Påskserien del 3: En svärdotters mardröm

Anna korsfästes av sin svärmor i påskas, och när hon berättade det tänkte jag intensivt på hur glad jag är att MIN svärmor är både normal, varm och omtänksam om mig. I Annas fall är relationen komplicerad av en rad anledningar, och säkert mycket på grund av att de är olika. Olika värderingar, olika bakgrund, olika inställning till saker som till exempel sjukdom.

Där Anna tycker att om man är sjuk, då är man sjuk och detta måste accepteras och respekteras, och helst ska folk försöka hjälpa till – eller åtminstone inte förvärra saker och ting – , där tycker svärmodern att det är väl för fasen bara att resa sig igen.

Dessa två fundamentalt olika inställningar till livet i största allmänhet bäddar för en artig men sval relation. Anna, som är varm och livlig som en sol och förstående åt alla håll och kanter, lider såklart ordentligt av detta.

Uppspikad

I påskas då, så var de och hälsade på hos svärföräldrarna. Anna hade en helvetesvecka bakom sig med mycket stress och lite sömn, och när hon och hennes älskade tilldelades gästrummet på övervåningen med en säng från 1923 med, visade det sig, ORIGINALMADRASS*, så blev det inte mycket till sova alls.

Dagen för hemfärd, efter att Anna låtit spänd över något, tog svärmodern henne åt sidan och sade (jag ryser när jag berättar det) något som betydde att de älskar sin son och de vill älska henne, men att hon gör det svårt för dem.

Fan, tänk dig att få höra det…!

Barnens farmor

Björns mamma är inget av det där. Hon skulle troligen lida lika mycket som jag om något var på tok mellan oss.

Jag funderar på hur jag hade gjort om hon hade varit som Annas svärmor; hade jag orkat stanna med Björn? Svaret på den frågan hade förstås hängt på Björn. Hade han lämnat mig ensam i konflikten vete sjutton om jag hade fixat att bilda familj med honom… men nu känner jag honom tillräckligt väl för att veta att han hade stöttat mig, men försökt att inte själv dras in i det.

Men nu är ju inte det aktuellt ändå, och jag vet att jag är lyckligt lottad som inte behöver hantera relationsproblem av den där sorten.

 


*Originalmadrass från 1923! Hård som golvet med knölar som lämnar blåmärken på revbenen. Tänk vad den madrassen måste ha sett mycket i sina dar. Svärföräldrarna förstår inte heller hur det kan vara ett bekymmer, de tänker säkert att “det var bättre förr” och går all in för det. Jag kan inte låta bli att se det som en sanitär olägenhet om inte annat.

Hästar lever inte lika länge som människor

Brunte, min gamla mjukishäst, min osviklige vapendragare och min barndoms absolut bästa vän i vått och torrt, har nu lämnat mig för gott. Efter att ha tillbringat de senaste 5 åren i en kartong, och dessförinnan ha tillbringat 9 år i en annan kartong i pappas garage, och innan DET legat i ett källarförråd osv osv et j’en passe, har han nu dykt upp som gubben (hästen) i lådan ur en flyttkartong och meddelat att han inte längre känner att han har någonting att erbjuda samt bett om att släppas fri.

Min gamla mjukishäst
Brunte.

Det kom lite som en chock, trots allt. Jag vet inte, jag hade väl tänkt att han alltid skulle finnas där, i sin låda nånstans, tillgänglig om jag skulle behöva honom. Eller om Simon skulle behöva honom.

Brunte stod min farmor väldigt nära, eftersom han var överallt där jag var, och på sätt och vis blev han en länk till henne när hon försvann. Han sa att han saknar henne lika mycket som jag gör, och att han längtar efter att få träffa henne igen.

Vi kramades och fällde några tårar båda två, men jag förstod ju också att alla vackra sagor har ett slut. “Du vet ju att hästar inte lever lika länge som människor”, sa han. “Jag är 27 år gammal, jag är trött.”

“Jag ser det”, sa jag och tänkte på Simons entusiastiska sätt att stifta nya bekantskaper. Brunte skulle nog inte klara det.

“Krama farmor från mig.”

Jag saknar honom redan, det är svårt att släppa taget om dem som betytt så mycket.

Tricket med bärsjal

Det har blivit dåligt med uppdateringar i helgen, jag har fått massa tid att skriva eftersom Björn tagit Simon en hel del,

image

men jag har lagt den tiden på att skriva min förlossningsberättelse. Herregud det kommer bli en så lång text. Förväntar mig egentligen inte att nån ska orka  läsa den, skriver mest för min egen skull. Jag är rädd att glömma.

image

Annette och CJ kom på lunch (de hade med sig) igår och stannade ett par timmar innan de åkte hem och lämnade plats för Johanna och Markus som kom hit med sin lilltjej som är nästan precis ett år äldre än Simon. De hade också med sig mat och så satt vi ute och åt middag medan lilltjejen klättrade upp och ner för stentrappan. Markus lärde oss knyta bärsjalen så att vi kan ha Simon i sidled i den, nåt som jag inte lyckats fatta på egen hand.

image

Det går till och med att sitta still med honom, när han väl somnat.

image

Han somnar nästan direkt. Möjligen för att han inte ser nån annan utväg när han ligger så ihoptryckt.

Mjölk i brösten och gröt i huvet…

…Annette kom inte alls igår. Och blev det av att epilera mina lurviga ben? Nej, för jag hade glömt att ladda maskinen.

Annette, Björns mamma, trodde jag skulle komma på besök kl 13 igår, och jag trodde det ända till kl 12:30 då Björn sa:

“Va? Var det idag? Nä… Nej det är imorn.”

Vad som hände igår var att nya bilen äntligen var klar att hämta så Björn åkte iväg vid 16 och satt i rusningen på väg hem och roade sig med att läsa instruktionsboken och knappa runt och lära sig hur man ringer med blåtand.

ny bil skoda

Under tiden kom lillebror hit och hämtade mammas bil som han lämnar tillbaka direkt till henne på lördag när han hämtar henne på flyget. Simon skrek, så jag upplyste brorsan om att det enda dumma man kan göra då är att bli stressad av det, eftersom bebisen känner av det och triggas ännu mer. Min brorsa garvade och försökte, med blandad framgång.

morbror

Istället kom Annette hit idag, och inte kl 13 utan kl 11 och stannade till kl 15. Tiden gick alldeles för fort… och Annette, stolt givmild farmor, drygade med glädje ut Simons garderob med en filt, en pyjamas och en solhatt.

farmor

Och vi, glada tacksamma föräldrar, knäppte händerna i förtjusning 🙂

filt, pyjamas och mössa