Mon dieu vad bra det är när man får hjälp

På landet

Vi var ju på landet, som sagt, och kom hem i lördags. Himmel vad skönt det är att komma hem…! Jag menar visst, det är jättekul att resa och vara på landet och göra tusen saker tillsammans, men det är ganska skönt sen att kunna sjunka ner i vardagens relativt bekväma fåtölj och inte behöva tänka så mycket.

Anyway, pappa kom på besök i måndags och åkte hem i fredags. I nästan 4 dagar underhöll han Simon medan vi plötsligt kunde göra lyxiga saker som att sova ikapp med Adrian, laga mat utan att simultant behöva avvärja katastrofer, och annat sånt där som man gärna gör men inte ofta får tillfälle till.

Det blev till och med tillfälle att segla jolle. Pappa var först ut, och sen var jag så sugen att jag också provade.

Grejen är att jag aldrig seglat själv, jag har bara varit med och suttit bredvid när andra pysslat med det där, men efter några sakliga instruktioner från min far tätt följda av orden ”det här fixar du, är du bredd?”, så bar det av.

Jag var INTE beredd, men det löste sig. Det var ju inte som att det rådde stormvarning. När jag kom tillbaka, efter att ha siktat på och missat bryggan 2 gånger, var Simon vaken igen och så fantastiskt ängslig. Han kom ut på bryggan, ända fram till båten, och försökte ta min hand och hjälpa mig iland.

”Mamma kom. Mamma kom? Mamma komma nu. Nu, mamma! Kom.” och så drog han i mig tills vi stod vid stranden och han kunde tala om för mig att jag inte fick segla.

Föris

Idag börjar inskolningen på nya föris. Björn har läkartid i stan kl 11 så han drar vid 10, vilket innebär att det är hela familjen som knallar till föris idag. Det ska bli spännande! Men den här veckan är vi bara där kl 9-11, så vi äter lunch hemma.

Tillbaka hemma efter 2 veckors intensivkurs i ”Utlandssemester Med Småbarn”

Resan hem gick så bra att jag önskar att alla dagar var resdagar – jämfört med resan DIT, alltså. Vi är tillbaka hemma igen, alla är nu friska (trots att Björn hotade med dunderförkylning på flyget hem eftersom han hamnade i en luftstråle och frös), Adrian har bara små prickar kvar efter sina koppor och Simons är helt borta.

Våra 2 veckor i Italien har varit fantastiska. Jag har inte kunnat uppdatera under resans gång eftersom… ja, eftersom. Du kommer att förstå, jag ska förstås berätta mer om hur vi hade det och framför allt hur vi hade det, men det kommer bli lite peu en peu, eller pö om pö som mamma säger för det går inte att ta allting på en gång, det orkar ingen med.

På schemat kommer bland annat följande framöver:

  • Resan dit
  • Ghiacci Vecchi, första etappen (vattkoppor)
  • Hos Alessio, andra etappen (glöm romantisk middag)
  • San Miniato, tredje och sista etappen (”Mamma bada! BADA! DÄR!!”)
  • Sammanställning över vår läxa; Hur man reser med småbarn

Under tiden fortsätter ju sommaren här hemma. Jag pluggar Photoshop och Björn tränar på att vara pappaledig. Simon tränar på att vara utan blöja och Adrian tränar på det mesta.

Vi har båda svårt att fatta att vi är hemma igen. Björn tycker att det här känns tokigt och att vi egentligen är kvar där nere, medan jag sitter här och tycker det känns som om vi aldrig var borta. Som om jag drömt allt. Livligt.

På måndag åker vi till Öland och hälsar på hos barnens farmor. Jag är lite osäker på hur länge vi blir borta, och på om vi verkligen ska våga oss på Astrid Lindgrens Värld på vägen hem eller inte, men det blir inte mer än en vecka i alla fall.

Hemma igen, jetlaggade som attan

Resan hem gick bra, vi slapp rusningen på Essingeleden (vad har hänt, liksom? Vi var där prick 17:00!) men fångade upp den igen vid Korsningen från Helvetet (även känd som Brommaplan).

17:30 stängde jag av motorn hemma, Pia hade skickat med oss grytan från kvällen innan – till min fars förtret – så det var bara att packa ur folket, lokalisera käket, värma det och sätta sig.

Vi gick en promenad efter middan för att handla yoghurt till frukost och hämta paket på posten. Som en familj sengångare släpade vi oss fram på gångvägen medan Simon galopperade fram och tillbaka.

Underskatta inte en tvåårings energinivå. Jag blir andfådd när jag tänker på det.

Kvällen blev lite sen för honom, mest pga tidsomställningen – till sommartid, alltså, inte från Skåne – men tidig för oss. Björn var fortfarande helt väck imorse, och jag har tagit mig an tvättberget men… entusiasmen saknas, om man säger så.