Jag står på den lilla träverandan vid förskoletrappan, det är redan kolsvart ute och det är minusgrader äntligen. Jag har vänt mig mot himlen, slagit vantarna över ansiktet och ropar nu genom det tjocka garnet:
”TACK, UNIVERSUM, FÖR FÖRSKOLAN!!”
Jag tar ett djupt andetag, inser att detta precis hände på riktigt och inte bara i min fantasi, och samlar mig. Den andra mamman tittar uppmärksamt på mig, så jag kan ju inte backa nu.
”Det ju är trist att säga så om sina egna barn, men vi är inte gjorda för att sitta instängda med dem och ha dem i ansiktet 24/7! Inte i tre veckor!”
Det hinner blänka till av oro för hur det här ska landa hos de, nu två, andra mammorna som precis som jag står och väntar på att få ut sina ungar från förskolan där vi inte längre får gå in, men en av dem ler igenkännande och delar med sig av att hon brukar räkna ner till slutet av semestern, inte till början av den.
Åh vad vi älskar våra ungar, det finns ingenting vi inte skulle göra för dem – men vad skönt det är när någon mer erkänner att när ungarna väl är installerade på rätt sidan om förskoledörren på morgonen, och vi tagit oss utom synhåll, så firas det med några glädjeskutt och/eller djupa andetag. I mitt fall är det både och.
De var tillbaka på förskolan redan i måndags, men det har tagit ett tag att fatta att det är sant. Den här julen var inte en av de bästa, men igår var det tjugondag knut så idag ryker granen med alla sina polare upp på vinden. Vi skulle ha gjort det med pojkarna igår, men … alltså det har varit så stökigt och jag hittar gärna sakerna igen nästa år. ”Lugn och ro” är mina ledord nu på obestämd tid.
Självklart får man känna så, man behöver sitt space och sin egen vardag, man måste få vara i från varandra för att uppskatta varandra också.
Precis Mirre, och jag tänker att det är lite som på flygplan där man beordras att sätta på sig själv syrgasmasken först innan man hjälper någon annan, även sina barn. Jag kan bara vara en bra mamma om jag mår bra, och jag mår bara bra om jag får vara ifred ibland. Giv mig syre!!
Igenkänning på hög nivå! 🙂 Fast jag skulle aldrig våga säga det sådär högt som du gjorde. Dock tror jag att många känner så. När det gäller lov och semester så är det ju inte riktigt som innan man fick barn. Längtar inte riktigt lika mycket till semestern som jag gjorde förut eftersom jag vet att den inte innebär avkoppling och vila utan motsatsen. Men man älskar ju dem så! (Varför måste man alltid lägga till den meningen på slutet när man skrivit att något är jobbigt med att ha barn? För att ingen ska tro att man inte älskar sina barn!? Jag är sån, måste alltid skriva så på slutet…
Hej Jenny! Intressant reflektion 🙂 Jag misstänker att vi känner att vi måste lägga till den där meningen på slutet därför att det är sanningen, och missförstånd på den punkten skulle kunna få väldigt jobbiga konsekvenser. Jag tror det är ett sätt att lugna vår omgivning, att försöka visa att det vi precis sa inte är HELA sanningen. En kontroversiell förälder blir fort väldigt utsatt, så det ligger kanske rädsla för att bli utstött ur ”gruppen” bakom det hela; vi är trots allt flockdjur och för de flesta av oss är det skrämmande att höja rösten över bruset och säga något som sticker ut (om än aldrig så lite). Vad tror du om det?