Etikett: föräldradilemma

Adrians femårskalas del 1: Vad ska de andra föräldrarna tycka?

Möjligheterna är tydligen väldigt många

När jag funderade på hur vi skulle lösa det här med kalas i år (Simons kalas gick ju lite av sig själv), med tanke på min ovilja att ordna ett själv hemma, så snubblade jag över en hel del uppslag från olika ställen som anordnar barnkalas. Hittade till och med ett ställe som erbjöd sig att komma hem till dig med två ponnyhästar, alltså levande djur, och ha ponnykalas …!

För ett ögonblick föreställde jag mig två små hästar i vår trädgård, och sen tog jag mig samman. Adrian är inte ens ponnyintresserad, och sen kom den där tanken ändå; vad skulle de andra föräldrarna tycka. Inte för att någon i vårt hus har nåt emot hästar, men alltså de är inte en del av vår värld. ”Overkill” är inte ett ord jag använder ofta, men ett ponnykalas hemma hos oss? Hah.

De andra föräldrarna

Alltså jag tror nog det är väldigt olika på andra håll, men här hos oss så känner vi inte de andra barnens föräldrar mer än till utseende och snabba “hej” på förskole-/skolgården. Det enda jag vet är att barnen jämför sina prylar, aktiviteter och kalas med varandra – för så gör barn. 

När jag för några veckor sen berättade för min far att vi tänkte ha Adrians kalas på leklandet så funderade han i samma banor, och lyfte skillnaden mellan olika familjers ekonomiska förutsättningar, barns avundsjuka, liksom föräldrars tysta dömande, oavsett anledning. Vi lever trots allt i en jantekultur där det gäller att inte sticka ut för mycket.

Jag tycker inte att reflektionen är ogrundad, men jag tror att det är annorlunda idag. Det är bredare. Luddigare. Jag avundas till exempel föräldrar som är påhittiga och styr upp barnkalas i hemmet med hemgjorda klubbor, tårta, färgkoordinerade dekorationer och fiskdammspåsar med ekologiskt godis. Jag avundas dem för att de orkar, för att de har idéerna och inspirationen, och för att de har TIDEN. När jag ser vad de lyckas åstadkomma blänker det till av otillräcklighet i mig – det är inte värre än så, men det finns där. Och även utan allt det där pyntet, så är jag så impad av föräldrar som ror iland födelsedagskalas hemma. De är HJÄLTAR.

Vår tids valuta

Tid har blivit den nya valutan, på många sätt. Min far menade att det finns de som kan bli avis för att Adrian har sitt kalas på ett lekland, och jag menar att JAG är avis på dem som kan ha sina kalas hemma. Personligt, nära, tillsammans. Gräset är alltid grönare på andra sidan, men i en tid som hojtar om Nära Föräldraskap samtidigt som utbrända föräldrar är så vanligt att ingen reagerar, så vågar jag tro att det för det första inte alls är ovanligt att ha kalas på lekland, och för det andra att det nästan håller på att tippa över till att det här med att vara hemma slår högre.

… i alla fall vad gäller oss föräldrar. Tänk att vi aldrig bara kan slappna av och chilla, utan att vi ska komplicera allting så dant jämt; det är vi vuxna som jämför så hårt och jag tror de flesta av oss läser in våra vuxna värderingar i barnens värld, även där vi egentligen inte skulle behöva det. Vad gäller barnen så tror jag att de är glada så länge det vankas godis, fiskdamm, tårta och lek.

Minuterna efter fiskdammen på Simons kalas i våras.

En vill ju inte va en ja-sägare! Dvs föräldern som säger ja till allt

När vi går i affärer med barnen använder vi tricket med önskelistan ytterst flitigt. Särskilt Simon har lärt sig att han aldrig får något oplanerat på studs – Adrian har en liten bit kvar – men det finns tillfällen då det är svårt för mig att hålla mig till regeln.

När Simon behövde en ny jacka

Precis, Simon behövde en jacka helt plötsligt. Det brukar vara så; jag tror att den ena eller andra har allt som behövs, men egentligen är det bara brorsan som har det. Dessa hål i garderoben upptäcker jag oftast när vi står halvklädda i hallen på väg till förskolan.

Så vi åkte till Outlet, jag och Simon, den dagen efter förskolan. Simon var trött, men ändå vid gott mod – ända tills jag försökte få honom att faktiskt TITTA på jackorna jag höll upp innan han svarade nej. Istället hade han fastnat vid nåt tillfälligt (?) parti inlines för barn. Det gick inte att få honom därifrån på fredlig väg. Han vände och vred på dem, ställde massa frågor och jag svarade. Såklart att jag gjorde, det är ju inlines. Jag åkte mycket när jag var tonåring.

Han funderade lite, och bad sen att få prova. Såklart att han fick prova, det är ju inlines! Han rullade entusiastiskt runt en stund i butiken med mig vid armen, sen gick han med på att ta av dem – bara för att sätta händerna i dem och köra omkring med dem på golvet lika länge till.

”Mamma, jag vill ha såna här,” sa han till slut, snällt och sakligt, med inlines fortfarande på händerna.

”Ska jag fota dem och sätta upp dem på din önskelista?”

Jag fotade, han pratade om hur gärna han ville ha såna, jag pratade om hur svårt det är i början men hur fort det går att lära sig om man inte ger upp.

”För vad händer med dem som ger upp, Simon?”

”Vaddå?”

”Ingenting! De lär sig ingenting, nånsin.”

Tvivlet

I bilen på vägen hem pratade han om inlines och hur kul det skulle vara. Och jag, som blir eld och lågor så fort barnen visar intresse för aktivitet, satt och funderade på om det var emot våra föräldraregler att köpa ett par.

Emot: Simon har hittat nåt som i hans ögon eventuellt/sannolikt klassas som leksak, som han ber om att få. Nästa högtid med presenter till honom är julafton, det finns ingen anledning att köpa nåt nu.

För: Det är en aktivitet, och det gäller att hoppa på tåget i farten. Väntar vi till julafton har intresset dött för länge sen.

Björn avgjorde att vi skulle köpa dem, så jag åkte glatt tillbaka till Outlet dagen därpå. Vi gömde dem i garderoben ett par dagar, i hopp om att minska intrycket att han får saker bara för att han pekar på dem. Det hade säkert ingen effekt, men man vet ju aldrig.

Premiärturen

I måndags var det dags, överraskningen åkte fram under Simons lediga dag (magsjuka lördag förmiddag = hemma till och med måndag) och Simon stapplade vingligt över gräsmattan mot gångvägen, där Adrian lärde sig cykla för några veckor sen. Han ramlade nån gång, annars hängde han mest i mig, och efter 10 minuter gav han upp.

”Kommer du ihåg vad vi sa om att ge upp, Simon?”

”Ja, men vi ska åka mera. Bara inte idag,” svarade han över axeln medan han kröp uppför trätrappan på baksidan. Sen dess har det inte varit väder att åka nåt, men jag hoppas att jag kan få med honom ut ett par gånger till. Jag får locka med russin.

Adrians tur

Det är praktiskt ändå, att de har nästan lika stora fötter. Adrian fick såklart också testa, med liknande resultat dessutom. Jag ångrar inte köpet, det var bra pris och de går att sälja igen. Helst hade jag hyrt först istället för att köpa, men jag hittade ingenting för barn och inte heller nånting på Blocket just då. Säsongen har väl inte riktigt kommit igång än. Vi får se hur det går, jag hoppas de kommer på hur kul det kan vara.

Parentes

En tids tystnad från min sida här kommer sig av en massa jobb. Mhm, det är inte som att jag fått tag på ett riktigt jobb där jag får betalt för det jag gör – än – men det är så fasansfullt kul att jag gör det ändå. En kreativ våg med tunnelseende på det nya är vad det blev av den saken, men nu har det lugnat sig, det är nästan klart.

Olika föräldrar på lekplatsen – och jag träffade en som jag

Det hände en grej vid klätterställningen på torget, när jag och Adrian var i centrum tillsammans för ett tag sen, som fick mig att fundera på vad för slags mor jag är egentligen.
Bildkälla: google

En familj som liknar vår

När vi kom till klätterställningen var det tomt, men ibland kom det andra barn som tilläts klättra två minuter innan deras föräldrar gick vidare med dem. Adrian är social och glad och pratar ivrigt med alla som kommer inom hörhåll. Vissa barn tar tid på sig att mjukna och börja svara – Adrian är inte den som ger sig i första taget – medan andra är lika pratglada som honom.

Vid ett tillfälle kom en mamma med två pojkar som stannade en stund. Den äldre pojken var 4,5 år och pratade glatt, den yngre var drygt två år och lallade runt och höll koll på storebror.

Ett enkelt nej

Adrian klättrade omkring, och började visa den äldre pojken hur han skulle göra för att komma upp. Pojken lyssnade och gjorde efter, men sen lyckades han inte ta sig upp sista biten.

”Mamma, jag kan inte komma upp” sa han till sin mor, som hjälpte lillebror upp mitt emot.

”Nähä?” svarade hon.

”Kan du lyfta upp mig dit?”

”Nej.”

Svaret var vänligt men bestämt; hon skulle inte ändra sig. ”Du får hitta en annan väg upp” fortsatte hon, efter att ha tagit en närmare titt på problemet.

Jag iakttog henne i smyg – eller försökte i alla fall – en stund och jo, ta mig tusan, hon fortsatte längs samma väg. ”Lös det själv.”

Självklart finns det oräkneliga föräldrar som hon, jag har bara aldrig stött på nån. Jag menar, aldrig hört nån som säger såna där saker som jag brukar säga till mina barn när vi är på lekplatser.

Vårdslös curling?

De föräldrar som jag lägger märke till (vilket är galet långt ifrån alla, för övrigt) är oftast föräldrar som går under sina klättrande barn – där de hänger 1,5 meter över sanden i lekplatsens klätternät och förtjust dinglar med ena benet – och ibland till och med talar om för dem att de inte kan, eller att ojoj det här har du inte gjort förut och hur ska detta gå osv. Jag fattar var det kommer ifrån, det är föräldrahjärtat som tar över. Jag hör samma saker från mitt eget hjärta ibland när mina barn klättrar. Men vi är olika; där jag biter mig i tungan drar andra på volymen.

Är det bättre att göra så? Att bita sig i tungan och låta dem försöka? För just Simon och Adrian är jag övertygad om att ja, det är bättre. Men annars … vad fasen, valet står kanske i vissa fall mellan att klättra med orolig förälder under sig, eller inte klättra alls, och då är det som det är. Det finns värre saker – som till exempel att inte få klättra alls trots att man så gärna vill, när vi nu ändå pratar om just klättring.

Det blir så märkligt bara, tycker jag, när föräldern som uppenbarligen inte alls är bekväm med barnets framfart på en viss höjd över sanden trots det inte säger nej, utan liksom lägger ett neggigt kommentatorspår över händelseförloppet.

Jag undrar om det kan vara så att mycket av det som vi vid första ögonkastet lätt dömer ut som vårdslös curling, i många fall handlar om den där artikeln om barns status som jag skrev om för ett tag sedan. Många par har kämpat så hårt för att kunna få bli föräldrar, och nu dyrkar de sina barn. Det gör såklart vi med, men med en sådan bakgrund är det kanske lättare att glömma den andra sidan av myntet*, vad vet jag. Jag kan vara ute och cykla här, berätta gärna hur du tycker och tänker kring curling, hönsföräldrar eller barnens status. Så intressant ju.

En likasinnad mor

Allt detta sa jag till mamman vid klätterställningen på torget – eller inte det där med barns status, det hade blivit för omständligt … och aningens märkligt som första uttalande från en främling – men det där om att jag så sällan hör andra föräldrar säga sånt som jag brukar säga, och att det var kul.

”Hahaha, ja, likasinnade,” skrattade hon. ”Nä men annars lär de sig ju inte!”

Precis. Annars lär de sig inte. Vi kan inte hindra pojkarna från att klättra; de flesta barn gillar det och våra är inga undantag. Hellre då att vi lär dem ordentligt så de inte trillar ner.

Och visst, hade vi inte hjälpt dem lära sig klättra bättre så skulle de inte kunna klättra lika högt – å andra sidan. Eller så skulle de det.

Antagligen så skulle de det.

*Myntet: skydda barnen, och rusta dem.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken

Genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder

Pojkarna leker i sitt rum. Det verkar gå bra, eftersom ingen skriker/vrålar/gråter/slåss/bits/är knäpptyst. 

Adrian valde att inte äta lunch, oklart varför men det kan ha med alla bär att göra – dvs de han tjuvat i vartenda snår han snubblat över/hittat/sökt upp som en spårhund. Hursomhelst, han brås på sin mor och klarar inte många meter utan mat, därför är det med viss tveksamhet vi planerar för eftermiddagens skogspromenad. 

Pojkarna leker. Jag har lärt mig tolka det jag hör med samma finess som en nervös hjort lärt sig tolka ljuden i skogen – om jag får säga det själv. I leken finns goda avsikter i båda lägren, men den är lite småvild och den kommer med stor sannolikhet sluta i frontalkrock. Den kan hålla i en minut till, eller i 25 minuter till, hursomhelst så är det bäst att inte slappna av. Kalla det självbevarelsedrift.

Vi löser dilemmat genom att packa ner Adrians lunch i en ryggsäck, och även packa varsin matsäcksmacka till barnen. När Adrian blir hungrig så kastar han alla sina fixidéer över bord, i alla fall om han får fokusera på det som ska komma efteråt. 

Matsäck.

Av någon anledning så verkar det hålla lika hög status som “godsaker” … Det är nog förskolan vi har att tacka för det. 

När vi säger att vi ska gå på promenad, att vi vägrar sitta inne hela dagen bara för att det duggregnar lite, så skriker de “NEEEEEJ JAG VÄGRAR” båda två. Då säger jag:

“Synd, och vi som tänkte ta med matsäck.”

Plötsligt står Adrian som ett ljus i hallen med båda stövlarna på rätt fot. Plötsligt har vi bara en unge att brotta ut och han ger med sig ganska snart – under protest förstås, för formens skull om inte annat. 

Trollskog och ungtjurar

Vi hittade en trollskog, det var allt. Men sen på vägen tillbaka hittade vi två tjurar – ungtjurar kanske, vild gissning – som var väldigt förtjusta i maskrosblad och klöver. Deras flugor gillade oss också, så ett moln av dem följde med på vägen hem och två minuter efter att vi kommit innanför dörren stod regnet som metspön i backen.

Föräldradilemma när hela samhället håller andan

Finns det NÅGONTING annat som händer i världen än corona? Det verkar inte finnas någon hejd på ältandet. Jag försöker inte förminska det, men nog måste väl livet fortsätta att hända ändå?

Föräldradilemma

Vi jobbar hemma

Läget just nu – eller i alla fall igår – är som så att både jag och Björn ombeds jobba hemifrån så mycket det går. Pojkarna är på förskolan som vanligt, men på förskolan är det inte som vanligt eftersom ungefär en tredjedel av personalen är hemma och väldigt många barn är hemma sjuka eller lediga.

I fredags kom ett nytt vädjande från förskolan om att barn som inte verkligen behöver vara på förskolan ska få stanna hemma. Jag lider med personalen, och är samtidigt tacksam över att inte ha ett arbete som påverkar andras vardag i sådan utsträckning som deras gör. Jag skulle lätt kunna köra sönder mig själv.

Föräldradilemma

Vi som föräldrar är splittrade. Vi vill å ena sidan hjälpa dem så mycket som det går; jag vill helst ta hem pojkarna för att vår kära förskola ska få det lättare och för att det kanske finns andra familjer som behöver förskolan ännu mer än vi gör. Å andra sidan …

”VAB-ersättningen är ju bara kaffepengar jämfört med lön. Det skulle bli en ekonomisk jättesmäll för oss, för vi vet ju inte hur länge det här ska pågå,” sa Björn.

Vi enades om att höra med förskolan om det är behjälpligt för dem att vi tar hem pojkarna efter lunch. Vi får se vad det säger. Då skulle vi ändå hinna med att jobba fulltid båda två, om vi planerar strikt. Visst, det blir lite lägre livskvalitet för mig och Björn, men inte för pojkarna och det här vansinnet kan ju inte pågå i flera år heller.

När hela samhället håller andan

Jo! Det kan VISST pågå i flera år, säger vissa. Men jag menar att sättet på vilket vi hanterar detta inte kan pågå i flera år. Hur länge kan ett samhälle hålla andan?

Vi måste sätta våra nära och kära i första rummet, såklart, men vi är samhällets hjärta och stannar vi så dör det. Därför tror jag att vi måste fråga oss själva, ”Hur kan jag översätta mitt liv till dessa nya begränsningar, UTAN att förändra det?”. Ja, ok, klart att förändring är oundvikligt men sikta gärna på månen.

För oss här hemma innebär detta följande:

  • Vi bunkrar inte. Särskilt inte toapapper – det är för övrigt det konstigaste hittills i vårt land, att folk bunkrar toapapper. Varför? Det finns så mycket annat som är viktigare. Är brist på toapapper det värsta du kan föreställa dig? Eller har toapapper användningsområden som jag inte känner till? Så många frågor.
  • Vi har skypefika med folk, dricker vårt te och äter det vi brukar under fikat även fast vi sitter själva hemma.
  • Vi håller våra rutiner så absolut långt som det är möjligt.
  • Shoppar vidare online – men det här har vi fått ändra, ironiskt nog, när det kommer till maten. Vi handlar alltid mat online, men nu är leveranstiderna så långa att vi tvingas ut i butikerna oftare. Å andra sidan är det så lite folk ute så det gör ingenting.

Andra, mer positiva saker med rådande omständigheter – låt oss kalla det silver linings – är att vi har varit friska allihop nu ovanligt länge. Sen så hinner vi plötsligt träna hemma, eftersom restiden till och från jobbet försvunnit ur planeringen.

Personligen, alltså om jag zoomar in på bara MIG, så tycker jag att det sänkta tempot är ganska skönt. Jag älskar att jobba hemifrån. Får så himla mycket mer gjort när ingen stör.