Jag ville gå på öppna förskolan med Simon, för att se om det gick att få kontakt med någon trevlig människa som också är föräldraledig. Jag vet inte vad jag egentligen hoppas på, för det lär bli svårt att hitta nån som både är trevlig OCH kapabel att konversera om saker utanför temat barn, på ett babycafé.
Husomhelst. Jag gogglade, och fick upp en del sidor från en del öppna förskolor i närheten, och alla såg extremt tråkiga och icke-uppstyrda ut. Alla utom en.
Svenska Kyrkan.
Babycafé 0 – 12 månader
I den här gruppen vänder vi oss till föräldrar med de minsta barnen, från att de är nyfödda och fram till dess barnet tar sina första steg. Vi fikar tillsammans, samtalar och utbyter tankar och erfarenheter om det som känns viktigt under barnens första år.
Vi har babysång klockan 13.30, då vi sjunger och dansar. Ibland har vi inbjudna gäster.
Jag har svårt, men alltså på riktigt, för den kristna tron. Alla får tro vad de vill och blabla, passar det dig så vad bra att du hittat din grej men min är det definitivt inte. Med det sagt, så vill jag poängtera att jag bara har bra erfarenheter av kyrkan. De är alltid trevliga, och under alla mina år utomlands har det varit tack vare kyrkan som jag lyckats skaffa mig ett socialt nätverk.
Så jag tänkte att vafan, det där håller säkert hög standard, vi går dit.
Idag var vi där.
Förutom alla logiska problem som jag ser med just den här religionen, så läser jag automatiskt in anledningar till tron hos folk jag träffar. Jag spekulerar hej vilt om otrygghet, faderlöshet, sökare och så vidare. Om det låter som att jag tror att jag är bättre än dem så stämmer inte det, för jag vet att under andra omständigheter så hade det kunnat vara jag.
Anyway. Jag hasade in där med Simon på armen och satte mig på en stol vid ett bord. Alla verkade redan känna nån som de satt och pratade med, så vi satt där själva och studerade alla bebbar och mammor och hur folk betedde sig och jag kom fram till att alla kände inte alls varandra. Det var bara så att de var lite mer socialt begåvade, piggare eller socialt utsvultna än vad jag var. Simon är till naturen (än så länge) lugn och intresserat avvaktande, så han var nöjd med att titta på alla. Sen fick han för sig att han var hungrig och powernappade vid bröstet så när sångstunden började var jag den enda som trippade in i sångrummet med en sovande unge (surprise).
Sångstunden inleddes med en vad-heter-dusång, vi gick hela varvet och vi var väl en 20 pers så när den evighetssången väl var slut grinade hälften av barnen. Då fick alla resa sig, och så skulle man dansa med ungen i famnen till en ärtig låt om ”Gud finns över mig, Gud finns under mig” och han var visst överallt den där liraren. Sen började CD-spelaren hacka, och sångtanten fortsatte (”desperat” låter elakt, så vi säger ”envist”) envist att sjunga till hackande musik, och då kände jag att det liksom fick räcka. Jag lyfte övertydligt upp Simon, sniffade honom dramatiskt på baken, rynkade demonstrativt näsan och gick ut.
Jag prövar nåt annat ställe nästa gång.