Etikett: förskolan

Jag råkade kidnappa ett barn från förskolan

Igår hände något som liksom hamnat på tvären i mitt minnesarkiv. Jag kan rationalisera det hela med logik och den mänskliga faktorn och shit happens och så vidare, men det blir inte mer bekvämt för det.

Såhär var det

Jag friskvabbade* Simon, och strax efter lunch smsade Björn och skrev att han och Adrians kompis mamma haft kontakt och bestämt att jag skulle ta med mig kompisen hem när jag hämtade Adrian. Vidare skulle jag tala om för mamman i fråga när det passade att hon kom och hämtade sin lille son.

Jag borde verkligen lära mig att lyssna på den där liiiiiiiilla lilla tvivlande rösten som säger att jag nog borde dubbelkolla. Det var faktiskt märkligt att Björn bestämde det utan att kolla med mig först, eftersom det var jag som skulle hämta. 

Jag dubbelkollade inte, utan gick till förskolan glad i hågen att Adrian skulle få med sig en polare hem. Väl där var Adrian och den lilla kompisen de första jag mötte.

“Heeeeeej! Du jag har hört att du ska följa med Adrian hem idag,” sa jag glatt.

Pojken så förvånad ut. Adrian såg förvånad ut. Sen började de tjoa båda två. Jag vände mig till en pedagog och sa att jag fått höra att jag skulle ha med mig båda två hem. Hon såg förvånad ut. Där var den där lilla rösten igen …

“Har inte hans mamma hört av sig till er? För jag har kanske missförstått, det är Björn som organiserat det här så jag har inte pratat med henne själv.”

Pedagogen hade inte hört nåt om detta sa hon och tveksam ut.

“Aha, ok men ring hans mamma och kolla för säkerhets skull.” Jag bad henne igen när hon fortfarande tvekade, så hon försvann runt hörnet. Efter en stund kom hon tillbaka och sa att mamman inte svarade, men att hon överlagt med kollegan och de var överens om att det var ok ändå. Antagligen för att pojkarna var så glada redan och jag under alla år vi setts alltid haft stenkoll.

Vi packade ihop oss och gick hem, pojkarna sprang i förväg, solen lyste varmt och fåglarna kvittrade – och bakom allt den där lilla tvivlande rösten. Jag skickade ett sms till hans mamma, utan svar. 

Vi hann vara hemma i 15 minuter innan Björn kom hem. Han fick syn på pojken direkt i hallen, och DÅ, på hans min, förstod jag att jag borde ha ringt Björn.

“Det var väl idag som ni diskuterade, du och hans mamma?”

“Nej, det var på måndag.”

“…” sa jag, tog fram hans sms och läste innantill.

“Ojdå,” sa han. “Jag trodde jag skrev måndag.”

Jag ringde hans mamma som inte svarade, sen förskolan och förklarade läget. 

Pedagogen blev tydligt orolig och bad att jag skulle komma tillbaka med pojken, eftersom förskolan gjort fel som släppt iväg honom. 

Jag skulle precis ropa på pojkarna att vi måste gå tillbaka, då hans mamma ringde upp. Vi skrattade åt det hela, kom överens om att hon skulle hämta kl 17:30 – samt att hon skulle ringa förskolan och lugna dem.

När hon kom senare pratade vi kort om det hela och hon sa att hon var förvånad över förskolan, som ju alltid annars brukar vara så noga med sånt här, det är knappt att mormor får hämta om man inte sagt till innan.

Vi känner inte varandra egentligen, pojkarna brukar inte leka efter förskolan med undantag av varandras födelsedagskalas, så jag kände mig som en skurk. Det här var inte mitt fel, men ändå kändes det som att jag liksom tagit hennes son en stund utan att fråga – vilket jag ju hade. I missförstånd, visserligen, men ändå. Skurk.

Kalle & Hobbe; underhållande träffsäkert.

*Han var dålig i torsdags morse så det var en säkerhetsdag hemma, du vet. 

Tack, Universum, för förskolan!

Jag står på den lilla träverandan vid förskoletrappan, det är redan kolsvart ute och det är minusgrader äntligen. Jag har vänt mig mot himlen, slagit vantarna över ansiktet och ropar nu genom det tjocka garnet:

”TACK, UNIVERSUM, FÖR FÖRSKOLAN!!”

Jag tar ett djupt andetag, inser att detta precis hände på riktigt och inte bara i min fantasi, och samlar mig. Den andra mamman tittar uppmärksamt på mig, så jag kan ju inte backa nu.

”Det ju är trist att säga så om sina egna barn, men vi är inte gjorda för att sitta instängda med dem och ha dem i ansiktet 24/7! Inte i tre veckor!”

Det hinner blänka till av oro för hur det här ska landa hos de, nu två, andra mammorna som precis som jag står och väntar på att få ut sina ungar från förskolan där vi inte längre får gå in, men en av dem ler igenkännande och delar med sig av att hon brukar räkna ner till slutet av semestern, inte till början av den.

Åh vad vi älskar våra ungar, det finns ingenting vi inte skulle göra för dem – men vad skönt det är när någon mer erkänner att när ungarna väl är installerade på rätt sidan om förskoledörren på morgonen, och vi tagit oss utom synhåll, så firas det med några glädjeskutt och/eller djupa andetag. I mitt fall är det både och.

De var tillbaka på förskolan redan i måndags, men det har tagit ett tag att fatta att det är sant. Den här julen var inte en av de bästa, men igår var det tjugondag knut så idag ryker granen med alla sina polare upp på vinden. Vi skulle ha gjort det med pojkarna igår, men … alltså det har varit så stökigt och jag hittar gärna sakerna igen nästa år. ”Lugn och ro” är mina ledord nu på obestämd tid.

Simon passade på att tatuera sig under jullovet också. Den här var den sorten som var oväntat svårtvättad, för övrigt.

Utvecklingssamtal för Lillhajen på förskolan

Utvecklingssamtal i veckan

Det är något som de gör med alla föräldrar, men med tanke på Simons smeknamn ”Lillhajen” – som han fått på skoj av en av pedagogerna – och att hans bitande blivit mycket värre igen, så kändes det lite som att kallas till rektorn.

Usch.

Men det gick bra. Pedagogen pratade om hur de upplever Simon på förskolan, hur han är (när han inte bits alltså) och vad han har för sig, och vilka mönster de uppfattar hos honom. Hon sa att under perioden i januari/februari då han alltid hämtades efter lunch så verkade han myyyycket lugnare och framför allt mer harmonisk.

Inget nytt

Att Simon bits vet vi ju sedan länge; jag menar han började med det när han var 8 månader gammal. Han har 3 olika triggers;

  1. uppmärksamhet och språkförbistring, dvs frustration
  2. när han känner sig trängd/attackerad/kränkt, dvs självförsvar och vrede
  3. gos och mys som blir för intensivt för honom, dvs overload

När han är trött och/eller hungrig är stubinen millimeterkort och betten haglar om man inte sysselsätter honom med något så att han får annat att tänka på. Alla gånger han kommer åt att bitas får han naturligtvis skäll, så det blir mycket negativitet under dagen. Många misslyckanden för honom.

Hemma har vi lärt oss att avstyra mycket av det innan det händer, men man ser det inte alltid komma. På förskolan har de på sista tiden, tyngda av personalbrist och frustration, stått som handfallna inför problemet. En specialpedagog tillkallades för att hjälpa personalen att hantera Lillhajen, och i samtalet bestämdes (bland annat, antar jag) att man ska börja fokusera helt på det bitna barnet och ignorera Lillhajen. Dvs ta honom ur situationen och ge honom andrum, men ignorera och istället trösta stackarn som antagligen kommer få gå hem den dagen med ett elakt blåmärke på kinden.

Det funkar säkert, men eftersom problemet är mycket mer komplext än bara uppmärksamhetsrelaterat, så räcker det inte. Tror jag.

Back to basics

Jag tror att mycket av problemet hänger ihop med att han inte sover så mycket som han behöver på förskolan. Han hinner inte för det tar tid att komma till ro, eller så blir han störd för tidigt av andra barn.

Jag ska börja ha honom hemma igen efter lunch, som förut. Inte alla dagar i veckan, men några. Så får vi se om det hjälper.

Ovilja att gå dit

Jag fick även sagt det jag velat säga till en av de andra pedagogerna i flera veckor. Grejen är att hon får mig att inte vilja komma till förskolan, vilket är himla tråkigt i sig, men jag tror inte att hon riktigt menar det så.

Hon förmedlar nödvändig info som hon ska, men lägger till hur underbemannade de är, hur otroligt jobbigt det är för henne, hur svårt det är att hantera Simon (dramatisk suck) under sådana omständigheter och att om det fortsätter såhär så måste de ansöka om stödpersonal för ”såhär kan vi ju bara inte ha det!”.

Hur tror du jag känner mig? Jag gör ju för himlens moln allt vi kommer på, ALLT JAG KAN, för att göra något åt detta. Det är skitjobbigt att gå till föris och undra vad man kanske ska få höra att han gjort idag.

”Ja, ja.. (djup suck)… men vi gör vad vi kan. Vi jobbar här och ni jobbar hemma!”.

I mitt huvud börjar jag gråta och ger henne en örfil. Det har börjat bli jobbigt att hämta honom om det är hon som lämnar över och summerar dagen.

Egentligen borde jag ha tagit detta direkt med henne, men i 2 veckor har jag spanat på henne vid hämtning och lämning i hopp om att kunna be om 5 min avsides utan att tillvaron rasar under hennes frånvaro, men det verkar inte möjligt. Jag vill heller inte stressa igenom ett sådant samtal för jag vill inte att hon ska dra öronen åt sig och sluta prata med mig helt istället.

Så jag framförde detta under utvecklingssamtalet, och man skulle ta upp det i arbetslaget för ”så ska du inte behöva känna”.

Det finns hopp

Det går framåt med språket i alla fall, och nu är det bara fram till slutet av juni kvar, sen är Björn på semester – vilken kommer övergå i pappaledighet efter sommaren, då Simon börjar på nya förskolan med 3 veckors inskolning, istället för 3 dagar som sist.

Jag hyser hopp inför hösten. Just nu ser jag det som att härda ut bara, och hoppas på att det jag sa på utvecklingssamtalet ska nå fram till pedagogen som får mig att känna mig som Världens Sämsta Förälder, vars barn ensamt lyckas åstadkomma omänsklig överbelastning och vidunderlig stress för henne.

Och under tiden, medan vi alla härdar ut, så sjunger vi helt olämpligt Simons favoritsång vid matbordet:

Vi brukar i och för sig aldrig komma längre än till mormor haj, sen kör han en haj-loop på alla han kan namnet på.

Bildkälla: Google

Lucia på föris

Det gick upp för mig i fredags kväll att

  1. det är Lucia idag och
  2. detta kommer att firas på förskolan, samt
  3. klädsel förväntas därefter

Det har inte funnits någon tid över i helgen att hantera konsekvenserna av detta, dvs handla eller sy något. I lördags var vi på middag hos kompisar i Sollentuna, och på förmiddagen var mamma ute med Simon och då hade jag ett långt moment of oblivion. Jag vill minnas att en kopp te var inblandad… och ett enormt tvättberg. Det är lite luddigt. I söndags inträffade den årliga kusinträffen, denna gång i Vaxholm så det var en heldagsgrej.

infor-lucia

Igår tog jag tag i saker och ting. Min symaskin, som jag trodde att jag hade lagat, gick sönder på ett nytt sätt så det kan hända att jag blir tvungen att ge mig och lämna in den. Nu har jag en overlock (yey) så det gick att sy nästan hela mössan på den. Sista sömmen bara för hand.

luciamossa

Den blev ju skitsnygg, han borde ha den jämt. Gjorde ett skärp också, av glittertyget, som han får ha till en av mina gamla tröjor som jag inte tänkt behålla och som jag fortfarande inte hade gjort nåt med tack och lov.lucia2016

Vi har inte provat munderingen. Jag lämnade honom på föris med allting i en påse på hyllan och hoppas att det blir bra, och att jag inte klippte klänningen för kort när jag insåg att jag glömt lägga upp den och panikfållade den på en höft i morse.

Luciatåget genomförs utomhus på förskolegården idag kl 16. Det ska bli spännande att se om de lyckats få på honom allt. Det ska bli spännande att se hur pigg och glad monsieur är vid den tiden, framför allt.

Planeringsdag på förskolan = solopremiär

Föris var stängt i fredags, de hade planeringsdag. Det är himla opraktiskt på kundsidan, men det är som det är. Jag tänker på alla de barn som inte har en föräldraledig förälder hemma, de som måste ha passning under dagen om inte någon av föräldrarna ska behöva ta föräldraledigt eller semester. Borde inte de erbjudas ett alternativ…?

Anyway, det var inte alls det jag skulle berätta. Poängen är att fredagen alltså blev solopremiär för denna helt färska tvåbarnsmamma.

Jag har funderat lite, och kommit på att anledningen till att jag fäster sådan uppmärksamhet vid ensamtid med barnen är att jag har den där eländestimmen innan middagen i åtanke. Den förföljer mig. Vi äter middag kl 17:30, och från ca kl 16:30 är Simon hungrig och trött och lika självständig som en kylskåpsmagnet. Är Adrian vaken samtidigt som konststycket att laga mat med en 11-kilos bläckfisk på armen förväntas genomföras så blir det en mycket rustik timme.

Fredagen, återigen. Det gick galant. Simon behöver vallas mellan frulle och lunch, leka av sig massa energi för att kunna sova efter maten, så jag satte honom i vagnen och så gick vi och handlade på affären längre bort. Sen tog vi vägen genom skogen tillbaka – den som vallades den förmiddagen var mest jag som sjöblöt i svett stretade uppför branta skogsstigar med en dubbelvagn framför mig – och jag släppte ner Simon i dungen nära huset så att han skulle få röra på sig lite grann i alla fall.

Han gick runt som en bortsprungen turist en stund bland buskar och träd innan han upptäckte dagens mission; plocka skräp, pröva att äta det, ge det till mig, peka på papperskorgen i backen och föreslå, på repeat, att jag skulle slänga det.

Resten av dagen förflöt nästan som vanligt – inklusive eländestimmen. Björn var försenad och kom inte hem förrän 17:30, Adrian kinkade i två timmar innan vi släckte ljuset för natten och jag fick sova hela 6 timmar i sträck, igen. Hurra för oss mig!

 

Hur man klarar sig undan magsjukan

Som dominobrickor faller höstens förskolebarn, ett efter ett, offer för magsjukan. Den här veckan var det barnen på 2ans avdelning (Simon går på 1an) som fick stifta bekantskap med höstsjukan från helvetet.

När vi kom dit igår morse passade jag på att fråga hur personalen klarar sig. Är det många som blivit sjuka eller tillhör de en yrkeskår som, precis som rörmokare, utsätts för så mycket skit att de utvecklat ett immunförsvar i klass med Stålmannens?

”Jaa du,” sa förskole-Monika medan hon tog över Simon i famnen, ”peppar peppar, alltså, men jag har faktiskt ett knep som jag brukar ta till, och som jag tipsat de andra om också.”

”Va?! Finns det ett knep?”

”Ja, man tar ett gäng pepparkorn, svartpeppar eller vitpeppar, och så lägger man dem i hushållspapper och så mosar man dem med en kavel. Sedan blandar man pepparn med till exempel lite yoghurt, och så äter man det. Sköljer ner det med lite vatten kanske också.”

”Ok, när gör man det? Alltså är det i förebyggande syfte när folk börjar droppa av…?”

”Man gör det så fort man känner att det börjar bli lite sådär oroligt i magen, du vet.”

”Jotack, jag vet.”

”Jag brukade alltid få magsjukan förr, varje år, men nu har jag faktiskt inte haft det på flera år. Peppar peppar.” Hon underströk sitt vidskepliga uttryck genom att knacka sig själv i tinningen i brist på träsaker inom räckhåll. ”Vi är flera i personalen som gör så, och hittills har vi klarat oss.”

Är det nån som har nåt annat tips som funkat, så känn dig fri att dela med dig!

Ser du inget kommentarsfält så klicka här.

 

Bildkälla här.

Magsjukan slår till

Man har sagt mig att ingen kommer undan magsjuka, men det verkar faktiskt som om alla i lägret klarar sig den här gången. Alla utom Simon.

I fredags kom det mail från förskolan om 2 fall av magsjuka på avdelningen, tillsammans med en bestämd påminnelse om att barn som varit magsjuka måste vara hemma i minst 48 timmer efter att de kräkts sista gången.

Simon verkade klara sig bra däremot – ända tills Björn ringde mig på jobbet samma kväll vid 21:45, sa ”han har spytt ner allting” och undrade var vi har all plastad frotté till sängen hans. Stackars unge. Stackar ALLA som blir magsjuka, faktiskt. Efter 3 månaders motsvarande magsjuka i början av graviditeten är jag nästan gråtfärdigt medlidsam med alla som insjuknar i illamående och kräkningar.

Resten av natten gick bra, men i lördags morse tog det fart igen. Simon satt på skötbordet med benen över kanten. Jag höll honom under armarna medan han lutade hjässan mot min bröstkorg och kedjekräktes på mina fötter och badrumsgolvet. Han hade ingenting kvar att kräkas upp, ändå fortsatte han. Den lilla kroppen skakade ryckigt, och när han fick tillräckligt med luft uttryckte han protest så gott det gick. Ingen babygråt eller så, utan mer långa läten i stil med ”uääääääähh” medan saliven droppade i sega strängar mot golvet.

Vi har alla varit där, och ingen vid sina sinnens fulla bruk vill tillbaka dit. Magsjuka är bland det vedervärdigaste som händer oss alla nån gång ibland. Ve och fasa.

Han var vaken i 2 timmar, sen sov han till kl 15 och sen var det över. Matlusten var nedsatt igår och idag är han fortfarande sliten, så idag vabbar jag (för första gången någonsin) i 2 timmar innan Björn kommer hem vid 16 och jag kan dra till jobbet.

Förhoppningsvis klarar vi oss utan att bli sjuka i veckan heller.