Etikett: lekplats

Olika föräldrar på lekplatsen – och jag träffade en som jag

Det hände en grej vid klätterställningen på torget, när jag och Adrian var i centrum tillsammans för ett tag sen, som fick mig att fundera på vad för slags mor jag är egentligen.
Bildkälla: google

En familj som liknar vår

När vi kom till klätterställningen var det tomt, men ibland kom det andra barn som tilläts klättra två minuter innan deras föräldrar gick vidare med dem. Adrian är social och glad och pratar ivrigt med alla som kommer inom hörhåll. Vissa barn tar tid på sig att mjukna och börja svara – Adrian är inte den som ger sig i första taget – medan andra är lika pratglada som honom.

Vid ett tillfälle kom en mamma med två pojkar som stannade en stund. Den äldre pojken var 4,5 år och pratade glatt, den yngre var drygt två år och lallade runt och höll koll på storebror.

Ett enkelt nej

Adrian klättrade omkring, och började visa den äldre pojken hur han skulle göra för att komma upp. Pojken lyssnade och gjorde efter, men sen lyckades han inte ta sig upp sista biten.

”Mamma, jag kan inte komma upp” sa han till sin mor, som hjälpte lillebror upp mitt emot.

”Nähä?” svarade hon.

”Kan du lyfta upp mig dit?”

”Nej.”

Svaret var vänligt men bestämt; hon skulle inte ändra sig. ”Du får hitta en annan väg upp” fortsatte hon, efter att ha tagit en närmare titt på problemet.

Jag iakttog henne i smyg – eller försökte i alla fall – en stund och jo, ta mig tusan, hon fortsatte längs samma väg. ”Lös det själv.”

Självklart finns det oräkneliga föräldrar som hon, jag har bara aldrig stött på nån. Jag menar, aldrig hört nån som säger såna där saker som jag brukar säga till mina barn när vi är på lekplatser.

Vårdslös curling?

De föräldrar som jag lägger märke till (vilket är galet långt ifrån alla, för övrigt) är oftast föräldrar som går under sina klättrande barn – där de hänger 1,5 meter över sanden i lekplatsens klätternät och förtjust dinglar med ena benet – och ibland till och med talar om för dem att de inte kan, eller att ojoj det här har du inte gjort förut och hur ska detta gå osv. Jag fattar var det kommer ifrån, det är föräldrahjärtat som tar över. Jag hör samma saker från mitt eget hjärta ibland när mina barn klättrar. Men vi är olika; där jag biter mig i tungan drar andra på volymen.

Är det bättre att göra så? Att bita sig i tungan och låta dem försöka? För just Simon och Adrian är jag övertygad om att ja, det är bättre. Men annars … vad fasen, valet står kanske i vissa fall mellan att klättra med orolig förälder under sig, eller inte klättra alls, och då är det som det är. Det finns värre saker – som till exempel att inte få klättra alls trots att man så gärna vill, när vi nu ändå pratar om just klättring.

Det blir så märkligt bara, tycker jag, när föräldern som uppenbarligen inte alls är bekväm med barnets framfart på en viss höjd över sanden trots det inte säger nej, utan liksom lägger ett neggigt kommentatorspår över händelseförloppet.

Jag undrar om det kan vara så att mycket av det som vi vid första ögonkastet lätt dömer ut som vårdslös curling, i många fall handlar om den där artikeln om barns status som jag skrev om för ett tag sedan. Många par har kämpat så hårt för att kunna få bli föräldrar, och nu dyrkar de sina barn. Det gör såklart vi med, men med en sådan bakgrund är det kanske lättare att glömma den andra sidan av myntet*, vad vet jag. Jag kan vara ute och cykla här, berätta gärna hur du tycker och tänker kring curling, hönsföräldrar eller barnens status. Så intressant ju.

En likasinnad mor

Allt detta sa jag till mamman vid klätterställningen på torget – eller inte det där med barns status, det hade blivit för omständligt … och aningens märkligt som första uttalande från en främling – men det där om att jag så sällan hör andra föräldrar säga sånt som jag brukar säga, och att det var kul.

”Hahaha, ja, likasinnade,” skrattade hon. ”Nä men annars lär de sig ju inte!”

Precis. Annars lär de sig inte. Vi kan inte hindra pojkarna från att klättra; de flesta barn gillar det och våra är inga undantag. Hellre då att vi lär dem ordentligt så de inte trillar ner.

Och visst, hade vi inte hjälpt dem lära sig klättra bättre så skulle de inte kunna klättra lika högt – å andra sidan. Eller så skulle de det.

Antagligen så skulle de det.

*Myntet: skydda barnen, och rusta dem.

Orutinerat när vi är på nya lekplatser

Vi var nyligen i en lekpark som vi inte har varit på förut med pojkarna. Sånt är alltid kul, för om det är nytt så är det inte lika lätt att långsamt dö av tristess – även känt som ”lekparksdöden” – när vi (läs ”föräldrar”) går omkring och ser samma saker som vi sett tre tusen gånger tidigare. Gärna i regndaskig grå vinterskymning.

Lekparken, som finns intill Tekniska Museet, har ett klätternät som ser ut att vara inspirerat av atomstrukturer.

Det tog inte lång tid innan pojkarna var hela vägen upp i det. Vanligtvis är det en axelryckning för oss, men i just det här nätet är mellanrummen större och fritt fall från topp till mark fullt möjligt även i mitten. Jag tittade fundersamt på dem, och bestämde mig strax för att det faktiskt inte dög att jag stod kvar på marken.

Just som jag började röra på mig pep Simon däruppe. Jag tittade upp och såg att han tappat taget med fötterna och hängde och dinglade fritt. Han pep varje gång fötterna misslyckades med att nå närmaste rep.

Ett föräldrapar intill mig såg samma sak. ”Kolla, det är ett barn som hänger där,” sa kvinnan förskräckt, samtidigt som jag stillsamt ropade upp till min lille cliff hanger:

”Hur går det, Simon?”

”Inte bra. Mamma, hjälp!” svarade han lite pressat. Jag var redan halvvägs upp, det tog nästan ingen tid att komma fram till honom. Med ett stadigt grepp om repet la jag en arm runt honom och hjälpte honom till närmaste fotfäste.

Jag blev inte skrämd, men jag klättrade inte ner igen. Inte för att jag var så orolig för Simon – han är duktig på att klättra och har starka nypor – men Adrian härmar allt som Simon gör och hans nypor är inte lika starka. Dessutom är han kortare, så trots att Simon var den som halkat så var det Adrians sida jag inte vågade lämna mer.

Däremot fick Björn komma och hålla sig i närheten av honom. Man vet aldrig.

Vi är så vana vid att lekplatser har liknande prylar allihop, och att pojkarna klarar sig alldeles utmärkt utan assistans från vår sida, att vi har en tendens att inte kontrollera när vi kommer till nya ställen.

Jag tror det är den här sortens fasoner* som liksom ändå förblir evolutionens möjlighet att reglera arten. Oförsiktighet, dumhet, vårdslöshet osv. Och för tidigt utvecklad klätterförmåga**.

*Jag syftar naturligtvis på mig och Björn.

**Jag syftar naturligtvis inte på mig och Björn.

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats-drömmen för småbarnsfamiljen

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats-dröm

Det absolut bästa stoppet för barnfamiljer i alla åldrar – även småbarn – måste vara Hembygdsparken i Ängelholm (ej sponsrat). Det är som ett litet Skansen, eller 4H superdeluxe – i alla fall så länge det inte ösregnar, det är trots allt utomhus.

ängelholm lekplats

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats för alla

Det bästa med stället är inte ens att det är gratis, det är att där finns en lekplats som är stor och varierad, jättemycket djur och fåglar att titta på, höghöjdsbanor för både barn (2 m?) och vuxna (16 m), Pytteskogen, små scener, man kan klappa hästar och åsnor, och de har en restaurang med lunchbuffé. Jag är helt såld.

Om vi skulle åka på en bilresa från, säg, Danmark till Stockholm, och det skulle gå att passa in Ängelholms Hembygdspark i vår resplan så att det kunde bli dagens aktivitet och rörelsestopp, så skulle jag definitivt kunna tänka mig att åka en omväg dit för det är så värt det. Även som utflyktsmål på semestern i Skåne är det en klar vinnare.

Bildbomb

Jag var där med pappa och pojkarna i söndags förmiddag, under vårt helgbesök i Skåne. Vi har varit där förr, men då var barnen mycket mindre och … jag tror inte ens att Adrian fanns då, när jag tänker efter. Det var i alla fall fint väder, vi kom dit strax före 10 och det var inte mycket folk där. Fritt fram till gungor och klätterställningar!

ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats

Sen promenerade vi varvet runt, jag fascinerades av hur vackert det var där bland alla träden, och hur fint de har gjort allt. Adrian höll med.

ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
Kim är inte den enda filosofen som citerats i Pytteskogen.

Simon studsade i förväg och upptäckte hela tiden nya saker i skogen, jag tror att han sprang eller klättrade non stop under hela besöket.

ängelholm lekplats

Lunch

Lunchbuffén är helt ok, det är fortfarande krångligt för oss att lära oss vad Simon inte kan äta – det är tex ofta mjölkpulver i korv – men det fanns några säkra kort och han åt småpotatis som om det inte fanns nån morgondag. Rekommenderar att ni äter lunch när restaurangen öppnar, för då slipper man allt köande och det blir fort trångt därinne. Men annars finns det gott om picknickplatser om man inte vill köpa mat där.

Sammanfattningsvis kan vi säga att jag önskar att vi bodde närmare. Eller att det fanns en likadan närmare.

Om du funderar på att besöka stället med familjen och har möjlighet att vara något lite flexibel så kolla deras hemsida efter teatrar och andra arrangemang. Vi hade fullt upp ändå, men för barn som inte sover middag längre så kan det kanske vara nåt. Definitivt värt att kolla upp.

PS. Detta inlägg är inte sponsrat. Jag inser att det låter så nu när jag läst igenom det själv, men det är värt att lyftas. Varje gång vi hälsar på i Skåne så åker vi hit om vi har möjlighet.

Vab-sorter och förkylningstider

Hösten är här!

Det finns lika många sorters vab som det finns typer av regn, kan jag tänka mig, men de vanligaste vi ser hemma hos oss är dessa 3:

Mysvab

När de är pigga nog att vara vakna och vara med, men inte pigga nog för att bråka. Man får kramar, de har inte ont nånstans och de sover länge.

Muckvab

När de orkar köra på 8:ans växel istället för på vanliga 10:ans, och umgänget liksom går ut på att vara frustrerad och bråka. De har begränsande symptom, typ igenkloggade näsor, ymnigt snorande eller blåsor i munnen, och är sura som standard. Man får stryk, och de väcker sig själva i förtid genom andnöd eller hostattacker. Öronproppar eller hörselkåpor är ett hett tips.

Tråkvab

De är nästan friska, men av ett eller annat skäl – smittorisk, lite väl aggressiv hosta osv – kan man inte riktigt med att lämna dem på föris. De har däremot lyckats smitta vabföräldern som nu är lite hängig och har noll – NOLL – tålamod.

Andra veckan i skolan

Andra veckan i skolan tillbringas inte i skolan för min del, eftersom pojkarna blivit förkylda. Gissa vilken vab-sort de bjuder på? Två, faktiskt. De kombinerar muck- och tråkvab, men jag tror att min egen hängighet beror på sömnbrist – till följd av att assistera en täppt Adrian titt som tätt om nätterna – snarare än verklig begynnande förkylning.

Som tur är så är inte den här skolveckan så viktig, och på måndag börjar min praktik så det blir ett nytt kapitel.

Det är lite synd att de är hemma just precis dessa dagar, eftersom de egentligen skulle ha gått till att göra klart uppe i hallen och helst även tapetsera Adrians rum så att det också blir klart nån gång.

… Lite småtrist är det förstås att ha pågående projekt hemma som liksom bara står, men å andra sidan kommer det knappast som en överraskning. Det får ta den tid det tar. Så istället för att tapetsera så roar jag mig kungligt på samma lekplatser som vi alltid går till eftersom de ligger så nära hem.

Visst ser man tydligt hur sjuka de är?

vab med nästan-sjuka barn vab med nästan-sjuka barn

 

Hur man tömmer en lekplats på under en minut

Björn är krasslig, och har så varit i fan 3 veckor nu. Simon snorar överallt som vanligt, Adrian hör också börjat nu och jag har börjat få lite ont i halsen, men jag antar att det är i sin ordning.

Igår var det lördag och för att göra nåt tillsammans, som JAG dessutom gillar för egen maskin, föreslog jag en utflykt.

”Javisst”, sa Björn. ”Vart då?”

Jag flirtade.

termosmugg-delux”Bromma Blocks?” sa Björn.

Jag hade redan nämnt att jag ville dit i veckan, eftersom min termosmugg försvunnit och jag har svårt att få ordning på vardagen utan den. De säljer sådana på en affär där, alltså jag menar kolla vilken skönhet! Man kan tappa den i golvet utan att den läcker, och den håller lätt värmen i 1,5 timme innan det börjar bli ljummet. Helst ville jag ha den ofärgade varianten eftersom den här inte går att köra i diskmaskinen men äsch. Det gör ingenting.

Anyway. Vi åkte dit, handlade mugg och lite julprylar och hittade lekhörnan där vi släppte lös Simon medan Adrian sov. Faktum är att Adrian både somnade och vaknade hemma, så han var liksom inte inblandad i utflykten mer än som bagage.

Simon behövde 10 min för att bli varm i kläderna och sen var det full fart i lekhörnan, precis som det var på alla andra ungar där i varierande åldrar. Han röjde järnet medan jag och Björn satt på bänken lutade mot varandra och diskuterade bänkskiva till köket.pa-leklandet

Efter kanske en halvtimme passerade en annan mamma mig och Björn. Hon var på väg in att hämta sin unge, kastade en blick på oss och sa:

”Det är ett barn som kräks där borta. Om jag var ni skulle jag inte våga vara kvar.”

”Va?! Var??” hojtade jag och Björn i munnen på varandra samtidigt som vi for upp som skållade från bänken. Mamman pekade, men jag tittade inte ens.

”Tack!” sa jag över axeln samtidigt som jag joggade ikapp Simon och tog honom i ett björngrepp. Jag kunde se nyheten sprida sig som en löpeld bland föräldrarna på plats, och alla reagerade exakt som vi.

”NEEEEEEJ!” ropade Simon.

”Joj!” ropade jag, gav honom till Björn som redan stod startberedd med vagnen, drog på mig stövlarna och snubblade efter Björn som redan rundat hörnet. Jag kastade en blick bakom oss och såg att inte ens hälften av alla barnen var kvar.

Antagligen var det ingen fara, men magsjuka skyr man som pesten och jag har svårt att tänka mig ett mer effektivt sätt att tömma en lekplats än att ropa ”kräks!” så att några hör.