Adrian är lika klok som Madicken

Vi har ätit middag. Alla är klara, utom Simon som är inne på sin femtioelfte portion och nu tuggar på en smula i taget. De har blivit lovade varsitt torkat fikon efter maten, när alla har ätit klart förstås, och Adrian väntar otåligt. Han vill inte lämna köket så länge fikonet hägrar, så han cirkulerar kring bordet och pratar. Simon berättar om Loke på förskolan som han inte gillar. Adrian kommer och sätter sig i Björns knä, och deltar i diskussionen. Han håller upp ett undervisande pekfinger i luften och understryker varje stavelse med det:

“Jag ska sätta mig ner och samtala med Loke en vacker dag. Ja. Och då vet jag kanske vad jag ska säga. Jag kanske säger ‘du måste vara snäll mot Simon en vacker dag’ till Loke …” – han gör en paus medan vi andra andäktigt väntar på fortsättningen – “Eller så säger jag … FÖRSÖK Å TA MIG SNORUNGE!”

De har lyssnat på Astrid Lindgrens Madicken en hel del i veckan. Det förklarar tvärvändningen.

Nyår 2020 – trendigt firande, kriminell verksamhet och vilsna örfilar

“Vad ska ni göra på nyår, då?” frågade min mor över telefon.

“Inget särskilt – förutom att bli väckta av raket … fast nä, det blir vi ju också varenda natt sen flera dar tillbaks så INGET särskilt alls, faktiskt,” svarade jag med blicken genom fönstret, förlorad i det evighetsgrå diset ovanför hustaken.

“Som de flesta andra då,” kontrade hon och övergick till att lägga fram sin plan för att hålla sin stackars hund från paniken genom nyårsnatten.

Jag kan inte annat än att hålla med; vi firade på trendigast möjliga sätt i år. Den generella raketskjutningen nådde även den nya höjder – men det tycker jag varje år – och med risk för att upprepa mig; jag FATTAR inte varför vissa upplever det som en bra idé att skjuta smällare och raketer några dagar innan och efter nyårsafton. Det känns osannolikt att det rör sig om provskjutningar, uppvärmning eller folk som har “otur när de tänker”, som Björn brukar säga. Inte heller kan jag föreställa mig att det på allvar finns så mycket folk som är så pass osäkra på vilket datum det är, att de skjuter lite varje dag för att vara säkra på att pricka rätt nån av dagarna.

Fyrverkerier på tolvslaget är tradition, och vackert. Fyrverkerier kl 00:42 den 2 januari har mer gemensamt med kriminell verksamhet* än festlighet och firande. Och det är inga smågrejer heller. Vissa av de pjäser som skjuts i sin ensamhet flera dagar för sent låter som riktigt dyra historier – och då räknar jag inte med den böter de nonchalant riskerar.

Jag tycker att fyrverkerier ska sluta säljas till allmänheten, och så tycker jag att kommunen, eller annan lämplig, kan få anordna fyrverkeri här och var istället.

Oh les gifles qui se perdent

“O alla örfilar som går vilse” – ett av alla de franska uttryck jag saknar översättning till.

Irritationen som pyrt i hjärtat sedan ett par dagar, över det här med livsfarliga pyrotekniska varor i händerna på folk som fullständigt missuppfattat syftet med dem, toppade dagen efter nyårsafton.

Vi gick en promenad med pojkarna sent på eftermiddan, efter att det blivit mörkt. De behövde komma ut igen. De hade varsin ficklampa som de gick och lyste med i skogen alldeles intill parkleken. Skogen är typ 40 m bred, med ficklampa i mörkret syns man garanterat, och våra pojkar hörs ganska väl.

Simon fascineras av vad ljuset gör med lervattnet i mörkret.

Plötsligt brann det av en fyrverkeripjäs helt nära oss, max 20 m bort. Jag hoppade runt mot ljudet och hann se några gnistor, men det gick inte att avgöra om det var en raket som smällt för lågt eller om det var en regelrätt dundersmällare. Adrian ville gå närmare men jag började styra om honom åt andra hållet och pratade högt om att det var farligt att komma för nära. Jag såg en ljus jacka försvinna i andra änden av parkleken, och sen fick jag syn på liten grupp svartklädda tonåringar borta vid gungorna.

Jag stegade ut ur skogen gick på dem.

“Var det ni som smällde alldeles nyss!” ropade jag argt och vibrerade nästan av ilska och, såklart, fördröjd rädsla. “SÅ JÄVLA RESPEKTLÖST!” fortsatte jag medan jag kom närmare.

Grabbarna radade upp sig alla fyra och vid en närmare titt kan de inte ha varit mer än 13-14 (??) år. De svor med ärligt uppvända ansikten där i regnet på att det inte var de, att de också hade blivit rädda och pekade mot andra sidan parkleken, där den ljusa jackan försvunnit.

Jag har alltid så svårt att lugna ner känslor som väl kommit igång. Jag fortsatte svära över det som hänt, men riktade det inte längre mot tonåringarna framför mig. Efter några ramsor samlade jag mig och bad om ursäkt för att jag skrikit åt dem.

Då kom Adrian ikapp, och började utan vidare förklara för de långa ljusskygga gestalterna i svarta luvor, att de som skjutit nog inte hade nån kalender och att nån borde slå dem på huvudet med en kalender så de lär sig vilken dag det är.

Grabbarna skrattade förläget och började dra sig därifrån.

“OM NI SER DEM IGEN SÅ KOM IHÅG ATT SÄGA DET TILL DEM!!” vrålade han efter dem.


*Såhär skriver Polisen om fyrverkerier:

  • Du ska ha fyllt 18 år för att köpa, inneha och använda fyrverkerier. Fyrverkerier som polisen anträffar hos personer under 18 år kommer att beslagtas och förstöras.
  • Smällare och fyrverkerier med knall som främsta effekt är som huvudregel förbjudna och får inte användas eller säljas utan särskilda tillstånd.
  • Många kommuner har lokala bestämmelser om när och var fyrverkerier får avfyras.
  • Ofta krävs det tillstånd från polisen för att hantera fyrverkerier.

Adrians födelsedag: Herr Faktiskt firar fyra lyckliga år

En onsdag blev det, i år, så festligheterna har vi skjutit fram. Här passar jag på att tänka en varm tanke om att jag själv fyller år under sommaren. Jag behövde med andra ord aldrig ha vardag på min födelsedag. Adrian lider däremot inte av sin vardag, han gillar förskolan och blir inte sällan lite besviken när det på lördagsmorgonen går upp för honom att han inte ska få gå till förskolan den dagen.

Tradition och succé

Hursomhelst. Fyra stadiga år har han under bältet nu, vår lille krigare. Vi väckte honom som traditionen bjuder, med en frukostbricka med ett ljus och paket. Simon har redan en lekmatta med förvaring till sitt smålego, och nu fick Adrian samma sak. En egen, med en del av den legoskatt på 5 kg som Björn köpte på Blocket för ganska länge sen nu.

Av morfar och marmor fick han en sak som han noggrant såg till att jag fotade till hans önskelista i somras:

“WOOOOW! PRECIS VAD JAG ÖNSKADE MIG!!” ropade han förtjust medan han slet av resten av pappret. Succén blev total, och konkurrerade ut allt vidare intag av frukost för båda två.

På kvällen efter maten som Adrian valt, dvs korvstroganoff, ville han se på film så vi hyrde Disney’s Mulan och såg hela filmen i ett sträck. Också succé. Tricket är att få dem att borsta tänderna och göra sig i ordning innan vi börjar se på filmen; då är det bara en kort saga och godnatt efteråt. Då gör det ingenting om det blir liiiite senare än vanligt.

Kalas på G

Vi planerar att ha barnkalas, men inbjudan har fortfarande inte kommit iväg då vi har svårt att dribbla till oss de andra förskoleföräldrarnas kontaktuppgifter. GDPR är jättebra, men i det här fallet himla besvärligt. Och kanske är det lika bra att kalaset dröjer lite, för igår kväll fick Adrian feber helt bara sådär. Idag blir det mysvab – eller det är vad jag föreställer mig att det blir, i alla fall – och planen är att mormor, morbror och morbrors sambo ska komma på familjefika med tårta i morgon eftermiddag … men det får vi väl se hur det blir med det.

Adrians treårsfas mattas av, och fansen på föris jublar

Adrians magi

Sommaren är över och Adrian har fått flytta till en “storbarnsavdelning” på förskolan, vilket i hans fall innebär en avdelning som inhyser barn i åldrarna 3-5 år. “Jag är en stor pojke nu,” säger han och bröstar upp sig som en glad tupp.

På den nya avdelningen är personalen förtjusta. Adrian har ofta den effekten. Hans mjuka varma läggning, tillsammans med hans sätt att pedagogiskt och sakligt berätta för oss vanliga dödliga hur världen hänger ihop, avväpnar vuxna hjärtan snabbt och effektivt och i hallen härom morgonen fick jag höra ett ömt “det där har ni gjort bra” från en av pedagogerna. Hon nickade mot Adrian som precis tackat artigt för hjälpen med jackan och gett henne en stor kram. Det är märkligt hur han lärt sig att vara artig, förresten. Det är ingenting vi drillat honom i, han verkar bara ha förstått det där själv. “Han är alltid så glad, och kramas mycket och han lyssnar och han är med …”, fortsatte hon med ännu ett tillgivet leende mot Adrian, som nu gått vidare till att försiktigt krama en jämnårig perplex flicka i hallen.

Till och med djuren gillar honom, och han är fullständigt orädd.

Mr Hyde

Men Adrian har sina mörka sidor. Han är snart fyra år gammal, trots allt, och treårsperioden har varit intensiv. Nu verkar den vara på nedgång men – ta i trä – vi ska inte ropa hej än. Det har funnits dagar då han trotstoppat mig till nervryckningar i ögat och jag undrat om det är så här det ska vara nu, resten av hans liv. Det kan kännas så ibland när stridsfanan ständigt är hissad, och den är det sista som viker ner sig för natten och det första som höjs över madrassen på morgonen.

Baktal

Jag frågade samma pedagog i fredags när jag hämtade pojkarna – och hon som vanligt rapporterade att “allting har gått så bra” och utan fler ord lyckades få med budskapet att detta stod i skarp kontrast till en del andra barn och att Adrian var som balsam för själen i jämförelse – om han hade hittat deras knappar ännu.

“Knappar?” sa hon och la en hel sekund på att koppla uttrycket. “Näe … det tycker jag inte. Han har kanske inte letat så noga än.” Hon log som om hon hade svårt att föreställa sig det.

“Han är på väg ner för andra sidan av sin treårsperiod, kanske behöver han inte så många knappar längre. Hemma var det riktigt intensivt ett tag,” fortsatte jag.

Detta är helt och hållet sant, förstås, men jag vet inte varför jag sa så, varför jag frågade om knapparna. Det kändes lite som att personalen höjer honom till skyarna – och det får de gärna göra, han är min son (och Univerums gåva till mänskligheten och tillika underverk av olympiska proportioner) och jag tycker naturligtvis att han bör betraktas som den ängel han är, men … jag ville kanske ta ner henne på jorden, och göra utrymme för Adrian så att han kan få ha sina härdsmältor som han har rätt till, i egenskap av nästan-fyraåring. Jag tror det blev ett skumt sätt för mig att försöka skydda honom.

Skydda honom från vad, kan man undra. Jag undrar samma sak, men jag tror att det har med ensamhet att göra. Vi behöver bli sedda i vår helhet, för den vi är. Det är ensamt på en piedestal, liksom.

Mammatramseri

Det här är mammatramseri i ett nötskal; fasoner som dyker upp mot bättre vetande, och som sannolikt bottnar i våra egna dunkla rädslor. Jag hyser inga som helst tvivel om personalens kompetens på förskolan, jag har inte det minsta klagomål, inte ens ett sting av jobbig känsla. Ingenting. Jag tror inte för ett ögonblick att någon av dem, efter så många yrkesverksamma år dessutom, är kapabel att så grundligt bländas av ett barn att de glömmer bort att det är ett barn som alla andra. Blotta tanken är så absurd att jag ler när jag skriver det. Och trots det, så känner jag tydligen att jag måste balansera upp pedagogernas intryck av min soliga pojke genom lite baktal. För att jämna till det hela.

Jag framstår som en schysst och stabil mor, visst?

Rädslor

Adrians fina sätt och soliga sinne står i skarp kontrast till Simon som måste kämpa med, och ofta mot, sin omgivning för att förstå den och hitta sin plats. Jag kan känna viss oro för bådas del, eftersom de tycks vara ytterligheter på precis varsin sida om personlighetsnavet. De har inte mycket gemensamt, och jag anar en framtid där vi kommer få lägga en hel del jobb på att lära den ena att säga ja, och den andra att säga nej.

“Lagom är bäst”, sägs det i vår kultur. Ingen av mina pojkar är “lagom”. Alltså känner jag ett styng av oro, och hoppas på att även den bottnar i mig själv och inte i verkligheten. Kanske känner alla föräldrar så här, eller något liknande. Vi tycker väl alla att just våra barn är ovanligt fantastiska, eller hur?

Hur man tar sig igenom en leksaksaffär med barnen

Vi har ett bra sätt att hantera leksaksaffärer, som jag är oerhört nöjd med – än så länge, i alla fall. 

Vi brukar inte tillbringa astronomiska mängder tid i butiker tillsammans med barnen, men ibland är det liksom svårt att göra annorlunda och barnen kommunicerar ofta och livligt att de vill ha grejer. Då brukar jag alltid be att få titta på saken i fråga, kanske byta ett par ord med monsieur om varför den är så bra, och sen säger jag nej.

Jag säger inte “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den” och hoppas att detta ska accepteras – det var trots allt det sista jag sa innan vi gick in i butiken – för jag vet att om jag lägger fram det på det sättet så får jag en arg unge (nuförtiden, ska tilläggas; förr gick även det bra).

Jag säger “vänta så ska jag ta fram telefonen, så tar vi en bild på den och lägger den på din önskelista”.

Simon i leksaksaffär
Simon poserar med en handdocka.

Det här betyder förstås “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den”, men med den twisten att jag, när det blir dags för födelsedag eller jul eller nåt, har ett helt bildbibliotek med prylar som ungen SAGT att han vill ha. 

Jag säger “jag” här, men Björn och jag gör likadant. Både Simon och Adrian, trots att de är 3,5 och 5 år, accepterar glatt alternativet med mobilbilden och rusar spänt vidare till nästa grej som de vill sätta upp på sin önskelista.

Vad som hamnar på önskelistan hänger på dagsformen; Simon har bland annat papptallrikar på sin.

Det här bildbiblioteket som byggs upp blir förstås ganska omfattande, så när det börjar närma sig födelsedag kan vi titta igenom det lite tillsammans och försöka rensa, men det enklaste är att göra en utflykt på tu man hand till en leksaksaffär och gå igenom den. För det är ju så med barn, att det som är roligt denna vecka är passerat nästa vecka osv. Mycket av det som hamnar på den meterlånga listan är ändå inaktuellt när det väl blir dags.

Utflykt till leksaksaffär

I torsdags förra veckan gjorde jag och Adrian en liten utflykt till en möbelaffär. Anledningen var att jag skulle kolla kvalitén på en bokhylla vi funderar på, och Adrian följde med eftersom det blir lugnast att sära på barnen på eftermiddagarna. Dessutom gillar han att följa med mig, “bara vi två”.

Själva möbelaffären gick jättefort, så jag föreslog att vi skulle gå in i den leksaksaffär som ligger vägg i vägg. Adrian lyste upp som en sol och så släntrade vi runt därinne och fotade prylar till önskelistan.

Adrian i leksaksaffär
Adrian har svårare att släppa det han hittar. Inte så att han blir upprörd; det tar bara längre tid.

Sedan den kvällen bad Simon regelbundet, dvs flera gånger om dan, att han och jag också skulle åka till en leksaksaffär och titta. Bara han och jag. Så i måndags efter förskolan tog vi cykeln till centrum igen, och jag tror vi fotade halva deras sortiment.

Simon all in i leksaksaffär
“Den, och den, och den där. Har du tagit bild, mamma?”
“Men du, vad är det där för nåt?”
“Vet inte, men jag vill ha den på min önskelista.”
“Ok.”

Egen tid med ett barn var; barnens dag

Egen tid med oss

Det är länge sen jag konstaterade att barnen, och särskilt Simon, behövde egen tid med oss föräldrar. En-förälder-ett-barn-tid. Det har inte blivit mycket av det, om jag ska vara ärlig. Jättedumt. Det är dumt på samma sätt som det är dumt att råka glömma bort att ta hand om parrelationen på vardagståget – visst, vi borde ta oss tid att umgås några minuter varje dag/ha barnvakt oftare/göra saker tillsammans utan barnen/whatever osv, men just idag hände det här och det där, just idag blev det ingen tid över till det – och så går veckorna. Jag är säker på att vi inte är ensamma i världen om att fastna i det hjulspåret ibland, men det spelar ju ingen roll för i slutändan blir resultatet ändå detsamma; vi glömde bort att göra det där som vi tyckte var viktigt.

Klart jag känner ett sting av skuld när jag tänker på det, men det hjälper ingen att jag klandrar mig själv och håller på. Nya tag, nytt försök. Det gäller att inte ge upp; hur svårt kan det vara att ta ett barn var och hitta på nåt på varsitt håll?

Vi har semester fortfarande, och förra veckan tog vi tag i det här med egen tid med ett barn var. Vi avsatte en heldag, ungefär, till var och en av dem så de fick varsin heldag med mig och varsin heldag med Björn. Det blev såklart en hel hype av det, sällsynt som det är, men det blev jättebra – och framför allt blev det lugnt.

Simons dag

Jag satte Simon bak på min cykel och så åkte vi till centrum. Vi gick på biblioteket och lånade böcker, åt nacholunch på restaurang i en evighet eftersom han uppenbarligen tyckte det var nödvändigt, och så gick vi på H&M för att införskaffa hårspännen eftersom han håller på att bli så långhårig. Jag är väldigt osäker på om han faktiskt kommer att använda dem, vi får väl se, men det är Elsa & Anna på dem och han var oerhört söt med dem i håret i vilket fall.

Efter den lilla shoppingturen – “mamma jag gillar att går i affärer och titta på alla saker som finns” (?!?) – gick vi på café där han tuggade i sig en chokladboll modell större medan jag läste låneböcker för honom.

Därpå var vi klara med centrum och tog cykeln till en lekplats med tillhörande plaskdamm halvvägs hemåt. Simon hade inga badbyxor så han levde rövare i kalsongerna i den där plaskdammen medan jag satt i solen på marken bredvid och undrade hur han kunde tycka det var skönt när det var så svalt i skuggan.

egen tid med ett barn var
Alltså den här underbara lilla människan …

Vi hade jättekul där vid dammen, och efter ett tag slog han sig ner i min famn på den varma asfalten och så satt vi där och bara myste och tittade på några systrar som åkte linbana. Det blev ett sånt där ögonblick du vet när allting är bra, och man kommer på att det är det. Bara vi, ingen övrig familj att tänka på eller småprat och annat att hantera. Ingen direkt tid att passa heller, inte trötta eller hungriga eller uppjagade.

Adrians dag

Klockan 06:35 kom Adrian in till oss och ställde sig bredvid mig:

“Mamma? Mamma, är det vår dag idag?”

Han hade såklart lyssnat på allt vad Simon berättat, och ville göra samma sak. Såklart. Efter en ganska sen frukost cyklade vi alltså till centrum och gick på biblioteket, men på väg därifrån gick vi förbi en liten klätterställning på torget. 40 minuter senare började jag försöka locka med lunch, och 20 minuter efter det fick jag honom med mig på jakt efter “hamburgare me fommpritt”.

Jag ogillar McDonald’s. Jag känner mig aldrig mätt på ett bra sätt efter en lunch där, och det är varken mysigt eller ens trevligt. Men. De har HappyMeal, och som enda hjälpliga hamburgerställe inom räckhåll så fick det bli det. Man brukar trots allt få en bok i den där HappyMeal-lådan, men den här dagen var det nån sorts liten gosedjursdrake istället. En värdelös pryl som belastar miljön i oerhört mycket större utsträckning än det gläder något barn, enligt min mening. Adrian var mycket nöjd med dagens skörd, däremot, då han kunde lägga den lilla fulsaken tillsammans med en sprillans ny gul klänning (fanns på rean, han har bett om en gul klänning i flera veckor), några kalsonger och, naturligtvis, likadana hårspännen som Simon fått.

På caféet jobbade han sig metodiskt igenom en stor chokladmuffins medan jag läste biblioteksböcker, och vid plaskdammen senare hann vi bara stanna två minuter innan han kom på att vi måste åka hem och gå på toa – dvs han råkade kissa i byxorna när han hängde i klätterställningen. När vi gick tillbaka mot cykeln som vi alldeles nyss låst fast så vände han sitt lilla öppna ansikte mot mig och sa olyckligt:

“Jag ville inte det här …”

“Ja hjärtat, jag förstår det, men olyckor händer ibland. Det gör ingenting. Vi får åka hem och byta byxor bara.”

Väl hemma blev det inte att vi åkte tillbaka till plaskdammen, men han verkade inte ledsen för det. Det blev en bra dag ändå.

Fulsak.

Dagarna med Björn

Jag har, på Björns vis, fått återberättat för mig i punktform vad de hade för sig på sitt håll. Adrian åkte buss, åt lunch på en hamburgerrestaurang (surprise) och bakade. Simon åkte tunnelbana, åt lunch på pizzeria och tillverkade en egenhändigt designad “dubbelkniv” i snicken.

Principen

Det viktiga här är förstås att vi gör någonting tillsammans, inte att det blir en fest-grej med restaurang, café och nya prylar, men nu blev det så. Nästa gång kommer jag sannolikt få diskutera länga och väl om varför vi inte ska knapra fikabröd så fort vi är för oss själva.

Klättring med mammahjärtat i skorna

Vi kom hem från stugan i söndags. Hemresan gick bra mycket bättre än ditresan, till stor del berodde det på att vi stannade halvvägs för att besöka en klätterhall samt att vi valde att köra småvägar runt det vansinnesplanerade vägarbetet vid Norrköping Norra.

Klättring på vägen hem

Klätterhallen var mindre än vi är vana vid, och det är ett tag sedan pojkarna klättrade nu. Det var inte mycket folk, och det var ingen annan alls vid de höga väggarna.

Adrian var först på repet. Vi hittade bara en enda led som verkade vara lämplig för mindre barn, och han klättrade glatt upp ca tre meter där han som vanligt stannade och tittade ner på mig. Han brukar vända på den höjden.

“Ser du den röda trekanten i hörnet lite ovanför dig?” frågade jag. “Om du klättrar bara lite till så når du att röra vid den … eller så kan du vända, du väljer själv.”

Jag tycker alltid att balansen mellan att pusha positivt och pressa på är vinglig, men den här gången föll det väl ut. Adrian klättrade lite till. Och lite till. Sen ville han klättra ner, sen ville han att jag skulle fira ner honom en liten bit, sen började han klättra igen och på det sättet jojo-klättrade han till slut hela vägen upp.

Jag är trygg i att låta pojkarna klättra. Klättring är en säker sport om den utövas korrekt. Jag vet att jag knyter repen som man ska, att allt är i sin ordning och att det är lugnt och säkert. Ändå … när min lilla treåring hade kanske en halv meter kvar till toppen av väggen började jag vilja att han skulle komma ner … och då gjorde han det (!).

Baby steps

Nu har jag hämtat mig – inte från stoltheten, men från det där andra – och jag drar mig inte för att klättra med honom igen … men det är märkligt hur jag kan bli nervös på det där sättet trots allt. Trots att jag VET att allt är som det ska. Jag tänker att det nog hade varit lättare för min inre hönsmamma om han inte så PLÖTSLIGT valt att strunta i att vara rädd för att klättra vidare. Det är ju min lilla björnunge vi pratar om, han kan faktiskt inte plötsligt bara bli stor och orädd. Han ska väl alltid vara liten … eller?

Jag tog inga bilder, jag tänkte inte alls på det men även om jag hade kommit ihåg det, så skulle jag naturligtvis inte ha tagit dem medan han klättrade.

Klättring med barn i klätterhall
Bildkälla.

Hittade den här bilden för illustration, och det är inte ovanligt att det ser ut så i klätterhallar. Känns som att jag bör nämna det, för många höjer på ögonbrynen och vissa ser mycket skeptiska ut när vi berättar att vi sysslar med klättring tillsammans med barnen trots att de är så pass små.

Hur det gick för Simon? Näh, när han såg att Adrian klättrade högre än vad han själv skulle våga så ville han inte klättra med rep, så han och Björn gick upp i boulderhallen.

Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked

Förberedelser

Vi har förberett honom ett bra tag nu, på att nappen skall ta vägen nån annanstans. Han började för länge sen med att sova utan napp på förskolan – det måste vara snart ett år sen – men sen kom det som av en händelse i dagen att det hade han kringgått genom att stjäla en napp, hävda att det var hans och kommit undan med det i flera månader. Dvs, tills den gick sönder och vi ombads leverera en ny.

Nu är han äldre, förståndigare, och vill själv. Härom veckan frågade jag honom på kvällen, när vi läst färdigt sagan och det var “mysdags”, vad han ville göra med sin napp nu när det snart skulle bli dags att sluta med den. Han tänkte efter noga, sedan valde han kaninerna.

“Kaninerna, ja då blir de glada,” sa jag stillsamt.

“Nej förresten. Jag ändrade mig. Nappträdet.”

“Ok, då tar vi med dem till nappträdet i helgen.”

“Fåren.”

“På 4H-gården finns det ett nappträd inne hos fåren. Blir det bra, tror du?”

Adrian pressade fram en tår i ögat. “Ska vi åka dit nu?”

“Nejdå hjärtat, nu är det ju kväll. Vi ska inte åka dit nu och inte i morgon heller så det behöver du inte tänka på nu. På lördag – eller söndag om det är bättre väder då.”

Adrians ögon svämmade över en aning: “Jag vill åka dit nuuuuuuu,” började han, utan att orka fullfölja ett sista regelrätt utbrott för dagen.

Jag kan förvånat konstatera att det här tvångsmässiga trotset inte är så himla dumt ibland. Adrian glömmer inte, och han ville verkligen lämna nappen nu så han frågade om det två gånger om dagen till det blev fint väder på söndagen.

Avskedet

När Simon lämnade nappen, vilket var på precis samma ställe, så deltog han endast lättvindigt i det hela (och krävde ilsket att få tillbaka den senare samma kväll). Det kan inte nog understrykas hur olika våra pojkar är – Adrian investerade själ och hjärta i sitt avsked.

Först stod han en stund vid fårens grind och tittade på dem, och sög energiskt på alla napparna i tur och ordning. Det riktigt syntes hur försjunken han var i det stundande avskedet.

Sedan kom en tjej som skötte fåren och såg hur det var fatt. Hon började prata med Adrian, som efter 20 sekunders blyghet räckte henne napparna och sedan noga följde henne med blicken när hon gick in hos fåren, som naturligtvis kom springande för att se vad hon hade med sig.

Han stod och pekade och hojtade var hon skulle hänga dem, och sedan stod han kvar en stund och såg på snöret mellan träden. Det kändes som att napparna likväl hade kunnat vara passagerare med viftande vita näsdukar i aktern på ett 1920-talsfartyg.

Fåren hade som sagt skockats nära grind och stängsel, så vi klappade dem en stund och sen var det som om det hela var över och redan glömt.

Efterspelet

Den kvällen tog det längre tid än vanligt för Adrian att komma till ro, men det var inte värre än att det var lite stökigt. Vid ett tillfälle, bakom sin stängda sovrumsdörr, började han ropa att han ville ha saker – jag vill ha min nalle/täcke/sovstrumpa/lampa/whatever – och så kom det; “JAG VILL HA MIN napp …” och där kom han av sig. Jag svarade inte på det, och han har inte bett om den sedan dess så han står fast vid sitt beslut.

En och annan kommentar om att det var spännande att ge bort nappen till fåren har han avlagt för några släktingar över facetime, men nu såhär en dryg vecka senare är det som om han verkligen hade slutat med napp då när vi försökte första gången – för snart ett år sen.