Det här med syskonkärlek… inte helt självklart

storebrorInte så självklart

Det här med att tycka om varandra, alltså Simon och Adrian emellan, har inte känts så himla självklart hittills. Visst, det är klart att jag inte oroar mig för deras vuxna relation, men för småungar finns det inte så mycket annat än här och nu.

Simon var bara 18 månader gammal när han blev storebror, och det här året har nog inte varit helt enkelt för honom. Å andra sidan är det inte så mycket att fundera på nu; han blev storebror, det var vad som hände och hur det hade blivit annars får vi aldrig veta.

I egenskap av 1,5-åring så hade han ungefär noll kompetens i begreppet FÖR-SIK-TIGT, och så har det varit. Som väntat, alltså. Adrian har åkt på så mycket tjuvnyp, frontalattacker och sidoslängar som vi inte hunnit avstyra, och han är ändå lika glad och ångvältig som alltid. Han har blivit tålig, eftersom han liksom måste det.

Men Simon har också varit snäll, han har gett sin bror oräkneliga kramar och gosat och lirkat och pratat och lockat till lek (utan större framgång än så länge), så hopplöst har det definitivt inte varit.

Vi ser en förändring

Nu på sistone, och då tänker jag sen efter jag började skolan (vilket eventuellt är helt irrelevant), så har en förändring dem emellan blivit märkbar. Främst hos Simon, som har börjat bekymra sig om sin bror.

I måndags morse, när jag skulle gå hemifrån till skolan, gav jag min yngste en kram och puss i hallen men det såg inte Simon. Sen fick Simon sin kram och jag öppnade dörren för att gå, men då ropade han ängsligt tillbaka mig:

“Mamma? Mamma? Mamma, han, mamma. Han!”

Han pekade hetsigt på Adrian som glatt kom raglande, och menade att han inte hade fått nån kram; jag måste ge lillebror en kram innan jag fick gå.

Jag blev så rörd att jag missade tunnelbanan.

syskonkärlek

Adrian ger igen

Ja, den dagen har vi liksom väntat på sen han kom till världen. Vi har nämt för Simon, visserligen utan förhoppning om att han ska kunna ta till sig och förstå, men ändå berättat för honom att det kommer en dag då Adrian ger igen direkt. Detta blir förstås extra relevant eftersom Simon troligtvis inte kommer att vara den starkare av de två särskilt länge till – fast det har vi såklart inte sagt till honom.

Adrian har alltså börjat bita tillbaka, till Simons oerhörda förskräckelse. Plötsligt kan Simon, som för en gångs skull inte odlat en enda tanke på att bitas (halleluja), övermannas av en lyckligt entusiastisk och kärleksfull bebis, som inte riktigt är en bebis längre, och ta sig ur anfallet med fyra små prydliga tandmärken i armen och med krokodiltårarna som två fontäner ur ögonen.

syskonkärlekMan måste vara realistisk

– Vad det nu är. Att deras syskonkärlek skulle explodera från första stund är inget jag drömt om, för livet funkar inte så, men jag hoppas innerligt att de ska få en hälsosam och normal relation, och att de ska tycka om varandra.

Jag vet att en väldigt stor del av det hänger på mig och Björn… vilket känns ganska läskigt.

 

Simon har blivit storebror

grattisblommor

Äntligen.

Jag kommer att skriva en förlossningsberättelse, jag måste det för att reda ut tankarna, så jag drar bara en sammanfattning:

Det gick väldigt fort.

far-och-son

Så. Detaljer kommer, som sagt. För tillfället kan jag berätta att vi mår bra, allt gick bra, och Simon den hjälten tar det jättebra.

simon-har-blivit-storebror

Välkommen, lilla vän. Du ser ut som en Rurik.

 

Mjölk i brösten och gröt i huvet…

…Annette kom inte alls igår. Och blev det av att epilera mina lurviga ben? Nej, för jag hade glömt att ladda maskinen.

Annette, Björns mamma, trodde jag skulle komma på besök kl 13 igår, och jag trodde det ända till kl 12:30 då Björn sa:

“Va? Var det idag? Nä… Nej det är imorn.”

Vad som hände igår var att nya bilen äntligen var klar att hämta så Björn åkte iväg vid 16 och satt i rusningen på väg hem och roade sig med att läsa instruktionsboken och knappa runt och lära sig hur man ringer med blåtand.

ny bil skoda

Under tiden kom lillebror hit och hämtade mammas bil som han lämnar tillbaka direkt till henne på lördag när han hämtar henne på flyget. Simon skrek, så jag upplyste brorsan om att det enda dumma man kan göra då är att bli stressad av det, eftersom bebisen känner av det och triggas ännu mer. Min brorsa garvade och försökte, med blandad framgång.

morbror

Istället kom Annette hit idag, och inte kl 13 utan kl 11 och stannade till kl 15. Tiden gick alldeles för fort… och Annette, stolt givmild farmor, drygade med glädje ut Simons garderob med en filt, en pyjamas och en solhatt.

farmor

Och vi, glada tacksamma föräldrar, knäppte händerna i förtjusning 🙂

filt, pyjamas och mössa