Olika föräldrar på lekplatsen – och jag träffade en som jag

Det hände en grej vid klätterställningen på torget, när jag och Adrian var i centrum tillsammans för ett tag sen, som fick mig att fundera på vad för slags mor jag är egentligen.
Bildkälla: google

En familj som liknar vår

När vi kom till klätterställningen var det tomt, men ibland kom det andra barn som tilläts klättra två minuter innan deras föräldrar gick vidare med dem. Adrian är social och glad och pratar ivrigt med alla som kommer inom hörhåll. Vissa barn tar tid på sig att mjukna och börja svara – Adrian är inte den som ger sig i första taget – medan andra är lika pratglada som honom.

Vid ett tillfälle kom en mamma med två pojkar som stannade en stund. Den äldre pojken var 4,5 år och pratade glatt, den yngre var drygt två år och lallade runt och höll koll på storebror.

Ett enkelt nej

Adrian klättrade omkring, och började visa den äldre pojken hur han skulle göra för att komma upp. Pojken lyssnade och gjorde efter, men sen lyckades han inte ta sig upp sista biten.

“Mamma, jag kan inte komma upp” sa han till sin mor, som hjälpte lillebror upp mitt emot.

“Nähä?” svarade hon.

“Kan du lyfta upp mig dit?”

“Nej.”

Svaret var vänligt men bestämt; hon skulle inte ändra sig. “Du får hitta en annan väg upp” fortsatte hon, efter att ha tagit en närmare titt på problemet.

Jag iakttog henne i smyg – eller försökte i alla fall – en stund och jo, ta mig tusan, hon fortsatte längs samma väg. “Lös det själv.”

Självklart finns det oräkneliga föräldrar som hon, jag har bara aldrig stött på nån. Jag menar, aldrig hört nån som säger såna där saker som jag brukar säga till mina barn när vi är på lekplatser.

Vårdslös curling?

De föräldrar som jag lägger märke till (vilket är galet långt ifrån alla, för övrigt) är oftast föräldrar som går under sina klättrande barn – där de hänger 1,5 meter över sanden i lekplatsens klätternät och förtjust dinglar med ena benet – och ibland till och med talar om för dem att de inte kan, eller att ojoj det här har du inte gjort förut och hur ska detta gå osv. Jag fattar var det kommer ifrån, det är föräldrahjärtat som tar över. Jag hör samma saker från mitt eget hjärta ibland när mina barn klättrar. Men vi är olika; där jag biter mig i tungan drar andra på volymen.

Är det bättre att göra så? Att bita sig i tungan och låta dem försöka? För just Simon och Adrian är jag övertygad om att ja, det är bättre. Men annars … vad fasen, valet står kanske i vissa fall mellan att klättra med orolig förälder under sig, eller inte klättra alls, och då är det som det är. Det finns värre saker – som till exempel att inte få klättra alls trots att man så gärna vill, när vi nu ändå pratar om just klättring.

Det blir så märkligt bara, tycker jag, när föräldern som uppenbarligen inte alls är bekväm med barnets framfart på en viss höjd över sanden trots det inte säger nej, utan liksom lägger ett neggigt kommentatorspår över händelseförloppet.

Jag undrar om det kan vara så att mycket av det som vi vid första ögonkastet lätt dömer ut som vårdslös curling, i många fall handlar om den där artikeln om barns status som jag skrev om för ett tag sedan. Många par har kämpat så hårt för att kunna få bli föräldrar, och nu dyrkar de sina barn. Det gör såklart vi med, men med en sådan bakgrund är det kanske lättare att glömma den andra sidan av myntet*, vad vet jag. Jag kan vara ute och cykla här, berätta gärna hur du tycker och tänker kring curling, hönsföräldrar eller barnens status. Så intressant ju.

En likasinnad mor

Allt detta sa jag till mamman vid klätterställningen på torget – eller inte det där med barns status, det hade blivit för omständligt … och aningens märkligt som första uttalande från en främling – men det där om att jag så sällan hör andra föräldrar säga sånt som jag brukar säga, och att det var kul.

“Hahaha, ja, likasinnade,” skrattade hon. “Nä men annars lär de sig ju inte!”

Precis. Annars lär de sig inte. Vi kan inte hindra pojkarna från att klättra; de flesta barn gillar det och våra är inga undantag. Hellre då att vi lär dem ordentligt så de inte trillar ner.

Och visst, hade vi inte hjälpt dem lära sig klättra bättre så skulle de inte kunna klättra lika högt – å andra sidan. Eller så skulle de det.

Antagligen så skulle de det.


*Myntet: skydda barnen, och rusta dem.

Orutinerat när vi är på nya lekplatser

Vi var nyligen i en lekpark som vi inte har varit på förut med pojkarna. Sånt är alltid kul, för om det är nytt så är det inte lika lätt att långsamt dö av tristess – även känt som “lekparksdöden” – när vi (läs “föräldrar”) går omkring och ser samma saker som vi sett tre tusen gånger tidigare. Gärna i regndaskig grå vinterskymning.

Lekparken, som finns intill Tekniska Museet, har ett klätternät som ser ut att vara inspirerat av atomstrukturer.

Det tog inte lång tid innan pojkarna var hela vägen upp i det. Vanligtvis är det en axelryckning för oss, men i just det här nätet är mellanrummen större och fritt fall från topp till mark fullt möjligt även i mitten. Jag tittade fundersamt på dem, och bestämde mig strax för att det faktiskt inte dög att jag stod kvar på marken.

Just som jag började röra på mig pep Simon däruppe. Jag tittade upp och såg att han tappat taget med fötterna och hängde och dinglade fritt. Han pep varje gång fötterna misslyckades med att nå närmaste rep.

Ett föräldrapar intill mig såg samma sak. “Kolla, det är ett barn som hänger där,” sa kvinnan förskräckt, samtidigt som jag stillsamt ropade upp till min lille cliff hanger:

“Hur går det, Simon?”

“Inte bra. Mamma, hjälp!” svarade han lite pressat. Jag var redan halvvägs upp, det tog nästan ingen tid att komma fram till honom. Med ett stadigt grepp om repet la jag en arm runt honom och hjälpte honom till närmaste fotfäste.

Jag blev inte skrämd, men jag klättrade inte ner igen. Inte för att jag var så orolig för Simon – han är duktig på att klättra och har starka nypor – men Adrian härmar allt som Simon gör och hans nypor är inte lika starka. Dessutom är han kortare, så trots att Simon var den som halkat så var det Adrians sida jag inte vågade lämna mer.

Däremot fick Björn komma och hålla sig i närheten av honom. Man vet aldrig.

Vi är så vana vid att lekplatser har liknande prylar allihop, och att pojkarna klarar sig alldeles utmärkt utan assistans från vår sida, att vi har en tendens att inte kontrollera när vi kommer till nya ställen.

Jag tror det är den här sortens fasoner* som liksom ändå förblir evolutionens möjlighet att reglera arten. Oförsiktighet, dumhet, vårdslöshet osv. Och för tidigt utvecklad klätterförmåga**.


*Jag syftar naturligtvis på mig och Björn.

**Jag syftar naturligtvis inte på mig och Björn.