Dagarna i hos morfar & marmor i Skåne

Vi tog tåget till pappa i förra fredan, och det gick precis lika bra som på tåget från Stockholm. Vi började med bussen i 2 timmar, var framme i Kalmar med bara 10 min försening, åt lunch på ett hamburgerhak vid stationen, och tog tåget vidare. 

Tyvärr följde det vackra ölandsvädret inte med på resan, och från stunden vi klev av tåget i byn där min far bor var vädret svalt, mulet och med regn då och då.

Detta hindrade på intet vis pojkarna från att ta sina “morgondopp” med morfar. Inte deras eftermiddagsdopp heller, eller nåt av alla de andra doppen som förekommit under dessa dagar. 

Jag stod med långärmat under tak och betraktat dem genom det stilla skånska duggregnet, eller satt fullt klädd vid poolkanten med extra morgonrock utanpå allt som skydd mot det, eh, friska skånska fläktandet, eller satt under paviljongen med datorn och betraktade dem på håll – allt med bottenlös fascination över att de badade oavsett väder, samt lika mycket tacksamhet över lugnet.

”Lugn” är ett relativt begrepp; det var inte lugnare i huset i och med vår närvaro, men det var en lugnare tillvaro för oss eftersom pojkarna var så mycket i poolen. Utebad dränerar energi ur barn på ett jättefint sätt, och de gick i och ur badet så många gånger om dan att när kvällen kom var de ganska trötta.

Vi gjorde en utflykt till en höghöjdsbana (mer om det nästa gång), och en till Gröningen i Helsingborg, annars var det promenader i närområdet.

På ett ställe växer två jättefina träd intill bäcken, i vilken traktens lokala busfrön demolerat och slängt två cyklar, och helt nära hittar vi utegymmet, skateparken, bassängbadet, vidsträckta allmänna gräsmattor, mataffär, skola, förskola … osv. Allting inom räckhåll.

Vi pratade om hur det skulle vara att bo i ett mindre samhälle än vi gör, och jag vidhöll att jag skulle kunna trivas i en pyttestad eller by om det inte låg alldeles för avsides. Vi funderar inte på att flytta, men jag tycker om att leka med tanken på hur livet skulle kunna bli om vi ändrade på det ena eller andra. Inte för att jag inte är nöjd, men för att det alltid finns utrymme för förbättring. Allting har dock ett pris; man kan inte få allt och att flytta närmare landet och naturen gör att fördelarna med närheten till stan försvinner. Naturligtvis. Lösningen skulle väl vara två boenden; ett för vinterhalvåret och ett för sommarhalvåret, så jag drömmer vidare.

Gokart för barn – barnen fick köra själva!

Klasskompisen

Samma dag vi kom till Öland fick jag ett sms från mamman till en av Simons klasskompisar. Hon skrev att hennes son pratat om att vi skulle till Öland (enl Simon), och att om vi var i närheten kunde vi kanske ses. De skulle åka gokart och föreslog att vi skulle ses där.

Jag visste inte ens att det fanns gokart för barn, men det gör det och i början på förra veckan var vi där och körde. Glabo Gokart, mellan Löttorp och Böda, har juniorkart som passar barn från 5-6 år visade det sig, och så hade de dubbelkart. 

Gokart för barn

En del av väntan tillbringades med att pyssla med elbilarna.

När vi kom dit sprang barnen först mot alla hoppborgarna intill, men det fick vänta. Vi köpte biljetter, provade ut hjälmar och första sa Simon att han inte ville, men efter att ha tittat lite kort på vad det var han hade framför sig ändrade han sig. 

“Okej då, jag gör väl det då,” sa han med tonen hos den som försöker dölja sin förtjusning.

“Du måste inte, Simon. Du kan vänta här med pappa.”

“Men åååååaaaah, jag SA ju OKEJ DÅ mamma! Hör du ingenting?”

“Du, jag skulle ändra min ton om jag var du.”

“Okej då. Jag vill åka.”

Vi fick vänta ganska länge, och när det blev vår tur sprang Adrian före mig till den dubbelkart vi skulle köra, för han tordes inte köra själv till skillnad från Simon. 

Det var jättekul, Adrian satt och såg skärrad ut hela loppet enligt Björn, men jag frågade honom ibland om det var ok och det var det. Våran dubbelkartart gick mycket fortare än Simons gokart för barn (toppfart ca 30 km/h). När vi körde om Simon för andra gången så pep och skrek Adrian lyckligt, men det hörde inte Simon förstås. 

Simon kör.

Hoppborgarna

Efter gokartloppet på 7 minuter så spenderade pojkarna två timmar i hoppborgarna tillsammans med Simons klasskompis och dennes 2-3åriga lillebror med sin mor i hälarna. Hon tyckte det var roligt där och jag stod och undrade om man inte skulle skaffa ett “åkband” själv också för det såg himla kul ut att springa omkring i dem. Det var i princip inga andra ungar där eftersom vädret var så ostadigt den dagen. 

“Det hade varit praktiskt att liksom låna en liten unge som man kunde följa med in … “ sa jag förstrött till Björn, som inte lyssnade eftersom han tillbringade väntetiden med att sitta i telefonkö med Annettes och Carl-Johans internetleverantör pga bekymmer med router och nätverk. Den tiden när vi måste/får följa med barnen upp i roliga lekställningar av allehanda slag verkar vara förbi. På gott och ont. 

Byrums raukar på Öland, fina klätterklippor för barn

Två för Adrian, tre för Simon

I måndags och i tisdags var vi och klättrade på Byrums raukar. Inte ”riktig” klättring, men de är lika klättervänliga som vilken klätterställning som helst.

Å, två dagar i rad, tänker du, måste vara ett bra ställe. Ja, det är väldigt fint och bra, rekommenderas starkt till klätterglada barn och alla andra med, men det blev två dagar i rad eftersom det bara var Simon, jag och farmor första omgången.  

Åhå, så Adrian och Björn var och gjorde nåt annat kul under tiden då förstås, tänker du. Det beror på vem man frågar, säger jag. Björn satt hemma och läste stilla på verandan, medan Adrian på grund av en tidigare välriktad knuff från Simon sprang runt i gräset och vildsint skrek “JAG VILL VA IFRED” och att han var “arg på alla flickor”. Det tog så lång tid att avverka hela gräsmattan – Carl-Johan har mätt avståndet och det är ungefär 14 km att dra gräsklipparen om man gör det i ett svep – att vi hann tröttna på att vänta och åkte utan honom. Trots att jag jagade ifatt honom under den 60 år gamla vackra björken och upplyste om att vi skulle åka och att vi inte kunde vänta längre på honom, men att om han inte ville följa med så skulle pappa vara hemma med honom, så valde han att löpa ilskans lina ut och tjura i snåren bakom potatislandet.

Byrums raukar

Farmor pekar ut Blå Jungfrun, även känd som Blåkulla, för Simon. ”Det sägs att om man tar någonting med sig från ön så får man otur tills man lämnar tillbaka det igen.”

Jag, Simon och farmor Annette hade en jättefin utflykt till Byrums raukar och Simon klättrade omkring med mig i hasorna och förundrades. Jag berättade om de spröda klipporna, att det är havet som format dem och nästan gett dem eget liv. Vi var bara där på besök, därför skulle vi inte ta loss stenar och kasta i vattnet bara för att vi hade lust. Vi måste visa hänsyn, när vi är gäster här hos klipporna. Simon köpte konceptet och utforskade mer hänsynsfullt än vad han brukar.

byrums raukar öland

Han klättrade upp på de bästa utkiken, satte sig att dingla med benen över vattnet, stod stilla och bara tittade.

“Vad funderar du på,” frågade jag.

“Hur fint det är här.”

“Ja, det är det.”

“Jaa, det är synd att inte Adrian är med,” fortsatte han och skuttade vidare. 

byrums raukar

En gång till

Dagen därpå var vi alltså där igen, med Björn och Adrian och picknick denna gång. Pojkarna satt på en sten i vattnet och rev loss sjögräs och förtjust landade i att det inte alls var obehagligt. Dessutom himla coolt att krama ur allt vatten ur det och se skillnaden, tydligen. 

Adrian har fattat misstycke för traktens alla maneter. Det är de där öronmaneterna som är så små och hala och slemmiga och fullständigt ofarliga du vet, men precis som för egen del när jag var liten så hjälper det inte att veta om att de är ofarliga. De är lika äckliga ändå. Adrian doppade sig i havet i måndags, sen fick han syn på dem allihop och backade upp ur vattnet. Det fanns några vid raukarna också, men inte alls lika många – i alla fall inte de här dagarna. 

byrums raukar öland

Byrums raukar, förresten. Vilka häftiga klippor! Vi åkte tillbaka en tredje gång, på barnens bambiögda önskan, och den här gången la jag märke till varför det sitter en förbudsskylt med hammare där.

byrums raukar fossil

Visst är det coolt? Vi såg en mink också, som sprang fram och tillbaka mellan vattnet och buskarna bakom klipporna. Varje gång den lämnade vattnet kom den skuttande med nån slags bottenfisk som fortfarande sprattlade i munnen … det var lika fascinerande som klipporna i sig. 

byrums raukar öland

Sommarsemestern till Öland – med tåg!

Varför tåg

Jag tror jag nämnt att vi skulle åka tåg på sommarsemestern i år, eller? Det gör vi, i alla fall. Jag tvekade länge på om det skulle vara klokt att åka till Öland med tåg; varför åka tåg när vi har en bil, liksom, men det finns flera mindre anledningar som tillsammans gör det värt ett försök;

  1. Miljön. Det är i och för sig en stor anledning. Vi har en dieselbil, men även om vi så hade åkt elbil – vilket vi inte ha möjlighet till – så släpper bilåkandet ut fascinerande mängder mikroplaster i naturen (det är däcken som gör det).
  2. Rörelsefrihet. Genom att stryka bilbältets begränsande på rörelsefriheten blir resan lättare att tas med. Man rör sig inte så jättemycket på ett tåg heller kanske, men sätena är stora och det går att byta ställning lite hursomhelst.
  3. Koncentration; jag kör större delen av sträckan i vanliga fall, och jag blir trött. Björn blir trött. Barnen envisas med att få nog. Åker vi tåg så behöver vi inte fundera på om det regnar, eller på att få solen i ögonen, eller ens på att hålla dem öppna hela tiden.

Åksjukan

Det finns en annan vinkel på det hela också; åksjukan. Både jag, Simon och Adrian blir åksjuka och att åka tåg utgör inget undantag, men eftersom jag inte behöver köra kan jag ta en åksjuketablett. I år kan vi också ge en halv dos till pojkarna också insåg jag när jag läste på förpackningen, och man blir ganska seg av det. Resan gick fantastiskt, även fast vi var så trötta. 

I förrgår kom vi fram, äntligen. Det tog 9 timmar, dörr till dörr, och jag tycker det var värt det. Vi hade matsäck med, och på Krösatåget köpte vi lite lunch. På bussen över bron från Kalmar satt Simon och kommenderade undervegetationen en stund, sen föll han ihop på sätet och somnade. 

Packningen

En annan vinkel är packningen; när det inte längre är bilen som bär allting så kan man inte bara packa massa saker och sen bara använda hälften. Jag tänkte så jag fick träningsvärk i huvudet i två hela timmar i lördags förmiddag när packningen behövde bli av. Björn tog med pojkarna ut och när de kom tillbaka var jag ganska nöjd.

Jag var precis klar med den stora väskan när pojkarna kom tillbaka med hallon i håven.

Det återstår att se hur bra det faktiskt blev. Men hittills, efter en hel dag, saknar vi ingenting.

Sommarplaneringen står för dörren, i år igen

Vi har fått en lapp redan nu inför sommarplaneringen på förskolan, och precis som varje år så har vi svårt att få ändan ur och ta tag i det. Vi vill som vanligt åka och hälsa på pappa & Pia i Skåne, samt farmor på Öland. Gärna kusinerna i Skåne också, det vore kul. Vi skulle vilja åka till Furuvik – eller det är det jag som vill, jag har inte ens pratat med resten av familjen om det ännu – och så vore det trevligt att slippa ta bilen överallt. När vi åkte hem förra sommaren var det så oerhört dåligt väder med så mycket regn och översvämningar att det var lite obehagligt att köra. Tyckte jag.

Rådande klimatkris har redan fått oss att avstå från en resa till Alessiane & Franck i alperna i vintras (de två föregående vintrarna har coronaviruset hjälpt oss, och alla andra, med det); vi resonerade som så att vi lämnar flygandet till folk som behöver flyga. Vi kan åka tåg. Det visade sig att vi absolut inte skulle kunna åka tåg till alperna för bara en veckas semester, det skulle bli outhärdligt även utan barn så MED barn ville vi inte ens överväga. 

Men! Då skulle vi kunna åka tåg i sommar istället. Tåg till Kalmar, och sen buss till Öland. Det blir dyrare än att åka bil, så mycket är säkert. Frågan är väl också hur vi står ut med att åka tåg … långsemester på sommaren kräver ju sin packning, och den ska släpas – liksom bilkuddarna vi antagligen behöver ha med oss till barnen om vi vill kunna röra på oss på plats. 

Jag funderar på om vi skulle planera in en långhelg innan sommaren, där vi åker tåg i typ 2-3 timmar till nåt bra ställe. Mindre packning, lite kortare resa, för att se hur det går. 

Så för att kunna planera sommaren och meddela förskolan när vi kommer vara borta, så måste vi först ordna en miniweekend med pojkarna. Logiken är vattentät.