Det är lite av ett tema på sista tiden, det här med barnkalasmardrömmen på Leos lekland. Jag menar, dels har vi Adrians kalas, Simons kalas, det kalas som Adrian var bjuden på och där jag efteråt hittade pappan djupt ihopsjunken på en pall och såg helt färdig ut när jag kom och ville höra hur det hade gått för dem. “Jo men bra,” sa han, men det såg inte helt bra ut. Han såg ut som nån som sitter och tänker “vad fan var det som hände?” om och om igen.
Sen har vi kusin Eltons kalas som gick av stapeln för nån vecka sen. Jag vet inte vad det är som gör det, men faktum är att även om man har hört – eller i det här fallet sett med egna ögon – hur rörigt det kan bli, så känns det ändå spontant som att … “hur svårt kan det vara?” Det är som om sammanhanget gör det svårt att ta den föräldrastress som kommer på köpet på allvar.
Eltons kalas
Discorummet utan musik (precis som alla kalasrum), lysrörsbelysning, och ljudnivå i klass med blåvalarnas sång på grund av fascinerande usel akustik.
Elton var helnöjd med sitt kalas, vilket är precis vad som räknas, men stressnivån hos hans föräldrar gick nästan att ta på. Hans far gjorde vad han kunde för att hålla kursen, men han såg skärrad ut mot slutet. Hans mor, dvs min kusin, var så frustrerad, uppjagad och förbannad när det var över att hon hade svårt att sitta still.
“Fy faan alltså!” utbrast hon när hon hittade oss där vi satt i cafédelen medan barnen sprang som aldrig förr. “Helvete!!”
Ja. Helvete. Och det hade varit oerhört rörigt, de hade inte haft en chans. Vi sa det att om vi nånsin skulle bli tvungna att göra det här igen så skulle vi be att få in glassbomben direkt, ingen väntan för de tar mycket god tid på sig att sno ihop glassbomben efter att man bett att de ska komma med den. Saft/popcorn i 5 minuter MAX, sen glass och sång, sen presenter och fri lek. Tar typ 20 min, inte mer. Det, och kräva – ja, kräva – av föräldrarna att vara kvar på plats och ta det egna ansvaret för sina barn för det är fan omöjligt att hålla reda på dem själv.
I det här fallet hade min kusin fått jaga en tillfälligt föräldralös kalasdeltagare runt halva leklandet, och samtidigt tappat bort en annan tillfälligt föräldralös deltagare i minst 15 minuter. Sen fick hon klättra upp och plocka ner en tredje kalasdeltagare, likt en brandman som tar ner en katt ur ett träd, eftersom mamman bara stod nedanför utan att lyfta ett finger med hänvisning till fysisk begränsning. Bland annat.
Hon svor på att aldrig mer utsätta sig för nåt liknande. “Nästa gång är vi hemma i trädgården!”
Jag har avgett samma löfte, men jag är ändå inte så pigg på att vara hemma. Hellre … simhallen? Simon är lite inne på det. Han sa i bilen på väg hem från Eltons kalas att det hade varit roligt, men att på hans kalas så ville han nog vara på badhuset.
På dagen en månad efter Adrians födelsedag gick hans kalas på Leklandet av stapeln.
Herrejösses.
Hemsidan skryter med följande drömscenario:
Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Och du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro.
Hah! Du, om vi hade följt deras tips att gömma oss i bistron så hade kalasrummet snabbt tömts på folk och de hade fått stå där själva med sina popcornmuggar.
Jag levererade nödlösningar på löpande band
Jag fick på stående fot hitta på saker för ungarna att göra medan Björn letade efter kalasvärden som försvunnit. Paket staplades på bordet, alla ungar tuggade popcorn och välte ut saftglas och slog på rymdrummets extremt högljudda knappar med raketljudeffekter.
Det ljuden saknade i kvalitet tog de igen i volym.
En högkänslig pojke hade svårt att ta händerna från öronen, en annan tyckte inte om popcorn eller glass, några var försenade och det hade gått 5 minuter sedan vi stängt reträttvägen ut till leklandet (dvs dörren).
Här var inte riktigt läge att “luta mig tillbaka och sippa på en kaffe”, här var snarare läge att ta på sig kaptensmössan, peka med hela armen och styra upp ett stadigt havererande event.
Så vi sjöng för Adrian, och han fick öppna sina presenter medan alla pratade och tjöt i munnen på varandra och nån återupptäckte rymdknapparna på väggen. Till det realistiska ljudet av en långsamt lyftande rymdraket kom kalasvärden tillbaka och förklarade att han hade fixat med glassbomben.
“Ok, jag trodde att nån av er skulle vara här hela tiden och ta hand om det här,” sa jag.
“Ja men vi är här. Vad vill du att vi ska göra?”
Wtf? Rädda mig ur det här såklart – sa jag inte.
“Vill ni ha glassbomben nu,” fortsatte han när jag stod mållös.
“Ja snälla. Nu.”
Plötsligt tyckte barnen att det var slut
Det gick bra en liten stund till, personalen kom in med glassbomben och alla sjöng, igen. Sen blev några klara och försökte gå ut till sina föräldrar, så vi fick stänga in dem och lovade att be föräldrarna komma. Stadigt troppade barnen av och ville ut och springa i leklandet, och när kalasvärden dök upp nästa gång så var det precis i tid för att fånga Adrian och ta med honom till den utlovade “skattkammaren” där han skulle få en present. När de kom tillbaka hade värden med sig en plastpåse med godispåsar, men vid det laget var alla barnen (utom ett) återförenade med sina ansvariga vuxna så jag fick gå omkring och ropa in dem igen för att de skulle få sina påsar.
Det gick nog bra till slut
Vi hade rummet bokat för en timme. Efter 35 min var allt över, och jag stod och flämtade i kalasrummets dörröppning. En av gästernas mamma kom fram och tackade så mycket för kalaset. Hon berättade att hennes son verkligen hade sett fram emot det här och att han var jättenöjd, och så berättade hon att de inte hade börjat med kalas ännu.
“Det låter klokt av er,” sa jag svettigt och berättade att det var svårt att inte ha för Adrian eftersom Simon fått. Vi småpratade lite och hon sa skrattande att det här kalaset satt ribban högt för förväntningarna hos hennes pojke. Hon var väldigt trevlig, och jag tänkte igen att det verkligen är synd att man inte hinner prata mer med andra barns föräldrar.
Det vara bara en förälder som jag inte fick tag på, och som resultat gick jag runt i leklandet utan att ta ögonen från hans dotter som for som en flipperkula uppe i ställningarna i ca 30 min. Man vill ju inte behöva berätta för en anna förälder att man tappat bort deras unge – men som en av papporna sa; det är ett lekland. De är ju nånstans här inne. Till slut svarade i alla fall flickans mor på sms med pappans nummer.
“Jaha, ja jag står här utanför ingången. Jag kommer in,” sa han. När han äntligen dök upp och jag pekat ut hans dotter för honom, sjönk jag ner tillsammans med Björn och Jonna i en sån där klumpig skinnsoffa de har stående lite här och var, och stirrade tomt.
Nu är det ett helt halvår till nästa kalas, för om ett halvår fyller Simon år. Han har redan bestämt att det ska vara på samma ställe …
Jag har inte haft tid att meddela leklandet vad jag anser om reklamen VS verkligheten. Lite av det är mitt eget fel, som inte ringde och pratade igenom det hela med dem i förväg; om jag hade gjort det, hade mina förväntningar varit annorlunda och jag hade haft med mig både plan A, B, C och D för säkerhets skull. Det var ju inte dåligt egentligen, det bara blev det när det krockade med mina förväntningar på att kunna ”luta mig tillbaka” och i princip bara se till att våra pojkar uppförde sig lämpligt.
Vi frågade Adrian vad han tyckte, och han älskade det. Han var så lycklig, och trött, när vi kom hem – men det hade han varit ändå tror jag, oavsett var vi hade hållit kalaset.
När jag funderade på hur vi skulle lösa det här med kalas i år (Simons kalas gick ju lite av sig själv), med tanke på min ovilja att ordna ett själv hemma, så snubblade jag över en hel del uppslag från olika ställen som anordnar barnkalas. Hittade till och med ett ställe som erbjöd sig att komma hem till dig med två ponnyhästar, alltså levande djur, och ha ponnykalas …!
För ett ögonblick föreställde jag mig två små hästar i vår trädgård, och sen tog jag mig samman. Adrian är inte ens ponnyintresserad, och sen kom den där tanken ändå; vad skulle de andra föräldrarna tycka. Inte för att någon i vårt hus har nåt emot hästar, men alltså de är inte en del av vår värld. ”Overkill” är inte ett ord jag använder ofta, men ett ponnykalas hemma hos oss? Hah.
De andra föräldrarna
Alltså jag tror nog det är väldigt olika på andra håll, men här hos oss så känner vi inte de andra barnens föräldrar mer än till utseende och snabba “hej” på förskole-/skolgården. Det enda jag vet är att barnen jämför sina prylar, aktiviteter och kalas med varandra – för så gör barn.
När jag för några veckor sen berättade för min far att vi tänkte ha Adrians kalas på leklandet så funderade han i samma banor, och lyfte skillnaden mellan olika familjers ekonomiska förutsättningar, barns avundsjuka, liksom föräldrars tysta dömande, oavsett anledning. Vi lever trots allt i en jantekultur där det gäller att inte sticka ut för mycket.
Jag tycker inte att reflektionen är ogrundad, men jag tror att det är annorlunda idag. Det är bredare. Luddigare. Jag avundas till exempel föräldrar som är påhittiga och styr upp barnkalas i hemmet med hemgjorda klubbor, tårta, färgkoordinerade dekorationer och fiskdammspåsar med ekologiskt godis. Jag avundas dem för att de orkar, för att de har idéerna och inspirationen, och för att de har TIDEN. När jag ser vad de lyckas åstadkomma blänker det till av otillräcklighet i mig – det är inte värre än så, men det finns där. Och även utan allt det där pyntet, så är jag så impad av föräldrar som ror iland födelsedagskalas hemma. De är HJÄLTAR.
Vår tids valuta
Tid har blivit den nya valutan, på många sätt. Min far menade att det finns de som kan bli avis för att Adrian har sitt kalas på ett lekland, och jag menar att JAG är avis på dem som kan ha sina kalas hemma. Personligt, nära, tillsammans. Gräset är alltid grönare på andra sidan, men i en tid som hojtar om Nära Föräldraskap samtidigt som utbrända föräldrar är så vanligt att ingen reagerar, så vågar jag tro att det för det första inte alls är ovanligt att ha kalas på lekland, och för det andra att det nästan håller på att tippa över till att det här med att vara hemma slår högre.
… i alla fall vad gäller oss föräldrar. Tänk att vi aldrig bara kan slappna av och chilla, utan att vi ska komplicera allting så dant jämt; det är vi vuxna som jämför så hårt och jag tror de flesta av oss läser in våra vuxna värderingar i barnens värld, även där vi egentligen inte skulle behöva det. Vad gäller barnen så tror jag att de är glada så länge det vankas godis, fiskdamm, tårta och lek.
Minuterna efter fiskdammen på Simons kalas i våras.
Oktober närmar sig med stormsteg! I oktober fyller Adrian år, vilket betyder barnkalas igen.
Gaaaaah ….
Jag tycker hela den här grejen med barnkalas är ganska jobbig. Det blir gärna det, när man inte är bra på det. Adrians kalas förra året blev en braksuccékatastrof; jag led i två timmar medan Adrian tyckte det var kul för det mesta (ska berätta mer om det alldeles strax). Det viktigaste är förstås vad Adrian tyckte om sitt eget kalas, men hela den där historien får mig att känna att det vore så fantastiskt underbart att få slippa styra upp det.
Av den anledningen har vi tänkt att det vore kul (dvs skönt) att ha kalaset på nåt ställe som anordnar barnkalas. I min eget stilla sinne känns det nästan som en nödvändighet. Badhuset och leklandet är två starka tävlande, men vad gäller leklandet känns det så … alltså corona är ju inte över, och jag känner mig skeptisk till att leklandet spritar alla ytor med tanke på hur smutsigt det brukar vara annars. Och även om det är ok för vår del så finns det nog många föräldrar som skulle tacka nej på grund av pandemin. Klätterhallen kanske vore nåt, men jag tror barnen är för unga fortfarande.
Adrian vill förstås vara på leklandet. Hm.
Morgonen när Adrian fyllde 4 år.
Adrians kalas förra året; nu ska du få höra
Jag har fortfarande inte berättat hur det gick med det där, och det är inte något jag minns med värme direkt; det var gråmulet, 11 grader och väldigt fuktigt. Jag kände mig inte på topp och haft väldigt svårt att få fatt i inspiration till kalaset. Alla barnen gnällde och klagade i omgångar och jag hade behövt mitt vanliga jag, men nu var det mest bara uppförsbacke. Jag gjorde mitt bästa, såklart att jag gjorde mitt bästa på Adrians allra första kalas, men det var liksom tungt.
Veckan innan
Det regnade nästan varje dag. Vi hade svurit på att hålla kalaset utomhus oavsett väder, på grund av corona såklart, så därför var det lite segt med inspirationen även utöver den här lilla episoden på måndagen, den där jag fick sparken, om du minns.
Jag kom att tänka på skattjakten vi köpt till Simons kalas och den på påsk, så jag mailade samma skattjaktförsäljare och frågade om de ville sponsra bloggen med en ny, inför Adrians kalas. Det ville de glatt göra, och Adrian valde Superhjältemysteriet.
Perfekt, tänkte jag. 4-6 år, det stämmer ju eftersom Adrian fyller 4 och han har bjudit några som är ett år äldre också. Ack ja.
Vi beställde partyhattar – det ska man tydligen ha – och papperspåsar till fiskdammen, liksom några skattjaktsmynt och etiketter till påsarna för att slippa göra som sist. Lite lättare, lite snyggare.
Där tog mitt driv slut. Det får gå som det går, tänkte jag – och det gjorde det också.
Genomförandet
Å himmel. Kvällen efter kalaset satt jag i soffan med datorn i knät och funderade på hur … alltså hur gick det egentligen.
Av de sex små gästerna var det bara en som missat att vi skulle vara utomhus, så hon pinnade hem och bytte om till täckbyxor och tjockjacka.
Alla hade med sig paket, Adrian öppnade dem inte direkt utan samlade dem på en trädgårdsstol.
Först var det fri lek en liten stund – vi har studsmatta och gunga och klätterträd och lite annat som måste undersökas innan terrängen är kartlagd – och sen samlade jag dem till tårta och varm saft. Det blåste så att de tomma muggarna tippade, flera höjde sina röster över hur gärna de ville slippa tårtan så jag serverade varm saft ur vår splitternya pumptermos och gick 2 meter bort för att hämta kakor. Då började Adrian skrika. Inte bara skrika hursomhelst, utan det var det där illtjutet som bara fortsätter och fortsätter.
Jag snurrade runt och inspekterade, insåg att han varit törstig och alltså svept muggen med varm saft. Insåg i samma ögonblick att jag glömt att INTE bara använda hett vatten till saften – till mitt försvar så var planen hela tiden att hälla i varmt, inte hett vatten, men jag blev avbruten och tappade det kalla vattnet ur minnet och det kommer aldrig hända igen – och min kalaspojke hade nu skållat sig i munnen, på hakan och hela vägen ner på bröstet under jackan. Där nånstans kände jag av uppförsbacken, internt. Björn tog hand om Adrian inne, tårtan fick vänta, och under tiden tuggade barnen i sig kakor och varm saft (med tillsatt kallt vatten).
“Hahaha! Hörde ni hur han skrek? Som en tjej!!” sa en pojke hånfullt över bordet.
Jag tittade på honom, motstod impulsen att skicka hem honom på studs, famlade febrilt efter ett lämpligt svar i huvudet och fann följande:
“Som en tjej?” sa jag tillräckligt högt för att alla skulle höra bra. “Vilken komplimang, det var fint sagt, Kevin. Som en tjej, ja, alla vet ju att tjejer är jättebra på att skrika, eller hur, Isa?” fortsatte jag och vände mig till den händelsevis enda tjejen på kalaset. Hon nickade.
“Jag kan också skrika,” sa en en pojke angeläget.
“Jag meeed!” hördes flera andra.
“Ok, ska vi skrika en gång, allihop tillsammans? Ok, alla håller för öronen och så skriker vi så mycket vi kan EN gång. Beredda?” – alla nickade ivrigt och höll för öronen – “Ett, två tre!!”
Barnen skrek, jag skrek, och efter en stund kom Adrian tillbaka. Han var skållad på överläpp, tunga, haka och bröst. Jag kände mig hemsk. Han torkade tårarna, började mata i sig tårta och drack iskall saft som Björn gjort till honom och sen var allt frid och fröjd igen. För Adrian, alltså.
Som ett pärlband av motgångar
För mig rådde motsatsen. Nu minns jag inte längre i vilken ordning saker och ting skedde, men det var som ett pärlband av små motgångar som tillsammans på snöret blev ganska tungt:
Som sagt; 11 grader och duggregn.
Hampus vägrade ha kläder på sig och jag lyckades bara få honom att behålla tröja och jeans, så han sprang runt barfota.
Mike, pojken med de bruna bambiögonen, kom och drog mig i armen var femte minut och ville gå in. Han hade inte roligt alls.
Isa, som annars är så kavat och säker hos oss, ville att hennes mamma skulle komma.
Skattjakten, alltså Superhjältemysteriet, visade sig vara lite för invecklat på ett 4-årskalas.
Hampus trampade i bajs, barfota. En present som räven lämnat efter sig och som vi missat.
Mike gick till slut in på toa med Björn och försökte rymma uppför trappan för att slippa gå ut igen.
Ingen utom Simon och Adrian åt av tårtan.
Kevin, pojken som försökt håna min skållade födelsedagspojke, lutade sig osäkert fram över fikabordet och frågade “är det här lika roligt som mitt kalas?”. Mammahjärta knakade i fogarna för honom. Jag tittade honom i ögonen och sa tvärsäkert ja, precis lika roligt, men annorlunda. Jag var ju inte ens med på hans kalas, men vem bryr sig? Det är inte en fråga man klarar av att höra och sedan lämna obesvarad.
Simon la sig i presentöppningen och försökte intensivt förhandla till sig en av de transformers som fanns i ett av paketen, med motivationen att det ju fanns tre och det var orättvist och sen blev han dramatiskt förbannad över att inte lyckas.
Kevin klättrade baklänges upp i äppelträdet och vägrade komma ner.
Hampus ville inte vara med på fiskdammen, så när jag tittade bort rymde han över staketet, barfota, och försvann. Föräldrar började ÄNTLIGEN komma tillbaka och hjälpte till att leta. Efter nån minut insåg jag att jag var tvungen att ringa till Hampus pappa och berätta att hans son var borta.
Kevin på väg upp i äppelträdet.
Slutet gott …
Hampus upphittades medan jag hade pappan i luren; hand hade ju bara sprungit hem, barfota (vi bor absolut inte grannar). Han gick med på att ta emot skattjaktsdiplomet, efter att ha blivit tillbakaledd av sin mor efter rymningen, och sedan upplyst om vad ett diplom är. Hon berättade att det inte var nån fara, det hade tydligen hänt förut. Hon var glatt förvånad både över att han hade kläder på sig fortfarande, och att han hade ätit kakor.
Allting har ett slut, så även evighetskalaset från helvetet som jag levererade till Adrian förra året. Samvetskvalen över skållningen rev i mig på kvällen, men där fanns också lättnad över att det var min egen son som råkat illa ut och inte nån annans barn.
Vid läggdags frågade jag Adrian vad han tyckte om sitt kalas, och då svarade han att det var perfekt. “Det blev precis som jag ville ha det,” sa han.
Är det ett barns förmåga att fästa sig vid det som var roligt och bra och inte hålla fast vid det som var dåligt, eller är det Adrians? Återigen sa han precis de orden jag behövde höra, och frågan som brände på mina läppar, “var det roligt även fast du brände dig på saften?”, svalde jag med viss möda och lät det stanna vid det.
Det blev ingen vinter i år, i alla fall inte i Stockholm. Vi gick från en segt utdragen höst till vårfåglar och knoppar, Simon och jag har enligt order pollenmedicinerat sedan februari och i helgen tog Björn fram studsmattan. Och nu snöar det.
… och medan jag skrev detta försvann allt och solen kom fram. Det är verkligen osäkra tider vi lever i.
Barnkalas
Simon fyller fem år i mitten av april, och han har såklart önskat sig ett kalas med fiskdamm. Det är inte många veckor kvar, men vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till det hela. Klart att vi vill ordna ett kalas för honom, men om några veckor får kanske ingen gå ut alls så det gäller att ordna med planer som inte är alltför komplicerade att skjuta på eller avboka.
Tiden är alltså kommen – barnkalasens tid, vill säga. Vi vägrar låta oss dras med i föräldratävlingar om vem som ordnar det bästa/största/mest originella/fyndigaste kalaset, men det krävs likväl en hel del eftertanke och planering för att vi ska komma så mentalt helskinnade ur det hela som möjligt. Tips mottages för övrigt mer än gärna. Vad som helst. Hit me.
Jag var på ett gäng barnkalas när jag var barn, det är min enda erfarenhet – förutom pojkarnas första kalas i vintras hos en gemensam förskolekompis, då.
Nu snöar det igen.
Anyway, Björn tyckte vi skulle satsa på utomhuskalas, med tanke på folks eventuella ovilja att samlas inomhus i kombination med vår definitiva ovilja att städa.
Nu haglar det, för övrigt.
Utomhuskalas känns inte så himla lockande just nu, men det är väl den vägen vi måste vandra den här våren om vi ska få nåt gjort.
Simons tremänning* Eltons namngivningsparty gick av stapeln i lördags, och dagen innan ringdes Adrian hem från föris pga feber. Vi är bombsäkra på att den kom sig av 18-månadersvaccinet han fick förra onsdagen, men han var ju inte mindre dålig för det. Alltså var varken Björn eller Adrian med, eftersom Adrian hade drygt 40° feber hela det dygnet.
Hursomhelst. Jag och Simon packade in oss i bilen tillsammans med Eltons nya/Simons gamla säng och körde till Kungsholmen.
Namngivning/Barnkalas
Tillställningen hölls i föreningens övernattningslokal, vilket var jättebra eftersom sovrummet låg lite avskilt uppför en kort trappa och man där hade preppat med jättemycket leksaker.
När vi kom dit satt Elton, som det hela ändå handlade om, med hörselkåpor tillsammans med sin morfar i Stockholms minsta bollhav.
Där var många ungar, åldrarna varierade mellan 8 månader och uppskattningsvis 7 år, och Eltons femåriga storasyster drev dem alla. Hennes skarpa, lätt överexalterade ljusa stämma skrek/ropade/befallde allt från hur de andra skulle röra sig till vilka lekar som skulle lekas och när, och de andra barnen skrek också. Sådär som barn gör. Liksom vuxna som försöker kommunicera på krogen.
Simon brydde sig inte så mycket till en början, höll sig på sin kant och botaniserade bland alla prylar.
Leken pågick non stop, och vuxna turades om att passa för öronen höll på att trilla av – på mig, alltså. Elton hade uppenbarligen varit med förr.
Middag och tal
Barnen fick varmkorv, och så hade nån duktig inblandad gjort en jättegod gryta som de serverade vid borden eftersom det skulle bli så rörigt om alla gick och tog själva.
Jag hann sleva i mig några skedar, sen fick jag sitta på toalettgolvet i 10 minuter och hålla i Simon för att han skulle bajsa i lugn och ro. Efter det gick Simon tillbaka till lekrummet själv, och jag hann skotta i mig resten av min mat innan bråk utbröt ”mellan två pojkar”, som min bordsgranne uttryckte det, och fortsatte: ”du hade en pojke va?”.
När jag kom upp för trappan, med sista tuggan fortfarande i munnen, grät Simon argt och pekade på den äldste och möjligen 7årige pojken, som redan hade gått vidare med sitt liv, och berättade oförståeligt vad som hade hänt. Jag hann inte trösta, eftersom bollkrig utbröt. Alla barn hoppade upp i soffan och började skrika (mer) och kasta bollar – mest på 7åringen, men även på varandra. Eltons storasyster organiserade leken skrikande. Elton själv hade räddats undan av sina föräldrar som klingade i glasen och skulle hålla tal.
Barnen hämtades till borden, men Simon, som plötsligt fick lugn och ro omkring sig, var svårflirtad.
”Ssiiiimoooon, kom nuu…!”
Nu kan jag bocka av väsviskande kommandon under övrig total tystnad från min bucket list.
Talen hölls, skriftrullar och champagneflaskor delades ut till gudföräldrarna medan Simon högt och tydligt deklarerade att han också ville ha presenter och jag försökte förklara för min son att det inte var hans fest, och så sjöng vi alla Eltons favoritsång på hans mormors uppmaning – ”en sång som handlar om hur det kan gå både upp och ner i livet, om hur man tar sig över motgångar och kämpar sig upp igen” som hon så spännande uttryckte det: Imse Vimse Spindel.
Till efterrätt fick vi en sorts tårta på digestive och passionsfrukt, och Simon knaprade majskrokar som om han aldrig skulle få mat mer.
En gång till!
Efter efterrätten sprang jag på en gammal kollega (?!!) från hotellet, som tydligen är superpolare med min kusin, och försökte prata med henne och samtidigt ha koll på bollkrig version 2.0 som Eltons storasyster tog sig vatten över huvet genom att piska igång.
Varenda unge som kunde gå själv åkte på stryk minst en gång under kvällen, mest av misstag men inte alltid. Bollarna rymde i jämn ström nedför trappan, Simon kastade han med och sen blev det för mycket för alla. Leken tippade plötsligt över, jag fångade in Simon andetaget efter att han gjort ansats till att börja kasta träklossar – han är lättläst, eftersom de flesta aggressiva våldhandlingar föregås av högljudd annonsering av kommande händelse – , samma tjej som redan trillat och slagit sig (?) typ 8 gånger ramlade igen och så gick dominolarmet. Alla ungar grinade samtidigt, och eftersom klockan redan var 19 var det ändå dags att åka hem.
När jag fått på Simon ytterkläderna satt Jonnas kompis, mor till en ettåring, i lugnet(ish) efter stormen på sängen, drog undan håret från ansiktet och tittade sig omkring med slokande axlar. Hon suckade:
”Bollhavet verkade vara en sån bra idé…”
Lyckat och kul
Det var en fin tillställning, det var väl uppstyrt, och vi var många men det var trevligt. Kaoset som Simon deltagit i begränsade sig till lekrummet, och trots kalabaliken så skötte han sig exemplariskt ändå, eftersom han lyssnade på mig och gjorde som jag sa.
I kallt och fint väder körde jag Simon till mamma på morgonen. Jag kände när jag lyfte ut honom ur bilen att det strålade i nacken sådär som det kan göra när det känns som att en nerv kommit i kläm, men det var inte så farligt och jag vet ändå inte vad man kan göra åt sånt.
Björn körde sedan iväg och skaffade en provisorisk bänkskiva till köksön, så att vi kan använda ytan medan vi funderar på riktig bänkskiva, och hämtade upp Simon strax innan lunch på vägen hem. Vid det laget hade jag ordentligt ont i nacken och kunde inte röra mig ordentligt.
Kl 14 väckte vi Simon igen eftersom vi skulle på barnkalas. Jag stolpade runt som om jag hade en käpp i ryggen och försökte slå in presenten medan Björn skötte allt lyftande och golvpill som alltid är involverat när vi ska iväg.
Barnkalas
Oskars och Linas lilla Alma fyllde ett år i veckan och kalaset hölls hemma hos dem på andra sidan stan. Björn fick köra för jag kunde inte längre vrida på huvudet.
Tiden var satt till 14:00-16:30. Vi var där 15:45 efter att först ha kört till Oskars gamla adress från ungkarlstiden, eftersom Björn knappat in fel på GPS. Han blev mer och mer stressad och fräste och grimaserade åt alla som kör oförutsägbart. Oförutsägbart körsätt = olyckor.
”Så det här med att köra ryckigt och tvärt lär ju inte vara idealt heller då, eller?”
”Vaddå, försöker du pika mig?”
”Det skulle jag aldrig drömma om” sa jag i en särskilt mjuk och förutsägbar vänstersväng, och underströk med en hes väsning när nacken tog i låsningen för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Nackspärr
Väl framme flyttade Björn på soptunnorna med bilen för att kunna få plats på en yta som kanske var avsedd för mindre bilar, och så halkade vi in på kalaset när det var 45 min kvar.
Jag var nu stel som en pinne och manövrerade runt i huset likt en skräckfilmsparodi, men lyckades hitta en sned ställning på golvet i lekrummet där jag sedan satt större delen av tiden och presenterade mig för diverse övriga gäster som ”Lisa – jag har nackspärr, det är därför jag ser så konstig ut”.
Vi stannade till en timme efter utsatt tid, men det var bara för att det hela tiden var folk på väg ut i hallen, och köpte sushi på vägen hem.
Läggning
Det var min tur att natta, så Björn preppade Simon och jag tog över när han redan stod i sin säng.
Alltså jag har aldrig varit så frustrerad under hela hans liv som jag var igår kväll. När jag väl lyckats ta mig ner på madrassen bredvid hans säng och installerat mig i en uthärdlig position med vetekudde på nacken och täcke och podd och shit, så vägrade ungen lägga sig ner.
I vanliga fall löser man det genom att ställa sig upp, ta tag och lägga honom ner, och sedan hålla i honom medan man själv lägger sig och sedan sover han på 30 min.
Detta förfarande var nu omöjligt, jag låg där jag låg och Simon stod där han stod.
Jag höll mig lugn, sa aldrig till på skarpen och tog det med ro medan jag kokade inuti. Alltså, från det att man säger till på skarpen och sätter ner foten så måste man kunna följa upp, och i egenskap av immobil nackspärrsloser var det inte ett alternativ.
Till slut gav jag upp och såg det från den ljusa sidan; möjlighet till att sova en stund utan att ha någon direkt på mig. Jag somnade innan Simon, men han sov i alla fall när Björn kom och väckte mig vid 21:30.
Fortsättning följer…
Idag har spärren INTE släppt. Jag har varit på BVC med Adrian – som behöver äta lite mer – och snart ska Simon hämtas på föris och sedan ska han nattas för eftermiddagsvilan hemma. Jag är nästan lite nervös. Det gör svinont i nacken att lyfta kokt-spaghettibarn.
