Allt annat än mainstream på den pojken

Min lilla empat

Simon är, förutom det här med den jobbiga perioden som pågår just nu, väldigt empatisk. Han har svårt att veta vad han ska göra med alla starka känslor, och ibland tror jag att han brottas med känslor som inte ens är hans från början.

De senaste veckorna har ett nytt beteende dykt upp i sammanhanget: När det blir mycket känslor i berättelser, framför allt kärlek och sorg och saknad, så reagerar han med att bli spattig och sprittig och ropa på den förälder som är närmast den berörda figuren i sagan. Sen springer han till sagda förälder och kastar sig våldsamt i famnen och kramar hårdhänt. Blir han hindrad i detta (“vänta lite älskling, vi ska inte gå in till pappa och Adrian nu, Adrian ska precis sova och pappa kommer till dig alldeles strax”) så bryter äkta storgråt ut och krokodiltårarna rullar utför kinderna så tätt att de knappt går att skilja åt. Det låter hårt, men detta är en klar förbättring tycker vi – förr kastade han sig fram och bet urskillningslöst så hårt att han skakade istället.

Det är som om nya ventiler för samma känslor håller på att testas, och det enda jag kan säga om det är “äntligen”.

Simon, min Simon

På hans CD med barnmusik som han ibland lyssnar på när han ska sova så finns Mio min Mio. Det är en vacker sång. Simon har frågat mig om Mio, och jag har berättat de extremt grova dragen av sagan som jag kommer ihåg och varje gång, till ljudet av musiken, så kastar han sig över mig och ska kramas och kramas. Och kramas.

Jag backar i princip ALDRIG för en kram. Särskilt inte från honom, för de är inte jättevanliga. Det här har fått mig att tänka ännu mer att han behöver mer tid med mig och Björn, fast en i taget, utan Adrian. Egen tid, alltså. Det är beklämmande svårt att få till det på daglig basis men under helger är det lättare och nu går vi ju mot sommar så då blir det också mer tid.

En svag överton av vaksamhet

Simon är fyra år gammal, och jag konstaterar med en mors svällande hjärta att han är … speciell. Jaja, ALLA barn är speciella! Men … samma stolta mammahjärta som gottar sig i sonens korrekta (och dessutom något mindre vanliga) utveckling, lägger också fingret mot hans puls och konstaterar samma sak, men med tveksam reservation och en svag överton av vaksamhet. Det finns någonting hos Simon, som inte finns hos Adrian.

Nåja … Det enda jag kan göra är att vänta och se vad det blir av det, men en sak är säker; det kommer inte att bli en mainstream* av Simon.


*Ordet mainstream har en lite negativ laddning, vilket jag tycker är jättefel. Så som vår kultur ser ut idag, i mina ögon (och många andras), så hyllas individen och allt som sticker ut. Det är modernt att vara annorlunda. Det finns gott om utrymme för personer som inte hör till majoriteten och det är fantastiskt bra, men vi är flockdjur, och för att kunna vara det måste de flesta av oss vara mainstream. Det ligger i vår natur. Hurra för individen OCH hurra för gruppen.

När motorlampan tänds får man åka buss

Mammas bil som jag kör nu till och från jobbet har på sistone börjat bete sig underligt;

  • ingenting händer när man slår på blinkersen
  • indikatorn för handbroms är tänd trots att handbromsen inte alls är i
  • fjärrlåset funkar inte, så man måste klättra in genom bakluckan och öppna inifrån — vilket för mig är ett smärre projekt

Ingenting av det där är kroniskt, utan det kommer och går utan uppenbar anledning eller trigger. Bilen kan starta bra och sen mitt i en korsning sluta blinka, och så vidare. Med anledning av detta har mamma bokat tid på verkstan i morgon bitti.

På väg hem från jobbet igår tändes motorlampan på instrumentbrädan i bilen. Den var tänd hela vägen hem, oberoende av övriga ikoners sporadiska ryck och frispel.

trasig motor

När detta hände med hennes förra bil så var det topplockspackningen som gått, så efter att motorn stängdes av den gången så startade bilen aldrig mer.

Vis av erfarenhet blir hon lite stressad av detta nya läge, så klart, och jag med — tänk att få motorstopp halvvägs hem från jobbet kl 23:30 ikväll liksom, för att inte tala om ångesten i att ha pajat hennes bil för all framtid — så bilen har nu körförbud tills vidare.

Nu står bilen på vår garageuppfart. Hon ska prata med verkstan och sedan ordna med bogseringshjälp dit bort i eftermiddag.

På ett sätt är jag glad att det inte är vår bil, för nu behöver jag inte rodda i det, men samtidigt känns det som att jag borde rodda i det, eftersom det är jag som använt den sista tiden.

Jag meddelade Björn, som hade tänkt låna den efter jobbet och shoppa trösklar på andra sidan stan:

Jag: Har pratat med mamma, bilen har körförbud tills vidare, hon ska försöka ordna med bogsering till verkstan i em. Puss
Björn: På grund av lampan?
Jag: Ja. Vi vågar inte chansa.
Björn: Hur tar du dig hem ikväll? Ska jag komma så att vi har sällskap 23:00?
Jag: Åh hemskt gärna. Hemskt hemskt gärna ❤❤❤

Att slippa åka hem så sent med kollektivtrafiken ensam är vad jag (och mamma) har velat undvika efter den där kvällen när jag blev så skraj, så när jag fick hans sista meddelande blev jag så glad, och tacksam, att jag tydligen blev tvungen att sätta mig vid köksbordet och stortjuta en stund.

Ibland har jag svårt att fatta att jag haft sån tur som träffat honom…

SaveSave

Nya känslor

Mamma sa i början av min graviditet att jag skulle få uppleva massa nytt nu som jag aldrig upplevt förut.

Hon hade rätt, så klart — jag menar, det är ju mamma.

Så, jag har gjort en liten lista över de mest framträdande exemplen:

  • Att vara hungrig och mätt samtidigt.
  • Jag har alltid brödsmulor i min bh. Ingen vet varför.
  • Gråta till Hell’s Kitchen och Under Cover Boss.
  • Aldrig varit så medveten om folks andedräkt.
  • Att äcklas av choklad (!).
  • Höra rappa vassa svar fara över läpparna, och häpna över att de kom från mig.
  • Må för illa för att kräkas.
  • Man kan rysa så att man får gåshud ända ut på kinderna.
  • Förvirringen när man upptäcker att alla tröjor har fläckar mitt fram, alltså på magen, hela tiden. De är för sjutton aldrig smutsiga någon annanstans.
  • Gå till jobbet, komma halvvägs, stanna och på allvar undra om man kom ihåg att ta på sig kjolen, eller om man gått hemifrån i bara strumpbyxor och tröja.