Olika föräldrar på lekplatsen – och jag träffade en som jag

Det hände en grej vid klätterställningen på torget, när jag och Adrian var i centrum tillsammans för ett tag sen, som fick mig att fundera på vad för slags mor jag är egentligen.
Bildkälla: google

En familj som liknar vår

När vi kom till klätterställningen var det tomt, men ibland kom det andra barn som tilläts klättra två minuter innan deras föräldrar gick vidare med dem. Adrian är social och glad och pratar ivrigt med alla som kommer inom hörhåll. Vissa barn tar tid på sig att mjukna och börja svara – Adrian är inte den som ger sig i första taget – medan andra är lika pratglada som honom.

Vid ett tillfälle kom en mamma med två pojkar som stannade en stund. Den äldre pojken var 4,5 år och pratade glatt, den yngre var drygt två år och lallade runt och höll koll på storebror.

Ett enkelt nej

Adrian klättrade omkring, och började visa den äldre pojken hur han skulle göra för att komma upp. Pojken lyssnade och gjorde efter, men sen lyckades han inte ta sig upp sista biten.

“Mamma, jag kan inte komma upp” sa han till sin mor, som hjälpte lillebror upp mitt emot.

“Nähä?” svarade hon.

“Kan du lyfta upp mig dit?”

“Nej.”

Svaret var vänligt men bestämt; hon skulle inte ändra sig. “Du får hitta en annan väg upp” fortsatte hon, efter att ha tagit en närmare titt på problemet.

Jag iakttog henne i smyg – eller försökte i alla fall – en stund och jo, ta mig tusan, hon fortsatte längs samma väg. “Lös det själv.”

Självklart finns det oräkneliga föräldrar som hon, jag har bara aldrig stött på nån. Jag menar, aldrig hört nån som säger såna där saker som jag brukar säga till mina barn när vi är på lekplatser.

Vårdslös curling?

De föräldrar som jag lägger märke till (vilket är galet långt ifrån alla, för övrigt) är oftast föräldrar som går under sina klättrande barn – där de hänger 1,5 meter över sanden i lekplatsens klätternät och förtjust dinglar med ena benet – och ibland till och med talar om för dem att de inte kan, eller att ojoj det här har du inte gjort förut och hur ska detta gå osv. Jag fattar var det kommer ifrån, det är föräldrahjärtat som tar över. Jag hör samma saker från mitt eget hjärta ibland när mina barn klättrar. Men vi är olika; där jag biter mig i tungan drar andra på volymen.

Är det bättre att göra så? Att bita sig i tungan och låta dem försöka? För just Simon och Adrian är jag övertygad om att ja, det är bättre. Men annars … vad fasen, valet står kanske i vissa fall mellan att klättra med orolig förälder under sig, eller inte klättra alls, och då är det som det är. Det finns värre saker – som till exempel att inte få klättra alls trots att man så gärna vill, när vi nu ändå pratar om just klättring.

Det blir så märkligt bara, tycker jag, när föräldern som uppenbarligen inte alls är bekväm med barnets framfart på en viss höjd över sanden trots det inte säger nej, utan liksom lägger ett neggigt kommentatorspår över händelseförloppet.

Jag undrar om det kan vara så att mycket av det som vi vid första ögonkastet lätt dömer ut som vårdslös curling, i många fall handlar om den där artikeln om barns status som jag skrev om för ett tag sedan. Många par har kämpat så hårt för att kunna få bli föräldrar, och nu dyrkar de sina barn. Det gör såklart vi med, men med en sådan bakgrund är det kanske lättare att glömma den andra sidan av myntet*, vad vet jag. Jag kan vara ute och cykla här, berätta gärna hur du tycker och tänker kring curling, hönsföräldrar eller barnens status. Så intressant ju.

En likasinnad mor

Allt detta sa jag till mamman vid klätterställningen på torget – eller inte det där med barns status, det hade blivit för omständligt … och aningens märkligt som första uttalande från en främling – men det där om att jag så sällan hör andra föräldrar säga sånt som jag brukar säga, och att det var kul.

“Hahaha, ja, likasinnade,” skrattade hon. “Nä men annars lär de sig ju inte!”

Precis. Annars lär de sig inte. Vi kan inte hindra pojkarna från att klättra; de flesta barn gillar det och våra är inga undantag. Hellre då att vi lär dem ordentligt så de inte trillar ner.

Och visst, hade vi inte hjälpt dem lära sig klättra bättre så skulle de inte kunna klättra lika högt – å andra sidan. Eller så skulle de det.

Antagligen så skulle de det.


*Myntet: skydda barnen, och rusta dem.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken

Genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder

Pojkarna leker i sitt rum. Det verkar gå bra, eftersom ingen skriker/vrålar/gråter/slåss/bits/är knäpptyst. 

Adrian valde att inte äta lunch, oklart varför men det kan ha med alla bär att göra – dvs de han tjuvat i vartenda snår han snubblat över/hittat/sökt upp som en spårhund. Hursomhelst, han brås på sin mor och klarar inte många meter utan mat, därför är det med viss tveksamhet vi planerar för eftermiddagens skogspromenad. 

Pojkarna leker. Jag har lärt mig tolka det jag hör med samma finess som en nervös hjort lärt sig tolka ljuden i skogen – om jag får säga det själv. I leken finns goda avsikter i båda lägren, men den är lite småvild och den kommer med stor sannolikhet sluta i frontalkrock. Den kan hålla i en minut till, eller i 25 minuter till, hursomhelst så är det bäst att inte slappna av. Kalla det självbevarelsedrift.

Vi löser dilemmat genom att packa ner Adrians lunch i en ryggsäck, och även packa varsin matsäcksmacka till barnen. När Adrian blir hungrig så kastar han alla sina fixidéer över bord, i alla fall om han får fokusera på det som ska komma efteråt. 

Matsäck.

Av någon anledning så verkar det hålla lika hög status som “godsaker” … Det är nog förskolan vi har att tacka för det. 

När vi säger att vi ska gå på promenad, att vi vägrar sitta inne hela dagen bara för att det duggregnar lite, så skriker de “NEEEEEJ JAG VÄGRAR” båda två. Då säger jag:

“Synd, och vi som tänkte ta med matsäck.”

Plötsligt står Adrian som ett ljus i hallen med båda stövlarna på rätt fot. Plötsligt har vi bara en unge att brotta ut och han ger med sig ganska snart – under protest förstås, för formens skull om inte annat. 

Trollskog och ungtjurar

Vi hittade en trollskog, det var allt. Men sen på vägen tillbaka hittade vi två tjurar – ungtjurar kanske, vild gissning – som var väldigt förtjusta i maskrosblad och klöver. Deras flugor gillade oss också, så ett moln av dem följde med på vägen hem och två minuter efter att vi kommit innanför dörren stod regnet som metspön i backen.

Föräldradilemma när hela samhället håller andan

Finns det NÅGONTING annat som händer i världen än corona? Det verkar inte finnas någon hejd på ältandet. Jag försöker inte förminska det, men nog måste väl livet fortsätta att hända ändå?

Föräldradilemma

Vi jobbar hemma

Läget just nu – eller i alla fall igår – är som så att både jag och Björn ombeds jobba hemifrån så mycket det går. Pojkarna är på förskolan som vanligt, men på förskolan är det inte som vanligt eftersom ungefär en tredjedel av personalen är hemma och väldigt många barn är hemma sjuka eller lediga.

I fredags kom ett nytt vädjande från förskolan om att barn som inte verkligen behöver vara på förskolan ska få stanna hemma. Jag lider med personalen, och är samtidigt tacksam över att inte ha ett arbete som påverkar andras vardag i sådan utsträckning som deras gör. Jag skulle lätt kunna köra sönder mig själv.

Föräldradilemma

Vi som föräldrar är splittrade. Vi vill å ena sidan hjälpa dem så mycket som det går; jag vill helst ta hem pojkarna för att vår kära förskola ska få det lättare och för att det kanske finns andra familjer som behöver förskolan ännu mer än vi gör. Å andra sidan …

“VAB-ersättningen är ju bara kaffepengar jämfört med lön. Det skulle bli en ekonomisk jättesmäll för oss, för vi vet ju inte hur länge det här ska pågå,” sa Björn.

Vi enades om att höra med förskolan om det är behjälpligt för dem att vi tar hem pojkarna efter lunch. Vi får se vad det säger. Då skulle vi ändå hinna med att jobba fulltid båda två, om vi planerar strikt. Visst, det blir lite lägre livskvalitet för mig och Björn, men inte för pojkarna och det här vansinnet kan ju inte pågå i flera år heller.

När hela samhället håller andan

Jo! Det kan VISST pågå i flera år, säger vissa. Men jag menar att sättet på vilket vi hanterar detta inte kan pågå i flera år. Hur länge kan ett samhälle hålla andan?

Vi måste sätta våra nära och kära i första rummet, såklart, men vi är samhällets hjärta och stannar vi så dör det. Därför tror jag att vi måste fråga oss själva, “Hur kan jag översätta mitt liv till dessa nya begränsningar, UTAN att förändra det?”. Ja, ok, klart att förändring är oundvikligt men sikta gärna på månen.

För oss här hemma innebär detta följande:

  • Vi bunkrar inte. Särskilt inte toapapper – det är för övrigt det konstigaste hittills i vårt land, att folk bunkrar toapapper. Varför? Det finns så mycket annat som är viktigare. Är brist på toapapper det värsta du kan föreställa dig? Eller har toapapper användningsområden som jag inte känner till? Så många frågor.
  • Vi har skypefika med folk, dricker vårt te och äter det vi brukar under fikat även fast vi sitter själva hemma.
  • Vi håller våra rutiner så absolut långt som det är möjligt.
  • Shoppar vidare online – men det här har vi fått ändra, ironiskt nog, när det kommer till maten. Vi handlar alltid mat online, men nu är leveranstiderna så långa att vi tvingas ut i butikerna oftare. Å andra sidan är det så lite folk ute så det gör ingenting.

Andra, mer positiva saker med rådande omständigheter – låt oss kalla det silver linings – är att vi har varit friska allihop nu ovanligt länge. Sen så hinner vi plötsligt träna hemma, eftersom restiden till och från jobbet försvunnit ur planeringen.

Personligen, alltså om jag zoomar in på bara MIG, så tycker jag att det sänkta tempot är ganska skönt. Jag älskar att jobba hemifrån. Får så himla mycket mer gjort när ingen stör.