Inte ens en vecka kvar och Adrian är sjuk

På söndag åker vi. Jag sa att vi skulle till Gran Canaria och det var väl inte HELT fel; vi ska till Teneriffa. Där har vi varit förut – dock inte på samma hotell – så det blir nog bra.

Adrian är sjuk

Som uppvärmning har Adrian blivit sådär febersjuk igen, och jag vabbar. Kul att man kan vabba som arbetslös, tack och lov. Jag får med andra ord ersättning för dessa dagar som arkiverar sig i mitt minne som grodägg, dvs hala och avskärmade från direktkontakt. Översättning: jag sover dåligt.

Eller jag sover inte alls dåligt, jag får bara inte sova så mycket. Pojken hostar så att min mor börjar prata om falsk krupp (naturligtvis ärftlig), och febern gör att han vaknar och uppskruvat ska ha både mjölk, padda och långpromenader. Mot slutet av första sjuknatten hade jag slut på idéer och ringde 1177, och de rådde mig att sätta honom att andas vid ett öppet fönster, eller kanske till och med gå ut en kvart.

“Ja, mamma, vi går ut! Vi behöver inte gå långt, vi kan leka i trädgården.”

“Ääähh … mhm … Vet du, jag tycker vi börjar med att du får sitta på bordet med täcket om dig och så öppnar vi fönstret jättemycket.”

Entusiasten Adrian hoppade upp ur sängen och skuttade upp på bordet, och sen satt han där en stund tills det blev tråkigt. Jag vet inte om det berodde på kylan eller fukten utifrån, men det hjälpte, och efter det blev det lugnt.

Vi håller andan

Dominoeffekten, även känd som förkylningsdomino, drabbar oss inte varje gång, TAITRÄTAITRÄFÖRHELVETE, så nu hoppas vi på ena eller andra av två saker:

  1. Simon, Björn och jag blir toksjuka IDAG – så vi hinner pigga på oss innan vi ska åka.
  2. Adrian piggar på sig tills vi ska åka och ingen annan blir sjuk.

Upprustning

Sjukdomsmässigt kan vi inte göra så mycket mer än att hoppas, men vad gäller övrig planering så har vi tänkt lite.

Simon är byggd som jag, dvs han smal. Han blir frusen. Så vi har lånat en våtdräkt till honom av en kompis, och skaffat honom cyklop och snorkel som han älskar (!!!). Saken är den att han inte velat doppa ansiktet på simlekis på hela hösten, men så sa Björns polare (som lånar ut sin dotters våtdräkt) åt oss att köpa bra grejer från början. Vi har ju redan testat med simglasögon från typ Stadium eller nåt och det var ingen riktig hit, så nu köpte vi “riktiga” grejer på ett ställe i stan som säljer dykutrustning. Hela senaste lektionen var Simon under vattnet. Kors i taket, verkligen.

Jag själv blir, i egenskap av stillastående sparsamt vadderad förälder, väldigt fort väldigt kall i vattnet jag med, så idag är planen att ta med Adrian, som visar tillförlitliga tecken på förbättring (TAITRÄÄÄÄ), till en dykbutik i stan och skaffa en våtdräkt till mig med. Hurra!

Onsdag blev plötsligt resdag, så vi är hemma igen

Vi hade ju som sagt nästan osannolikt tur med vädret under vår semester på landet. Långa varma sommardagar med 25° i vattnet, ljumma mygginvaderade kvällar, inga måsten, bara stilla lugn och ro. Vi plockade totalt 5 fästingar från Simon, Adrian fick nog bara en. Simons myggbett svullnade imponerande mycket, Adrian kliande sönder sina så han är fortfarande prickig på benen.

I måndags kom mamma och morbror Mats ut och hälsade på. Det var fortfarande varmt och mysigt men det kändes att det var på väg att vända. När de gick mot båten med väskorna, Mats med vaggan under armen, på morgonen dagen därpå för att resa hem igen duggade det, men sen kom solen och vinden blåste bort alla myggorna för stunden så vi gick på upptäcktsfärd längs vattnet.

Tyckte det var läge för gummistövlar; det hade ju regnat halva natten och fukten hängde fortfarande i luften när vi gick. Två saker visade sig senare;

  1. Simons gula gummistövlar är för små, men istället för att säga det så diskuterar han – och tar på sig dem.
  2. Adrian tycker att gummistövlar är onödigt.

Vi stannade bara en dag till efter det. På morgonen i onsdags så tittade jag och Björn på varann och fyllde i varandras meningar när vi sa att om det skulle vara sånt där väder resten av veckan så kunde vi lika gärna åka hem. Både Simon, Adrian och jag hade hemlängtan ändå. Onsdag blev alltså plötsligt resdag.

Pojkarna på vaxholmsbryggan, sannolikt för sista gången men “man vet aldrig vad som kan hända”, som Simon brukar säga. Kanske blir det nån helg till framöver alla fyra, säkert är i alla fall att Björn och jag ska ut nån helg i höst och packa ihop och ta hem alla våra saker, men då ska inte barnen följa med.