Naturbegåvning
Tiden står helt stilla i det mörka rummet med de fuktiga lakanen. Så öppnas dörren, i plötsligt motljus ser jag Adrians kontur närma sig medan Simons slanka silhuett dröjer i dörren.
Adrian lyssnar. Simon kommer också fram, till foten. Han känner, frågar, backar ut och går vidare till annat. Adrian går också. Till sitt rum. Där hämtar han sin lilla stol som han släpar över allrummet och in till mig. Han placerar den på golvet alldeles bredvid min säng, tar min heta hand i sina små nävar, tittar på mig och säger mjukt:
”Mamma, varför är du sjuk?”
”Jag vet inte,” svarar jag. Rösten hackar, halsen bultar och svider.
”Varför vet du inte?”
”Man kan inte veta allt.”
”Jo-o mamma, du vet allt.”
Jag ler genom misären åt sonen som instinktivt anar vad jag behöver.
”Mamma?”
”Mm?”
”Mamma, du är bäst. Jag älskar dig.”
Jag stryker honom över huvudet. ”Jag älskar dig också, Adrian.”
”Får jag ligga bredvid dig?”
”Nej älskling, du ska inte vara så nära mitt ansikte, jag vill inte smitta dig.”
Han fortsätter med sina frågor, kramar min hand och arm och försöker lirka sig närmare. Han småsjunger för mig, viskar mamma, liksom lockar på mig att kramas. Jag har nästan 40° feber, ont precis överallt men extra mycket i ryggen och halsen. Huvudet bultar i takt med hjärtslagen, det tinnitus-tjuter i öronen, jag mår illa och ljuset från trapplampan skär i ögonen. Jag kan inte minnas när jag var så sjuk senast … Och Adrian får mig att skratta.
Gav upp och ringde husläkaren
Det där var i fredags kväll. Då hade jag legat och våndats på allvar sedan lunch och började känna att vansinnet rimligen måste få ett slut snart. I lördags var det lite bättre, men inte i halsen – den blev istället, om möjligt, värre. I måndags fick jag nog, tyckte att kroppen minsann hade fått sin chans att fixa det där själv, och ringde husläkaren. Jag hade dragit mig för att ringa henne, eftersom jag inte gillar antibiotika och nånstans fattade att det antagligen fanns på kartan.
”Jag kan inte idag, du får komma imorgon kl 11:15,” sa husläkaren, kort och konkret som alltid.
”Ja, ok, men … Men jag tänkte att kanske jag kunde berätta det här för dig, och att du skulle säga typ att avvakta till fredag och om det inte är bättre så ses vi då?”
”Nej. Imorgon. 11:15.”
Igår var jag alltså där. Hon lyssnade, tittade, hummade … och så kände hon på halsen. Jag hoppade till.
Det slutade med en dunderkur antibiotika.
Ironiskt dansande dam i röd klänning-emoji.