Orutinerat när vi är på nya lekplatser

Vi var nyligen i en lekpark som vi inte har varit på förut med pojkarna. Sånt är alltid kul, för om det är nytt så är det inte lika lätt att långsamt dö av tristess – även känt som “lekparksdöden” – när vi (läs “föräldrar”) går omkring och ser samma saker som vi sett tre tusen gånger tidigare. Gärna i regndaskig grå vinterskymning.

Lekparken, som finns intill Tekniska Museet, har ett klätternät som ser ut att vara inspirerat av atomstrukturer.

Det tog inte lång tid innan pojkarna var hela vägen upp i det. Vanligtvis är det en axelryckning för oss, men i just det här nätet är mellanrummen större och fritt fall från topp till mark fullt möjligt även i mitten. Jag tittade fundersamt på dem, och bestämde mig strax för att det faktiskt inte dög att jag stod kvar på marken.

Just som jag började röra på mig pep Simon däruppe. Jag tittade upp och såg att han tappat taget med fötterna och hängde och dinglade fritt. Han pep varje gång fötterna misslyckades med att nå närmaste rep.

Ett föräldrapar intill mig såg samma sak. “Kolla, det är ett barn som hänger där,” sa kvinnan förskräckt, samtidigt som jag stillsamt ropade upp till min lille cliff hanger:

“Hur går det, Simon?”

“Inte bra. Mamma, hjälp!” svarade han lite pressat. Jag var redan halvvägs upp, det tog nästan ingen tid att komma fram till honom. Med ett stadigt grepp om repet la jag en arm runt honom och hjälpte honom till närmaste fotfäste.

Jag blev inte skrämd, men jag klättrade inte ner igen. Inte för att jag var så orolig för Simon – han är duktig på att klättra och har starka nypor – men Adrian härmar allt som Simon gör och hans nypor är inte lika starka. Dessutom är han kortare, så trots att Simon var den som halkat så var det Adrians sida jag inte vågade lämna mer.

Däremot fick Björn komma och hålla sig i närheten av honom. Man vet aldrig.

Vi är så vana vid att lekplatser har liknande prylar allihop, och att pojkarna klarar sig alldeles utmärkt utan assistans från vår sida, att vi har en tendens att inte kontrollera när vi kommer till nya ställen.

Jag tror det är den här sortens fasoner* som liksom ändå förblir evolutionens möjlighet att reglera arten. Oförsiktighet, dumhet, vårdslöshet osv. Och för tidigt utvecklad klätterförmåga**.


*Jag syftar naturligtvis på mig och Björn.

**Jag syftar naturligtvis inte på mig och Björn.