Orutinerat när vi är på nya lekplatser

Vi var nyligen i en lekpark som vi inte har varit på förut med pojkarna. Sånt är alltid kul, för om det är nytt så är det inte lika lätt att långsamt dö av tristess – även känt som “lekparksdöden” – när vi (läs “föräldrar”) går omkring och ser samma saker som vi sett tre tusen gånger tidigare. Gärna i regndaskig grå vinterskymning.

Lekparken, som finns intill Tekniska Museet, har ett klätternät som ser ut att vara inspirerat av atomstrukturer.

Det tog inte lång tid innan pojkarna var hela vägen upp i det. Vanligtvis är det en axelryckning för oss, men i just det här nätet är mellanrummen större och fritt fall från topp till mark fullt möjligt även i mitten. Jag tittade fundersamt på dem, och bestämde mig strax för att det faktiskt inte dög att jag stod kvar på marken.

Just som jag började röra på mig pep Simon däruppe. Jag tittade upp och såg att han tappat taget med fötterna och hängde och dinglade fritt. Han pep varje gång fötterna misslyckades med att nå närmaste rep.

Ett föräldrapar intill mig såg samma sak. “Kolla, det är ett barn som hänger där,” sa kvinnan förskräckt, samtidigt som jag stillsamt ropade upp till min lille cliff hanger:

“Hur går det, Simon?”

“Inte bra. Mamma, hjälp!” svarade han lite pressat. Jag var redan halvvägs upp, det tog nästan ingen tid att komma fram till honom. Med ett stadigt grepp om repet la jag en arm runt honom och hjälpte honom till närmaste fotfäste.

Jag blev inte skrämd, men jag klättrade inte ner igen. Inte för att jag var så orolig för Simon – han är duktig på att klättra och har starka nypor – men Adrian härmar allt som Simon gör och hans nypor är inte lika starka. Dessutom är han kortare, så trots att Simon var den som halkat så var det Adrians sida jag inte vågade lämna mer.

Däremot fick Björn komma och hålla sig i närheten av honom. Man vet aldrig.

Vi är så vana vid att lekplatser har liknande prylar allihop, och att pojkarna klarar sig alldeles utmärkt utan assistans från vår sida, att vi har en tendens att inte kontrollera när vi kommer till nya ställen.

Jag tror det är den här sortens fasoner* som liksom ändå förblir evolutionens möjlighet att reglera arten. Oförsiktighet, dumhet, vårdslöshet osv. Och för tidigt utvecklad klätterförmåga**.


*Jag syftar naturligtvis på mig och Björn.

**Jag syftar naturligtvis inte på mig och Björn.

Polismuseet: Att klättra eller inte klättra – det är frågan

Vi har varit på polismuseet med pojkarna. Det var bra, men jag kan inte låta bli att tänka att poliser, om några, vet hur folk är. Alltså hur folk verkligen är. Hur är det möjligt att de missar hur barn är?
polismuseet entre

Allmänt om Polismuseet

Vi var där för nån vecka sen, och det är absolut ett ställe värt ett besök en regnig söndag eftermiddag till exempel, men det är inte jättestort. Det finns en riktig pålad polishelikopter utanför entrén som vi gapade åt en liten stund innan vi gick in. Stället har krokar för ytterkläder och gratis förvaringsskåp, även om nyckeln som hör till sagda skåp sitter på en nyckelring som egentligen skulle behöva ett eget skåp.

Det finns bord och stolar för den som har med sig matsäck och så finns det automater med dryck och sånt för den som vill.

Berättelser med hörlurar och skärm

Pojkarna sprang raka vägen in på barnutställningen “Polis, polis…” och fastnade direkt vid sagorna. Det är förstås inte sagor som berättas, utan verkliga historier om juveltjuvar och sånt. Det finns en monter med prylar som hör till berättelsen, en skärm som visar berättaren och dramatiserade scener ur historien, samt 2 hörlurar så att 2 barn kan lyssna samtidigt.

Vi lyssnade på alla, sen gick sprang vi till rummet med polisbilen och polismotorcykeln.

Polisbil och polismotorcykel

Det är en riktig bil, naturligtvis modifierad för att barn ska kunna klättra runt i den och pilla på allt, och en riktig motorcykel. När vi kom in i rummet stod ett barn på polisbilens tak medan blåljusen snurrade och gav rummet discostämning. Inne i bilen for det runt några ungar till och på motorcykeln satt två stycken och tryckte på alla knappar som fanns.

Såhär är det med barn. Såhär gör de. Skulle det falla dem in att klättra på ett biltak någon annanstans? Möjligt, men de skulle aldrig få det. Ingen vuxen skulle tillåta en sån sak.

Att klättra, eller inte klättra – det är frågan

Simon såg på barnet på taket och, klättrare som han är, var snabbt däruppe så fort det blev ledigt.

polismuseet polisbil

Här finns det två ställningstaganden att göra som förälder:

  1. “Man får inte klättra på biltak, kom ned ögonblickligen!”
  2. “Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där.”

För dig som tycker att alternativ 1 är det enda självklara, betänk följande:

  • Det finns många lekparker som har gamla bilar ombyggda till klätterställningar.
  • Det är en barnutställning.
  • Bilen är uppenbarligen modifierad för att kunna hanteras riskfritt av barn.

Vidare, en mer subjektiv punkt, men ändå: Polisen har ett museum, för barn, med modifierade fordon. Naturligtvis har de inte underlåtit att sätta upp en skylt om att man inte får klättra på bilen därför att de förlitar sig på att vuxna ska fatta det själva. Det självklara i sammanhanget är att utgå från att de på polismuseet även förstärkt taket på bilen, därför att så fungerar människor. KAN man göra en grej, så finns det ALLTID någon som gör det och gör en, så gör flera. Finns det någon yrkesgrupp som vet om detta så är det poliser – liksom alla andra yrken som hanterar människor.

“Man får inte klättra på biltak, Simon. Kom ner!” sa Björn.

“Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där,” sa jag samtidigt.

Vi tittade på varandra, båda lika förvånade. Va? Det är klart att den är förstärkt, sa jag. Va? Det är klart att den inte är, det är ju en bil, sa Björn.

Serviceminded på polismuseet

Simon fick komma ner, och efter en liten stund till var det dags att åka hem. På väg förbi entrékassan frågade jag mannen med näsan i mobilen som stod där:

“Due … Får barnen klättra på polisbilen som står därinne? På taket, alltså?”

Han gav mig en blick som jag kände igen bara alltför väl. Det var den där blicken som jag tror att vanliga dödliga uppfattar som reserverad artighet, men som jag, efter 10 år i servicebranschen på hotell, känner igen som resultatet av ett noga behärskat mentalt utbrott av förakt inför hela mänsklighetens samlade idioti kombinerat med en het önskan om att byta jobb till skeppsbruten på en öde ö i Söderhavet. Den vanligaste tekniken är att avskärma sig och liksom zooma ut till hälften.

“Nej,” sa han kort.

“Ni vill kanske sätta upp en skylt,” sa jag.

“Vaddå?” sa han och bekräftade därmed misstanken om Söderhavet.

“Jag såg ingen skylt om att barnen inte får klättra på taket, så om ni har en, så vill ni nog flytta den så att den syns bättre.”

Han såg ut som Björn gjort för en stund sedan, när jag sa att taket var förstärkt, så jag upprepade samma sak igen:

“Det är ju en utställning för barn. Barn klättrar, särskilt våra. Det är deras grej. Om ni inte vill att de klättrar på taket på polisbilen, så måste ni sätta upp en skylt.”

Han vände lite på sig så att han stod med sidan mot mig, och den reserverade artigheten var, om möjligt, ännu kallare när han svarade:

“Jag ska framföra det.”

Tjena, tänkte jag.

polismuseet motorcykel

Kanske är jag ute och cyklar när jag tror att det är poliser inblandade i utställningen på polismuseet. Jag menar, riktiga poliser har sannolikt annat för sig än att ställa i ordning en utställning, men jag tänkte mig ändå att Polisen ligger bakom Polismuseet och Polisen består av poliser. Det var kanske inte helt genomtänkt. Hursomhelst så har jag mailat dem om skylten.

Hur hade du gjort, spontant? Hade du tänkt som jag, eller som Björn – eller kanske varken?

Adrian klättrar: mina säkra ställen är döda

Båda mina pojkar är duktiga klättrare. Det finns fördelar, och så finns det nackdelar med detta.

Fördelar

Förutom lovande utsikter inför framtida familjeklättring som aktivitet, liksom stoltheten i att ha producerat barn med begåvning, så finns det inte så många.

Eller jo, förresten, några. Båda blir glada av klätterställningar så de springer oftast åt samma håll, och när jag hittar dem på de mest otippade (och utsatta) ställen så behöver jag inte bli skräckslagen som allra första reaktion.

Att Simon kan klättra vet vi sedan länge, och nu kopierar Adrian.

adrian klättrar
Ja, han tog den själv.

Den här också.

Liksom den här…

…och den här. Han kom upp baklänges, med fötterna först.

Nackdelar

Ja, jag är såklart mer stolt än något annat över min yngstes erövringar, men det finns tillfällen när den känslan är som bortblåst. Det är nämligen så att han klättrar urskillningslöst.

Skynket/tygspärren jag sydde till trappstegen upp till loftet på landet har ingen som helst effekt, och där uppe finns inget fallskydd värt namnet.

Mina glasögon försvann för några veckor sen. De återfanns av Björn, eftersom de låg i en av hans skor i garderoben.

“Bränt barn luktar illa”, som Björns far brukade säga när Björn var liten.

Snart blir Adrian gammal nog att förstå, och komma ihåg längre än 2 minuter, när vi pratar med honom, men fram till dess håller han oss på tårna.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave