Mitt barn rör mycket, väldigt mycket, på sig. Det är distraherande, mest för mig men även för andra som börjat notera det. Jag pratar om jobbet, naturligtvis.
Jag sitter ner bakom min reception, magen ligger som en mindre pilatesboll under tröjan och hotar att peta folk i ögonen. Blickarna dras dit, av naturliga skäl, jag kan inte klaga över det. Nu syns ålandet och sparkandet genom kläderna, tycker mest det ser ut som en alien som letar efter utgången och hoppas på att naveln utgör dörrhandtag. Med det i åtanke är det inte konstigt att folk tappar tråden. Det måste vara som att försöka lyssna på nån vars ena öra håller på att vrida sig loss från huvudet. Försök att inte titta på det, liksom.