Det är så vi jobbar på hotell

Vad är mysigare än att stå i gryningsregn kl 6 och vänta på bussen?

Första arbetsveckan är snart till ända, och som svar på den tydligen obligatoriska frågan: Jo, det känns bra. Jag går på samma schema som förut, dvs 80% med ledigt fredagar och helger som regel (det gör typ ingen annan som jobbar på hotell), men maj är högsäsong så det kommer bli mer under en period om kanske 3 veckor.

När jag jobbar dag kommer jag hem runt 15:45, jättetrött såklart. Känns tråkigt att inte hinna vara med Simon mer än några timmar innan han somnar, så det blir intensivt pussande och lekande och så fram till middan. Björn tycker det är skönt, då får han ”ledigt”.

Dagar som idag, när jag jobbar kväll, har vi hela morgonen och förmiddagen på oss. Alla är pigga (typ) och glada och vi hinner umgås massor innan jag åker hemifrån kl 14.

Jag var orolig för att komma tillbaka till jobbet och börja med att berätta att jag snart ska vara föräldraledig igen – jag hinner trots allt bara jobba 6 månader – så när jag i måndags fick blommor och hyllades som nära på guds gåva till hotellbranchen kändes det som att den nyheten kanske kunde vänta lite. I tisdag hängde känslan fortfarande kvar, men det började kännas oärligt att inte ha det på bordet så igår berättade jag det för min chef precis innan hon drog hem.

Det visade sig att jag inte hade behövt fundera på det.

”Grattis! Ja, du har ju varit öppen med det från början så det är inget konstigt med det”, sa hon och påminde om ett besök på jobbet med Simon för nåt halvår sen, då jag tydligen sagt att vi ville ha barn tätt.

Ibland kan det störa mig att jag inte kommer åt att dunka mig själv i ryggen.

Avslutningsvis för idag vill jag säga att det är skönt att bara ha massa vuxna människor omkring sig halva dan, och att det är detaljerna som gör att jag gillar mitt jobb så mycket.

Ja, vi torkar våra gästers tvättade kallingar över hålslaget på kontoret. Det gör alla hotell. Lämna inte in din tvätt om du är blyg.

Mammaledighet!!!

”Jag har världens bästa kollegor.”

Så säger alla som trivs på sina arbeten, men mina måste definitivt klassas till världseliten.

Jag förväntade mig som sagt fika när jag kom till jobbet igår. Jag föreställde mig nåt i stil med vad vi brukar göra när folk fyller år, dvs alla tar sig tid att sitta ner i 20 min runt soffbordet med kaffe, te och nån köpt tårta från Ica.

Icke.

Det var dukat till minilångbord, och vår hotellchef höll på att montera en egenbakad pavlova i köket. Vi blev lite fler än vanligt eftersom 2 från systerhotellet kom över också, och så satt vi där med mig på kortsidan och pratade namnförslag, babytrams och förändring. Chefen gav mig en bukett rosor, ett paket och ett kort. I paketet låg en babyupplaga av svarta Converse hon köpt på sin resa till New York för ett tag sedan. Så söta att jag måste hålla tillbaka impulsen att bita i dem.

hejdåpresenter

Sen började gråtfesten.

Först började kollegan från systerhotellet, hon kunde inte stanna så länge och blev rörd när vi sa hej då.

”Nej gråt inte! Snälla, ingen får gråta, då börjar jag också. Jag har inget filter!” försökte jag men det var ju redan kört.

Näst på tur var vår städtant, men hon ska ju flytta tillbaka till sitt land om en vecka efter 14 år i Sverige så hon blev rörd över det.

Sen brast det för min ersättare, som ju precis ska börja och tyckte det var så fint av oss att vara så glada över henne.

Sist men inte minst — störst, faktiskt, för hon är en känslomässig klippa — blev min partner in crime, min receptionskollega, alldeles stum när vi skulle säga hej då. En tår eller två tog sig ut i ögonvrårna och hon vände sig om och gick utan att säga nåt mer.

Kvar satt jag, alldeles varm i hjärtat. Senare på kvällen kom Maskot, frukosttjejen, förbi med en presentask godis och en kram och lite snack om livet. Även hon blev tårögd, men hon är å andra sidan dunderförkyld.

Allt som allt kändes det nästan som om jag aldrig kommer komma tillbaka, som att vi aldrig mer kommer ses, men alltså jag ska ju förmodligen inte vara borta ens ett helt år…!

Så jo, jag har världens bästa kollegor. Jag kommer att sakna dem.

respekt

SaveSave

SaveSave

farten har helt tagit slut nu

Allt går i uppförsbacke. Inte riktigt lika deppigt som det låter men definitivt lika tröttsamt.

Jag har fått en teckningsbeställning, 2 hundhuvuden (igen) på A3, och jag sa att det skulle ta max 4 v. Det är snart 3 v sen och jag har knappt lyft ett finger i ärendet och absolut inte påbörjat något konkret, som en skiss eller så. Nej. I stället gör jag allt annat, och med mina numera ganska begränsat antal vakna timmar utanför jobbet så betyder det inte speciellt mycket alls, vilket gör mig stressad, vilket i slutändan kommer få mig att sitta timme ut och timme in och hata eländet tills jag lär mig älska det — anledningen till att jag kommer att fortsätta att tacka ja till sånt här.

Yep. Så funkar jag; dra ut på det tills man får sådan tidsbrist att det blir småpanik.

Eftersom allting känns så motigt — jag har som sagt knappt tittat åt teckningen, jag har inte tränat på 2 v, det är 4 dagar sedan jag borstade håret sist och matlagning kan vi bara tokglömma — så har jag mer och mer kommit att ångra min sista jobbvecka av vilken det återstår 1,5 pass (ja, jag sitter på jobbet och bloggar… jag vet, fy mig).

Besöket hos barnmorskan före jobbet idag var kort och konkret som vanligt…:

  • Huvudet ännu ej fixerat
  • Bör nog räkna med att gå över tiden ett par dar
  • Jättefina blodvärden
  • Beröm för resningsteknik från brits (jag liksom välte, fast baklänges)
  • Ny tid 21/4, som inte behöver avbokas om förlossningen skulle komma emellan

…men när jag försökte få henne att sjukskriva mig fram till förlossningen så att jag skulle kunna spara mammadagar så ville hon inte förstå riktigt. Jag blir alltså tvungen att ta den frågan vidare till Ruzena.

I morgon jobbar jag i vilket fall som helst mitt sista pass. Jag jobbar kväll, så när jag går från jobbet kommer det knappast vara till vita viftande näsdukar och tårfyllda kollegeögon utan snarare till ett tyst och nästan tomt hotell som liksom andas saknad mot en. Men när jag kommer hit, däremot, har man lovat mig fika 🙂

Begagnat rules

Jag har insett att det bara är löjligt att fortsätta skjuta bebisprylar på framtiden. Jag menar, vagn, säng, skötbord och babyskydd måste man nästan skaffa innan, men allt det där andra… som jag har lite dålig koll på vad exakt det är.

Han måste ju klä sig i nåt, men det är inte så lätt att välja storlek till nån som ingen vet storleken på. Men tydligen börjar man på strl 50/56. Jag hade inget att göra på jobbet igår så jag loggade in på Tradera, fick storhetsvansinne och shoppade kläder av hjärtans lust tills jag insåg att människan ska hinna använda dem också innan han växer ur dem.

babykläder från Tradera

Man behöver säkert skaffa nån sorts nappflaska, kanske, och hygienartiklar. Men det är också svårt, vi kan inte direkt bunkra upp innan för rätt som det är får ungen exem av det eller det materialet och så måste man byta.

Det här är lätt att ta reda på, jag vet. Jag har bara svårt att få ändan ur eftersom det blir så… jag vet inte, konkret.

 

 

Jag kommer att dö sockerdöden

Vi har fått påskägg på jobbet…

påskägg

Hur, jag menar HUR kan jag förväntas sitta med detta på nästan en hel armlängds avstånd utan att röra?

Jag kommer att sockerchocka min unge så till den grad att han kanske vill komma ut, stackarn. Jag måste jobba på min självdisciplin, det funkar inte med mitt jobb att han kommer ut nu.

Nya känslor

Mamma sa i början av min graviditet att jag skulle få uppleva massa nytt nu som jag aldrig upplevt förut.

Hon hade rätt, så klart — jag menar, det är ju mamma.

Så, jag har gjort en liten lista över de mest framträdande exemplen:

  • Att vara hungrig och mätt samtidigt.
  • Jag har alltid brödsmulor i min bh. Ingen vet varför.
  • Gråta till Hell’s Kitchen och Under Cover Boss.
  • Aldrig varit så medveten om folks andedräkt.
  • Att äcklas av choklad (!).
  • Höra rappa vassa svar fara över läpparna, och häpna över att de kom från mig.
  • Må för illa för att kräkas.
  • Man kan rysa så att man får gåshud ända ut på kinderna.
  • Förvirringen när man upptäcker att alla tröjor har fläckar mitt fram, alltså på magen, hela tiden. De är för sjutton aldrig smutsiga någon annanstans.
  • Gå till jobbet, komma halvvägs, stanna och på allvar undra om man kom ihåg att ta på sig kjolen, eller om man gått hemifrån i bara strumpbyxor och tröja.

Foglossning

Vi brukar ha TV4 Nyhetsmorgon på TV på jobbet, Malou efter tio tar ju vid när det är slut och brukar få rulla på medan vi själva äter frukost.

För nån månad sedan handlade det om foglossning:

Jag vet att man kan få fruktansvärda problem, så jag tackar ödmjukt högre makter för att jag får vara så pass frisk som jag är. Jag har foglossning över blygdbenet bland annat, men jag kan inte ens säga att jag lider av det. Det är obekvämt, och ett hinder för vissa rörelser, men det är inte värre än så.

Ta i trä — jag har ju ett par veckor kvar…

Man rådde mig att sluta jobba

men det lyssnade inte jag på.

Det blir tyngre och tyngre för varje vecka, ibland kan jag till och med känna skillnad från dag till dag. Magen är i vägen i nästan alla lägen, och nu är den så tung att allt blir jobbigt. Barnet tycks ha krupit nedåt, jag får mensvärk lite hursomhelst och har snart inget tålamod kvar. Alls. Med nånting.

Min barnmorska rådde mig att sluta jobba i månadsskiftet mars/april, men jag tyckte det var onödigt och har kompromissat genom att jobba fram till 9/4.

graviditetsvecka 37

Just nu, när jag sitter här på jobbet med sammandragningar i en mage som känns som att om jag bara slappnar av så lossnar den, rullar som en ballong över knäna och landar med en fuktig duns under receptionsdisken, så börjar jag tvivla på visheten i mitt beslut.

Det hade varit jäkligt skönt att vara hemma och sova middag varje dag.