Det mysigaste som finns

Det gick jättebra i morse, Tvåan sov och Simon och jag tog oss igenom morgonen som vi brukar göra. När det var dags att gå och Simon var påklädd gick jag upp och hämtade Tvåan, stoppade honom direkt i åkpåsen och babyskyddet och så gick vi till bilen alla 3. Bebisen vaknade inte ens. Det enda som var bökigt var att bära babyskydd, väska (med extrakläder till föris) och Simon samtidigt den korta biten från bilen till grinden, typ 5 meter. Jag bar Simon eftersom jag alltid brukar göra det och eftersom jag inte litar på att han inte blir distraherad och börjar gå åt helt fel håll.

Nu är huset tyst och lugnt. Klockan är inte ens 10 än och jag har hela dagen framför mig, så jag ligger i soffan och gottar mig i min alldeles egna lilla bebisbubbla. Äntligen. Det finns ingen annan som behöver mig just precis nu, jag måste inte planera middag, tvätta, sy gardiner eller simonmössa riktigt än. Jag ligger i soffhörnet med min lilla på dagen 2 veckor gamla son på bröstet och datorn i knät. Hans huvud vilar i höjd med halsgropen och bebisdoften, du vet den där som brukar få det att rycka i äggstockarna på så många kvinnor, hänger runt huvudet på mig och det känns som att tiden står stilla. Det finns bara vi i hela världen.

Det enda som fattas i den idylliska bilden är en kopp te.

Och ett blöjbyte, märker jag nu.

Hastighetsrekord!

Natten till igår sov Simon så dåligt, jag vet fortfarande inte vad som var problemet, att när han sen tyckte vi skulle gå upp vid 05:30 så tyckte inte jag det. Jag bara orkade inte, så jag halvsov till 9 med ena handen på en sovande halvsovande unge, men sen gick det inte längre.

Vanligtvis brukar förmiddagsvilan inträffa ungefär vid 9-9:30, så efter lite snabb huvudräkning på tom mage kom jag fram till att jag måste köra järnet med honom för att komma ikapp i rytmen så att han skulle orka med babysimmet på kvällen (17:30).

Jag räknar alltid på 1,5 timme från uppstigande ur säng till avfärd, och det brukar alltid bli ungefär så utan stress. Alltså, jag vet inte hur vi lyckades, men uppstigning, påklädning, amning, mjölkflaska och frukost mejades ner på 40 minuter. Fatta. 40 minuter. Jag hade till och med min termosmugg med te med mig när vi rullade ut från uppfarten på väg mot öppna förskolans sångstund, som börjar kl 10.

Sångstunden, denna gång med tamburin i munnen, åtföljdes av textiltryck i ateljén för de som ville. Jag ville, men hade ingenting med mig att trycka på och fick tipset att träningstrycka med vattenfärg på papper först. Simons ena fot målades flera gånger men det enda avtrycket som blev bra var det första vi gjorde, vilket för övrigt var enda avtrycket som ingen hjälpte oss med. Jag håller på att träna inför julklappstillverkningen hemma sen i december 😉

fotavtryck

Efter det gnagde han sig igenom halva leksaksarsenalen på golvet och varvade det med att försöka stirra omkull alla pappor, av vilka en började leka tittut med honom från soffan.

Han somnade i bilen på väg hem, och fick sova kvar med babymonitor medan jag gick in och gjorde lunch till mig, tryckkokade rotfrukter och frös in till honom, städade, satte på tvätt, blev nervös över att babymonitorn lurades (det gjorde den inte) och gick ut och hämtade honom efter en timme.

Senare kom mamma på besök, då hade han hunnit sova igen i 45 min vilket var alldeles för lite, och underhöll honom tills det var dags att åka till simningen. Han klarade sig utan härdsmältor hela vägen in i kaklet, men sov jättedåligt inatt igen. Återigen; ingen aning om varför, men ikväll är det jag som sover på soffan för just nu är jag så trött att det känns som att mina ögonglober är varmare än resten av huvudet.

När man är sitt eget problem

Idag ska Simon och jag åka ut till Tessan i Mölnbo. Hennes barn, Ebba och Adam, har höstlov så det blir vi två plus barn.
Mölnbo, för den som inte vet, trafikeras av pendeln men ligger så långt bort att man där pratar om Stockholm på samma sätt som man pratar om Uppsala eller Västerås, dvs som ett annat land.
Drömde inatt att tiden bara gick idag, sådär som den kan göra vissa dagar, utan att vi kom iväg. Jag blev tvungen att ringa henne vid 16:30 för att undra om hon fortfarande tyckte det var en bra idé att vi kom, men då fick jag inte tag på henne.
Känslan var den där du vet när man blir så besviken på sig själv, så trött pch less och arg för att man är sitt eget problem och frustrationen får nästan inte plats i bröstet för att man inte fattar hur det gick fel.
Det tar en dryg timme att köra, så jag planerar att pricka in Simons förmiddagsvila i bilen.
Det här blir en bra dag. Måste komma ihåg att ta med mig kameran.

Sommar och sol hela förmiddagen!

image

Idag sken solen och likt barskrapade nikotinister som slänger sig över marksnus har vi tillbringat varenda solminut på bryggan. Faster Ann tvärsomnade där hon satte sig och Simon smålurade på sin sida. Han gillar havet och båtar och vattenglitter. Igår när vi åkte båt till affären somnade han till och med, trots vinden och oväsendet och hopp och skak.