Pappor VS mammor på öppna förskolan

Jag kom på en sak när vi var på öppna förskolan i torsdags som behöver ett eget inlägg.

Som vanligt

Vi brukar vara där mest på tisdagar, för då är det också babycafé samtidigt vilket gör att snittåldern på barnen är under året. Som konsekvens av det är det oftast bara mammor som är där med sina barn. Inte så konstigt, och jag har aldrig reflekterat över det mer än så – utöver att de konversationer som jag hör andra mammor emellan samt de som jag själv dras in i ger mig så lite att det nästan tar av mig istället. Förstår du? Det är som en ateist som närvarar vid ett katolskt dop; man respekterar andras tro och filosofi utan att dela den, men när prästen nästan går upp i falsett av hängivelse sitter ateisten och mentalt stoppar fingrarna i halsen.

På riktigt?

Jag menar, kan vi, nån gång, IBLAND, avvika från att tjata om våra bebisar och deras påhitt? Va? Eller om vi nu inte kan behandla andra ämnen, kan vi åtminstone ha lite humor? Jag har för länge sen lagt ner att släpa konversationer om annat framåt när folk mest sitter och hummar artigt och väntar på att jag ska prata klart.

Jag hakar på bebisallvaret ibland, det händer ju att nån säger nåt som man kan ha nytta av, men numera ser jag det som att jag är där för Simons skull, inte min egen. Det går jättebra. Jag känner inget behov av den sortens samtal som de andra mammorna delar med sig av, så det är lugnt.

Men när det bara är pappor där

Hursomhelst. Vi var som sagt där i torsdags, och det var nästan bara pappor där.

Stämningen var heeeeeeeelt annorlunda. Jag hörde två pappor som diskuterade Ryssland, Nazityskland, flykt och nya samhällen. En gick runt och letade efter sitt barn med jämna mellanrum, en hade installerat sig i myspölen och halvsov, en annan fokuserade fullständigt på fiket där en personal höll på att grädda våfflor.

Ingen roterade runt sin unge som om de två utgjorde ett eget solsystem. Ingen kom springande från ingenstans, halkade och slog sig halvt fördärvad på golvet därför att barnet börjat peta på ett annat barns leksak (ja, en mamma gjorde det mitt framför mig en gång) Inga diskussioner om barnens sovvanor före/under/efter promenad/lunch/förskola/biltur/blääää. Nej. Här skrattade man åt sina barn, här pratade man om Ryssland och åt våfflor utan att klaga på magen som MYSTISKT nog inte vill bli platt igen.

Så uppfriskande.

Jag är mamma. Jag låter kanske precis som alla andra mammor. Jag har kanske noll självdistans och är i så fall lyckligt ovetande om det… Men hur det än är så behöver vi ändå stödet vi får hos andra mammor, och det är ändå skönt att veta att om jag skulle behöva gå dit och ventilera så skulle folk definitivt lyssna.

A weird thing

En sak hände däremot, som jag tror har med att göra att det var lite äldre barn (dvs 1,5 år): Ganska nära oss satt en pappa med sin son som körde runt med en leksakstraktor i plast. Pojken hade fått tag på massa djurfigurer som han la på flaket och skjutsade omkring. Pappan plockade upp en duploflicka, en sån där som är alldeles rund, från golvet och frågade pojken om han tyckte att flickan skulle få köra traktorn. Utan att invänta kommentar började han försöka pula in henne genom traktorfönstret, men hon var rund som en tunna och fönstret förblev fyrkantigt, hur han än försökte. Jag fnissade och frågade om flickan var för tjock för att komma in genom fönstret. Pappan blev lite stel och rättade mig:

“Ja, hon har för stor klänning på sig i alla fall.”

öppna förskolanHoppsan då, förlåt mig. Är det lika laddat att säga ‘tjock’ som att uttrycka sig negativt om invandring? Det visste jag inte. Det fanns dessutom ingenting på den leksaken som indikerade att hon hade en klänning på sig.

När barn börjar prata får man anledning att se över vilka värderingar man vill förmedla till dem, och hur man bör uttrycka sig för att lyckas. Den här pappan tyckte uppenbarligen att man inte fick säga ‘tjock’, jag respekterar det, och vid närmare eftertanke så borde jag ha sagt rund istället eftersom det var det hon var. Det går inte att lägga en rund kloss i ett fyrkantigt hål, även om klossen har ett ansikte och flätor och det är inte, vill jag bara understryka, en metafor. Där nånstans i tankegången blev jag sådär less igen som jag brukar bli bland mammorna.

Alltså, det känns som att allt ska vara så jäkla PK hela tiden. Idag är man till exempel rasist* bara för att man ifrågasätter Sveriges sätt att hantera sin invandring. Det finns så många känsliga ämnen och man måste hela tiden vara beredd att förklara att man inte menar nåt som man inte sagt, eftersom folk är så nedrans snara att dra förhastade slutsatser och man blir ju nästan nervös för att råka ha fel och dömas.

Jag är… jag vet inte, “fel”, för att jag säger ‘tjock’ istället för att skylla på kläderna, men ingenting kommer hindra barnen från att införliva ‘tjock’ i sitt ordförråd och använda det om andra barn, vuxna, hundar, kläder och allt annat.

Jag tänker så här: När man ska lära sig ett nytt spel så lär man sig basreglerna först, svart och vitt, för att förstå vad spelet går ut på. För att bli en skicklig spelare lär man sig sedan alla undantag och finesser, dvs alla nyanser och alla färger som finns mellan svart och vitt. Jag tänker att det är så det måste vara för små barn; de kan ingenting om någonting så de lär sig världen i svart och vitt.

Vad eller vem man kallar för tjock är en nyans däremellan. Ibland går det bra, ibland inte, och ibland beror det på.

Om jag lär mig från början att man inte får säga ‘tjock’, då kommer det hinna bli ett skällsord innan jag lär mig nyanserna. Nu är ‘tjock’ visserligen redan ett skällsord för många barn, men jag tror inte vi kan ändra på det. Tar vi bort ordet kommer bara ett annat som ersätter.

När jag kallade duploflickan för tjock så riktade jag mina ord till pappan, inte pojken. Det var på skämt, men det fattar naturligtvis inte ett barn på 1,5 år.

Jag var själv 14 år och gick i 9an när jag lärde mig känna igen ironi utanför hemmet. Ironi är inte en av alla gråtoner mellan svart och vitt, ironi är en färg, en finess, som inget barn bemästrar.

När pojken hör mina ord så hör han bara dem, inte allting som ligger och glittrar under ytan. Så vid närmare eftertanke så har nog pappan rätt… kanske. Jag kanske borde ha dåligt samvete. Man kan tycka att öppna förskoleålder är lite väl tidigt att börja tänka på sånt här, men man måste väl börja nån gång.

Jag orkar inte tänka rakt i frågan. Jag har lite tid på mig att fundera ändå – nästan ett år 🙂


*NEJ, jag är inte rasist.

 

SaveSaveSaveSaveSaveSave

Hastighetsrekord!

Natten till igår sov Simon så dåligt, jag vet fortfarande inte vad som var problemet, att när han sen tyckte vi skulle gå upp vid 05:30 så tyckte inte jag det. Jag bara orkade inte, så jag halvsov till 9 med ena handen på en sovande halvsovande unge, men sen gick det inte längre.

Vanligtvis brukar förmiddagsvilan inträffa ungefär vid 9-9:30, så efter lite snabb huvudräkning på tom mage kom jag fram till att jag måste köra järnet med honom för att komma ikapp i rytmen så att han skulle orka med babysimmet på kvällen (17:30).

Jag räknar alltid på 1,5 timme från uppstigande ur säng till avfärd, och det brukar alltid bli ungefär så utan stress. Alltså, jag vet inte hur vi lyckades, men uppstigning, påklädning, amning, mjölkflaska och frukost mejades ner på 40 minuter. Fatta. 40 minuter. Jag hade till och med min termosmugg med te med mig när vi rullade ut från uppfarten på väg mot öppna förskolans sångstund, som börjar kl 10.

Sångstunden, denna gång med tamburin i munnen, åtföljdes av textiltryck i ateljén för de som ville. Jag ville, men hade ingenting med mig att trycka på och fick tipset att träningstrycka med vattenfärg på papper först. Simons ena fot målades flera gånger men det enda avtrycket som blev bra var det första vi gjorde, vilket för övrigt var enda avtrycket som ingen hjälpte oss med. Jag håller på att träna inför julklappstillverkningen hemma sen i december 😉

fotavtryck

Efter det gnagde han sig igenom halva leksaksarsenalen på golvet och varvade det med att försöka stirra omkull alla pappor, av vilka en började leka tittut med honom från soffan.

Han somnade i bilen på väg hem, och fick sova kvar med babymonitor medan jag gick in och gjorde lunch till mig, tryckkokade rotfrukter och frös in till honom, städade, satte på tvätt, blev nervös över att babymonitorn lurades (det gjorde den inte) och gick ut och hämtade honom efter en timme.

Senare kom mamma på besök, då hade han hunnit sova igen i 45 min vilket var alldeles för lite, och underhöll honom tills det var dags att åka till simningen. Han klarade sig utan härdsmältor hela vägen in i kaklet, men sov jättedåligt inatt igen. Återigen; ingen aning om varför, men ikväll är det jag som sover på soffan för just nu är jag så trött att det känns som att mina ögonglober är varmare än resten av huvudet.

Ekorummet – världens bästa grej

I föreningen i lägenheten jag bodde i förut, innan jag träffade Björn, fanns ett Återbruksrum. Där lämnade man allt sånt som var svårsålt på nätet, som var helt och rent, och som hade mer att ge. Det var jättebra, jag hämtade dörrmatta, badrumsmatta, diverse ljusstakar, skålar, tallrikar, ett par skor och så vidare. Det var också perfekt för dumpning av saker man inte riktigt kan med att slänga, du vet, typ ett gäng glas man bytt ut, nån överbliven hylla eller några böcker. Ett bytesrum, helt enkelt, men man var inte tvungen att lämna nåt för att få hämta.

Ekorum för barnkläder

På öppna förskolan finns ett Ekorum som fungerar likadant. Där lämnar man in urvuxna kläder och plockar med sig nya i rätt storlek.
Även om ekorummet egentligen kanske främst är tänkt för familjer med lite mer begränsade ekonomiska förutsättningar än vi, eller som satsar på att vara hemma i 3 år och leva på minimun, så tycker jag att det är jättekul att plocka där. Jag lämnar mer än jag tar, och kläder som gått ett par varv i tvätten känns på nåt sätt renare än splitter nya. Det här är en av de bästa idéerna jag stött på, framför allt när det kommer till barnkläder eftersom barn växer så snabbt och bebiskläder är nästan lika dyra som vuxenkläder. Klimatsmart, ekonomiskt, genialt.

dagens skörd från ekorummet

Dagens skörd blev ett gäng bodies, en pyjamas och en tröja. Jag hade inget med mig att lämna in men det tar jag med nästa gång vi kommer dit.

Babycafé, del 1 av 1

Jag ville gå på öppna förskolan med Simon, för att se om det gick att få kontakt med någon trevlig människa som också är föräldraledig. Jag vet inte vad jag egentligen hoppas på, för det lär bli svårt att hitta nån som både är trevlig OCH kapabel att konversera om saker utanför temat barn, på ett babycafé.

Husomhelst. Jag gogglade, och fick upp en del sidor från en del öppna förskolor i närheten, och alla såg extremt tråkiga och icke-uppstyrda ut. Alla utom en.

Svenska Kyrkan.

Babycafé 0 – 12 månader

I den här gruppen vänder vi oss till föräldrar med de minsta barnen, från att de är nyfödda och fram till dess barnet tar sina första steg. Vi fikar tillsammans, samtalar och utbyter tankar och erfarenheter om det som känns viktigt under barnens första år.

Vi har babysång klockan 13.30, då vi sjunger och dansar. Ibland har vi inbjudna gäster.

Jag har svårt, men alltså på riktigt, för den kristna tron. Alla får tro vad de vill och blabla, passar det dig så vad bra att du hittat din grej men min är det definitivt inte. Med det sagt, så vill jag poängtera att jag bara har bra erfarenheter av kyrkan. De är alltid trevliga, och under alla mina år utomlands har det varit tack vare kyrkan som jag lyckats skaffa mig ett socialt nätverk.

Så jag tänkte att vafan, det där håller säkert hög standard, vi går dit.

Idag var vi där.

Förutom alla logiska problem som jag ser med just den här religionen, så läser jag automatiskt in anledningar till tron hos folk jag träffar. Jag spekulerar hej vilt om otrygghet, faderlöshet, sökare och så vidare. Om det låter som att jag tror att jag är bättre än dem så stämmer inte det, för jag vet att under andra omständigheter så hade det kunnat vara jag.

Anyway. Jag hasade in där med Simon på armen och satte mig på en stol vid ett bord. Alla verkade redan känna nån som de satt och pratade med, så vi satt där själva och studerade alla bebbar och mammor och hur folk betedde sig och jag kom fram till att alla kände inte alls varandra. Det var bara så att de var lite mer socialt begåvade, piggare eller socialt utsvultna än vad jag var. Simon är till naturen (än så länge) lugn och intresserat avvaktande, så han var nöjd med att titta på alla. Sen fick han för sig att han var hungrig och powernappade vid bröstet så när sångstunden började var jag den enda som trippade in i sångrummet med en sovande unge (surprise).

Sångstunden inleddes med en vad-heter-dusång, vi gick hela varvet och vi var väl en 20 pers så när den evighetssången väl var slut grinade hälften av barnen. Då fick alla resa sig, och så skulle man dansa med ungen i famnen till en ärtig låt om “Gud finns över mig, Gud finns under mig” och han var visst överallt den där liraren. Sen började CD-spelaren hacka, och sångtanten fortsatte (“desperat” låter elakt, så vi säger “envist”) envist att sjunga till hackande musik, och då kände jag att det liksom fick räcka. Jag lyfte övertydligt upp Simon, sniffade honom dramatiskt på baken, rynkade demonstrativt näsan och gick ut.

Jag prövar nåt annat ställe nästa gång.

på babycafé
Simon med en passande svamp på magen i lugn och ro direkt efter sångkaoset.