Byrums raukar på Öland, fina klätterklippor för barn

Två för Adrian, tre för Simon

I måndags och i tisdags var vi och klättrade på Byrums raukar. Inte ”riktig” klättring, men de är lika klättervänliga som vilken klätterställning som helst.

Å, två dagar i rad, tänker du, måste vara ett bra ställe. Ja, det är väldigt fint och bra, rekommenderas starkt till klätterglada barn och alla andra med, men det blev två dagar i rad eftersom det bara var Simon, jag och farmor första omgången.  

Åhå, så Adrian och Björn var och gjorde nåt annat kul under tiden då förstås, tänker du. Det beror på vem man frågar, säger jag. Björn satt hemma och läste stilla på verandan, medan Adrian på grund av en tidigare välriktad knuff från Simon sprang runt i gräset och vildsint skrek “JAG VILL VA IFRED” och att han var “arg på alla flickor”. Det tog så lång tid att avverka hela gräsmattan – Carl-Johan har mätt avståndet och det är ungefär 14 km att dra gräsklipparen om man gör det i ett svep – att vi hann tröttna på att vänta och åkte utan honom. Trots att jag jagade ifatt honom under den 60 år gamla vackra björken och upplyste om att vi skulle åka och att vi inte kunde vänta längre på honom, men att om han inte ville följa med så skulle pappa vara hemma med honom, så valde han att löpa ilskans lina ut och tjura i snåren bakom potatislandet.

Byrums raukar

Farmor pekar ut Blå Jungfrun, även känd som Blåkulla, för Simon. ”Det sägs att om man tar någonting med sig från ön så får man otur tills man lämnar tillbaka det igen.”

Jag, Simon och farmor Annette hade en jättefin utflykt till Byrums raukar och Simon klättrade omkring med mig i hasorna och förundrades. Jag berättade om de spröda klipporna, att det är havet som format dem och nästan gett dem eget liv. Vi var bara där på besök, därför skulle vi inte ta loss stenar och kasta i vattnet bara för att vi hade lust. Vi måste visa hänsyn, när vi är gäster här hos klipporna. Simon köpte konceptet och utforskade mer hänsynsfullt än vad han brukar.

byrums raukar öland

Han klättrade upp på de bästa utkiken, satte sig att dingla med benen över vattnet, stod stilla och bara tittade.

“Vad funderar du på,” frågade jag.

“Hur fint det är här.”

“Ja, det är det.”

“Jaa, det är synd att inte Adrian är med,” fortsatte han och skuttade vidare. 

byrums raukar

En gång till

Dagen därpå var vi alltså där igen, med Björn och Adrian och picknick denna gång. Pojkarna satt på en sten i vattnet och rev loss sjögräs och förtjust landade i att det inte alls var obehagligt. Dessutom himla coolt att krama ur allt vatten ur det och se skillnaden, tydligen. 

Adrian har fattat misstycke för traktens alla maneter. Det är de där öronmaneterna som är så små och hala och slemmiga och fullständigt ofarliga du vet, men precis som för egen del när jag var liten så hjälper det inte att veta om att de är ofarliga. De är lika äckliga ändå. Adrian doppade sig i havet i måndags, sen fick han syn på dem allihop och backade upp ur vattnet. Det fanns några vid raukarna också, men inte alls lika många – i alla fall inte de här dagarna. 

byrums raukar öland

Byrums raukar, förresten. Vilka häftiga klippor! Vi åkte tillbaka en tredje gång, på barnens bambiögda önskan, och den här gången la jag märke till varför det sitter en förbudsskylt med hammare där.

byrums raukar fossil

Visst är det coolt? Vi såg en mink också, som sprang fram och tillbaka mellan vattnet och buskarna bakom klipporna. Varje gång den lämnade vattnet kom den skuttande med nån slags bottenfisk som fortfarande sprattlade i munnen … det var lika fascinerande som klipporna i sig. 

byrums raukar öland

Skitfin promenad

Nu är vi på Öland istället, hos Björns mamma Annette och hennes sambo CJ. Huset är ganska stort för en sommarstuga, och CJ har berättat att det är 12 km promenad när man ska klippa gräsmattan, vilket han gör ganska ofta.

CJ är den mest intensiva (friska) människa jag någonsin har träffat. Ibland kan jag sitta och bara iaktta honom när han är igång, och tycka det är bättre än TV. Han är 75 år och byggd som man kan förvänta sig av någon som alltid är i rörelse. Första gången jag träffade honom och han fick höra att jag kan franska slog han sig ner bredvid mig där jag satt och åt frukost, och kulsprutade ur sig 45 frågor i ämnet. Sen lyssnade han på svar 1 och sen kom han på att han skulle vattna rosorna och reste sig för att verkställa. Igår höll han på hela dagen med att såga till en ny Ikea-garderob och sedan platsmontera den i lilla rummet som han håller på och bygger om. Dagarna innan vi kom hit målade han om ena sidan av huset helt själv. Idag är han iväg och spelar golf hela dagen. Han är urtrevlig, alert, intensiv och pigg och det gäller att hänga med. Framåt eftermiddagen kraschar han alltid i 1,5 timmes siesta, men sen är han igång igen.

Igår morse vaknade Simon vid 05:30 och vägrade, trots blöjbyte, amning och 30 minuters försök till övertalning via nappfippel, filtdragning och handfäktning, att somna om så vi var uppe mycket tidigare än vanligt och gick en promenad.

strandpromenad i Löttorp
Strandpromenad, start kl 07:50

strandpromenad på Öland
Jättemysigt

 

på hajk med babybjörn
Kl 08:15, Björn hajkar med Simon i koskiten på stranden. Jag valde en annan kort stig ut ur mojset men den trodde inte han på.

Stranden övergick efter ett tag i kohage, en jättehage med egna stränder och en hjulspårsväg genom gräset. Vi gick förbi ett antal kosamlingar innan Björn sa:

“Är det där verkligen kor? Jag ser inga juver. Det kanske är tjurar?”

Jag tittade efter, och nej, inga juver…

kossor

“Det kanske är ungkor,” föreslog jag. Varken jag eller Björn vet särskilt mycket (nästan inget) om djur i allmänhet och ännu mindre om just kor.

“Jaa… eller nej, där är två som mufflar, titta” Han pekade på två hornlösa kreatur som stångades 100 m bort.

“Men alltså, ska vi verkligen va här? Jag tycker vi vänder”, sa jag som redan hade vänt och var på väg tillbaka. Kor är himla stora djur alltså. En sån vill man inte komma på kant med, särskilt inte med en bebis i babybjörn på magen.

Hursomhelst, Simon hade tvärsomnat nånstans där när det stångades som bäst, så det här med att han skulle få massa intryck, bli trött och somna hemma föll ju… men vad gör det. Vi fick en skitfin (pun intended) promenad i alla fall 🙂promenad i kohage