Skorna passar, om vi bara får på dem

När jag gick på mammaledighethejdåpresenter för 1,5 år sedan fick jag ett par toksöta converseskor av min chef som nyligen varit i New York och haft med sig dem hem.

Nu passar de äntligen, och även om de utgör en ren och skär utmaning att trä på en så liten fot som inte hjälper till, på en unge som gärna ska dra i skosnörena, gärna tugga på den stela snöränden, gärna ta av dem och slicka på sulorna, med mera, så måste jag medge att de är himla fina. När vi väl fått på dem, vill säga.

Igår var det nära att jag  gav upp, men till slut kom vi iväg på en prommis innan förskolan. Alltså, visst är de söta?

baby-converse

Den här bilden är egentligen från i förrgår, för bilderna jag tog igår blev inte helt skarpa. Min mobilkamera verkar ha lagt sig till med en Personlighet. Fokus tycks sakna all logik. Jag menar, kolla här:

ur-fokus-1

ur-fokus-2

ur-fokus-3

ryggtavla

Ryggtavlan gick bättre. Skitkamera. Om ett år borde mobilen ha tacklat av, då kan jag med gott samvete byta till ny…

Att skona sin omgivning, åtminstone LITE

Vår frulletjej på jobbet fyller snart 20, och vi lever, surprise, helt olika liv. Hon kallar sig vår maskot eftersom hon är 15 år yngre än alla andra, och jag älskar att höra om hennes eskapader under helgerna, om killarna hon träffar, instagramtjafsen och Stockholms uteliv. Hon är så ung, och egentligen har vi inte så mycket gemensamt, men vi kan ändå mötas.

Igår morse berättade hon om hur hon hade suttit bredvid en gravid tjej på tunnelbanan. Mittemot tjejen satt hennes polare. Vad de än pratade om, vad polaren än sa, så lyckades gravidtjejen i varenda mening vända det till att handla om hennes graviditet. Hur jobbigt det var, vad hennes kille gjorde för att hjälpa eller stjälpa osv. Maskot höll på att tappa det. Förståndet, alltså. Det gick så långt att hon satt och försökte formulera en tillsägelse i huvudet, men som hon sa till mig, det går ju inte.

Jag känner mig precis likadan, även om jag vet att det inte är fullt så illa. Men så händer såna här saker, och det blir svårt att låta bli:

Vi var med mamma och såg Chicago på Stadsteatern igår.

chicago

Det var svinbra.

Bra musik.

Snyggt, så otroligt snyggt, gjort. Jag vill ha allas kläder i min garderob.

så snyggt

Bra skådespelare/sångare. Lisa Nilsson var fantastisk.

lisa nilsson

Och… jag måste böja mig för faktum. Det är fullständigt omöjligt att få glömma sitt uppblåsta, klumpiga och framför allt opraktiska tillstånd ens för en kort stund. Halvvägs genom första akten återupptäckte ungen min urinblåsa och la sig på den.

När det händer blir man akut kissnödig, men inte på det där normala vanliga sättet utan på ett svidande sätt. Så charmigt.

Även om jag själv kräks på blivande mammor som tappat greppet om tillvaron så till den grad att de inte lyckas skona sin omgivning lite, som hon på tunnelbanan, så kan jag förstå var det kommer ifrån.

Det har jag aldrig kunnat förut.

Hursomhelst; om nån frågar så säger jag att Chicago var jättebra, eftersom den var det. Jag sätter mig inte ner och börjar klaga i långa utläggningar över hur jobbigt det är att inte kunna gå på toa var 10e minut. Ingen bryr sig om mina toalettvanor. Och, allvarligt talat, jag vill inte heller att nån ska göra det.