Vi var på lådbilslandet på Öland

Tveksamt intryck av Lådbilslandet

Vi kör förbi skylten till Lådbilslandet varje gång vi kommer till Öland, men vi har aldrig varit där. Vädret har varit halvdant, eller så har barnen varit för små – dessutom så ser det där märkliga pariserhjulet med lådbilar i, som man kan se från vägen, övergivet ut och jag har tänkt att för att locka folk borde det som syns från vägen vara det finaste av allt. Jag har med andra ord tänkt att vi nog aldrig skulle åka dit.

Men så tipsade farmor Annette om det, så Ölands tredje dag var vi där och man kan säga mycket om Lådbilslandet, men övergivet är det definitivt inte. 

Det här med att tappa bort barn

Lådbilslandet Öland
Adrian kör lastbil på lådbilsbanan.

Efter entrén (nästan 900 kr för oss fyra) sprang barnen direkt till stora lådbilsbanan. Adrian klättrade in i en av dem, en lastbil med släp, och fick hjälp att starta och så var han iväg. Det är små bensinmotorer – Björn gissar att det är tvåtaktsmotorer som drivs med bensin och olja – som lådbilarna kör omkring med. Simon var lite senare i starten, så under några förvirrade ögonblick tappade vi Adrians lastbil ur sikte på banan, och sen kunde jag inte hitta den. När den väl återfanns stod den parkerad där man kliver på och av, och Adrian var försvunnen. 

“Var är Adrian,”sa jag till Björn som diskuterade med Simon.

“Vet inte,” sa han.

“Då är Adrian borta,” konstaterade jag. “Vi måste leta.”

“Jag vill inte leta,” sa Simon.

“Det här är allvar Simon, du måste hjälpa till, kom nu så letar vi tillsammans,” sa jag utan att lämna utrymme för invändningar, och Simon förstod faktiskt. Han tog min hand och så började vi jogga åt det enda håll Adrian borde ha kunnat bege sig, och efter 5 andetag fick jag syn på honom. Stackarn, han var ledsen och rädd och gick runt och tittade efter oss, så vilsen och med hängande underläpp.

Det är skillnad att tappa bort dem nu, jämfört med när de var yngre. Nu vet jag, i den mån man kan veta sånt, att de inte kommer börja vandra planlöst och lämna området och försvinna ut i skogen eller börja gå längs landsvägen, eller nåt annat konstigt. De kommer att irra omkring och leta på samma sätt som vi. 

“Kommer du ihåg vad vi har sagt att ni ska göra om ni tappar bort oss,” frågade jag Adrian där han hängde och grät stilla i min famn.

Han skakade på huvudet.

“Stanna kvar där du är, så att vi kan hitta dig.”

“Jag glömde det …” snyftade Adrian, och jag tänkte återigen att den där klockan* som Simon har skulle göra stor nytta på Adrian ibland.

En bra dag ändå

Resten av dagen förflöt utan missöden, barnen åkte inte bilbanan mer för det fanns karuseller också. Eftersom inträdet är det enda man betalar, förutom mat och annat då förstås, så var karusellerna gratis och barnen åkte non stop i flera timmar. Kaffekopparna, en traditionell karusell med cirkushästar, och två liknande den i andra utföranden. Särskilt den med båtar åkte Adrian in i absurdum och mot slutet, när vi hade varit där i fem timmar, satt han och åkte varv efter varv i de där båtarna med blicken fäst vid nån fjärran punkt strax under karusellens mitt. Det fanns inga barn i kön så han behövde inte ens kliva av mellan åken. Det var där nånstans vi tänkte att det var dags att avrunda. Jag fick med mig Adrian för att leta rätt på Simon och Björn, och när Simon fick nys om att vi skulle åka hem så tog han repfärjan ut i vattnet igen och ville inte komma tillbaka. Så där fick vi stå en stund, och filosofera kring handling och konsekvens – dvs muta och hota.

Lådbilslandet Öland
Simon är inte helt och hållet simkunnig än, men det var lugnt för det finns guldfiskar i det grumliga vattnet så det är nog inte så djupt.
Lådbilslandet Öland
Motocross.

Förutom karuseller och bilbana så finns där också “motocross” för barn under 130 cm, vilket är samma gräsklippsmotorer i trehjulingar och fyrhjulingar, och så finns det en hinderbana inne bland träden, en stor hoppkudde och klätterställningar med lianer. Även om klätterställningen förhoppningsvis sett bättre dagar, och helhetsskicket på Lådbilslandet skulle kunna vara bättre, så var det ändå bra och barnen älskade det. De ville absolut inte åka hem och de gick med på det ändå till slut, bara för att vi lovade att komma tillbaka nästa år.

Lådbilslandet Öland


*Simon fick en GPS-klocka när han fyllde 6 år. Till Adrian har vi köpt en tag nu som vi knäppte på honom på Kolmården igår, utifall att han skulle springa bort igen. Återkommer om hur det gick. 

Ölandsdagarna 2021 hägrar sentimentalt i minnet

Det har varit en intensiv semester, minsann … 5 dagar på Öland, 5 i Skåne och 1 på Kolmården i lördags. Det har inte blivit så mycket egentid – jag tänker på den där mamman på förskolan i vintras apropå det – men det har varit fantastiskt ändå. Typ 80 % av tiden, i alla fall. De där övriga 20 % kommer jag att ha glömt nästa år. 

Jag får lov att berätta om semestern i efterhand, och vi börjar med Öland såklart.

Öland 2021

Efter Bilresan som inte ville ta slut, och vår första dag på stranden, följde ett mjukt tåg av dagar i lugn och ro – alltså förskolebarnsföräldrars version av det som andra vuxna möjligen förknippar med spa, yoga, massage och en bra bok – dvs nya barnvänliga lekytor och okända leksaker, vi behövde inte laga mat, inte fysiskt följa efter pojkarna överallt eftersom verandan utgör mittpunkten på ägorna, vi hann umgås med värdparet lite då och då där vi fick avsluta hela meningar och ibland hela tankegångar – där vi aldrig behövde öka till mer än styrfart.

Adrian, CJ och Simon.

Does not compute

Vi var på campingen och barnen hoppade på hoppkudden, klättrade i klätterställningen och socialiserade med campingbarnen. Jag råkade höra ett av samtalen mellan Simon och en jämnårig flicka. Simon hade sin grå långtröja/-linne/klänning som jag sytt (av ett av mina misslyckade köp på Tradera) på sig, tofs i håret och hatt på huvudet. Han hängde i ena armen i klätterställningen likt vilken klätterapa som helst, och sa “HÄÄÄÄJ!” till henne tills hon tittade upp på honom.

Efter att formaliteterna avhandlats, dvs namn och ålder, frågade Simon lite oväntat om hon var en flicka. Hon såg verkligen ut som en, och så hette hon Julia, men han var tydligen osäker ändå och det är klart, en kan ju aldrig veta säkert. 

“Ja,” sa Julia lite blygt.

“Jag är en pojke,” upplyste Simon. Han fick inget svar, så han upprepade det.

Flickan var tyst en stund och tittade på honom, hon såg ut som om hon hade lite intern oordning. 

“Är du en pojke,” sa hon sen.

“Ja det är jag.”

“Men … Varför har du klänning då?”

Simon svängde avslappnat i klätterarmen, bytte grepp och svarade lugnt och sakligt:

“Alla kan ha klänning, det spelar ingen roll om man är pojke eller flicka. Du har ju klänning, och jag har klänning. Det kan alla ha.”

Flickans min var lite blank medan hon betraktade honom. Det syntes hur hon försökte komma i ordning med konceptet, men det är så härligt med barn för även om de brottas med förvirring så saknas värderingen. Det är bara så att de inte alltid fattar. Does not compute, helt enkelt, och så var det nu. Flickan tittade ner på sin klänning, och sen vände hon sig mot hoppkudden och började långsamt avlägsna sig. Slut på samtalet, och Simon svingade vidare.

Trampbil för fyra

På samma camping kan man hyra trampbil med fyra platser, så vi gjorde det en timme en förmiddag och så drog vi ut med den hos korna. Jag vill påpeka att det inte var en liten vanlig kohage där vi trampade runt i gyttjan med en tung och trögstyrd familjetrampbil i 60 minuter; den här kohagen är enorm och det går cykelstigar i den, det finns båthus och ett helt fågelskyddsområde i den också så det var inte ens säkert att vi skulle hitta korna – men det gjorde vi, som tur var.

Här är en snäll och nyfiken ungtjur som kom ända fram och nosade på trampbilens framhjul. Pojkarna tyckte det var väldigt spännande.

Shoppingtur

Dagarna förflöt lika förrädiskt lugnt och snabbt som djupt flodvatten, och fyra heldagar med fantastiskt väder går fort. Annette hann ändå få med sig mig att försöka hitta en födelsedagspresent till mig (jag fyller som sagt jämnt i morgon), och jag sprang rakt in och fick tag i ett halsband som jag fortfarande är nyförälskad i. Hittade även två byxor i pridefärger (direktimport från Thailand) till pojkarna som de blev jätteglada för. Samma utflykt gick även till Keramik Haget, dit jag försöker ta mig varje gång vi är på Öland. Hon gör så fantastiskt fina saker den kvinnan; jag köpte en vas till mamma där för två år sen och nu köpte jag en liknande till mig själv. Eller nej! Det gjorde jag inte alls; Jonas ger den till mig i födelsedagspresent så jag får slå in den och se förvånad ut när jag öppnar den. 

Här och nu

Igår var jag på Emmas babyshower, och i morgon fyller jag 40 år. Mamma, Emma och Jonas kommer på fika men i övrigt gör vi inget speciellt. Vi fick med oss en flaska av Carl-Johans Öländska Jordgubbssaft 2020 (och en burk jordgubbssylt), så det får vi bjuda på … och tårta förstås.

Öland 2021: Bilresan som inte ville ta slut

Semestern har börjat!

Simons sista dag på förskolan för evigt, för alltid, gick av stapeln i fredags. Nu följer semester med 5 dagar på Öland hos farmor och Carl-Johan, 5 dagar hos morfar och marmor Pia, en dag på Kolmården och sen massa tid hemma innan skolan börjar.

Just nu är vi på Öland. Annette (farmor) och Carl-Johan har byggt ett gästhus för att vi och kusinfamiljen ska kunna rå oss själva och det är jättefint. Igår var vi på stranden nästan hela dagen, och för första gången här så badade jag i havet (!!). Det har aldrig varit varmt nog för mig tidigare år.

Det är nåt med “efter lunch” här som gör mig alldeles dräggtrött. Sådär du vet så att det blir komplicerat att tala tydligt, som efter lite för mycket alkohol. Jag måste vila. Det är vinden som gör det, tror jag. Jag är inte van. Det är inte pojkarna heller men de verkar inte vilja sova ändå, oavsett förutsättning. 

Bilresan ner

Vi kom hit i måndags, efter 9,5 timmar i bilen. Vem sitter frivilligt 9,5 timmar i bilen med barn i förskoleåldern? Svar: ingen, särskilt inte barnen i förskoleåldern. På slutet, när vi lyssnade på Ljudboken som inte ville ta slut – och som mycket riktigt pågick i en vansinnig evighet och i hemlighet (för barnen) egentligen verkar handla om ett barn som inte vill gå och lägga sig så vi skrattade hjärtligt allihop – och det var 15 minuter kvar enligt GPS, så satt Adrian och lutade sig framåt så långt han kunde och kastade sig sedan bakåt mot bilbarnstolen, fram och tillbaka, fram och tillbaka – lite som ljudboken – och dunkade huvudet i sidokuddarna med jämna mellanrum. Han stod liksom inte ut längre. 5 timmar senare, när det var 14 minuter kvar enligt GPS, försökte han stå i brygga och hojtade att nu fick det vara nog. De sista 25 minuterna var alltså värst, så vi lärde oss att 9 timmar i bilen med barn i förskoleåldern måste vara den magiska gränsen. 

Fuck up och var snäll

Det skulle ha varit 8 timmar jämnt, om inte jag hade missat att svänga av från E4 i Norrköping I ÅR IGEN och sen fick sitta och köra smal skogsväg för att komma rätt. Medan jag satt där, och undvek att ge luft åt livliga åsikter om min egen prestation som förare på en bilresa som redan i planeringsstadiet kändes ändlös, så kom jag att tänka på ett citat jag sett på Instagram. Det är en skådespelare som pratar om den där elaka rösten i huvudet som är en själv – eller i alla fall den mörka delen av en själv – när man sabbar något. Jag minns inte exakt vad han sa, men i mitt minne säger han såhär:

Varje gång jag fucked up så var mitt svar till mig själv alltid “såklart, vad trodde du?”, och “hur kunde du?”, “din dumme fan” och så vidare. Om jag skulle tala till mina vänner så som jag talade till mig själv, så skulle jag inte ha några vänner.

Hans poäng var att för att må bättre, så ska man vara snällare mot sig själv. Det var vad jag satt och tänkte på när vi, tack vare mig, hade lyckats ta oss från Stockholm till Söderköping på 4 timmar istället för … ja, mindre.

Hursomhelst, vi kom fram till Öland till slut, och Carl-Johan (farmors partner) ordnade med grillat till middag. En mycket sen och hett efterlängtad middag, särskilt som vi levt hela dagen på olika former av bröd.

När Simon, 6, övermannade Carl-Johan, 81

Annette, barnens farmor, har vi av förklarliga skäl inte träffat många gånger de senaste 2 åren. Carl-Johan ännu mer sällan. Barnen har kanske pratat en eller två gånger med honom över facetime under den här tiden, så en rimlig förväntan vore att de skulle vara lite blyga och spaka efter en heldag i bilen.

Icke. Barnen kastade sig ur bilen likt glittret ur en konfettikanon och Simon sprang rakt i famnen på Carl-Johan, som blev helt tagen på sängen av hälsningen. Simon klättrade vidare upp till kramhöjd och ville inte riktigt släppa. Carl-Johan tittade på mig över Simons axel, hans ansikte var en studie i överraskning och häpnad, och jag såg hur Simon vann honom medan Adrian tjoade runt farmor. 

Det var roligt att se, för Carl-Johan är en ganska ovanlig person med en imposant närvaro som kan hålla mindre barn som inte känner honom på respektfullt avstånd. 

Resan till Öland via badhus och hotellövernattning

Vi är hos Annette och CJ (Björns mamma och hennes sambo) i deras sommarhus på Öland. Vädret ska vara instabilt den här veckan men idag är det sagolikt. Strålande sol, lagom varmt. Barnen sover middag. Tyst, stilla, nästan andäktigt sitter jag på verandan under markisen och skriver in stunden i minnet. Trädens lövprassel i vinden, fåglarna, flaggan som slår lite i flaggstången till Victorias ära, och någon som hamrar något långt bort. CarlJohan’s Öländska Jordgubbssaft Juni 2018 tillsammans med några isbitar i ett glas intill mig.

Hittade en påbörjad text från 2014, från andra sommaren jag var här med Björn. Innan barnen, innan all tröttheten inbillade jag mig – tills jag läste första meningen.

Lördag 12/7 2014

Det är ju helt sjukt att man kan vara så trött hela tiden. Sov 6,5 timme inatt, nickade till i bussen, igen runt lunch och toksov säkert en kvart strax före 18 vilket borde innebära att hela min rytm är störd, men det tror jag inte att den är.
Vi är på Öland nu. Vi kom idag, och har rest hela förmiddagen.
Annette är så vacker. Den vita t-tröjan klär henne alldeles utmärkt … hon blir väldigt solbränd. Nu är det faktiskt drink time här, säger hon precis nu, så det är väl bara att resa sig. Rosey med en jordgubbe i.

Vid närmare eftertanke så vet jag att det var i samma veva som jag blev gravid, så … ja.

Resan hit

Vägen ner gick bra, vi valde att dela upp den på 2 dagar. Planen var först att stanna i Vimmerby över natten, men det skulle bli dåligt väder så vi löste det genom att köra 2 timmar till Norrköping och gå på badhuset kl 10 där istället.

Det blev en hit. Simtävlingar (Sum Sim) pågick i utomhusbassängerna (under strålande sol, för övrigt) men vi skulle ändå vara inne. Synd att det ska ta nästan en timme för Simon att bli så varm i kläderna att han faktiskt börjar bada på riktigt. Han hinner inte bada så mycket då innan vi måste gå upp.

Staby Gårdshotell

Sen körde vi resten av vägen till familjerummet vi bokat på Staby Gårdshotell medan pojkarna sov i bilen. Vi ringde och beställde mat i förväg för att vi skulle kunna äta kl 18 (de börjar laga maten när de får beställningen så det tar ett tag).

Väl på plats klättrade barnen lite i den lilla klätterställningen på gården, röjde i lekstugan och stirrade hypnotiskt på biodlingen längre bort.

Sen dröjde maten lite och under tiden uppvaktade de Miranda, den kanske sex år gamla flickan som tillhörde ägarfamiljen, i den tomma matsalen. Hon satt vid ett bord och försökte rita. Då kom Simon, drog fram en stol som han limmade vid hennes, klättrade upp och sa:

“Hej, jag heter Simon. Jag är fyra år. Vad heter du?”

Miranda, som uppenbarligen höll sig med ett normalt personligt space, flyttade ut på kanten på sin stol och svarade artigt. Då kom Adrian. Han drog fram en egen stol, limmade den intill hennes andra sida så gott det gick, klättrade upp och sa:

“VAD GÖR DU?”

“Det där är Adrian, han är bara två år, allt han säger är fel,” sa Simon med samförstånd i rösten. “Får jag sitta lite på din stol?”

“Okej …” sa Miranda och jag kunde inte avgöra om hon verkligen var så förtjust, även fast hon smålog nästan hela tiden.

“Simon, Adrian har inte alls fel hela tiden. Ibland har han helt rätt,” sa jag och kände att jag behövde lägga mig i å Mirandas vägnar. “Hörni pojkar, låt henne ha sina ritsaker ifred, det är hennes, inte era.”

Till slut valde vi att muta dem med barnprogram på mobilen, i väntan på maten, för att det skulle bli lite lugnt.

Rummet vi bokat var fint – synd på lysrören i taket bara men dem tände vi endast av misstag – charmigt lantligt och personligt med både pocketböcker och kylskåp, micro och vattenkokare. Och tepåsar. Fräscha sängar, trevlig personal – särskilt Miranda – god frukost, bra service, mycket trevligt. Rekommenderas absolut för övernattning, men det ska sägas att det inte finns så mycket att göra runt knuten.

Mot Öland!

Morgonen därpå körde vi de två timmarna som återstod till huset på Öland. Vi lagade mat och bäddade samtidigt för att få pojkarna i säng efter lunch, och på eftermiddagen hängde vi i lekparken på campingen.

Hur du planerar en bilresa med småbarn – några nyckeltips

En bilresa är väl sällan höjdpunkten med själva resan. En bilresa med småbarn dessutom är ingen baggis – utom för några få lyckliga familjer naturligtvis, det finns undantag till allt – och för oss har bilresandet blivit något som vi ägnar en hel del tid och planering åt. I ren självbevarelsedrift.
bilresa med småbarn

Att packa bilen upp till bredden på bästa sätt – packningen strategiskt placerad så att ombyten, mellanmål, nappar, kräkpåsar och whatever finns inom räckhåll och väskan med sovgrejerna ligger överst för att kunna bädda det första vi gör när vi kommer fram – tar oss en bit på vägen, så att säga, men det räcker inte.

Visst, det är inte kul att åka bil en hel dag, så varför inte bara gilla läget och ta det som det kommer? Jo, för att vi inte måste det. Det går att göra en bilresa med småbarn till en ganska trevlig dag, men det krävs planering. En bilresa med småbarn planerar inte sig själv längs vägen. I alla fall inte längs de vägar vi brukar åka.

Här följer berättelsen om vår bilresa till Öland. Planen var bra, men vi ändrade den längs vägen ändå eftersom vi kände att det funkade.

bilresa med småbarn

Planen

Om man kör till Löttorp, Öland utan att stanna en enda gång ska det enligt Google ta ungefär 6 timmar.

Planen var INTE att köra så långt vi kunde och göra pauser när vi kände att vi måste, som vi tidigare har gjort (och som även min ännu barnfrie bror resonerar att en bilresa med småbarn bäst genomförs). Att köra långt utan attackplan kommer inte fungera igen på många år, är jag rädd, men det gör inte så mycket egentligen eftersom detta ger anledning till att se sig omkring längs vägen.

Planen var att göra 2 långa pauser för energidränerande aktiviteter under dagen, en mellan kl 10 och över lunch, dvs typ kl 13, och en mellan kl 16 och över middag. Tanken var att låta dagen handla om pauserna, istället för att fokusera på bilåkandet.

Det var rimligt, det var trovärdigt, det var en jättebra plan.

Utförandet

Jag har hittat en sida (OBS ej sponsrat av Barnsemester.se) som jag använde både under planeringen och längs vägen, som listar barnaktiviteter i vald stad – jag har inte helt koll på hur sidan fungerar om jag ska vara ärlig men den är inte svårhanterad och jag tror den kommer bli en trogen bundsförvant inför även nästa bilresa. Jag hade räknat ut att om vi åkte kl 8 så skulle vi vara i Norrköping runt kl 10, så vad kan man göra i Norrköping?

Busfabriken

Björn lyckades koppla paddans ljud till bilens blåtand, så Bamse och Tjuvstaden på paddans lilla skärm hade vägts upp av ljudkvalitén. Tack vare Bamse rullade vi in på Busfabrikens parkering kl 10:07 efter en förhållandevis smärtfri morgon.

Det var ungefär som Leo’s Lekland men med lite fler olika saker att göra, inget ont om Leo’s men jag tyckte det här var bättre.

Barnen klättrade och klättrade, och hoppade studsmatta och åkte pulka på rullband och körde elbil (ok, jag körde, de satt bredvid) och red på cirkuskarusellhästar och åkte rutchkana och badade i bollhavet och gjorde illa sig (det hör till). Allt de gjorde, gjorde vi med. Såklart. Jag hade jättekul.

lekland

Vi åt lunch där, sjukt mycket bättre mat än på Leo’s dessutom. Adrian åt korv med bokstavspommes och Simon valde nuggets med likadana pommes, damen i kassan hade imponerande svårt att få grepp om beställningen men hon var kanske ny. Barnen kastade i sig varenda smula, och sen lite från min tallrik, och sen skulle vi leka lite till men de var helt klart lite loja efter maten så vi åkte vidare redan 12:30.

Regnet

Adrian somnade när vi körde ut från parkeringen, och strax efter att Simon stängt ner kom regnet, och strax efter det gick vindrutetorkaren framför ratten sönder. Vi stannade, rättade till, körde vidare, stannade, pillade, körde vidare men då fastnade den i högläge utanför rutan och hängde liksom ner och kikade in genom sidorutan. Vi gav upp, och jag körde i ösregnet ändå. Höger torkare fungerade bra, så jag hängde lite nonchalant med armbågen mot mittenstödet så att jag kunde ha huvet i mitten.

Det gick jättebra, om än något ansträngande för nacken. Man vill inte gärna stanna på en verkstad när allt gått enligt planerna och båda barnen sover och man har 2 timmars ostörd väg framför sig. Och som sagt, det gick ju bra att köra.

I Oskarshamn hade de vaknat igen, så vi svängde in på en mack för att äta mellis. Passade på att klättra i McDonald’s klätterställning intill. Passade även på att glömma skötväskan där.

Planen var att åka till en 4H-gård i Kalmar och sen ordna middag på lämpligt ställe i närheten, men när vi kom dit var det bara en dryg timme kvar och som Björn sa: “Om vi kör på nu kommer vi lagom till middan.”

När det var 20 min kvar upptäckte jag att vi glömt skötväskan, men jag ringde till MacDonald’s och de lovade att spara den till på lördag när vi åker hem igen. Det enda vi hade där som behövdes var Adrians haklapp och nappar, men eftersom jag är smart på det sättet så hade jag packat en reserv i väskan med sängkläder.

Framme

Annette och CJ bjöd på 23-timmars sous-vide fläskkarré (CJ gör ingenting halvhjärtat), och vin såklart. Ungarna var jättestimmiga; innan vi hunnit sätta oss till bords hade de hittat och rensat allt som de inte får pilla på inom räckhåll (glasögon, fjärrkontroller, tidningar, ved, tandpetare m.m.). På golvet lång remsor av förra veckans tidning överallt, och själva kadavret hade kollapsat under brandsläckaren. Allt löst hade samlats på spiselhyllan eller ovanpå olika skåp, och CJ mest bara skrattade förtjust åt det hela.

“Ja tänk Annette, igår hade vi det lugnt och skönt!” sa han med sitt breda leende och höjde glaset mot henne. Hon suckade åt honom, sådär som hon kan göra när hon oroar sig för att hans ord kan ha missuppfattats, men skrattade hon också.

Nu håller Björn på att försöka ordna med vindrutetorkaren, men det verkar som att det inte ska bli så mycket regn på lördag så vi hoppas det stämmer.

Varsin fläskläpp och vägen hem

Jag skrev detta tidigare idag, men det fanns inte möjlighet att lägga upp eftersom Simon upptäcke både Bamse och Alfons på Björns mobil under resans gång.

Vi är på väg hem från Öland. Björn kör, Simon kollar på tecknat på Björns mobil, Adrian tvärsover och jag har ganska tråkigt. Så jag sitter med datorn i knät, trots åksjukeillamående. Det går ganska bra än så länge.

Vi har varit 4 hela dagar hos Annette, barnens farmor, och CJ på Öland. Det känns som 2 dagar. Mest beror det på att barnen har så olika rytm; Adrian sover på förmiddan, sen är det lunch, sen sover Simon, och sen sover Adrian igen och sen är klockan 16:30. Men lite har vi gjort i alla fall.

Igår, till exempel, investerade båda barnen i varsin fläskläpp. I Simons fall (pun intended) var det så att vi skulle gå och titta på korna i hagen. Våran tvillingparaplyvagn klarar färisten lika bra som korna så vi måste bära över den, vilket är ett tvåmansjobb. Simon stod kvar i sina foppatofflor på människosidan och väntade. Sen kom en 6-hjuling, 400m bort, och skrämde livet ur Simon som gjorde en panikrusning mot oss. Han kom en halvmeter innan han stöp och blev liggande med en arm och ett ben under marknivå. Han tog emot sig med läppen, visade det sig när Björn lyfte upp honom. Förvånansvärt i sammanhanget var att båda tofflorna satt kvar på fötterna.

Adrian var inte lika dramatisk. Han stod vid soffbordet och tränade knäböj (som vanligt), och sen blev han entusiastisk och böjde extra fort på knäna och slog därmed läppen i bordskanten. Inte för första gången, vill jag tillägga.

Det är verkligen annorlunda att ha semester nu jämfört med innan man hade barn, sa Björn precis. Det är mer stressande nu, innan man har lagt upp rutiner där man är, plockat undan, tagit tillbaka saker från Simon som plockar allt nytt både inom och utom räckhåll. Det är lugnare att vara hemma.

Jag håller med, för det är precis så det är. Semester är inte vila så som det var förr, tvärtom, men semester är fortfarande roligt och skönt, i och med att man umgås mer med varandra.

Nu ville Björn precis att jag skulle högläsa vad jag har skrivit, vilket jag gjorde och han säger att han inte har nåt att tillägga.

Vi kommer INTE stanna på Astrid Lindgrens Värld på vägen hem – barnen är för små kom vi på – och inte heller på Kolmården. Vi åker hellre hem.

Solens och vindarnas Ö-land

Löttorp, Öland

Med bil

Vi kom hit igår, bilade ner. Jag körde efter GPS och i Linköping svängde vi av för att äta lunch, och sen guidades vi på väg 35 – jättevacker väg, väldigt backig och kurvig – som visade sig vara hopplös att vara passagerare på om man som jag är åksjuk. Det visade sig sen, efter att Annette fnittrat färdigt åt vårt (“vårt”) vägval, att man ska svänga av vid Norrköping istället,och åka E22 hela vägen ner sen.

GPS och jag är sällan vänner, oftast när jag väsnas bakom ratten så är det för att jag hotar att sätta eld på den. Och bilen som den bor i.

Resan ner gick ändå bra; det kändes som att det hade gått ganska fort till och med. Adrian sov stora delar av vägen, Simon tittade på Svamp-Bob (sämsta barnprogrammet någonsin) och däremellan gjorde vi 2 pauser för lunch och toalettbesök.

Väl framme 🙂

Simon körde ett av sina nu lätträknade hysteriska vredesutbrott i samband med middan, men vi har snabbt anpassat oss och ser det som positivt eftersom det bara var ett. Resdagar har visat sig vara allmänt jobbiga, utöver själva resandet, i och med ruckade rutiner och vanor.

Idag

Idag har vi bara varit här. Simon har vattnat halva gräsmattan (ungefär 13 tunnland mark) med sin lilla gula vattenkanna som han fyllde på i babypoolen, jag promenerade med Adrian på förmiddan och sen bjöd Annette på födelsedagslunch för Björn på en jättebra hamburgerrestaurang.

Sen ville inte Simon sova så jag och Björn tog en långprommis med pojkarna. Vädret är ganska soligt med mycket vind; stark omväxling från Italien.

Vi vet fortfarande inte exakt hur länge vi blir här, men det visar sig.
Efter att vi kommit hem i alla fall så ska vi hälsa på hos kusin Jonna som fått sin lilla pojke nu <3

Lätt packning inför flygresan

Semestern står runt hörnet. Öland hägrar med sina långa stränder, sitt mysiga hus och vackra koppar.

I morgon flyger vi till Kalmar. Där blir vi hämtade av Simons farmor som kör oss till sitt hus i Byxelkrok. 5 lugna dagar ser vi fram emot med utflykter, strandpromenader, och… ja, annat.

Om vi har packat? Nej, såklart inte. Det är väl ingen sport att packa mer än ett par timmar innan avfärd. Var ligger utmaningen i det?

En packlista är i alla fall komponerad. Utöver allas kläder och necessärer, så behövs följande detaljer:

  1. Simons resesäng
  2. Simons babyskydd
  3. Simons barnvagn

Sen ska dykardräkten med, dvs regnställ och gummistövlar, i händelse av skyfall för tro inte att det är ett alternativ att vara inne.

Ikväll kommer pappa och marmor Pia på besök, och nu vaknade Simon precis vilket lämnar oss ett fönster på 1,5 timme till packning – om vi inte vill extremsporta lite ikväll och packa efter midnatt.

Taxin går 06:40 i morgon bitti.