Vägen hem från Teneriffa

Vi är hemma igen sedan en vecka nu, och ändå blir jag fortfarande illa till mods när jag tänker på flygresan. Inte för att den var så hemsk i sig, men det blev tydligt att jag antingen har haft för mycket tid att fundera och känna efter (och alltså jaga upp mig själv för det är jag sjukt bra på), eller att jag på riktigt utvecklat flygrädsla. Inte skräck. Inte än.

Bumpi putus på locuscocus

Hemresedagen förflöt helt enligt planen. Flygbussen skulle hämta oss utanför hotellet kl 11:40, och kl 11:35 satte sig barnen lydigt på en stenmur vid hållplatsen för att gnaga på varsitt päron.

“Om jag såg oss utifrån nu, så skulle jag vilja kalla oss för rutinerade föräldrar,” sa jag till Björn apropå lugnet kring gnagandet och droppandet på backen.

På flygplatsen ställde sig Björn med väskorna i incheckningskön medan jag tog pojkarna till Burger King för lunch. Vi fick göra en ilrusning bort till Björn igen när det blev hans tur eftersom vi måste visa oss, och sen en tillbaka för att ingen skulle plocka vårt bord, men annars gick det jättebra.

Adrian trillade, förvisso, handlöst baklänges ned från sin stol på lunchrestaurangen vid ett tillfälle. Han stod upp på stolen och sen satte han sig ner i luften bredvid den och landade med bakhuvudet rakt på det blankpolerade stengolvet. Ljudet när hans huvud träffade golvet var inte kul. Han skrek direkt, tårarna sprutade och som den rutinerade småbarnsmor jag vill kalla mig själv kollade jag om det blödde (nej) och om han tittade och följde min blick och var kontaktbar (ja). SEN kände jag efter på huvudet – och herrejösses vilken bula han redan hade.

Det var en regelrätt Kalle Anka-bula. Tankar som direkt radar upp sig i mitt huvud vid dylika tillfällen:

  • Är detta allvarligt, måste vi åka till sjukhuset nu?
  • Kan man flyga med sånt här på huvudet?
  • Blöder han inne i hjärnan också?
  • Hamnar han i koma och dör om vi flyger med detta?
  • Valfri passande katastroftanke på aktuellt tema.

En snabb googling till 1177 bekräftade vad jag redan visste – dvs att bulor på huvudet lätt blir jättestora då de bara kan svälla utåt eftersom skallbenet är i vägen inåt, och att det finns mycket blodådror (min tolkning) i huden på huvudet och det är lätt att blöda mycket (eller att det ser mycket ut) – men det är ändå så himla skönt att kunna läsa det direkt i telefonen och slippa hålla på att betvivla sig själv och förgås av oro.

Flyget

Allt gick bra, men landningen blev lite stökig. Jag har flugit mycket i mina dagar och alltid suttit vid/nära fönstret, men trots det alltid tyckt att just själva landningen, alltså då hjulen ska ta i marken, varit spänt. Nu satt jag i mitten av planet och såg inte ut. Det var bäcksvart ute och det blåste så planet krängde och lät en massa, och jag visste inte om vi skulle landa om 5 sekunder eller om 2 minuter. Jag blev åksjuk och naturligtvis Simon också. Han uttryckte det genom att ropa “KRÄKAS!!” och Adrian satt bara apatisk bredvid mig och kollade på film (han hade inte sovit på hela dan och var nu ganska väck).

Situationen blev så himla jobbig, jag hade svårt att hålla mig lugn. Vid ett tillfälle när det kändes som om planet föll rakt nedåt kom jag på mig själv med att sitta och hyperventilera. Att ha barnen med sig, just då, gör två saker med mig:

  1. eftersom de är med så stiger oron när jag inte har kontroll, och det är lättare att bli skraj
  2. eftersom de är med så kan jag inte gripas av panik. För deras skull måste jag vara lugn.

Men hursomhelst så landade vi, alla välbehållna, ingen panikslagen Lisa eller Simon. Barnen fick sitta och kolla på (mera) film på paddan medan Björn plockade väskorna från bagagebandet och jag rotade fram allas jackor och mössor och sånt.

Länge leve paddan!

Så. Åter till det här med begynnande flygrädsla då. Jag vill tro att den beror på att jag varit arbetslös hela hösten och haft mycket tid att tänka, och lite väl lite distraktion från det. Med det sagt så är det ju inte känslor som kommer från ingenstans, så det kan hända att de behöver mötas. Så att de inte utvecklas till skräck, alltså. Hm …

Adrian fyllde 3 år

Adrian fyllde tre stolta år för precis en vecka sen. Två dagar senare blev jag toksjuk igen, och det gav sig inte förrän i lördags så det var inte förrän igår eftermiddag, när mamma kom på fika för att fira lilleman, som han fick sitt Lejon. Men en sak i taget.

Firande i dagarna tre

Så passande, eller hur? Eftersom det är lättare att styra upp en sammankomst på en söndag än på en måndag så firade vi Adrian med Farmor och Morbror på söndagen. Det var då Tårtan gjorde entré.

Lite svårt att le och vänta medan vi tog bilder.

Han fick presenter förstås, bilar och garage (enligt önskelista och förvånat glada miner eftersom han kände igen dem) av Farmor, och Gekko-bilen (pyjamashjältarna), som spelar den aggropeppiga signaturmelodin (P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J MASKS!!) när man trycker på en knapp, som anlände med Jonas.

“Jaha, jag visste inte att den spelade musik också,” sa Jonas glatt när detta uppdagades.

“Men vad kul, att den spelar musik,” tillade han lite senare, när vi alla kunde den där trudelutten utantill sedan en tid tillbaka, med ett något stelare leende.

“Jag skickar med den nästa gång han kommer och hänger med er över dan,” sa jag men det tyckte han var onödigt. “Tänk om den försvinner då, när han tar med den, eller om han glömmer den,” sa han.

“Ja, tänk om. Det vore ju synd.”

“Precis.”

“Mhm.”

Födelsedagen

Dagen därpå fyllde han år, så då tågade vi upp allihop strax före 7 och väckte med sång och present. Det var de där loken från Brio, vilka bara ville fungera med ett laddbart batteri från Ikea av oklar anledning.

Sen gjorde vi misstaget att ge honom morfars och marmors present precis innan frukosten. Han var ju hungrig, så han tittade på medan Simon och Björn satte ihop garaget och sen hann han liksom inte bekanta sig med det eftersom det var dags att går till föris. Jag lät dem leka ett tag innan vi gick, kunde liksom inte med att ge honom en grej och sen säga Kul, nu lämnar vi den här och går, men framöver så gör vi inte så. Nästa gång nån av dem fyller år en vardag så får han max en liten grej på morgonen. Resten tar vi på eftermiddan.

Sen var det fikat med mormor och herr Lejon igår, som sagt. Ingen tårta, för den var såklart slut sedan länge, men fruktsallad och grädde är inte heller fel.

Lejonet fick en stor igenkänningskram, och nu bor det i hans rum. Hoppas jag.

Stanna hos mig, håll mig i handen och säg att det snart blir bra …

Naturbegåvning

Tiden står helt stilla i det mörka rummet med de fuktiga lakanen. Så öppnas dörren, i plötsligt motljus ser jag Adrians kontur närma sig medan Simons slanka silhuett dröjer i dörren.

Adrian lyssnar. Simon kommer också fram, till foten. Han känner, frågar, backar ut och går vidare till annat. Adrian går också. Till sitt rum. Där hämtar han sin lilla stol som han släpar över allrummet och in till mig. Han placerar den på golvet alldeles bredvid min säng, tar min heta hand i sina små nävar, tittar på mig och säger mjukt:

“Mamma, varför är du sjuk?”

“Jag vet inte,” svarar jag. Rösten hackar, halsen bultar och svider.

“Varför vet du inte?”

“Man kan inte veta allt.”

“Jo-o mamma, du vet allt.”

Jag ler genom misären åt sonen som instinktivt anar vad jag behöver.

“Mamma?”

“Mm?”

“Mamma, du är bäst. Jag älskar dig.”

Jag stryker honom över huvudet. “Jag älskar dig också, Adrian.”

“Får jag ligga bredvid dig?”

“Nej älskling, du ska inte vara så nära mitt ansikte, jag vill inte smitta dig.”

Han fortsätter med sina frågor, kramar min hand och arm och försöker lirka sig närmare. Han småsjunger för mig, viskar mamma, liksom lockar på mig att kramas. Jag har nästan 40° feber, ont precis överallt men extra mycket i ryggen och halsen. Huvudet bultar i takt med hjärtslagen, det tinnitus-tjuter i öronen, jag mår illa och ljuset från trapplampan skär i ögonen. Jag kan inte minnas när jag var så sjuk senast … Och Adrian får mig att skratta.

Gav upp och ringde husläkaren

Det där var i fredags kväll. Då hade jag legat och våndats på allvar sedan lunch och började känna att vansinnet rimligen måste få ett slut snart. I lördags var det lite bättre, men inte i halsen – den blev istället, om möjligt, värre. I måndags fick jag nog, tyckte att kroppen minsann hade fått sin chans att fixa det där själv, och ringde husläkaren. Jag hade dragit mig för att ringa henne, eftersom jag inte gillar antibiotika och nånstans fattade att det antagligen fanns på kartan.

“Jag kan inte idag, du får komma imorgon kl 11:15,” sa husläkaren, kort och konkret som alltid.

“Ja, ok, men … Men jag tänkte att kanske jag kunde berätta det här för dig, och att du skulle säga typ att avvakta till fredag och om det inte är bättre så ses vi då?”

“Nej. Imorgon. 11:15.”

Igår var jag alltså där. Hon lyssnade, tittade, hummade … och så kände hon på halsen. Jag hoppade till.

Det slutade med en dunderkur antibiotika.

Ironiskt dansande dam i röd klänning-emoji.

Adrians potträning – nu med training pants

Sanning med modifikation

Jag skrev att Adrian pottränar och att det går ganska bra.

Jag känner att det kan vara på sin plats att formulera om det: Det går sådär.

Alltså, han var hemma med mig i 2 veckor utan blöja, och under den tiden så slutade han småskvätta sådär som många blöjbarn gör. Det är definitivt ett framsteg. Men efter kanske en 4-5 dagar var det som om han upptäckte att det inte var så farligt att bajsa i byxan eller kissa ner golvet, så det var som om han tappade intresset.

Jag orkade inte med att vara hemma längre än så, jag hinner inte varva ner när jag inte får vara ifred, så jag tog honom till förskolan precis som Simon. Där var de förstående, de sa att de inte kan ha honom utan blöja där och det är klart, det är inte de som ska potträna honom, men att de absolut ska behandla honom som om han inte hade blöja.

Det innebär att på förskolan ska han kissa på toaletten, han blir tillfrågad som de andra barnen och han måste gå på toa innan lunch, sovdags osv. De har ju sina rutiner. Sen kommer de ibland i blöjan och då var det inte ett problem. När de är ute på eftermiddan slipper han blöjan.

Jag är så himla tacksam för vår förskola, måste bara peta in det.

Training pants hemma

Eftersom han inte säger till när han behöver, men eftersom han sällan kissar i byxan – i och med att vi ser till att han kissar under kontrollerade former med jämna mellanrum – så har jag nu skaffat några training pants till honom.

Training pants är som ett mellanting mellan tygblöja och vanliga kalsonger/trosor. Det är egentligen vattentäta kalsonger, påminner om badblöjor, som kan ta lite kiss och definitivt nummer 2. De suger knappt alls, så som blöjor gör, så det är inte så trevligt för barnet att fortsätta ha dem på sig efter den händelse att barnet valde att använda dem som toalett.

Adrian är jättestolt över dem; han har ju fått egna kalsonger! Som storebror!

Att ta hand om dem

Eftersom de tvättas som vilka andra underkläder som helst, men sölas ner som vanliga underkläder sällan görs, så måste vi ta av dem i duschen. Adrian får själv ta hand om dem (med mig superberedd bredvid); jag slänger bajset i toaletten, men det är han som måste vända dem ut och in och duscha dem så att det inte kommer in så mycket exkrement i tvättmaskinen.

Protesterar han? – Nej. Han var väldigt tveksam i början, och försöker alltid att inte nudda bajset, men han pillar på tills det är gjort för han gillar att skölja dem med duschen. Det är tydligen kul …

Jag ska kolla med förskolan om de är ok med att han använder dem där också, och bara har blöja när han sover. Jag hoppas det, men jag tror att det kanske kan bli svårt. Man kan alltid fråga.

PS: Midsommarfirandet igår

Det blev himla mysigt. Vi cyklade efter lunchen till ett ställe ett par km bort, där folkdansgillet anordnade regelrätt firande. Vi kom dit på slutet, men det räckte. Picknick med egna jordgubbar, vattenmelon och mellisbröd, och så musiken förstås!

Simon stod som förstenad framför scenen där spelemännen satt. Hypnotiserat stirrade han på dem, på instrumenten, nickade frånvarande till takten ibland och ställde frågor utan att ta blicken ifrån dem. Jag betedde mig ungefär likadant.

Jag är tydligen den andra mamman

Jag har lite mycket att göra just nu, med exjobb och sånt, men det är över om några dagar bara och under tiden bjuder jag på Adrians reflektion sist han var hemma från förskolan. Nu är det väl en 2 veckor sen, men ändå.

Jag och Adrian har mysmorgon tillsammans. Det är VAB-dag idag; Simon är på förskolan och Björn är på jobbet.

Adrian sitter vid köksbordet iförd förkläde och målar. Han har hållit på en stund och verkar inte tröttna, så jag går och hämta jord och krukor för att plantera om våra elefantöron som av någon anledning växer så det knakar.

När jag dukat upp mitt blomprojekt på bordet mitt emot honom, börjar han konversera sådär som bara Adrian kan:

“Mummel mummel radiobil.”

“Vad sa du, hjärtat?”

“Min mamma kör radiobil.”

“Jaså?”

“Ja, och motorcykel.”

“Motorcykel också, alltså?”

“Ja-a. Och ropar på Sigurd. I radion.”

“Gör jag det?”

“Nej! Annan mamma.”

“Har du en annan mamma?”

“Ja-a. Du är min andra mamma. Hon får inte träffa dig.”

“Ah. Jag förstår.”

På eftermiddan, när Björn kommit innanför dörren och jag håller på med Adrian i badrummet, så kan jag inte hålla mig:

“Älskling?”

“Ja?”

“Adrian säger att han har en annan mamma också, som kör motocykel och ropar i radion. Är det nåt som du känner till?”

Björn kikar runt dörren, med ett clowngrin över ansiktet. Han säger ingenting, men skrattar – inte ett pressat skratt, så det var ju bra. Den där andra mamman är väl just det; den andra mamman.

den andra mamman

Det händer inget

Jag och Adrian ligger i sängen och läser god natt-sagor. När Nicke Nyfiken äntligen har bänkat sig i biosalongen, dvs när den sista sagan är slut, slår jag ihop boken i vanlig ordning och säger till min cherublike lille pojke att nu, min vän, är det sovdags.

“Nej,” säger han, såklart, och lägger sig på mig och kramas. Lustigt hur båda mina söner listat ut att vilken stund som helst med mamma kan förlängas ordentligt genom kramar. Så vi kramas – och han trixar, ålar, skojar, skrattar och leker med mig.

“Jag hör inte vad du säger när du har nappen i munnen,” säger jag när han ska berätta något alldeles särskilt roligt. Han ger mig den, och jag släpper ner den i hans spjälsäng intill. När han berättat klart ber han om den.

“Den ligger i din säng. Där. Du får klättra ner i sängen då om du vill ha den.”

Han tittar ner efter nappen och tänker. “Ha den …!” Han låter bekymrad. “Jag hämtar den!”

“Nej men du, det är läggdags nu. Vi ska inte hålla på och klättra upp och ner.”

“Haa deeen!”

“Men nallen kanske kan hämta den,” säger jag och slänger ner nallen också i sängen.

“Nallen?” Han tittar intresserat efter den.

“Ja, ska vi se om nallen kan hämta nappen,” frågar jag entusiastiskt och han svarar leende med samma mynt. Han klättrar upp på mig och sätter sig till rätta på min höft, som om han satt sig på huk vid dikeskanten för att titta på en groda i gräset.

Han stirrar intensivt på nallen och nappen ett par sekunder, medan jag håller andan. Sedan vänder han sitt ljusa huvud mot mig och konstaterar tonlöst:

“Det händer inget.”

Han vet precis vad han vill: inte. Han vill INTE. Svinenkelt.

Han är 2 år. Han vet inte vad han vill, men han TROR att han vet. Det är jättelätt. Han vill INTE.

En morgon, baserad på en synnerligen verklig berättelse:

“Mamma. Bäja mig.”

“Jag lyfter upp dig, Adrian. Är du beredd?”

“Ja-a.”

Jag lyfter upp honom ur spjälsängen.

“NEEEEEEJ! NEEEHEHEHEHEEEJ!! MAMMAAAA! Själ, SJÄL!!”

Jag sätter ner honom i sängen igen, eftersom han vill själv.

“NEEEEEJ!! BE-VIII!!”

Jag tar upp honom och ställer honom på golvet, bredvid, som beordrat. Han blir tyst, lägger tjurigt huvudet på sidan och surar ut i hallen mot trappan. Han har varit vaken i säkert 30 sekunder.

Han tar två steg i trappan och sätter sig demonstrativt ner.

“Ska du sitta där?”

“Möh.”

“Kom så går vi ner istället,” säger jag mjukt. “Jag är så hungrig, jag vill äta frukost. Vad vill du ha till frukost?”

“Mö-öh.”

“Kom nu, Adrian. Annars måste jag bära dig.”

“NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-ÄÄÄÄ!!! SJÄÄÄÄÄL!!” skriker han och viftar och fräser. På riktigt alltså, fräser. Som en katt.

“Nä men gå då. Framåt!”

Så håller vi på, det tar flera minuter att gå ner för trappan. Sista stegen kräver han att bli buren och accepterar att dessutom att jag gör det.

“Vad vill du ha till frukost?” frågar jag i köket.

“NÄ-ÄÄ!” skriker han och viftar. Och fräser.

“Nä nä, ok, du behöver inte Adrian. Simon vad vill du äta till frukost?”

Mamma-macka med mosade banan och blåbär!”

“Ok.”

Jag gör våra mackor. Adrian tjurar tyst mitt på golvet.

vill inte

Han lyfter på huvet och ser att världen fortsätter snurra utanför hans bubbla, vilket är helt oacceptabelt. Han reser sig och skrynklar ihop sitt lilla ansikte på nytt:

“NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE MACKA! INTE HA! INTE HA DEEEEN!! NEJ! NEJ! NEJ!”

Han vevar med armen, inte alls olik en sån där kinesisk lyckokatt man kan se i fönster ibland. Vår närmaste pizzeria, till exempel, har en sån i entrén. Han är så gränslöst söt att det liksom inte ens biter på mig före frukost.

“Nej men Adrian, den är inte till dig, du behöver inte äta den. Den är till Simon.”

“NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE SIMON! HA DEN! HA DEEEEN!! MIN, MIIIIN!! UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!” Mera vevande.

“Va? Vill du också ha en macka?”

“JAA-AAAA!!”

Han är nu så uppriven över orättvisan jag utsatt honom för att den där mackan inte kan bli klar fort nog, därför hjälper han mig i arbetet genom att vråla och hänga i min ena arm, så att när jag smörar mackan så väger smörkniven 13 kg.

Den här taktiken att hantera tillvaron applicerar han på dygnets alla timmar. Han drömmer livligt om nätterna och utkämpar uppenbarligen samma strider i drömmarna som på dagen.

Jag minns att Simon hade nån sån här period också, men faktiskt inte att den var lika, hm, tydlig. Eller det kanske den var. Det är inte precis den ljuvligaste perioden att spara i långtidsminnet.

Att vara någons svaga punkt

Lite apropå det här med att jag är så glad att jag inte är ett barn; Simons och Adrians känslostormar suger musten ur mig när jag tänker på dem. Stormarna måste förvisso finnas där, de ska vara där och de är en del i utvecklingen men alltså OJ vad jag tycker synd om dem ibland …!

svaga punkt

Sandlådan

Jag skulle hämta pojkarna på föris en eftermiddag i somras. Som vanligt ville de inte gå hem direkt så jag satte mig på sandlådekanten och grävde med dem en stund i skuggan. Där fanns flera andra barn, det är en ganska stor sandlåda, och rätt som det var kastade en annan pojke sand på mig.

Ok, det var inte med flit (ingen unge kan vara så skicklig), men jag vände mig ändå mot honom och skulle upplysa honom om saker och ting. Pojken hade redan hunnit en bit bort när jag förstod vem av dem det var som vevat med spaden. Simon hade sett det hela, och nu vände han huvudet mot mig. Underläppen plutade ut sådär ofrivilligt ledset, och han darrade på rösten:

“Mamma? Mamma, han kastade sand på dig …!!” Rösten sprack och hans lilla ansikte böljade fram och tillbaka mellan känslorna Kränkt, Rädd, Arg och Förnärmad. Det gick rakt in i honom. Jag var hans svaga punkt.

Låtsasgråt

Samma sak visade sig hos Adrian ett par veckor senare. Situationen var inte alls densamma; vi satt alla tre på golvet i Simons rum. Simon och jag lekte nån rollek där jag var han och han var jag (hjärtligt roligt, för övrigt), och så började jag låtsasgnällgrina sådär som Simon kan göra när vi stänger dörren till hans rum om kvällarna.

Jag måste ha gjort det bra, för Adrian hajade till, vände sig mot mig, och i samma ögonblick som han flyttade blicken till min mun (obligatorisk grimas med den plutande underläppen du vet) började stormen. Hans egen läpp vred sig till en spegelbild av min, fast äkta då, och tårar började rulla utför hans runda små kinder redan innan han hunnit börja gråta själv. Han kunde inte värja sig ett ögonblick mot att jag var ledsen.

Jag fick trösta en bra stund.

Stort

Jag vet att allt är som det ska vara men ändå hisnas det vid tanken på att jag, lilla jag liksom, är två små människors svaga punkt i livet. Visst är det … stort?