Resdagen till stugan, den magiska Stugan

Det går troll i våra semestrar

I lördags morse kom Simon upp ganska tidigt. Han gick på toa, kom in till oss och sa att han hade ont i magen, och sen låg han alldeles stilla i vår säng. Det, för Simon, är fullständigt onaturligt.

“Mamma, det känns som att jag ska kräkas,” sa han efter en stund.

“Mår du illa?”

Han nickade. Vi gick upp, som vanligt, och Simon studsade ner för trappan. Som vanligt.

“Mamma jag har ont i magen! Måste äta! Hungrig!!” hojtade han och jag undrade om han inte ville gå och kräkas istället. Han skakade på huvudet så jag gjorde havregrynsgröt till honom. Som vanligt.

Grejen är den att Simon har känslig mage, och sånt här händer ibland – minus stillaliggandet i sängen. Han åt sin gröt, sen ville han gå och lägga sig i sin säng igen, och en stund senare kom hela frullen upp. Det var för övrigt första gången som jag sett nyttan av installationen med handduk-över-sängkanten-och-bunke-på-golvet; det är annars mest något som görs i förebyggande syfte, bara utifall att. Det var väldigt praktiskt, kan jag meddela.

Han var dålig till strax efter lunch, sov en massa och framåt 16 var han frisk igen.

“Jag är frisk nu,” sa han och bönade och bad att få gå ut och hoppa studsmatta med mig. Jag hade inte känt mindre tilltro om han så hade kräkts samtidigt som han sa det, men han bönade och bad så snällt och eftersom jag inte sagt direkt nej så lyckades han övertala mig.

Vi hoppade i 17 minuter, vilket jag vet eftersom jag har en ny smartklocka som jag är löjligt glad över, och sen blev det bråk mellan pojkarna eftersom Simon egentligen var för trött. 

Morgonen därpå, dvs i söndags, resdagen till stugan, så var han som vanligt igen. Ingen annan familjemedlem har visat tecken på magproblem så det var nog bara Simon som fått i sig nåt som inte passade så bra. 

Det är intressant tajming, ändå, med tanke på att vi inte vabbat för honom sedan februari. 

Bilresan till stugan

Det skulle ta 3,5 timme att köra till stugan. Vi startade kl 13, och kom fram kl 19. Bidragande orsaker: plötslig skrikpanik över träsmak i diverse kroppsdelar, hunger, kisspauser, Simon satt på toa på en mack i 25 minuter eftersom hans magpryl verkade ha nått tarmarna nu. Och jo, vi stod stilla på motorvägen i 45 minuter också. Stilla, som i avstängd motor. Det råkade vara nedförsbacke, så det gick att rulla ändå, och alltihop pga ett planerat vägarbete. Så himla märkligt. Faktum är att vi rullade i gångfart på flera andra ställen också, när jag tänker efter, så egentligen var det imponerande att vi kom fram samma dag vi startade.

Stugan är i alla fall magisk. Hur kan en stuga vara magisk? Förutom uteplatsen ovan, där jag sitter just nu, så finns här så mycket leksaker att barnen inte vill komma ut. Efter två hela dagar på plats hittar de fortfarande nya prylar. De är i leksakshimlen. 

Det här är bara en del av allt de grävt fram. Jag sprang så fort jag kunde framför dem för att hinna fota allting, för att ha en chans att kunna städa hjälpligt om en vecka.
Utsikt strax efter ankomst. Det-här-blir-en-bra-vecka-känslan. Känns väldigt bra, om än lite ovant.

Veckan med vabb, gala och en semesterkväll

Förra veckan alltså … Wow. Det är min enda kommentar.

Vab

Natten till förra måndagen, alltså natten efter vårt tripp till Fjärilshuset, så kom Adrian upptrallandes vid 3-blecket och ville saker. Björn autopilotade honom tillbaka i säng, men han kom upp igen och snackade en hel del. Då gick jag upp och skulle guida honom tillbaka till sängen, la en hand lite lätt i nacken på honom som jag alltid gör och brände mig nästan.

Termometer, och sedan även ipren och vatten, åkte fram eftersom pojken hade 39,8°. Strax därpå bytte jag min sköna säng mot gästsängen i Adrians rum, eftersom han hade svårt att komma till ro (och jag kände mig lugnare i närheten).

Måndag, tisdag, onsdag förflöt i vabbens tecken. Jag hade haft planer – andra planer – för de dagarna, tex planera packning, hämta mitt armband hos guldsmeden, kolla upp hotell och omgivningar och restauranger på Malta för att vara lite förberedd.

Måste slå ett slag för Rålambshovs parklek. Superbra ställe! Vi höll oss för oss själva, man vill ju inte smitta nån, Adrian var inte så pigg förstås men det har aldrig hindrat honom från att klättra lite här och där ändå.

Resan till Malta

Malta, ja. Jag och två före detta klasskompisar tog oss till final i en förpackningstävling och i egenskap av finalister blev vi bjudna till Malta på Award Gala. Därför hade jag också tänkt läsa på om vårt projekt – det är trots allt över ett år sedan vi gjorde det – inför resan, men allt det där ströks pga vabben.

På onsdag eftermiddag, när Adrian sov, skulle jag packa. Det FÖRSTA jag gjorde var att slarva bort passet. Jag letade mig förtvivlad, så till slut ringde jag mamma för att komma och leta med mig. Jag gick mest omkring och grät, men sen hittade hon det så det löste sig. Den kvällen tog jag bilen till en bondgård i närheten av Skavsta för att övernatta där, eftersom flyget skulle gå så tidigt (stor aversion gentemot Ryanair).

Jag hade förstås resfeber, så jag sov inte så bra ändå trots ypperlig planering. Torsdag morgon parkerade jag bilen på långtidsparkeringen kl 05, sen gick planet 06:30 och kl 09:50 landade vi på Malta. Vi tog taxi till hotellet, men rummet skulle inte vara klart förrän kl 15 så vi la oss vid poolen. Jag försökte sova där men var väl för trött, för det gick inte. Sen efter lunch var det videointervju med alla finalisterna (såg ut som ett spöke), sen fick vi chans att vila en stund på rummet men somnade inte då heller. Efter det var det mingel med bubbel i baren, sen bussresa till platsen för galan. Sen var det mera bubbel och mingel, sen var det dags för middag under löpande prisutdelning.

Jag var inte den enda som var helt väck. När kvällen led mot sitt slut var finalisterna antingen fnittertrötta och onyktra, eller apatiska. Då hade jag varit vaken i 20 timmar, och det enda jag kunde tänka var hur onaturligt det kändes.

Dagen därpå, fredagen, var ledig dag. Vi hängde vid vattnet och och vilade och tittade på krabborna som sprang omkring, och på kvällen tog vi en taxi till Valletta. En renodlad semesterkväll blev det. Inte vansinnestrött, bara normaltrött du vet. Härlig utländsk atmosfär, musik både på gator och i gränder – vi gick bl a förbi en stråkorkester som övade på en utomhusscen bakom glesa kulisser – varmt i luften och den främmande kulturen i alla sinnen. Som balsam för själen – minus Björns löpande uppdateringar om Adrians febertemp (han var uppe i 40,4°), som gav mig magont. Jag kunde inte heller be honom sluta skicka meddelandena, för jag ville ju veta samtidigt. Det var jättesvårt att släppa “hemma” och vara “här och nu”.

Hemma igen

Dagen efter det var det hemresa på kvällen så mera sol och pool under dagen. Flyget hem var det värsta jag varit med om i flygväg, men jag berättar mer om den senare. Allt som allt var jag hemma igen söndag morgon kl 01:40. Det tog ett tag att lugna ner sig och se till att äta lite och somna, och sen stod ju pojkarna och trampade utanför dörren kl 07:01 (de har sömntränare i sina rum, mer om det om några dagar) så det blev inte så lång natt då heller. Jag klagar, men det var ett så kärt återseende att jag nästan helt glömde bort att vara trött.

Den kvällen var det simning igen (fortsatt succé och tramsigt stolt mamma), och i måndags var det vabb igen. Jo, för Adrian var fortfarande sjuk.

Wow.

Onsdag blev plötsligt resdag, så vi är hemma igen

Vi hade ju som sagt nästan osannolikt tur med vädret under vår semester på landet. Långa varma sommardagar med 25° i vattnet, ljumma mygginvaderade kvällar, inga måsten, bara stilla lugn och ro. Vi plockade totalt 5 fästingar från Simon, Adrian fick nog bara en. Simons myggbett svullnade imponerande mycket, Adrian kliande sönder sina så han är fortfarande prickig på benen.

I måndags kom mamma och morbror Mats ut och hälsade på. Det var fortfarande varmt och mysigt men det kändes att det var på väg att vända. När de gick mot båten med väskorna, Mats med vaggan under armen, på morgonen dagen därpå för att resa hem igen duggade det, men sen kom solen och vinden blåste bort alla myggorna för stunden så vi gick på upptäcktsfärd längs vattnet.

Tyckte det var läge för gummistövlar; det hade ju regnat halva natten och fukten hängde fortfarande i luften när vi gick. Två saker visade sig senare;

  1. Simons gula gummistövlar är för små, men istället för att säga det så diskuterar han – och tar på sig dem.
  2. Adrian tycker att gummistövlar är onödigt.

Vi stannade bara en dag till efter det. På morgonen i onsdags så tittade jag och Björn på varann och fyllde i varandras meningar när vi sa att om det skulle vara sånt där väder resten av veckan så kunde vi lika gärna åka hem. Både Simon, Adrian och jag hade hemlängtan ändå. Onsdag blev alltså plötsligt resdag.

Pojkarna på vaxholmsbryggan, sannolikt för sista gången men “man vet aldrig vad som kan hända”, som Simon brukar säga. Kanske blir det nån helg till framöver alla fyra, säkert är i alla fall att Björn och jag ska ut nån helg i höst och packa ihop och ta hem alla våra saker, men då ska inte barnen följa med.

Semesterpaus…

Vi är som sagt på landet (i Stockholms Skärgård) den här veckan och nästa. Det är varmt, men inte riktigt lika illa som hemma. Jag skriver detta på mobilen samtidigt som Björn och jag äter ost och dricker vin (och i Björns fall upptäcker Instagram), så det blir inte mitt bästa inlägg.

Kan säga att Emmental gör sig inte lika bra till rödvin som Gruyère, men man tager vad man haver.. eller hur var det?

Det är dåligt med internet så jag kommer inte skriva så mycket (typ alls tror jag) förrän vi kommer hem, men Instagram finns ju alltid. Kolla där ?

Hälsningar från båthuset och kvällsbryggan

Tillbaka hemma efter 2 veckors intensivkurs i “Utlandssemester Med Småbarn”

Resan hem gick så bra att jag önskar att alla dagar var resdagar – jämfört med resan DIT, alltså. Vi är tillbaka hemma igen, alla är nu friska (trots att Björn hotade med dunderförkylning på flyget hem eftersom han hamnade i en luftstråle och frös), Adrian har bara små prickar kvar efter sina koppor och Simons är helt borta.

Våra 2 veckor i Italien har varit fantastiska. Jag har inte kunnat uppdatera under resans gång eftersom… ja, eftersom. Du kommer att förstå, jag ska förstås berätta mer om hur vi hade det och framför allt hur vi hade det, men det kommer bli lite peu en peu, eller pö om pö som mamma säger för det går inte att ta allting på en gång, det orkar ingen med.

På schemat kommer bland annat följande framöver:

  • Resan dit
  • Ghiacci Vecchi, första etappen (vattkoppor)
  • Hos Alessio, andra etappen (glöm romantisk middag)
  • San Miniato, tredje och sista etappen (“Mamma bada! BADA! DÄR!!”)
  • Sammanställning över vår läxa; Hur man reser med småbarn

Under tiden fortsätter ju sommaren här hemma. Jag pluggar Photoshop och Björn tränar på att vara pappaledig. Simon tränar på att vara utan blöja och Adrian tränar på det mesta.

Vi har båda svårt att fatta att vi är hemma igen. Björn tycker att det här känns tokigt och att vi egentligen är kvar där nere, medan jag sitter här och tycker det känns som om vi aldrig var borta. Som om jag drömt allt. Livligt.

På måndag åker vi till Öland och hälsar på hos barnens farmor. Jag är lite osäker på hur länge vi blir borta, och på om vi verkligen ska våga oss på Astrid Lindgrens Värld på vägen hem eller inte, men det blir inte mer än en vecka i alla fall.

Lätt packning inför flygresan

Semestern står runt hörnet. Öland hägrar med sina långa stränder, sitt mysiga hus och vackra koppar.

I morgon flyger vi till Kalmar. Där blir vi hämtade av Simons farmor som kör oss till sitt hus i Byxelkrok. 5 lugna dagar ser vi fram emot med utflykter, strandpromenader, och… ja, annat.

Om vi har packat? Nej, såklart inte. Det är väl ingen sport att packa mer än ett par timmar innan avfärd. Var ligger utmaningen i det?

En packlista är i alla fall komponerad. Utöver allas kläder och necessärer, så behövs följande detaljer:

  1. Simons resesäng
  2. Simons babyskydd
  3. Simons barnvagn

Sen ska dykardräkten med, dvs regnställ och gummistövlar, i händelse av skyfall för tro inte att det är ett alternativ att vara inne.

Ikväll kommer pappa och marmor Pia på besök, och nu vaknade Simon precis vilket lämnar oss ett fönster på 1,5 timme till packning – om vi inte vill extremsporta lite ikväll och packa efter midnatt.

Taxin går 06:40 i morgon bitti.

Håll tätt bakåt!

Playa de las Américas, Teneriffa

Simon fick en D.I.F-dräkt av sin morfar för några veckor sedan. Då var den för stor, men nu passar den – i ordets alla bemärkelser, för hans mage är mycket bättre och inatt var vi inte uppe och sjöng/bytte blöja/hoppade boll/brottades/drack välling en enda gång ?

Jag undrar i mitt stilla sinne hur Simons upplevelse av dessa 2 veckor varit. Hur fungerar hans minne, egentligen? Han kommer känna igen sig hemma, men det kanske kommer kännas som att vi är på besök hos nån vi känner – eller så glömmer han de 14 dagarna i barnpoolen och solen och havets vågor nästan direkt och så är allt som vanligt.

Imorgon åker vi hem, det känns riktigt bra. Jag har en vecka kvar på min föräldraledighet och under den tiden levereras vår nya soffa, den gamla ska flyttas upp på övervåningen – vilket för övrigt blir ett projekt att involvera fler människor i – och arbetsrummet ska göras färdigt. Hyllor ska inhandlas på Ikea, en bokhylla ska intensivletas på Blocket, och gardinstång samt rullgardin ska upp.

Mormor

Mamma hade abstinens så hon kom och hälsade på efter jobbet i förrgår och åt middag med oss.

Medan vi åt tittade hon på Simon som satt på marken i sin babyseat:

“Han har blivit större. Fast inte tjockare.”

“Större hurdå som?”

Mamma gestikulerar runt sitt eget huvud.

“Han är längre.”

“Runt huvudet?”

“He he he nej han är längre. Mognare.”

“Ja du är en stor och mogen pojke nu, hör du det Simon?”

Simon spanar på oss med halvöppen mun från skuggan under sin mösskärm. En salivbubbla glittrar i solen mitt på underläppen. Han gör en träffsäker imitation av Homer Simpson som tänker på munkar:

“Häääää…”