Sommarplaneringen står för dörren, i år igen

Vi har fått en lapp redan nu inför sommarplaneringen på förskolan, och precis som varje år så har vi svårt att få ändan ur och ta tag i det. Vi vill som vanligt åka och hälsa på pappa & Pia i Skåne, samt farmor på Öland. Gärna kusinerna i Skåne också, det vore kul. Vi skulle vilja åka till Furuvik – eller det är det jag som vill, jag har inte ens pratat med resten av familjen om det ännu – och så vore det trevligt att slippa ta bilen överallt. När vi åkte hem förra sommaren var det så oerhört dåligt väder med så mycket regn och översvämningar att det var lite obehagligt att köra. Tyckte jag.

Rådande klimatkris har redan fått oss att avstå från en resa till Alessiane & Franck i alperna i vintras (de två föregående vintrarna har coronaviruset hjälpt oss, och alla andra, med det); vi resonerade som så att vi lämnar flygandet till folk som behöver flyga. Vi kan åka tåg. Det visade sig att vi absolut inte skulle kunna åka tåg till alperna för bara en veckas semester, det skulle bli outhärdligt även utan barn så MED barn ville vi inte ens överväga. 

Men! Då skulle vi kunna åka tåg i sommar istället. Tåg till Kalmar, och sen buss till Öland. Det blir dyrare än att åka bil, så mycket är säkert. Frågan är väl också hur vi står ut med att åka tåg … långsemester på sommaren kräver ju sin packning, och den ska släpas – liksom bilkuddarna vi antagligen behöver ha med oss till barnen om vi vill kunna röra på oss på plats. 

Jag funderar på om vi skulle planera in en långhelg innan sommaren, där vi åker tåg i typ 2-3 timmar till nåt bra ställe. Mindre packning, lite kortare resa, för att se hur det går. 

Så för att kunna planera sommaren och meddela förskolan när vi kommer vara borta, så måste vi först ordna en miniweekend med pojkarna. Logiken är vattentät.

Födelsedagshaveriet när Björn fyllde jämnt

Vi fyller jämnt

Björn fyller jämnt i år, precis som jag, och vi har alltid tänkt att det året vi fyller jämnt ska vi fira genom att vara ifred. Vi skulle resa bort, kanske till en stad i Europa som ingen av oss besökt förr, och vara borta 3-4 dagar. 

Kanske Prag …?
(Bildkälla här.)

Hej småbarnslivet, och hej corona. Vi får se hur det blir med den mystiska europeiska staden till hösten, kanske är det rimligt att resa då, och liksom corona är småbarnslivet något som man helt enkelt måste vänta ut. 

Själva Björns födelsedag hade jag ändå planerat bra, för att vara mig. Han fyllde en måndag, och vi skulle åka bort och övernatta på ett ställe. Dagen innan, på söndagen, skulle en liten del av släkten komma och uppvakta honom och äta tårta.

Antiklimax

Söndag morgon kom Simon aldrig upp ur sängen, och det händer bara när han är sjuk – magsjuk, för att vara precis. Vi fick ställa in fikat, liksom utflykten med övernattningen dagen därpå. 

Det som grämer mig är att jag inte hade nån plan B där. Men som Björn sa, sånt är livet med eller utan barn. Magsjukan bryr sig icke.

Vi firade ändå

Simon är oftast bara sjuk fram till kl 14 när det är sådär på morgonen, men det dröjde ända till 15:30 innan han var på benen och röjde i studsmattan som vanligt igen. Det blev hursomhelst lite uppvaktning av Björn måndag morgon med nästan unison skönsång och frulle till alla utom mig i vår säng, och barnen verkade gilla att få ge sina presenter.

Jag hade nämligen tagit med mig pojkarna en i taget till H&M redan på lördagen (planeringsgeni, jag vet) där de fått välja varsin present till pappa OCH – jag hade tänkt längre än så – redan under veckan hade jag gett dem varsitt hemligt uppdrag; att ta reda på vad pappa önskade sig. Så Simon gick runt och letade efter nåt med katter på (“Pappa, vad tycker du om?” – “Katter.”), och fastnade vid strumphyllan där han valde 3 par; pokémon, schackmönster och småmonster. Adrian hade frågat sin far vad han önskade sig, och fadern hade svarat “en tröja med dragkedja”, så Adrian sprang in i affären som en spårhund och letade upp en tröja som jag själv inte skulle ha hittat. Riktigt snygg, dessutom.

Spårhunden tog vägen förbi de enorma mössorna på herravdelningen.

Uppskjutning

Utflykten blev framflyttad en vecka. Jag bokade om och tänkte att på en vecka hinner vi alla antagligen bli både sjuka och friska igen, om det Simon fick skulle smitta. Det gjorde det inte – det gör sällan det när det gäller honom – men istället blev jag förkyld. Det är sannolikt den förkylning som härjar på förskolan och som pojkarna nu också börja låta som att de fått. Utflykten blev framflyttad en vecka till och jag hoppas innerligt att alla är friska nästa vecka … men vi vet ju hur det är med förkylningar; du ska se att även om vi andra blivit bra så är det väl Björns tur lagom tills dess. Ta i trä.

När Björn ramlade på liggcykeln: ”Jag tror jag ser en bit av skelettet”

Tiden tycks släpa sig fram, och ändå går dagarna så fort. Hur är det ens möjligt?

Förra fredagen lämnade jag pojkarna på förskolan på morgonen, och vi har ordnat det så att om jag lämnar så hämtar Björn, och tvärtom. Björn, som är anställd på ett ställe som då och då tvingas skicka ut entusiastiskt skarpa påminnelser om fortsatt förbud att komma in till kontoret, jobbar hemifrån och jag tycker det är bra på ett sätt, eftersom risken att han fastnar i trafiken på väg hem från jobbet är betydligt lägre än i vanliga fall. Förutom i fredags. Klockan 14:30 – pojkarna ska hämtas kl 16 – ringde han mig:

“Hej, jag har klantat mig.”

“Jaha?”

“Jag är på Norr Mälarstrand och har kört omkull på cykeln. Jag blöder och det är nåt vitt därunder, jag tror det är en bit av skelettet. Ambulansen är på väg nu. Jag hinner inte hämta barnen.”

“Vaddå? Vänta – va?! Hur skadad är du?”

“Jag vet inte – oj nu blev jag yr så jag ska nog lägga mig ner … men det är bara benet som är skadat. Inget annat.”

Jag kunde höra att han var uppjagad. Jag plockade upp stressen – känslomänniska som jag är – och ringde mamma och la lite av den på henne också. Mamma var ute och spelade golf, så hon bollade vidare stressvågen på sin golfkompis som tydligen sa nåt klokt om att mamma skulle påminna Björn om att han faktiskt har barn och alltså inte ska utsätta sig för snarlika situationer. 

Jag tror att Björn håller med om det senare, det är bara det att “situationen”, om man frågar honom, handlade om en felaktig glass. Du förstår, någon hade haft mage att sälja honom en glass som smakade diskmedel, så då kastade han den åt sidan mot buskarna medan han cyklade, med samma rörelse som när man spelar tennis (har jag sett på TV). 

Cykeln i fråga är Björns nya liggcykel. Den har bara två hjul, till skillnad från de vanliga(re)(?) trehjuliga man kan se ibland. När han köpte den – pass på, de säljs inte i Sverige så han köpte den från en privatperson i Holland som hade byggt den själv – så levererades den i småbitar och han fick sätta ihop den själv. Det tog ett tag, han har aldrig gjort det förut. Det var också mycket tydligt, när han skulle inviga den, att det är stor skillnad mellan att hålla balansen framåtlutad och att hålla balansen på rygg, men även om han hade velat ge sig så låg det för mycket möda bakom den där cykeln för att inte insistera.

Hursomhelst. Glasskastet genererade en slags rekyl i sidled och Björn brände rakt in i ett järnstaket innan han hunnit fatta vad som hände. Sen ringde han ambulansen, och efter det ringde han mig.

Jag fick bråttom att packa ihop mig och åka hem från jobbet – eller vänta, nej, på väg till bilen insåg jag att nycklarna var kvar hemma. Jag var utelåst. Jag åkte alltså till Hötorgets närakut, dit ambulansen lugnt kört Björn med kommentaren att han hade kunnat ta en taxi lika gärna. Jag fulparkerade på trottoaren, bråttom som jag hade för att hinna hem och hämta pojkarna i tid, och rusade in på rummet där Björn med medtagen min halvlåg i vad som påminde om en tandläkarstol.

Just som jag kom in i rummet satte läkaren en sprutnål i såret. Jag tittade fascinerat på under säkert en hel sekund innan jag kom ihåg varför jag var där och att jag kanske inte borde dröja mig kvar i rummet. 

“Jasså,” sa jag med blicken fortfarande på såret och hörde själv hur tonen lät förstå att vaddå, var det inte värre än sådär?

Han gav mig nycklarna och jag åkte hem och hämtade pojkarna. Strax efter middan kom Björn hem, rejält rörelsehindrad med fjorton stygn och antibiotika.

Björns cykel, väl hemma igen efter att jag åkt och hämtat den senare på kvällen. Jo faktiskt, den gick in i bilen, till och med lättare än min egen normala cykel.

Lysande utsikter

Som start på helgen blev det inte så kul som det låter, ändå. Jag tycker det är svårt att helt oförberedd plötsligt stå helt ensam med barnen, och dessutom försvara en med rätta ganska ynklig sambo mot pojkarnas vilda framfart i soffan och samtidigt sköta allt som måste skötas; jag tänker framför allt på maten nu.

Det där går ju bra annars – visst, jag blir helt slut men det är liksom ändå lugnt, men oförberedd? Lägg på det oron som kom ikapp i efterhand, vreden över att han understått sig att göra sig illa, och känslokalabaliken som rullade fram i kölvattnet efter detta och som pojkarna naturligtvis plockade upp. 

Men hallå, tänk på stackars Björn, tänker kanske du nu? Det är trots allt han som lider i den här historien? Jo, visst. Men jag vet hur det känns. Jag vet precis hur ont det kan göra, hur begränsad man blir, hur oroligt det känns i kroppen och hur svårt det är att sova. Jag hade ändå hellre varit den med trasigt knä i soffan förra helgen. Det är antagligen den där ensamheten som spökar igen.

Det som är intressant i allt det här, är det större perspektivet; det går troll i våra semestrar. Ok, Teneriffa i november förra året gick väldigt bra, men det har varit mycket avbokningar och olyckor och sjukdomsfall och jag vet inte vad. Va fan. 

Vi har inte avbokat stugan nästa vecka, mest för att det var för sent men också för att vi såklart hoppas på att det ska gå bra ändå. Den ligger ju bara 3,5 timmar bort; är det ohållbart så åker vi hem. 

Det blir säkert jättebra.

Hur är det nu då?

Mjo, det går åt rätt håll. Björn beställde hem kryckor, som han dagen efter att han fått dem fick höra på återbesöket på närakuten att han inte ska använda. Men det gör inget, sånt kan vara bra att ha hemma ändå. Han haltar ordentligt, men han fixar vertikalt läge ganska länge och kan både laga mat och börja packa så smått. Mamma och Jonas har hjälpt oss med hämtning på förskolan i veckan också så det har ändå gått bra. Visst, jag har jobbat non stop 6:30-22, men igår kväll kunde jag äntligen sätta mig ner i soffan i lugn och ro och skriva lite – vilket kom som en chock.

Förresten, det låter konstigt men jag har varit helt övertygad om, liksom vetat, att det bara var en tidsfråga innan han skulle trilla på den där cykeln. Jag hade däremot trott att det skulle bli lite mindre dramatiskt. Å tredje sidan så har jag länge anat var Simon fått sin skadedramatiska sida ifrån.

Idag jobbar jag halvdag, har jag tänkt, sen ska jag packa och planera mat och sen hämta barnen och sen är det officiellt semester. Och i morgon kommer Barnvakten igen. Fan, det hade jag glömt.

?


Sensmoral: Köp inte glass med tvivelaktigt ursprung; det kan leda till fjorton stygn i knät.

Inte ens en vecka kvar och Adrian är sjuk

På söndag åker vi. Jag sa att vi skulle till Gran Canaria och det var väl inte HELT fel; vi ska till Teneriffa. Där har vi varit förut – dock inte på samma hotell – så det blir nog bra.

Adrian är sjuk

Som uppvärmning har Adrian blivit sådär febersjuk igen, och jag vabbar. Kul att man kan vabba som arbetslös, tack och lov. Jag får med andra ord ersättning för dessa dagar som arkiverar sig i mitt minne som grodägg, dvs hala och avskärmade från direktkontakt. Översättning: jag sover dåligt.

Eller jag sover inte alls dåligt, jag får bara inte sova så mycket. Pojken hostar så att min mor börjar prata om falsk krupp (naturligtvis ärftlig), och febern gör att han vaknar och uppskruvat ska ha både mjölk, padda och långpromenader. Mot slutet av första sjuknatten hade jag slut på idéer och ringde 1177, och de rådde mig att sätta honom att andas vid ett öppet fönster, eller kanske till och med gå ut en kvart.

”Ja, mamma, vi går ut! Vi behöver inte gå långt, vi kan leka i trädgården.”

”Ääähh … mhm … Vet du, jag tycker vi börjar med att du får sitta på bordet med täcket om dig och så öppnar vi fönstret jättemycket.”

Entusiasten Adrian hoppade upp ur sängen och skuttade upp på bordet, och sen satt han där en stund tills det blev tråkigt. Jag vet inte om det berodde på kylan eller fukten utifrån, men det hjälpte, och efter det blev det lugnt.

Vi håller andan

Dominoeffekten, även känd som förkylningsdomino, drabbar oss inte varje gång, TAITRÄTAITRÄFÖRHELVETE, så nu hoppas vi på ena eller andra av två saker:

  1. Simon, Björn och jag blir toksjuka IDAG – så vi hinner pigga på oss innan vi ska åka.
  2. Adrian piggar på sig tills vi ska åka och ingen annan blir sjuk.

Upprustning

Sjukdomsmässigt kan vi inte göra så mycket mer än att hoppas, men vad gäller övrig planering så har vi tänkt lite.

Simon är byggd som jag, dvs han smal. Han blir frusen. Så vi har lånat en våtdräkt till honom av en kompis, och skaffat honom cyklop och snorkel som han älskar (!!!). Saken är den att han inte velat doppa ansiktet på simlekis på hela hösten, men så sa Björns polare (som lånar ut sin dotters våtdräkt) åt oss att köpa bra grejer från början. Vi har ju redan testat med simglasögon från typ Stadium eller nåt och det var ingen riktig hit, så nu köpte vi ”riktiga” grejer på ett ställe i stan som säljer dykutrustning. Hela senaste lektionen var Simon under vattnet. Kors i taket, verkligen.

Jag själv blir, i egenskap av stillastående sparsamt vadderad förälder, väldigt fort väldigt kall i vattnet jag med, så idag är planen att ta med Adrian, som visar tillförlitliga tecken på förbättring (TAITRÄÄÄÄ), till en dykbutik i stan och skaffa en våtdräkt till mig med. Hurra!

Veckan med vabb, gala och en semesterkväll

Förra veckan alltså … Wow. Det är min enda kommentar.

Vab

Natten till förra måndagen, alltså natten efter vårt tripp till Fjärilshuset, så kom Adrian upptrallandes vid 3-blecket och ville saker. Björn autopilotade honom tillbaka i säng, men han kom upp igen och snackade en hel del. Då gick jag upp och skulle guida honom tillbaka till sängen, la en hand lite lätt i nacken på honom som jag alltid gör och brände mig nästan.

Termometer, och sedan även ipren och vatten, åkte fram eftersom pojken hade 39,8°. Strax därpå bytte jag min sköna säng mot gästsängen i Adrians rum, eftersom han hade svårt att komma till ro (och jag kände mig lugnare i närheten).

Måndag, tisdag, onsdag förflöt i vabbens tecken. Jag hade haft planer – andra planer – för de dagarna, tex planera packning, hämta mitt armband hos guldsmeden, kolla upp hotell och omgivningar och restauranger på Malta för att vara lite förberedd.

Måste slå ett slag för Rålambshovs parklek. Superbra ställe! Vi höll oss för oss själva, man vill ju inte smitta nån, Adrian var inte så pigg förstås men det har aldrig hindrat honom från att klättra lite här och där ändå.

Resan till Malta

Malta, ja. Jag och två före detta klasskompisar tog oss till final i en förpackningstävling och i egenskap av finalister blev vi bjudna till Malta på Award Gala. Därför hade jag också tänkt läsa på om vårt projekt – det är trots allt över ett år sedan vi gjorde det – inför resan, men allt det där ströks pga vabben.

På onsdag eftermiddag, när Adrian sov, skulle jag packa. Det FÖRSTA jag gjorde var att slarva bort passet. Jag letade mig förtvivlad, så till slut ringde jag mamma för att komma och leta med mig. Jag gick mest omkring och grät, men sen hittade hon det så det löste sig. Den kvällen tog jag bilen till en bondgård i närheten av Skavsta för att övernatta där, eftersom flyget skulle gå så tidigt (stor aversion gentemot Ryanair).

Jag hade förstås resfeber, så jag sov inte så bra ändå trots ypperlig planering. Torsdag morgon parkerade jag bilen på långtidsparkeringen kl 05, sen gick planet 06:30 och kl 09:50 landade vi på Malta. Vi tog taxi till hotellet, men rummet skulle inte vara klart förrän kl 15 så vi la oss vid poolen. Jag försökte sova där men var väl för trött, för det gick inte. Sen efter lunch var det videointervju med alla finalisterna (såg ut som ett spöke), sen fick vi chans att vila en stund på rummet men somnade inte då heller. Efter det var det mingel med bubbel i baren, sen bussresa till platsen för galan. Sen var det mera bubbel och mingel, sen var det dags för middag under löpande prisutdelning.

Jag var inte den enda som var helt väck. När kvällen led mot sitt slut var finalisterna antingen fnittertrötta och onyktra, eller apatiska. Då hade jag varit vaken i 20 timmar, och det enda jag kunde tänka var hur onaturligt det kändes.

Dagen därpå, fredagen, var ledig dag. Vi hängde vid vattnet och och vilade och tittade på krabborna som sprang omkring, och på kvällen tog vi en taxi till Valletta. En renodlad semesterkväll blev det. Inte vansinnestrött, bara normaltrött du vet. Härlig utländsk atmosfär, musik både på gator och i gränder – vi gick bl a förbi en stråkorkester som övade på en utomhusscen bakom glesa kulisser – varmt i luften och den främmande kulturen i alla sinnen. Som balsam för själen – minus Björns löpande uppdateringar om Adrians febertemp (han var uppe i 40,4°), som gav mig magont. Jag kunde inte heller be honom sluta skicka meddelandena, för jag ville ju veta samtidigt. Det var jättesvårt att släppa ”hemma” och vara ”här och nu”.

Hemma igen

Dagen efter det var det hemresa på kvällen så mera sol och pool under dagen. Flyget hem var det värsta jag varit med om i flygväg, men jag berättar mer om den senare. Allt som allt var jag hemma igen söndag morgon kl 01:40. Det tog ett tag att lugna ner sig och se till att äta lite och somna, och sen stod ju pojkarna och trampade utanför dörren kl 07:01 (de har sömntränare i sina rum, mer om det om några dagar) så det blev inte så lång natt då heller. Jag klagar, men det var ett så kärt återseende att jag nästan helt glömde bort att vara trött.

Den kvällen var det simning igen (fortsatt succé och tramsigt stolt mamma), och i måndags var det vabb igen. Jo, för Adrian var fortfarande sjuk.

Wow.

Vi funderar på en ny resa

Efter uttråkningen på Teneriffa och hysterin i Italien har vi fått lite blodad tand på det här med utlandssemester. Om vi planerar något mitt emellan de där två resorna så borde det inte kunna gå fel. Det är rimligt och framför allt riskfritt att ha förväntningar på en perfekt semester där nånstans.

Nu funderar vi fram och tillbaka på en ny resa och när vi ska åka. Jag vill förstås åka imorn, och Björn vill åka både i juni och i oktober.

Det andra vi bör ta ställning till är resmål, sedan också vistelselängd och slutligen upplägg.

Vi tänker att 2 veckor på 2 olika ställen, vilket är den matematiskt exakta kompromissen mellan Teneriffa och Italien, borde bli bra. Eller så åker vi bara en vecka, till ett ställe.

Eftersom jag gör min praktik nu och blir klar med utbildningen till våren/sommaren, och INTE har head huntats hals över huvud med hela jaktlag och hunddrev, så följer sannolikt en period av, eh … sommarlov? I vilket fall som helst så är det inte högsäsong sommartid på den arbetsmarknad jag försöker ta mig in på, så att planera semestern till försommaren känns klokare eftersom vi inte vet hur tillvaron kommer att se ut i höst.

Eller hur? Hm? Försommar it is. Ska bara försöka pitcha detta till Björn också.

Nån som har nåt tips på resmål i juni?

Bilder från Italien 2017

Ändrade planer, senaste budet: Öland på tisdag

Vi skulle ha varit kvar på landet till igår, men till följd av en lätt planeringsmiss kompad av kallare väder åkte vi hem en dag tidigare.

Planen var sedan att åka till Öland idag, men till följd av tvärdåligt väder på Öland imorgon så tyckte både Annette och vi att vi lika gärna kunde skjuta på alltihop en dag. Nytt bud: vi åker till Öland imorgon bitti.

Attackplan

Vi har tänkt oss att åka kl 8, köra 2 timmar till Norrköping och där valla energin ur barnen (och konsekvensmässigt ur oss också) på Busfabriken. Sen är det lunch, sen är det eftermiddagsvila och då kan vi köra 3 timmar till, sen löser vi resten på plats, beroende på hur långt vi har kommit.

Idag städas huset fram till 12 så vi flyr fältet och vallar barnen – på vattenmuseum 🙂 Sen är det packning som gäller, så att det bara är att äta frulle och dra imorn.

Jag känner på mig att jag, om 2 dagar när jag ser vad jag skrev nu, kommer sucka över vår naivitet och bristande planering – det har hänt förr – men jag hoppas slippa det.

Helg på landet för semesterprepp

Vi var på landet i helgen, mamma följde med och det var den mysigaste helgen på länge. Att jag tyckte det vittnar om att stressen håller på att släppa och jag kan vara mer i nuet, delta helhjärtat i det vi gör.

Vi kom fram fredag kväll, barnen somnade nästan innan huvudet träffade kudden och lördag morgon vaknade vi till spegelblankt vatten och ett före-semestern-lugn vi inte kommer få höra senare på säsongen.

Björn grejade med båten som vi sen la i före lunch, pojkarna kastade sten i vattnet och jag tror att mormor hade roligast av alla.

semesterprepp

Flytvästarna var på hela tiden, och det var så skönt att slippa springa bakom dem som en målvakt på bryggan hela tiden. Istället kunde jag sitta ganska stilla och bara andas och marinera i skärgårdsnatur, som jag är så hjärtligt förtjust i.

Det var lättare med flytvästarna för dem i år; förra året var det en kamp att nå ner till marken och Adrian kunde inte resa sig, men nu gick det riktigt bra och de var på hela tiden så fort vi var vid (eller i närheten av) vattnet. Jag tycker de ser ut som små Disney-blommor där de far omkring med sina vippande kragar.

På kvällen gick vi en promenad bort till viken. Där dumpar de varje år sand på en klippa för alla barn att leka i. Vi hade inte tänkt bada, men det hindrade dem såklart inte från att ”åka tåg” på rumpan i sanden och sen bara knalla i.

Sandpanerad toddler.

En av anledningarna till att det är så skönt att vara en till vuxen: fantasin för vad man kan hitta på så fort nån tittar bort når inga gränser.

Nu längtar jag till semestern; vecka 29-30 ska vi vara där non stop är det tänkt. Vi kommer att få några besök, vilket gör det hela ännu roligare.

Andra sidan av myntet

Tyvärr måste det finnas en baksida med vårt landställe. I vanliga fall är det alltid likadant när vi ska åka ut dit bara över helgen. Det vill säga, det är mycket bök för så kort tid. Det tar 3,5 timmar för oss att komma dit, och där ingår en färja vi måste passa och missar man den så får man åka hem igen för det går inga fler den dagen. När vi är hemma känns det lite motigt att ge sig på projektet, och när vi är där så vill vi inte åka hem. Typ aldrig nånsin mer.

Jag beklagar mig lite, men egentligen handlar det inte om själva stället, eller att det är långt bort och lite bökigt beläget, utan det handlar om de slitningar mellan Björn och hans bror (de ärvde stället tillsammans) som det ger upphov till. Det är svårt att samäga redan som det är, och för dem är det etter värre.

Semesterprepp under glad förväntan

Den här helgen var det lite annorlunda, dels eftersom mamma var med, men också för att nästa gång vi är där blir det på semestern. Nu fick jag chans att kolla vad som finns på plats, så att vi vet vad vi behöver ta med oss nästa gång.