Mjölk i brösten och gröt i huvet…

…Annette kom inte alls igår. Och blev det av att epilera mina lurviga ben? Nej, för jag hade glömt att ladda maskinen.

Annette, Björns mamma, trodde jag skulle komma på besök kl 13 igår, och jag trodde det ända till kl 12:30 då Björn sa:

“Va? Var det idag? Nä… Nej det är imorn.”

Vad som hände igår var att nya bilen äntligen var klar att hämta så Björn åkte iväg vid 16 och satt i rusningen på väg hem och roade sig med att läsa instruktionsboken och knappa runt och lära sig hur man ringer med blåtand.

ny bil skoda

Under tiden kom lillebror hit och hämtade mammas bil som han lämnar tillbaka direkt till henne på lördag när han hämtar henne på flyget. Simon skrek, så jag upplyste brorsan om att det enda dumma man kan göra då är att bli stressad av det, eftersom bebisen känner av det och triggas ännu mer. Min brorsa garvade och försökte, med blandad framgång.

morbror

Istället kom Annette hit idag, och inte kl 13 utan kl 11 och stannade till kl 15. Tiden gick alldeles för fort… och Annette, stolt givmild farmor, drygade med glädje ut Simons garderob med en filt, en pyjamas och en solhatt.

farmor

Och vi, glada tacksamma föräldrar, knäppte händerna i förtjusning 🙂

filt, pyjamas och mössa

Nervös, harig och orolig som standard

Hotellet där jag jobbar ligger i en industripark, så när jag går hem från jobbet följer jag en ganska kort gångväg som kl 23 är fullständigt folktom och ligger lite i skymundan från övrigt liv.

på gångvägen

För någon vecka sen när jag lämnade hotellet hörde jag att det gick några skrikiga ungkillar långt bakom mig på väg åt samma håll. Vartefter jag tog mig fram på gångvägen närmade de sig med onormal fart, de måste ha sprungit för de hann ikapp och förbi mig innan jag kommit halvvägs till tunnelbanan.

Det här var när det fortfarande låg blankis på marken, och det var mörkt och ensligt. Vid den tiden på dygnet har jag numera en toppfart som får vilken rullatorförare som helst att dra på smilbanden och bränna förbi i innerspår.

Jag hann bli riktigt rädd innan de sprang förbi mig, för att hinna med tåget antar jag. Det var riktigt obehagligt.

Det är mycket sånt nu; oroligt och harigt beteende och katastroftankar till både höger och vänster. Jag tyckte det var oroligt att ta emot sängleveransen ensam. Jag är livrädd för att halka… Jag. Rädd för att halka. Hah! Men det är så nu. Jag gillar inte när folk kommer för nära, jag fixar inte trängseln i kollektivtrafiken. Bara blicken från en främmande människa på min mage känns nästan som ett påhopp.