Öland 2021: Bilresan som inte ville ta slut

Semestern har börjat!

Simons sista dag på förskolan för evigt, för alltid, gick av stapeln i fredags. Nu följer semester med 5 dagar på Öland hos farmor och Carl-Johan, 5 dagar hos morfar och marmor Pia, en dag på Kolmården och sen massa tid hemma innan skolan börjar.

Just nu är vi på Öland. Annette (farmor) och Carl-Johan har byggt ett gästhus för att vi och kusinfamiljen ska kunna rå oss själva och det är jättefint. Igår var vi på stranden nästan hela dagen, och för första gången här så badade jag i havet (!!). Det har aldrig varit varmt nog för mig tidigare år.

Det är nåt med “efter lunch” här som gör mig alldeles dräggtrött. Sådär du vet så att det blir komplicerat att tala tydligt, som efter lite för mycket alkohol. Jag måste vila. Det är vinden som gör det, tror jag. Jag är inte van. Det är inte pojkarna heller men de verkar inte vilja sova ändå, oavsett förutsättning. 

Bilresan ner

Vi kom hit i måndags, efter 9,5 timmar i bilen. Vem sitter frivilligt 9,5 timmar i bilen med barn i förskoleåldern? Svar: ingen, särskilt inte barnen i förskoleåldern. På slutet, när vi lyssnade på Ljudboken som inte ville ta slut – och som mycket riktigt pågick i en vansinnig evighet och i hemlighet (för barnen) egentligen verkar handla om ett barn som inte vill gå och lägga sig så vi skrattade hjärtligt allihop – och det var 15 minuter kvar enligt GPS, så satt Adrian och lutade sig framåt så långt han kunde och kastade sig sedan bakåt mot bilbarnstolen, fram och tillbaka, fram och tillbaka – lite som ljudboken – och dunkade huvudet i sidokuddarna med jämna mellanrum. Han stod liksom inte ut längre. 5 timmar senare, när det var 14 minuter kvar enligt GPS, försökte han stå i brygga och hojtade att nu fick det vara nog. De sista 25 minuterna var alltså värst, så vi lärde oss att 9 timmar i bilen med barn i förskoleåldern måste vara den magiska gränsen. 

Fuck up och var snäll

Det skulle ha varit 8 timmar jämnt, om inte jag hade missat att svänga av från E4 i Norrköping I ÅR IGEN och sen fick sitta och köra smal skogsväg för att komma rätt. Medan jag satt där, och undvek att ge luft åt livliga åsikter om min egen prestation som förare på en bilresa som redan i planeringsstadiet kändes ändlös, så kom jag att tänka på ett citat jag sett på Instagram. Det är en skådespelare som pratar om den där elaka rösten i huvudet som är en själv – eller i alla fall den mörka delen av en själv – när man sabbar något. Jag minns inte exakt vad han sa, men i mitt minne säger han såhär:

Varje gång jag fucked up så var mitt svar till mig själv alltid “såklart, vad trodde du?”, och “hur kunde du?”, “din dumme fan” och så vidare. Om jag skulle tala till mina vänner så som jag talade till mig själv, så skulle jag inte ha några vänner.

Hans poäng var att för att må bättre, så ska man vara snällare mot sig själv. Det var vad jag satt och tänkte på när vi, tack vare mig, hade lyckats ta oss från Stockholm till Söderköping på 4 timmar istället för … ja, mindre.

Hursomhelst, vi kom fram till Öland till slut, och Carl-Johan (farmors partner) ordnade med grillat till middag. En mycket sen och hett efterlängtad middag, särskilt som vi levt hela dagen på olika former av bröd.

När Simon, 6, övermannade Carl-Johan, 81

Annette, barnens farmor, har vi av förklarliga skäl inte träffat många gånger de senaste 2 åren. Carl-Johan ännu mer sällan. Barnen har kanske pratat en eller två gånger med honom över facetime under den här tiden, så en rimlig förväntan vore att de skulle vara lite blyga och spaka efter en heldag i bilen.

Icke. Barnen kastade sig ur bilen likt glittret ur en konfettikanon och Simon sprang rakt i famnen på Carl-Johan, som blev helt tagen på sängen av hälsningen. Simon klättrade vidare upp till kramhöjd och ville inte riktigt släppa. Carl-Johan tittade på mig över Simons axel, hans ansikte var en studie i överraskning och häpnad, och jag såg hur Simon vann honom medan Adrian tjoade runt farmor. 

Det var roligt att se, för Carl-Johan är en ganska ovanlig person med en imposant närvaro som kan hålla mindre barn som inte känner honom på respektfullt avstånd. 

Kommentera