Jag är lite bäst av alla

Jag hör till de lyckliga som oftast är sjuka ganska kort tid. Hurra för mig.

Jag åkte ju hem från jobbet i förrgår, igår jobbade jag som vanligt under lätt huvudvärk pga övertryck, nu är det nästan bra. Ska träna på fredag igen.

Apropå träning så fick jag för en tid sedan ett träningsprogram av min PT att göra hemma, vilket har hänt en gång hittills. Man skulle kunna tro att jag inte tar träningen på allvar, och till viss del stämmer uppenbarligen det. Jag borde verkligen skärpa mig… Du som är gravid: boka tid med PT. Jag ska träffa denne mycket trevlige herre – för övrigt samme tränare jag hade under förra graviditeten – 10 gånger totalt. Jag hade så mycket ut av det förra gången. Det är dyrt, men det är så värt det.

Anyway, nu är jag tillbaka på jobbet och har fått blommor av en gäst. För att jag är så bra, helt enkelt. Han önskade mig lycka till med barn, och tack för ett ”mycket trevligt bemötande och väl omhändertagande under min vistelse här”, som han sa.

Jag vet. Vi är bäst allihop. Jag är bara ännu bättre.

blommor

 

 

Foglossning

Vi brukar ha TV4 Nyhetsmorgon på TV på jobbet, Malou efter tio tar ju vid när det är slut och brukar få rulla på medan vi själva äter frukost.

För nån månad sedan handlade det om foglossning:

Jag vet att man kan få fruktansvärda problem, så jag tackar ödmjukt högre makter för att jag får vara så pass frisk som jag är. Jag har foglossning över blygdbenet bland annat, men jag kan inte ens säga att jag lider av det. Det är obekvämt, och ett hinder för vissa rörelser, men det är inte värre än så.

Ta i trä — jag har ju ett par veckor kvar…

Tårar löser allt

Ny grej: Jag gråter när det blir fysiskt jobbigt.

Inte för att det egentligen är för jobbigt, eller för att jag är ledsen, utan bara för att jag gör det, tydligen.

Jag har varnat min PT för detta fenomen nu, så att hon inte ska behöva bli illa till mods över utsikten att ha drivit sin kund till total förtvivlan.

En annan grej, som inte är ny men extra understruken kan vi säga, är att jag inte tål takljus. Förut tyckte jag bara hemskt illa om det, men nu hatar jag taklamporna vi har hemma.

Härom dan när jag kom hem från en dejt med min PT, klockan var sen eftermiddag nån gång, så hade Björn alla taklampor tända. Jag blev skitsur. Men jag kan inte bli sur på min förkylda sambo för att han har tänt taklampan, så jag släckte den och la mig att stretcha på golvet. Och eftersom det var fysiskt ansträngande så började jag gråta.

Så jag är alltså arg och ligger och bölar tyst på vardagsrumsmattan, och detta som en första handling efter att ha kommit hem och fått en kram och puss i hallen.