Det gick jättebra i morse, Tvåan sov och Simon och jag tog oss igenom morgonen som vi brukar göra. När det var dags att gå och Simon var påklädd gick jag upp och hämtade Tvåan, stoppade honom direkt i åkpåsen och babyskyddet och så gick vi till bilen alla 3. Bebisen vaknade inte ens. Det enda som var bökigt var att bära babyskydd, väska (med extrakläder till föris) och Simon samtidigt den korta biten från bilen till grinden, typ 5 meter. Jag bar Simon eftersom jag alltid brukar göra det och eftersom jag inte litar på att han inte blir distraherad och börjar gå åt helt fel håll.
Nu är huset tyst och lugnt. Klockan är inte ens 10 än och jag har hela dagen framför mig, så jag ligger i soffan och gottar mig i min alldeles egna lilla bebisbubbla. Äntligen. Det finns ingen annan som behöver mig just precis nu, jag måste inte planera middag, tvätta, sy gardiner eller simonmössa riktigt än. Jag ligger i soffhörnet med min lilla på dagen 2 veckor gamla son på bröstet och datorn i knät. Hans huvud vilar i höjd med halsgropen och bebisdoften, du vet den där som brukar få det att rycka i äggstockarna på så många kvinnor, hänger runt huvudet på mig och det känns som att tiden står stilla. Det finns bara vi i hela världen.
Det enda som fattas i den idylliska bilden är en kopp te.
Och ett blöjbyte, märker jag nu.