Juli & Augusti – sommarmånader i ohälsans tecken

Eller hälsans otecken. Otäckt som i utmattning (version light), halsböld (??) och inte mindre än tre grova förkylningar. Och det är bara jag, liksom. Men de andra har nog haft det rätt bra ändå, och det var inte som att det var så himla farligt mellan sjukdomarna. Typ.

Å andra sidan ska jag inte ta så lätt på det; efter den här sommaren vet jag plågsamt väl hur mycket mitt mående påverkar resten av familjen – något som förstås gör det etter värre när det pågår. Men det finns positiva bieffekter ändå; jag har lärt mig en del om mig själv och den roll jag tagit i mitt och Björns förhållande. Den här övertygelsen, den outtalade känslan som jag haft svårt att stå för, dvs att ingenting här hemma flyter utan mig, har släppt lite. Det flyter inte som om jag hade varit med, och visst, Simon springer till förskolan i Adrians kläder och vice versa, men vad gör det egentligen? Jag menar, om de inte klagar, varför ska jag göra det? De har ju kläder på sig. Och Björn har varit en riktig klippa.

Här hittar du det mest lästa i sommar, och om du missade inlägget om tygbindorna så är det verkligen nåt jag varmt rekommenderar att läsa!

Juli

1.
Orsakullan

2.
Utmattad

3.
Simons godis

Augusti

1.
Födelsedagsretreat i Sigtuna

2.
Tygbindor

3.
När Adrians naturbegåvning kom i dagen

Jobbar på min intuition som mor; framstegsrapport

Jag har fått anledning(ar) att fundera på det här med intuition på sistone; högkänsliga ska tydligen vara bra på sånt. Jag suger på det. Varför?

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på min intuition. Man har väl känt av den – det har väl de flesta – många gånger, men sen liksom på räls ignorerat den vilket kostat. Särskilt den där frågan på matteprovet i 9an, men det är en annan historia.

Så, nu har jag tänkt att jag ska försöka lyssna mer på mig själv. Det går sådär, men bättre än förut. Några gånger kan jag till och med peka på:

När Simon fick feber

När vi skulle till landet för några veckor sen, så stod jag i badrummet och skulle plocka ihop barnens necessär. Jag tog upp barnflaskan med ipren, tittade på den, kände att det var mindre än hälften kvar och valde att packa ner den oöppnade istället. Så slipper jag oroa mig för att medicinen inte ska räcka när Simon får feber.

Simon fick mycket riktigt feber första kvällen på landet. Jag måste alltså ha känt av att det var nåt på gång hos honom dagen innan han blev sjuk.

När Adrian trillade i

Jag fotade pojkarna på bryggan en kväll. De trillar i princip aldrig i vattnet; Adrian fick hjälp av Simon en gång, men annars har det varit ont om missöden. Just den här kvällen tittade jag på dem, där de höll på med sina håvar och sjögräset, och satte fingret på videoknappen – men tvekade. Nej, om jag filmar när Adrian trillar i så blir jag den där föräldern som filmar istället för att hjälpa sitt barn. Vet dessutom inte om han trillar i nu eller om en liten stund, kommer antagligen sluta filma precis innan som vanligt.

intuition

12 sekunder senare trillade Adrian i. När jag tittade bort. Inte en enda fiber i min kropp var förvånad, utom det att jag hade hört den där tanken, och inte bara känt den. En del av mig ångrar att jag inte filmade.

Det är inte lätt att lyssna inåt, och för nån (dvs mig) som inte lyssnar så mycket utan mest bara känner massa saker hela tiden så vill jag dunka mig själv i ryggen och kalla detta för framsteg ändå. Med lite mer träning så kommer jag ha på film nästa gång Adrian (självförvållat) badar ofrivilligt.

Vattenvana = bada, bada, bada

Det är trögstartade vattendjur vi har i Simon och Adrian. Av någon anledning, oklart vilken, så har jag halvt omedvetet trott att det ska gå lite av sig själv eftersom JAG alltid tyckt det varit så kul att bada och simma, men … nej. Icke.

Babysim

Jag gick på babysim med Simon när han var runt halvåret. Det blev bara en termin av det eftersom jag är så frusen och lyckades frysa så att jag skakade i 34-gradigt vatten. Man måste ju kunna ha kul, eller åtminstone kunna hålla sig på neutral känsloväxel, när man gör saker tillsammans med barnen och att frysa är lika distraherande som att ha ont. Därför blev det ingen andra termin, och inte nåt alls för Adrian (Björn kan inte gå för hans hud fixar inte höga klorhalter).

Bada

De gånger jag badat med Simon har han varit lite harig, även om han faktiskt var med mig i vattnet i Italien förra sommaren så har han i år varit svårflirtad till att bada själv. Han leker gärna i vattnet, alltså, men han stannar i vattenbrynet med ett gäng hinkar och spadar och är nöjd med det.

När vi var på landet sist så släppte det äntligen när pappa & Pia var och hälsade på. Pappa doppade dem och hoppade med dem och tog emot dem och drog dem i vattnet så att de skrattade och bad om mer tills de skakade av köld. Efter att pappa & Pia åkt hem fortsatte vi att “simma” med barnen, dvs dra dem runt i vattnet och hoppa från bryggan (i 50 cm vatten). Det gick inte helhjärtat, men ändå. Det gick.

vattenvana

By the way, att Simon knuffade Adrian från bryggan passerade definitivt inte obemärkt förbi. Det är allvarligt, men det är svårt att prata förstånd med honom, svårt att veta hur vi ska göra för att han ska ta åt sig av det vi säger när vi tjatar om saker som “farligt”, “JÄTTEfarligt” och “tänk om Adrian skulle knuffa dig?”. När vi skäller på honom sluter han sig, såklart, och när det är riktigt allvarligt måste han liksom lyssna.

Hursomhelst. Fram tills helt nyligen har de inte fattat, trots upprepade uppmuntrande förslag och instruktioner, att man kan BADA i den uppblåsbara poolen vi skaffat som desperat svar på hettan.

vattenvana

De har använt den till att vattna gräsmattan* – vilken för övrigt nu efter torka, hetta och vattningsförbud uppvisar fler likheter med en stäpp än det lekunderlag och fallmatta för frukt som vi helst vill ha den till –, vattenreservoar för vattenlek, badkar för alla lösa föremål inom räckhåll osv men själva har de bara vadat omkring i den.

Vattenvana

Härom kvällen cyklade vi till strandbadet efter maten, mest för att jag ville ta ett dopp eftersom det var så hysteriskt varmt, men vi tog såklart med badkläder till pojkarna också.

Jag bytte om till bikini och stod sedan en stund bredvid den lilla klätterställningen där Simon och Adrian klängde omkring, och tittade mot vattnet. Plötsligt sa Simon: “Mamma, jag vill bada.”

Han fick byta till badkläder och följde mig till vattnet. Och sen ut i vattnet. När jag inte slutade gå utåt så ville inte han heller stanna, och vi gick hand i hand tills han hade vattenytan precis under hakan. Förtjust leende höll han min hand stenhårt i sin, medan den andra kände sig fram under ytan, kände hur vattnet gjorde motstånd och rörde sig runt honom. Han provade att hoppa lite, vågade trippa själv på botten, och så lika plötsligt: “Nej, mamma, jag vill gå upp.”

Adrian hade sett oss från bryggan och var inte sen att ta sin brors plats. När vi sedan skulle åka hem var det svårt att få dem att följa med. Simon satt/låg i vattnet en bit ut med vatten upp över axlarna och tittade på alla som badade, och Adrian roade sig med att springa fram och tillbaka med vatten upp till låren.

Segern var vår.

Dagen efter det var det sådär varmt igen, och det slutade med att jag gick ut till den där lilla poolen på “gräs”mattan och la mig i den. Med kläderna på.

Detta fungerade som startsignal till nåt slags microtriatlon med 2 deltagare: Simon och Adrian. De sprang, hoppade/kastade sig i vattnet, ålade över till andra sidan, sprang vidare och runt – gärna med en sväng på springcykeln i farten – och så hoppade de i igen, med magen först. De låg på rygg, på mage, på varandra, upponer och bakofram medan jag satt i vattnet och parerade galenskaper efter bästa förmåga. Adrian fick huvudet under vattnet vid flera tillfällen men han reste sig, hostade och nös, och sprang vidare. Simon fick en kallsup och grinade men endast för publikens skull.

Det krävdes alltså en sjuhelvetes onormalt het sommar och att JAG satte mig i vattnet för att de skulle fatta att detta var nåt man faktiskt kan göra. Märkligt att jag inte testat det tidigare.


* Så här ser vår gräsmatta ut, fast mindre. Den lokala faunan skiljer sig också något.

Sommarsentimental och städhjälp

Länge leve våren och alla förkylningars tillfälliga död

 

äppelträd
Vårt äppelträd

Länge leve semestern och vardagens tillfälliga frånvaro

 

på öland
I farmors trädgård i somras

 

rabattros
Den persikofärgade rosen i vår rabatt

Länge leve sommaren och alla nya upptäckter barnen har framför sig

 

kohagen
I kohagen på Öland i somras

 

skogspromenad
Joggerspotting i skogen

Men i otålig väntan på allt det där…

…så försöker jag dressera Simon i städning. Vi har bestämt att vi ska ta städhjälp varannan vecka, så att det där man typ aldrig måste göra nu också blir gjort. Vi har haft en städfirma här på provstädning, och nästa vecka kommer en annan (billigare) och provkör, men däremellan så måste ju lite göras ändå, som att dammsuga köket till exempel.

Han är jätteduktig. På sikt kanske vi inte behöver nån firma.

Babygymet gör succé

Vi (jag; Simon var knappast delaktig) införskaffade ju ett babygym på Ikea igår, och jag måste säga att det landat i god jord. Visst, Simon är inte fascinerad timmar i sträck men säkert en 10 min, ibland en kvart, innan han behöver en paus för att glömma bort vad han just stirrat på så att han kan bli fascinerad på nytt lite senare. Himla praktiskt.

babygym på balkongen

Detta var i förmiddags… Jag har SOLAT för första gången i år! Efter ungefär 30 sekunder blev värmen plågsam och jag fick kriga mentalt för att ligga kvar. Eftersom det fläktar på balkongen så var gymet fascinerande i hela 20 min. Även nu på kvällen fick jag tid att plocka undan i köket utan skrik och gnäll 🙂

babygym succé

Apropå Ikea så hittade vi (jag) inspiration till våra sovrumsväggar i ett av deras rum i varuhuset. Björn har nu bifallit min snilleblixt (jag är trots allt kreativ chef efter gemensamt beslut), enda knasiga med detta är att jag hade tänkt göra vårt sovrum sist, inte först. Men men, inget att göra åt.

Det kommer bli toksnyggt.

inspiration till sovrum

Mynta for dummies

handla mynta

Steg 1: Köp en frisk ekologisk mynta, utan ohyra om det går.

gullegullSteg 2: Ordna med någon som underhåller publiken.länge leve myntanSteg 3: Plantera. Blanda lite såpa med vatten och spraya myntan, då dör bladlössen du inte såg när du köpte den.

vattna för fan

Steg 4: Kom ihåg att vattna.

Steg 5: När monstret tagit sig, se till att hålla den i trim annars tar den över.

Det godaste man kan göra med mynta är myntate: mycket mynta, minst en kvist, i en tekopp, tevatten över det och sedan en hel del socker. Vill man kan man även ha i neutralt grönt te. Här kommer lite fler tips på vad man kan göra med myntan:

Isbitar med mynta

Jag hade en mynta en gång som bodde i en sån där jättestor självvattnande kruka med hjul under från Ikea. I krukan bodde även en basilika. En solig morgon la jag märke till att det växte mynta ur basilikan. Jag tittade efter och blev full i skratt för myntan hade, inkognito, gjort en bro av en stjälk tvärs över basilikan och lagt brofästet i jorden på andra sidan. Från bron växte starka och fina myntasjälkar som tog solen mitt framför näsan på basilikan.

Hönsmamma… eller?

Det har varit varmt idag, 16 grader i skuggan och första dagen i år jag kunnat promenera i t-tröja, trots starka vindar.

Björn krattar gräset i kvällssolen med Simon i sele på magen. Det är mycket gräs, och Björn jobbar sig varm. Jag får syn på dem från köket och ser till min förfäran att Simon endast är iförd blöja och body. Jag river åt mig en mössa från köksbordet, rusar ut och trär på den på pojkens varma huvud.

“Han blir inte varm som du, han rör inte på sig”, säger jag förebrående.

“Men jag värmer honom mot mig”, svarar Björn oskyldigt. Irriterad går jag in och hämtar ett par strumpor, och när jag ska trä på dem på Simons kalla fötter blänger jag argt på Björn.

“Vad är det?” frågar han.

“Det är inte varmt”, svarar jag sammanbitet.

Jag känner mig inte som en hönsmamma, men det känns som att jag framstår som en. Simon är bara 7 veckor gammal, för mig är han ömtålig och ungefär så långt ifrån självgående som det är möjligt att vara utan att vara kopplad till ett gäng maskiner.

Jag har svårt att släppa på kontrollen, det har jag. Jättesvårt. En del av mig tror att ingen annan, alltså ingen annan, kan se efter honom ordentligt. Jag vet att det inte alls stämmer, jag vet det, men… jag känner det inte. När Simon gråter någon annanstans än i mina armar kryper det i hela kroppen på mig. Jag hatar det. Det känns som att jag inte är mentalt rustad att klara av det. Det är klart att det är lättare om det är hos Björn han gråter än om det är i famnen på nån annan, men lätt är det inte.

Samtidigt uppskattar jag de här stunderna på kvällen när Björn tar honom och jag får lite eget space och egen tid.