Adrians maktkamp i ett skåp i simhallen

*Doris. Bildkälla.

Simskola på tisdagar

Pojkarna går på simskola varsin gång i veckan. På lördagsmorgnar är det Simon och på tisdagseftermiddagar är det Adrian. Egentligen hade det varit bättre om båda gick på helgen, de går steg 2 båda två men det vore nog inget vidare att ha dem i samma grupp, så de går var för sig. 

Adrian får gå i veckan, för han har historiskt sett varit bättre på att hålla humöret uppe på eftermiddagarna. Det har dessvärre gått över nu. Jag brukar hämta honom på förskolan strax efter 15, sen får han gröt hemma och lite lugn och ro innan vi åker till simningen. Det brukar gå bra, det måste jag säga – ända tills det är dags att dra sig hemåt. Då tappar han koncentrationen/minnet/greppet, eller vad det nu är som händer. 

Maktkamp på badhuset

I tisdags gick allt bra, ända tills vi var i omklädningsrummet på väg hem och Adrian hade en tröja och två strumpor kvar att ta på sig. Jag hjälpte honom, för den där koncentrationen var som bortblåst och kvar stod en miniversion av mig själv med ett minne i klass med Doris*. 

“Ta på dig strumporna,” sa jag och la strumporna på bänken. 

Adrian tog två steg åt rätt håll, så jag fortsatte med mitt. En sekund senare var han på väg att klättra upp i ett skåp, barfota.

“Nej, kom ner. Ta på dig strumporna,” sa jag och pekade på dem. Adrian tittade åt fel håll. “Strumporna,” fortsatte jag. “Där. Strumpor. Sätt på dem på fötterna. Nu.”

“Haha, asså mamma du är så rolig,” sa han, satte på sig en strumpa och tog den andra i handen. “Mamma kan du hjälpa mig?”

Jag tog den framsträckta strumpan och väntade på att få en fot också. Det hände inte, eftersom den var upptagen med att dansa riverdance. Jag lyckades trä på den halvvägs, sen gav jag upp:

“Nä vet du vad, om du inte vill hjälpa till så får du göra det själv,” sa jag så glatt jag kunde.

Adrian dansade vidare. Jag trädde min egen tröja över huvudet, och precis när den var på så kom Adrian och petade in en strumpboll innanför tröjan. Vi skrattade båda medan bollen rullade på insidan av tröjan och damp i golvet. Adrian plockade upp den, räckte den till mig och sa:

“Mamma kan du hjälpa mig?”

Efter en millisekunds överläggning med mig själv (“det är mycket styra och ställa över gossen dessa tider, så här kan vi inte ha det, fixidéer är inte hälsosamt, han måste lära sig att sånt här inte funkar. Jag är inte hans betjänt. Det är nu han lär sig om det funkar eller inte, det är nu jag väljer hur jag vill ha det, det här är stunden. Det är länge sedan vi tog en maktkamp. Är det dags nu? Ja, det är dags.”) tittade jag på honom med höjda ögonbryn, och fyrade av det första skottet:

“Nej.”

Adrian exploderade inte, men för formens skull kunde han naturligtvis inte acceptera fel svar så han försökte kämpa igång en känslostorm. Blandad framgång där. Ganska länge lät han som en bil med dåligt batteri, men har han bestämt sig så har han.

Han har en kompis från förskolan som går simlektionen efter honom. Hon och hennes mamma hann bada en stund efter lektionen, hämta saker i skåpet, duscha utan brådska, klä på sig, föna håret och åka hem utan att Adrian kunde ta sig ur svackan/ta på sig strumpan. Jag hade förstås kunnat sätta på ungen strumpeländet, ta honom under armen och gå till bilen, men jag vägrade sätta på strumpan. Adrian vägrade också sätta på strumpan. Han gringnällde i 55 minuter där i omklädningsrummet:

“Vaaaaarföööööör, mamma? Vaaaarfööör vill du inte sätta på mig struuumpaaan?”

“Jag har försökt. Det gick inte. Du hjälpte inte till. Du tog av den igen.”

“Vaaaaarföööööör, mammaaaa …!”

“Du kan själv.”

“Vaaaaarföööööör!”

“Varför vill inte DU sätta på dig strumpan?”

“För att jag inte VILL det!”

“Bra svar. Jag vill inte heller.”

“VARFÖR vill du inte?”

“Varför vill inte du?”

“Jag bara vill inte det!”

“Bra svar. Jag bara vill inte. Därför.”

Sådär höll vi på. Jag skickade meddelande till Björn under tiden:

maktkamp på badhuset

Videon var en 10 sekunder lång dokumentation av hur det lät i omklädningsrummet under de 55 minuter som detta pågick. Jag filmar såna här sekvenser ibland för att hålla kvar tålamodet. Ingen aning om varför det hjälper, men det gör det.

Maktkamp om strumpa slutade oavgjort

Jag vann vår maktkamp, för övrigt. Adrian med. Det slutade med att jag la hans skor i badväskan, och så gick han med en och en halv strumpa på fötterna ut till bilen; INGEN satte på strumpan på Adrians fot.

“Akta så du inte råkar trampa i glas nu när du går barfota om hälen,” sa jag neutralt när vi gick över stenläggningen mot parkeringen.

“GLAAAAAAAS!” fick han fart igen. “Det kommer vara DITT fel om jag trampar i glas nu, och min fot förblöder, och jag DÖÖÖÖR!” 

“Du kommer inte dö av att trampa på glas, men det gör väldigt ont.”

“Ja, och det kommer vara DITT FEL! Förstår du vad jag säger? Det kommer vara ditt fel.”

Ja, allt är mitt fel när han är trött och hungrig. Så är det bara, det är ingenting att vare sig hålla med om eller diskutera.

Oh the joys of parenting maktkamp.

Simon ska bli ninja – ordet som gett mig storhetsvansinne

Vad ninjor i verkligheten var är mer komplicerat än man kan tro när man tittar på populärkulturen kring dem, men även om vi mer än gärna upplyser våra barn om sånt som faktiskt stämmer så känner jag att hans idolisering av ninjor gärna kan få kvarstå orörd ett tag till.

bli ninja
Jag och mina minininjor när de var små

Hur man får med Simon på tåget

Vi kom på för en tid sedan att Simon nog skulle passa på judo, så vi frågade honom om han ville börja på det.

”Vad är det?” var hans fullt rimliga svar. När jag förklarade så såg han fortfarande neutral-på-gränsen-till-skeptisk ut. Jag insåg att jag måste få med honom på tåget innan ögonblicket var förbi.

”Kommer du ihåg hur lång tid jag sa att det tar att bli ninja?”

Med ens hade jag hans fulla uppmärksamhet: ”Länge länge,” sa han.

”Kommer du ihåg att jag sa att ninjor måste lära sig många saker innan de kan bli riktiga ninjor” fortsatte jag, och kunde nästan känna fartvinden i det momentum som ordet ninja gav mig.

Simon nickade.

”INGEN föds till ninja. Småninjor som börjar i ninjaskolan kan ingenting alls. ALLA ninjor har varit nybörjare. Som du,” sa jag oskyldigt till min son som lyste upp. Jag hade i princip kallat honom för ninja.

”Judo är något som ninjor kan lära sig. De lär sig en massa saker, och judo är ett bra ställe att börja på.”

”Får jag gå på det?”

”Ja, jag tänkte att du kanske ville det.”

”Jag vill gå på det!”

Forgive me a cruel chuckle

Hur är det man säger – ändamålet helgar medlen? En liten, liten del av mitt samvete menar att det är lite lurendrejeri jag kör med på min intet ont anande femåring. En annan, mycket större del, svarar med att det gäller att få dit honom – gillar han det inte så behöver han ju inte fortsätta. Jag kan inte låta hans egna idéer grundade på påhittade saker baserade på humör för stunden sätta krokben för honom för en hel termin.

Det här är en taktik som även visat sig användbar på simningen. Vi går på simskola steg 1 – eller gick, det är sommaruppehåll – och Simon är ganska motsträvig mellan varven. Han vill helst göra andra saker än det som instrueras. En hel del av det är för att han har respekt för vatten och är lite harig av sig – men jag är samtidigt säker på att den här harigheten är något han gömmer sig bakom när han inte har nån lust, vilket han inte har för att det finns ett litet obehag som han är omotiverad att överkomma.

När corona effektivt satt stopp för judodebuten, vilket Simon inte glömt och gärna frågar om lite då och då, och vi var halvvägs genom simterminen så hade han en av de där dagarna. Du vet, en sån där klåfingerdag, när ungen är överallt utom där han ska vara och ignorerar allt du säger medan tålamodet stadigt nöts till smulor. Han lyssnade inte på läraren, körde sitt eget race och försökte stänka på de andra barnen så fort de kom för nära.

”Alla ninjor kan simma,” sa jag plötsligt med låg röst.

Simon, som bara hört ninjor, blev stilla. ”Va?”

”Vad gör en ninja som trillar i vattnet?”

”Vet inte?”

”Simmar. Alla ninjor måste lära sig att simma, därför att alla ninjor som inte kan simma drunknar när de trillar i vattnet.”

Jag behövde inte argumentera så mycket mer. Han köpte det på studs och bestämde sig för att försöka göra det vi skulle, vilket var att doppa hela huvudet med simglasögon som inte täcker näsan på. Plötsligt, för första gången nånsin, så gjorde han det. Sen kom han upp, överöstes av beröm från sin stolta mor, och dök ner igen och den här gången släppte han näsan med handen i flera sekunder.

Jag bara gapade. Han hade vägrat så länge och gömt sig bakom ”rädsla”, och så räcker det med ett enda ord.

Ninja.

Det här ordet ger mig makt. MAKT!

Simon ska träna vattenvana på simlekis i höst

Jag nämnde i somras att Simon skulle få en egen aktivitet utan lillebror i hasorna precis hela tiden, så vi bokade honom på simlekis nu under hösten. Han är inte helt bekväm i vatten, det verkar vara nån sorts skräckblandad förtjusning eftersom han inte heller kan hålla sig borta. Han vill, men han är försiktig och reserverad, så det är hög tid att träna vattenvana med honom.

Oavsett karaktären i hans förhållande till vatten så måste han ju lära sig att simma. Han behöver göra något eget, helst tillsammans med mig eller Björn, så därför var simlekis ett ganska självklart val.

Vi går på söndagar, och idag blir tredje gången vi går dit. Simon längtar.

Succé

Jag får, i egenskap av mor, ganska ofta anledning att bli sådär uppblåst stolt över Simon. Du vet, det är ju min lilla pojke, han behöver egentligen inte göra mycket mer än existera för att jag ska vara stolt över honom, men det här är nåt alldeles extra.

När vi kom dit första gången så var vi precis i tid. Nästan alla andra var redan i bassängen, så jag gick före Simon nedför bassängtrappan. Han ville stanna kvar på kanten, dvs han ville göra som han alltid gör och titta på och vara med nästa gång, men det kom folk bakom så jag fick bära ner honom i vattnet.

Bassängen är supermysig, det är 35° i vattnet OCH det finns en bubbelpool man får stanna kvar en stund i. Det är för övrigt samma bassäng där babysimmet höll till för 4 år sen.

Han protesterade inte eller så, däremot satt han som en hårt spänd ryggsäck i famnen på mig så det blev inte så mycket deltagande de första 10 minuterna, men sen släppte det.

Han tyckte det var så roligt med sångerna och lekarna, och övningarna vi skulle göra, så han glömde bort att bara titta på. Efter halva lektionen trampade han på i vattnet som en liten motor, och när barnen skulle ”flyta” på rygg med öronen under vattnet skrattade han högt och pekade på bilderna i taket när jag sakta drog runt honom som en tröja vid ytan.

Förra veckan, alltså andra gången vi var där, så hade han så roligt med en sån där plastring som man ska hämta på botten – alltså vi gjorde ju inte det, men den var av den sorten – att han glömde bort at vara rädd. Han sköt ifrån kanten med benen och liksom kastade sig rakt ut i vattnet till mitt ben som jag höll upp strax under ytan (och som ringen hängde på). Det skulle inte ha hänt för 3 veckor sedan, det kan jag lova. Jag blev så stolt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

En del har vattenvana, andra har annan vana

Det andra barnen på kursen har väldigt olika nivå på vattenvana, men övningarna är gjorda så att alla kan delta efter sin egen förmåga. Vissa behöver nog inte träna vattenvana lika mycket som de behöver lära sig att simma hjälpligt; vi har till exempel en liten flicka som är 4 år, och som är stolt ägare av ett par simglasögon som hon aldrig tar av sig. Hon tillbringar mer än hälften av tiden under vattnet. Simon är ju inte riktigt där.

Simon har inte fått så mycket vattenvana. Han har gjort annat istället. När vi går med våra pojkar till badhus så klättrar de på allt. Adrian klättrar så högt han kan komma och sen hoppar han ner i vattnet därifrån. Tappar jag pojkarna med blicken på badhus så börjar jag alltid med att höja den och leta i ögonhöjd. På lekplatser klättrar de på utsidan av klätterställningar och rutchkanor, på tak och i träd och gärna också på ställen som inte är tänkta att beträdas alls.

Första besöket på simlekiset med Simon, när vi precis kommit och skulle byta om och var lite stressade (dvs JAG var lite stressad), så vände jag ryggen till några sekunder för att plocka ihop alla prylar som spritt sig. En annan mamma intill sa plötsligt:

”Får han vara där uppe?”

Jag vände mig om och fick syn på Simon där han satt och skrevade spritt språngande ovanpå klädbänken med tillhörande klädkrokar (modell omklädningsrum i skolan). Alltså ovanpå alltihop, med sitt ljusa huvud nästan vid taket.

”Å. Simon, hoppa ner därifrån, det är inte meningen att vi ska vara där.”

”Jag fick nästan hjärtattack,” sa mamman och menade att det inte handlade om att hon uttryckt missnöje för att man inte FÅR klättra där, utan mer att hon blivit orolig. ”Tänk om han ramlar ner.”

”Det gör han inte,” sa jag bekymmerslöst och kände mig ett ögonblick som en ansvarslös förälder men ändå stolt på samma gång. Men jag vet ju att han nästan aldrig ramlar, och OM han ramlar, så har han en för mig nästan magisk förmåga att få tag i nåt med ena handen och sen fånga sig själv. ”Vi behöver träna vattenvana, klättervana har han redan,” skojade jag och gick mot duscharna medan Simon krånglade sig ner och kom efter.

Simon är tokbra på att klättra. Vattenvanan däremot, den jobbar vi på.

VAB för magsjuka
Simon klättrar upponer. Gammal bild från förra vintern, innan vi fattade varifrån magsjukan kom hela tiden.