Jag är vaken.

Det är inte Adrian.

Han är lik mig på många sätt, och nu verkar han välkomna Morgonen med samma attityd som jag. Dvs, fuck off.

”GÅ UT HÄRIFRÅN!” skriker han oftast när jag gläntar på dörren och säger god morgon med den mjukaste röst mina stämband kan åstadkomma. ”STÄNG DÖRREEEEEEEN!!” vrålar han vidare, och jag gör som jag blir tillsagd. Jag vet ju hur det känns, och jag vet att allt annat än att lyda kommer att göra det fem gånger värre – och hålla i sig hela morgonen. Antagligen ända till förskolan.

Jag var lika morgontrött och höll på likadant när jag var liten, så jag funderade på vad som skulle ha hjälp mig och nu har vi hittat en väg runt Adrian. Jag hämtar 4 st russin i köket, sen går jag upp och gör ett nytt försök.

”JAG VILL VARA IFRED! GÅ UT UR MITT RUM!!”

Han slänger ilsket täcket runt sig när jag duckar och smyger med utsträckt hand mot honom. Det är som att försöka mata en skygg och ilsken igelkott.

”Jag ska gå ut, men jag har med mig russin till dig först,” viskar jag mjukare än någonsin i hela mitt liv. Jag stoppar om honom med täcket om det behövs och lägger russinen, likt en offergåva, bredvid kudden så att han kan se dem utan att lyfta på huvudet. Ibland kan jag få pilla in ett russin i munnen på honom, om det går, för att liksom gå över huvudet på honom och prata direkt med chefen, dvs magen.

Det gäller att väcka magen, för den kommer göra allt jobbet åt mig.

Det här funkar varje gång.

morgontrött fyraåring 4 år
Gammal bild på slocknad trotsårig Adrian efter trotsutbrott förra året.

Det gäller att hänga med i låtsassvängarna

Vi är i en sandlåda med en liten klätterställning formad som en träbåt, Adrian (4 år) leker att sanden är hav och säger till mig att akta mig – knäppa jag står ju mitt i sanden och häckar som en annan fiskmås.

Jag: “Men du är ju också i havet, eller hur? Måste inte du också akta dig då?”

Adrian: “Nej, för jag kan skjuta hajar.” Det tar en stund att fatta att han menar att det kommer ut hajar ur hans händer. 

Jag: “Jaha, ok. Jag förstår.”

Adrian: “Ja. Jag kan kronkulera hajar.”

Jag: “Kronku … va? Vad betyder det?”

Adrian: “Att jag kan kronkulera dem. AKTA DIG!!”

Referensbild från när vi var på sjöhistoriska med dem.

Adrian, 4 år, levererar logik och visdom från utanför boxen

Adrian, till sin dagisfröken: “Hur gammal är du?”

Fröken: “Jag är 63 år.”

Adrian, tittar henne djupt i ögonen: “Ja, jag trodde nog det. Man brukar bli lite tokig när man blir gammal.”

Visdom från utanför boxen

Adrian verkar fortfarande stå i kontakt med det där. Du vet, det är nåt slags kosmiskt allvetande, som en uråldrig visdom från tidernas begynnelse som vi tycker oss se blänka till ibland hos bebisar och småbarn. Jag har en väninna som sa en gång när Simon var bebis att kanske är det så, att vi föds med mer kunskap och klokhet än vi någonsin kan hoppas uppnå i livet, och att det bleknar bort när vi börjar lära oss. Med andra ord föds vi som ett med Universum, och sen går det över.

Man kan ju tro vad man vill om det där, men nog är vi väl många som någon gång tittat djupt in i en bebis klara ögon och känt oss berörda på ett djupare plan än här och nu. Och visst, Adrian, 4,5 år, blänker kanske inte av uråldrig visdom men han gör icke desto mindre sina interlokutörer svarslösa.

Filosofi med random gymknutte

Utanför simskolan. Jag låser upp cykeln och packar/pressar cykelkorgen. En man kommer och påbörjar samma process med cykeln bredvid. 

Adrian: “Hej!”

Mannen, leende: “Hej!”

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen, som uppenbarligen inte trodde att det här skulle bli ett längre filosofiskt samtal, håller på med sin cykel och svarar inte.

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen reagerar fortfarande inte. Jag lyfter huvudet och tittar på honom, han tittar upp på mig och sen på Adrian och sen på mig.

Mannen: “Menar du mig?”

Adrian: “Ja!”

Mannen lyser upp: “Jag har tränat, där uppe.” Han visar på 2a våningen, ovanför simhallen. “Hela dagen har jag tränat.”

Adrian: “Jaha …” Han väntar uppmärksamt på en fortsättning. 

Mannen: “Ok kanske inte hela dagen, men 3 timmar har jag varit där. Jag har tränat förstår du, lyft tunga vikter med mina armar.”

Adrian: “Varför då?” Tonfallet är likadant som det man använder när man neutralt försöker fråga varför någon valt att cykla hemåt med simfötter på sig.

Mannen: “För att bli stor och stark! Titta, ser du så stark jag är?” Han låtsasspänner armarna i luften.

Adrian: “Ahaaaa…”

Mannen: “Ja, och så dricker jag massor med mjölk. För det blir man stark av.”

Jag pysslar vidare med väskan och korgen. Adrian funderar. Efter en stund säger han: “Jag-jag-ja-ja-jag tycker också om mjölk.”

Mannen: “Gör du? Det var bra…”

Adrian avbryter: “För jag dricker det varje dag på förskolan.”

Mannen: “Så bra…”

Adrian avbryter: “Ja-ja-ja-jag är också stark. Man blir stark av det och mjölk är vitt.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “…det är skelettet som blir starkt av mjölk.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “Det är därför som skelettet är vitt.”

Avväpnande och dödligt logiskt. Mannen skrattade hjärtligt, och sen – vad kan annat kan man göra? – höll han med Adrian och cyklade hemåt, lite klokare än när han kom.

Här är förresten min cykel, min fina braiga cykel som Björn byggde om till en elcykel för några veckor sen (med ett elcykelkit). Jag cyklar överallt nu. Älskar den.

När vår lilla 4-åring skulle lära sig cykla

Att lära sig cykla

Adrian har lärt sig cykla

“Ja, men det är ju precis i den här åldern som man har som lättast i livet att lära sig såna här saker” sa min far entusiastiskt, när jag berättade att det gått så bra, och syftade på 4/5-årsåldern.

Jag svävar på huruvida detta är ett vetenskapligt faktum eller ej, men vi konstaterar att det händer fascinerande mycket i, för, och med Adrian sedan november ungefär. Att det plötsligt släppte med skidåkningen i Kungsberget är förstås ett särskilt färgstarkt exempel, men det pågår grejer hela tiden och nu kan ungen plötsligt cykla också. Eller plötsligt och plötsligt, det var ett beslut som fattades på högre ort (dvs högre än Adrian, dvs hos mig och Björn) och som sedan fasades in medan vi låtsades som ingenting. 

Att lära sig cykla utan att märka det

Det var såhär att Adrian ärvde Simons springcykel när Simon började trampcykla för 2 år sen. Nu har han fått ärva Simons första trampcykel – en sån där supersöt av allra minsta sorten – och trots att Simon aldrig gillade den så har Adrian lyckats göra sig till herre över den istället.

Det är jag som stått för genomförandet av projektet. Det föll sig naturligt. Och precis som med skidåkningen var Adrian från början inte helsåld, han gillar dessutom sin springcykel, men så kom det här med russin på tal. Man kan få honom att kämpa med det mesta om det vankas russin som belöning, och han måste ju själv vilja lära sig cykla. Det behöver finnas en morot som är mer direkt än det långsiktiga målet.

När vi precis skulle börja prova cykeln så gick vi ner på gångvägen precis utanför oss, där det sluttar försiktigt och sen planar ut. Dealen var fem åk, sen fick han gå in. Om han trampade lite fick han ett par russin dessutom. 

Jag sa att om han gjorde det här varje eftermiddag så skulle han snart kunna cykla, det skulle gå av sig själv och Adrian är bekvämt lagd så han köpte det. Men sen blev det inte av varje dag alls; ibland var grannflickan med hem från förskolan, ibland var det inte bra väder osv. 

Det gick nån vecka, sen kom friskvabben med en smäll och jag tänkte att nu är det väl ändå dags att lära sig cykla. Jag tog med honom ut på lördagen och sa att om du cyklar och kämpar nu så blir det russin, jag har med mig samma ask i fickan som vi hade i Kungsberget.

Han kontrollerade att det stämde, och sen bad han mig hjälpa honom att starta. Efter tre försök cyklade han själv och verkade bara stanna av eget val. Då sa jag att om han kunde cykla hela vägen runt förskolehuset så skulle han få ÅTTA russin (!!!). “WOW” skrek Adrian och cyklade hela vägen runt utan att sätta ner foten en enda gång. 

Wow, tänkte jag och tuggade i mig ett gäng jag med. Hur gick det där till egentligen?

Jag tror att det är tack vare springcykeln, inget annat. Hela friskvabben fokuserade vi på att cykla, och jag fick honom till och med att följa med mig på en längre utflykt till stora Coop (2 km). 

Alltså jisses vad han kämpade under den turen! Han cyklade en bit, stannade, och la sedan mellan 5 och 10 försök på att starta själv igen varje gång och ungen gav sig inte. Vi ett tillfälle höll han på så att jag till slut stod och väntade på explosion och härdsmälta i lägret, han ramlade till och med och skrapade handlovarna under sina försök att komma igång själv, men det var tvärtyst hela tiden – med undantag av flåsandet. Mina försiktiga “du vet att det är bara att säga till om du vill ha hjälp” ignorerades kungligt och till slut lyckades han. 

Han var helt slut när vi kom hem. Jag var istället genomfrusen, men så stolt att jag inte visste på vilken fot jag skulle stå.

Tips

Köp en springcykel på Blocket* eller Facebook Marketplace*, eller nån annanstans, och börja nu. Stressa inte; det måste få vara roligt och trampcyklas det inte till sommaren så görs det nästa år. Lycka till!

🚴 🚴 🚴


*ej sponsrat

En jättedispyt över middagsbordet

Vi sitter runt bordet och äter middag. Pojkarna talar högljutt med till varandra. Ljudvolymen stiger till ohanterlig nivå och jag och Björn lägger oss i. Barnen är upprörda. De har svårt att på begripligt vis klarlägga tvisten som verkar ha uppstått ur gester, stamning, vems tur det är att prata – vilket tydligen är tidsbestämt – samt oenighet i ämnet teckenspråk. De hojtar i mun på varandra, och Björn avbryter och försöker få grepp om situationen:

”Men vaddå … ” börjar Björn och låter som en trapetskonstnär som, öga mot öga med Einstein, försöker formulera ett problem inom teoretisk fysik. ”Stammar ni?”

”JA-A!” ropar båda två.

”På teckenspråk?”

”JAAA,” ropar Simon tårögt och börjar fippla med händerna i luften framför sig – ”Och Adrian säger att det här betyder katt, men det GÖR inte det! ÅÅAAAAAAH!!!”

Björn stirrar tomt på sin son ett ögonblick, och retirerar så till senast kända fasta punkt i livet:

”Ok, men måste ni skrika för det?”

Bildkälla: Pixabay

Adrian är lika klok som Madicken

Vi har ätit middag. Alla är klara, utom Simon som är inne på sin femtioelfte portion och nu tuggar på en smula i taget. De har blivit lovade varsitt torkat fikon efter maten, när alla har ätit klart förstås, och Adrian väntar otåligt. Han vill inte lämna köket så länge fikonet hägrar, så han cirkulerar kring bordet och pratar. Simon berättar om Loke på förskolan som han inte gillar. Adrian kommer och sätter sig i Björns knä, och deltar i diskussionen. Han håller upp ett undervisande pekfinger i luften och understryker varje stavelse med det:

”Jag ska sätta mig ner och samtala med Loke en vacker dag. Ja. Och då vet jag kanske vad jag ska säga. Jag kanske säger ’du måste vara snäll mot Simon en vacker dag’ till Loke …” – han gör en paus medan vi andra andäktigt väntar på fortsättningen – ”Eller så säger jag … FÖRSÖK Å TA MIG SNORUNGE!”

De har lyssnat på Astrid Lindgrens Madicken en hel del i veckan. Det förklarar tvärvändningen.

Nyår 2020 – trendigt firande, kriminell verksamhet och vilsna örfilar

”Vad ska ni göra på nyår, då?” frågade min mor över telefon.

”Inget särskilt – förutom att bli väckta av raket … fast nä, det blir vi ju också varenda natt sen flera dar tillbaks så INGET särskilt alls, faktiskt,” svarade jag med blicken genom fönstret, förlorad i det evighetsgrå diset ovanför hustaken.

”Som de flesta andra då,” kontrade hon och övergick till att lägga fram sin plan för att hålla sin stackars hund från paniken genom nyårsnatten.

Jag kan inte annat än att hålla med; vi firade på trendigast möjliga sätt i år. Den generella raketskjutningen nådde även den nya höjder – men det tycker jag varje år – och med risk för att upprepa mig; jag FATTAR inte varför vissa upplever det som en bra idé att skjuta smällare och raketer några dagar innan och efter nyårsafton. Det känns osannolikt att det rör sig om provskjutningar, uppvärmning eller folk som har ”otur när de tänker”, som Björn brukar säga. Inte heller kan jag föreställa mig att det på allvar finns så mycket folk som är så pass osäkra på vilket datum det är, att de skjuter lite varje dag för att vara säkra på att pricka rätt nån av dagarna.

Fyrverkerier på tolvslaget är tradition, och vackert. Fyrverkerier kl 00:42 den 2 januari har mer gemensamt med kriminell verksamhet* än festlighet och firande. Och det är inga smågrejer heller. Vissa av de pjäser som skjuts i sin ensamhet flera dagar för sent låter som riktigt dyra historier – och då räknar jag inte med den böter de nonchalant riskerar.

Jag tycker att fyrverkerier ska sluta säljas till allmänheten, och så tycker jag att kommunen, eller annan lämplig, kan få anordna fyrverkeri här och var istället.

Oh les gifles qui se perdent

”O alla örfilar som går vilse” – ett av alla de franska uttryck jag saknar översättning till.

Irritationen som pyrt i hjärtat sedan ett par dagar, över det här med livsfarliga pyrotekniska varor i händerna på folk som fullständigt missuppfattat syftet med dem, toppade dagen efter nyårsafton.

Vi gick en promenad med pojkarna sent på eftermiddan, efter att det blivit mörkt. De behövde komma ut igen. De hade varsin ficklampa som de gick och lyste med i skogen alldeles intill parkleken. Skogen är typ 40 m bred, med ficklampa i mörkret syns man garanterat, och våra pojkar hörs ganska väl.

Simon fascineras av vad ljuset gör med lervattnet i mörkret.

Plötsligt brann det av en fyrverkeripjäs helt nära oss, max 20 m bort. Jag hoppade runt mot ljudet och hann se några gnistor, men det gick inte att avgöra om det var en raket som smällt för lågt eller om det var en regelrätt dundersmällare. Adrian ville gå närmare men jag började styra om honom åt andra hållet och pratade högt om att det var farligt att komma för nära. Jag såg en ljus jacka försvinna i andra änden av parkleken, och sen fick jag syn på liten grupp svartklädda tonåringar borta vid gungorna.

Jag stegade ut ur skogen gick på dem.

”Var det ni som smällde alldeles nyss!” ropade jag argt och vibrerade nästan av ilska och, såklart, fördröjd rädsla. ”SÅ JÄVLA RESPEKTLÖST!” fortsatte jag medan jag kom närmare.

Grabbarna radade upp sig alla fyra och vid en närmare titt kan de inte ha varit mer än 13-14 (??) år. De svor med ärligt uppvända ansikten där i regnet på att det inte var de, att de också hade blivit rädda och pekade mot andra sidan parkleken, där den ljusa jackan försvunnit.

Jag har alltid så svårt att lugna ner känslor som väl kommit igång. Jag fortsatte svära över det som hänt, men riktade det inte längre mot tonåringarna framför mig. Efter några ramsor samlade jag mig och bad om ursäkt för att jag skrikit åt dem.

Då kom Adrian ikapp, och började utan vidare förklara för de långa ljusskygga gestalterna i svarta luvor, att de som skjutit nog inte hade nån kalender och att nån borde slå dem på huvudet med en kalender så de lär sig vilken dag det är.

Grabbarna skrattade förläget och började dra sig därifrån.

”OM NI SER DEM IGEN SÅ KOM IHÅG ATT SÄGA DET TILL DEM!!” vrålade han efter dem.


*Såhär skriver Polisen om fyrverkerier:

  • Du ska ha fyllt 18 år för att köpa, inneha och använda fyrverkerier. Fyrverkerier som polisen anträffar hos personer under 18 år kommer att beslagtas och förstöras.
  • Smällare och fyrverkerier med knall som främsta effekt är som huvudregel förbjudna och får inte användas eller säljas utan särskilda tillstånd.
  • Många kommuner har lokala bestämmelser om när och var fyrverkerier får avfyras.
  • Ofta krävs det tillstånd från polisen för att hantera fyrverkerier.