“ge mat vid 6 månader”s vara eller icke vara

Vi försökte ge mat vid 6 månader…

Vi började med lite käk till Adrian för en dryg månad sedan:

Morot = framgång

Potatis med lite morot, smör och mjölk = VE OCH FASA

Morot/palsternacka med en klick smör = stor framgång

ELSAS ROTFRUKTSPURÉ = ka-ta-strof

Elsas Rotfruktspuré

Jag följde receptet* till punkt och pricka, men det var uppenbart att det var läge att hålla sig till morot och sötare smaker ett tag till.

Tveksam framgång

I 2 dagar åt han rejäla portioner till lunch, vid 13-snåret, och i 2 nätter höll han på fram in på småtimmarna med pruttar, magknip, smårapar och allmänt missnöje i sömnen. Så vi backade. Återgick till bara ersättning för att se om det blev bättre, och det blev det.

Om förbättringen berodde på att hans system fick återhämta sig, eller på att tandsprickningen passerade, eller på att han kom ut ur den mörka fasen är oklart, men det blev bättre och jag fick sova, och därför var jag ovillig att göra ett nytt försök på att smyga in mat i kosten.

Nytt försök

Men utvecklingen går fort och det märks på honom nu, 7 månader gammal, att ersättningen inte riktigt räcker längre så vi har börjat med mat igen. Elsas rotfruktspuré får ligga kvar i frysen ett tag till, och än så länge är det morot/sötpotatis/kyckling som håller honom på gott humör om dagarna.

Det är så lätt att laga mat till honom, inte så att det blir skojigt, men nästan. Det tar liksom ingen tid egentligen (länge leve tryckkokaren) och han är mycket jämnare i humöret.

Man måste fortfarande muta och/eller lura honom med napp för att få honom att öppna munnen och/eller svälja. Tekniken sitter inte riktigt, och viljan verkar inte heller alltid finnas där. Så mycket enklare med flaska ju…

Tips för den som vill göra egen bebismat:

Bildkälla här.

*Minimat.se är i övrigt en bra sida tycker jag. Vill bara säga det.

Hastighetsrekord!

Natten till igår sov Simon så dåligt, jag vet fortfarande inte vad som var problemet, att när han sen tyckte vi skulle gå upp vid 05:30 så tyckte inte jag det. Jag bara orkade inte, så jag halvsov till 9 med ena handen på en sovande halvsovande unge, men sen gick det inte längre.

Vanligtvis brukar förmiddagsvilan inträffa ungefär vid 9-9:30, så efter lite snabb huvudräkning på tom mage kom jag fram till att jag måste köra järnet med honom för att komma ikapp i rytmen så att han skulle orka med babysimmet på kvällen (17:30).

Jag räknar alltid på 1,5 timme från uppstigande ur säng till avfärd, och det brukar alltid bli ungefär så utan stress. Alltså, jag vet inte hur vi lyckades, men uppstigning, påklädning, amning, mjölkflaska och frukost mejades ner på 40 minuter. Fatta. 40 minuter. Jag hade till och med min termosmugg med te med mig när vi rullade ut från uppfarten på väg mot öppna förskolans sångstund, som börjar kl 10.

Sångstunden, denna gång med tamburin i munnen, åtföljdes av textiltryck i ateljén för de som ville. Jag ville, men hade ingenting med mig att trycka på och fick tipset att träningstrycka med vattenfärg på papper först. Simons ena fot målades flera gånger men det enda avtrycket som blev bra var det första vi gjorde, vilket för övrigt var enda avtrycket som ingen hjälpte oss med. Jag håller på att träna inför julklappstillverkningen hemma sen i december 😉

fotavtryck

Efter det gnagde han sig igenom halva leksaksarsenalen på golvet och varvade det med att försöka stirra omkull alla pappor, av vilka en började leka tittut med honom från soffan.

Han somnade i bilen på väg hem, och fick sova kvar med babymonitor medan jag gick in och gjorde lunch till mig, tryckkokade rotfrukter och frös in till honom, städade, satte på tvätt, blev nervös över att babymonitorn lurades (det gjorde den inte) och gick ut och hämtade honom efter en timme.

Senare kom mamma på besök, då hade han hunnit sova igen i 45 min vilket var alldeles för lite, och underhöll honom tills det var dags att åka till simningen. Han klarade sig utan härdsmältor hela vägen in i kaklet, men sov jättedåligt inatt igen. Återigen; ingen aning om varför, men ikväll är det jag som sover på soffan för just nu är jag så trött att det känns som att mina ögonglober är varmare än resten av huvudet.

Min verklighet, helst utan skuldkänslor

v39det

Jag brottades med en lite dum frågeställning när jag skulle börja skriva den här bloggen; det kändes som att jag bara klagade och inte hade rätt till det. Jag borde ju vara glad, många kan inte bli gravida ens.

Men, alltså… jag klagar ju inte! Jag berättar. Jag måste bara komma ihåg att berätta de bra sakerna också, och det tycker jag att jag gör. Jag tycker att jag är rättvis. Jag måste få skildra min verklighet utan att förgås av skuldkänslor bara för att ja, de finns många andra som har det tusen gånger värre än jag.

Ändå fortsätter tvisten mellan tacksamhetens dåliga samvete och den ögonblickliga verkligheten i mitt huvud, trots att bloggen inte handlar om tacksamhet, målet, anledningen m.m. Den handlar om graviditeten här och nu som isolerad företeelse. Det är klart att om jag backar och ser till helheten så får allting en annan färg… men i det ljuset försvinner ju också det som jag själv hade velat veta.

Allt det där som andra kvinnor säger, att “det där glömmer man sen, förstår du…”. Jag vill inte glömma. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för andras. Jag vill minnas för jag vill aldrig, aldrig bli den där kvinnan som blir illa berörd, förvånad, stött eller illa till mods av att höra gravida tala om att de mår dåligt eller klaga över bagateller. Det är inte bagateller för dem.

En graviditet, hur den än ter sig, är allt annat än en bagatell.

Att skona sin omgivning, åtminstone LITE

Vår frulletjej på jobbet fyller snart 20, och vi lever, surprise, helt olika liv. Hon kallar sig vår maskot eftersom hon är 15 år yngre än alla andra, och jag älskar att höra om hennes eskapader under helgerna, om killarna hon träffar, instagramtjafsen och Stockholms uteliv. Hon är så ung, och egentligen har vi inte så mycket gemensamt, men vi kan ändå mötas.

Igår morse berättade hon om hur hon hade suttit bredvid en gravid tjej på tunnelbanan. Mittemot tjejen satt hennes polare. Vad de än pratade om, vad polaren än sa, så lyckades gravidtjejen i varenda mening vända det till att handla om hennes graviditet. Hur jobbigt det var, vad hennes kille gjorde för att hjälpa eller stjälpa osv. Maskot höll på att tappa det. Förståndet, alltså. Det gick så långt att hon satt och försökte formulera en tillsägelse i huvudet, men som hon sa till mig, det går ju inte.

Jag känner mig precis likadan, även om jag vet att det inte är fullt så illa. Men så händer såna här saker, och det blir svårt att låta bli:

Vi var med mamma och såg Chicago på Stadsteatern igår.

chicago

Det var svinbra.

Bra musik.

Snyggt, så otroligt snyggt, gjort. Jag vill ha allas kläder i min garderob.

så snyggt

Bra skådespelare/sångare. Lisa Nilsson var fantastisk.

lisa nilsson

Och… jag måste böja mig för faktum. Det är fullständigt omöjligt att få glömma sitt uppblåsta, klumpiga och framför allt opraktiska tillstånd ens för en kort stund. Halvvägs genom första akten återupptäckte ungen min urinblåsa och la sig på den.

När det händer blir man akut kissnödig, men inte på det där normala vanliga sättet utan på ett svidande sätt. Så charmigt.

Även om jag själv kräks på blivande mammor som tappat greppet om tillvaron så till den grad att de inte lyckas skona sin omgivning lite, som hon på tunnelbanan, så kan jag förstå var det kommer ifrån.

Det har jag aldrig kunnat förut.

Hursomhelst; om nån frågar så säger jag att Chicago var jättebra, eftersom den var det. Jag sätter mig inte ner och börjar klaga i långa utläggningar över hur jobbigt det är att inte kunna gå på toa var 10e minut. Ingen bryr sig om mina toalettvanor. Och, allvarligt talat, jag vill inte heller att nån ska göra det.

Alien och Pilates

Mitt barn rör mycket, väldigt mycket, på sig. Det är distraherande, mest för mig men även för andra som börjat notera det. Jag pratar om jobbet, naturligtvis.

Jag sitter ner bakom min reception, magen ligger som en mindre pilatesboll under tröjan och hotar att peta folk i ögonen. Blickarna dras dit, av naturliga skäl, jag kan inte klaga över det. Nu syns ålandet och sparkandet genom kläderna, tycker mest det ser ut som en alien som letar efter utgången och hoppas på att naveln utgör dörrhandtag. Med det i åtanke är det inte konstigt att folk tappar tråden. Det måste vara som att försöka lyssna på nån vars ena öra håller på att vrida sig loss från huvudet. Försök att inte titta på det, liksom.

Positiv energi — helt gratis!

Jag var och klippte mig för ett par dagar sedan, eftersom håret kändes som en död mössa som inte gick att ta av. Det är det bästa jag gjort på flera månader, och anledningen till det var hårfrisörskan Lena. Inte för vad hon gjorde med håret, eller ögonbrynen*, men för vad hon sa till mig.

Lena är en varm kvinna i 50-årsåldern från Libanon (vild geografisk gissning), och hon är den enda (främmande) på senaste tiden som kommit med positiv energi till mig istället för att ta den ifrån mig. Hon sa:

“Jag har 6 barn, och skulle jag bli gravid igen så skulle jag inte tveka. Det är en underbar tid, det är ett privilegium att få ge liv.” Hon log varmt. “Njut av det, det ska du göra, för det är fantastiskt. Det är så fint.”

“Tack för att du säger det till mig”, sa jag och höll mig från att resa mig från stolen, slänga mig i hennes famn och gråta av tacksamhet.

Jag hade hälften så mycket hår på huvet och såg ut att ha fått en kraftig allergisk reaktion runt ögonbrynen när jag gick därifrån, men det gjorde ingenting. Jag kände mig så positiv utan att ha behövt jobba fram det själv, gratis positiv liksom.

Det blir trögare och trögare att att vara positiv för egen maskin. Jag blir skeptisk och spänd när främlingar ska prata gravid med mig, för jag litar inte på att de ska säga bra saker. Men Lena kändes trygg på nåt sätt. Mjuk och glad. Ingen O du ska bara VETA-ton i rösten.

happy place


*Mina ögonbryn kräver lite omsorg, de växer som ogräs och behöver klippas ner med jämna mellanrum. Och noppas, förstås. Ses över, helt enkelt.

Tårar löser allt

Ny grej: Jag gråter när det blir fysiskt jobbigt.

Inte för att det egentligen är för jobbigt, eller för att jag är ledsen, utan bara för att jag gör det, tydligen.

Jag har varnat min PT för detta fenomen nu, så att hon inte ska behöva bli illa till mods över utsikten att ha drivit sin kund till total förtvivlan.

En annan grej, som inte är ny men extra understruken kan vi säga, är att jag inte tål takljus. Förut tyckte jag bara hemskt illa om det, men nu hatar jag taklamporna vi har hemma.

Härom dan när jag kom hem från en dejt med min PT, klockan var sen eftermiddag nån gång, så hade Björn alla taklampor tända. Jag blev skitsur. Men jag kan inte bli sur på min förkylda sambo för att han har tänt taklampan, så jag släckte den och la mig att stretcha på golvet. Och eftersom det var fysiskt ansträngande så började jag gråta.

Så jag är alltså arg och ligger och bölar tyst på vardagsrumsmattan, och detta som en första handling efter att ha kommit hem och fått en kram och puss i hallen.

Alltså, fatta, till och med män!

I torsdags kom en gäst som bott hos oss i 3 dagar och köpte en öl och satte sig i lobbyn. Det var bara vi där så han började prata med mig.

”Hur långt gången är du?” öppnade han upp konversationen med.

Skit i det du, tänkte jag och svarade 7.

Med det som bränsle berättade han om sin familj, sina 3 barn och hans sambos 2 ungar, totalt 5 alltså. Efter att ha tagit reda på att jag väntar mitt första barn fokuserade han sin berättelse runt sitt ex 3 förlossningar. Särskild vikt lades vid hur fruktansvärt ont det gör, hur det vi kvinnor går igenom är något som ingen man är rustad att klara av, och hur äckligt men häftigt det är att som man vara med på förlossningen.

Alltså, fatta, till och med män går på mig med info som jag inte bett om och som jag verkligen, men alltså verkligen inte vill ha.

Fuck off, liksom. Låt mig vara. Jag är smärträdd, kan jag få förbereda mig på mitt eget sätt, snälla?