Adrian börjar skolan

Min lilla pojke

”Min lilla pojke” – hur många gånger har jag inte sagt så? Ändå fortsätter anledningarna att säga så, eller i alla fall känna så, att dugga över mig. ”Över oss” ska jag säga egentligen, såklart, men nu är det jag som skriver.

Adrian började förskoleklass för några veckor sen, men jag har inte hunnit med att fästa det på pränt – liksom så mycket annat som hänt sedan semestern tog slut, och som jag inte skrivit ner. Jag har tydligen fallit tillbaka på gamla beprövade metoder, lagom tills semesterlugnet lade sig. 

Hursomhelst. Adrian började förskoleklass för några veckor sen, och jag var precis lika stolt och orolig som förra året när Simon började. Och precis som sist så var min far uppe och bodde hos oss under veckan för att stötta i glappet mellan övergången från förskola till skola (vi kan inte ta 5 veckors semester i ett svep), sån tur har vi. 

Det blev en konstig vecka, såklart:

Måndag: Fritids har studiedag. Simon och Adrian hemma.
Tisdag+onsdag: Simon på fritids, Adrian hemma.
Torsdag: Båda börjar skolan. Morfar hämtar Adrian direkt efter skolan så att dagen blir så kort som möjligt, samma sak på fredag.

Pappa skickade en bild på vad de hade för sig, han och Adrian, medan vi jobbade och Simon var på fritids. Jag ville säga upp mig på studs.

Strul med kommunikationen

När Simon började så hade de en timme skola på onsdagen, 2 timmar på torsdagen och bara ett par timmar på fredagen, och de rekommenderade att de som hade möjlighet hämtade barnen direkt efter skolan istället för att ha dem på fritids, så att de skulle få skolas in i lugn och ro. 

Nu när Adrian började så var det bara pang på; inte ett ord om att ta det lilla lugna, skola första dagen fram till 13 och sen fritids. Det kändes inget vidare, men å andra sidan helt i linje med skolans tystnad ända fram till dagen före skolstart. De skickade inte ut någon info, så föräldrar började höra av sig till dem och jag fick höra från en annan mamma att hennes son och Adrian skulle gå i samma grupp. Då mailade jag också skolan, för att få det bekräftat samt få höra att de inte hade missat honom, att han faktiskt stod på listan över nykomlingar. Rektorn svarade:

Jag sitter just och mailar till de sista föräldrarna då det har varit problem med att nå ut via Skolplattformen. Jag har fått information om att det kommer att vara löst den 18/8 då eleverna börjar skolan. Vi får hoppas på det. Det är bara trist att ni har känt oro.

Hon skrev vidare att de hade problem med Skolplattformen (surprise!), att ingen info gått ut trots upprepade försök att nå folk. Hon hade till slut satt sig och mailat varenda familj i hela skolan med den information som bara skulle ha varit ett knapptryck bort. Jag måste ha stått toksist på den listan, och spännande att infon kommer ut samma dag som den börjar gälla.

Skolstart

Morfar kollar läget.

Både jag och Björn följde såklart med. När vi kom in på skolgården tillsammans med morfar och pojkarna så var det full rulle i klätterställningen utanför Simons klassrum, precis som förra året, men snart blåstes det i visselpipor och alla vallades mot flaggstången. Vi hamnade långt fram den här gången, och alla elever började samtidigt så det var mycket folk. Det var varmt och vackert väder, folk gick i shorts och sommarklänningar, personalen var finklädd och de hade en hobby-DJ, som jag helt fördomsfullt antar var en fritidspersonal utan utbildning, som körde peppig musik i högtalarna. När vi närmade oss flaggstången dundrade den förrädiskt glada låten Slå mig hårt i ansiktet ut över folket och jag lyssnade fascinerat. Det var första gången jag hörde den (jag vet, sist i hela Sverige).

Först blev jag spontant glad av tempot, sen hörde jag orden, och sen stod jag stilla, fångad av hur osannolikt passande den låten var i sammanhanget om det hade varit JAG som började skolan. De första raderna lyckades sammanfatta hela min relation till min egen skolgång och jag kände ganska fort att nej, NEJ, de kan inte spela den nu, inte NU innan de stackarna ens hunnit in i klassrummet för första gången.

Någon annan slogs av samma tanke och låten avbröts till förmån för något mer passande. Det var fint att de gjorde skolstarten till en festlig grej som påminde om skolavslutningen, det är helt rätt. Jag menar, ungarna kommer själva upptäcka precis hur det är att gå i skolan, det behöver ingen tala om för dem.

Treorna ropades upp, sedan tvåorna, och sedan ettorna. Publiken silades på barn som likt myror fann sina vägar genom folkmassan fram mot sina respektive lärare. Simon ropades upp och sällade sig till ettorna, och sedan var det bara förskoleklassen kvar. 

När alla ropats upp promenerade vi i spridd grupp efter läraren bort mot klassrummet, vissa barn ville gå själva men de flesta höll hårt i en förälder och såg ut att vilja krypa in i sina tröjor.

adrian börjar skolan
”Hur känns det Adrian?”
”Bra.”

Adrian höll mig stadigt i handen och såg sig nyfiket omkring. När barnen skulle gå in i klassrummet fick de släppa sina föräldrar, så Adrian gjorde det och gick in. Kvar stod jag, hörde läraren säga att för vissa barn kan det vara läskigt så det är bra om föräldrarna är kvar en kvart eller så innan de går, och tänkte på att jag måste åka till jobbet så jag lämnade min far där och åkte.

Pappa stannade kvar, gick en sväng och var sedan tillbaka till när de skulle ut på rast. Han satt i skuggan av ett träd och vinkade till Adrian när han kom ut, för att visa att han var där, och Adrian blev glad och vinkade men han hade hittat en trygg lärarhand att hålla i så den släppte han inte i första taget. 

Första skoldagen gick galant. Adrian var både glad, lite spänd och lite osäker på samma gång, men han såg redan fram emot att gå tillbaka dagen därpå så jag antar att han varit alltför koncentrerad på allt som hände den morgonen för att lägga märke till den där låten, den som inte lämnat mitt huvud på hela dagen:

Egen dag med Adrian inför Björns födelsedag

Egen dag med Adrian

Söndagen före Björns födelsedag, vilken inföll på en tisdag i år, hade jag och Adrian “egen dag” tillsammans. Jag cyklade med honom till MOS, vi åt lunch och gick på bio. 

Adrian på bio, Babybossen 2.

Adrian stortrivdes. Han är inte främmande för att gå i affärer, faktum är att det var hans idé att gå och titta på saker. Det han vill titta på är förstås leksaker, och det slutar alltid med en klar förlängning av önskelistan när vi varit runt.

Adrian går i affärer. Han deltar ganska aktivt i tittandet, om vi säger så.

Den här gången hade vi ett annat mål också, så jag lovade honom en glass om han hjälpte mig att hitta ett par nya badshorts till pappa i födelsedagspresent. Adrian var helt med. Han sprang före och pekade hit och dit vart vi skulle gå, entusiastisk över både present och glass, men trots att vi var in på en hel del ställen så slutade det med att vi bara tog ett par för att ha nåt att slå in. Istället valde vi ett par badshorts online, och Adrian var helt färdig när han satt med sin välförtjänta glass och trötta fötter på glasstället. Jag var också trött. Man blir trött på ett alldeles särskilt sätt när man gått omkring i affärer en längre stund, det är lite som att gå på museum. 

Födelsedagsfirande

“Vad vill du ha till frukost imorgon?”

“Svampomelett.”

Den morgonen väckte vi Björn i vanlig ordning med skrålande skönsång och, enligt beställning, svampomelett. Och paket. Badshortsen vi hade köpt som nåt slags placeholder för de vi beställt online visade sig vara på tok för små, och i skrivande stund vet jag inte ens var de är så det kanske blir nåt pojkarna får växa i – eller sälja dem, om de nånsin dyker upp.

Efter väckning drog vi morgonrutinen som vanligt, Björn bakade tårta under dagen och på kvällen åt vi den som efterrätt. Inte hela, för den var enorm. 

På lördagen, alltså ett par dar senare, föll det sig så att vi hade barnvakt så jag möblerade om i planen lite och lyckades hitta en tid för duomassage, på ett ställe helt nära där vi bodde innan vi flyttade till huset, innan middan. Det är precis den sortens saker vi gör alldeles för sällan; saker som vi inte brukar göra alltså. Vi behöver bli bättre på att tänka utanför lådan ibland.

Dagen därpå kom våra mödrar på middag. Björn grillade och tårtan, som var så stor att den lugnt kunnat stå i kylen ända till helgen, både räckte och blev över som efterrätt.

Adrians maktkamp i ett skåp i simhallen

*Doris. Bildkälla.

Simskola på tisdagar

Pojkarna går på simskola varsin gång i veckan. På lördagsmorgnar är det Simon och på tisdagseftermiddagar är det Adrian. Egentligen hade det varit bättre om båda gick på helgen, de går steg 2 båda två men det vore nog inget vidare att ha dem i samma grupp, så de går var för sig. 

Adrian får gå i veckan, för han har historiskt sett varit bättre på att hålla humöret uppe på eftermiddagarna. Det har dessvärre gått över nu. Jag brukar hämta honom på förskolan strax efter 15, sen får han gröt hemma och lite lugn och ro innan vi åker till simningen. Det brukar gå bra, det måste jag säga – ända tills det är dags att dra sig hemåt. Då tappar han koncentrationen/minnet/greppet, eller vad det nu är som händer. 

Maktkamp på badhuset

I tisdags gick allt bra, ända tills vi var i omklädningsrummet på väg hem och Adrian hade en tröja och två strumpor kvar att ta på sig. Jag hjälpte honom, för den där koncentrationen var som bortblåst och kvar stod en miniversion av mig själv med ett minne i klass med Doris*. 

“Ta på dig strumporna,” sa jag och la strumporna på bänken. 

Adrian tog två steg åt rätt håll, så jag fortsatte med mitt. En sekund senare var han på väg att klättra upp i ett skåp, barfota.

“Nej, kom ner. Ta på dig strumporna,” sa jag och pekade på dem. Adrian tittade åt fel håll. “Strumporna,” fortsatte jag. “Där. Strumpor. Sätt på dem på fötterna. Nu.”

“Haha, asså mamma du är så rolig,” sa han, satte på sig en strumpa och tog den andra i handen. “Mamma kan du hjälpa mig?”

Jag tog den framsträckta strumpan och väntade på att få en fot också. Det hände inte, eftersom den var upptagen med att dansa riverdance. Jag lyckades trä på den halvvägs, sen gav jag upp:

“Nä vet du vad, om du inte vill hjälpa till så får du göra det själv,” sa jag så glatt jag kunde.

Adrian dansade vidare. Jag trädde min egen tröja över huvudet, och precis när den var på så kom Adrian och petade in en strumpboll innanför tröjan. Vi skrattade båda medan bollen rullade på insidan av tröjan och damp i golvet. Adrian plockade upp den, räckte den till mig och sa:

“Mamma kan du hjälpa mig?”

Efter en millisekunds överläggning med mig själv (“det är mycket styra och ställa över gossen dessa tider, så här kan vi inte ha det, fixidéer är inte hälsosamt, han måste lära sig att sånt här inte funkar. Jag är inte hans betjänt. Det är nu han lär sig om det funkar eller inte, det är nu jag väljer hur jag vill ha det, det här är stunden. Det är länge sedan vi tog en maktkamp. Är det dags nu? Ja, det är dags.”) tittade jag på honom med höjda ögonbryn, och fyrade av det första skottet:

“Nej.”

Adrian exploderade inte, men för formens skull kunde han naturligtvis inte acceptera fel svar så han försökte kämpa igång en känslostorm. Blandad framgång där. Ganska länge lät han som en bil med dåligt batteri, men har han bestämt sig så har han.

Han har en kompis från förskolan som går simlektionen efter honom. Hon och hennes mamma hann bada en stund efter lektionen, hämta saker i skåpet, duscha utan brådska, klä på sig, föna håret och åka hem utan att Adrian kunde ta sig ur svackan/ta på sig strumpan. Jag hade förstås kunnat sätta på ungen strumpeländet, ta honom under armen och gå till bilen, men jag vägrade sätta på strumpan. Adrian vägrade också sätta på strumpan. Han gringnällde i 55 minuter där i omklädningsrummet:

“Vaaaaarföööööör, mamma? Vaaaarfööör vill du inte sätta på mig struuumpaaan?”

“Jag har försökt. Det gick inte. Du hjälpte inte till. Du tog av den igen.”

“Vaaaaarföööööör, mammaaaa …!”

“Du kan själv.”

“Vaaaaarföööööör!”

“Varför vill inte DU sätta på dig strumpan?”

“För att jag inte VILL det!”

“Bra svar. Jag vill inte heller.”

“VARFÖR vill du inte?”

“Varför vill inte du?”

“Jag bara vill inte det!”

“Bra svar. Jag bara vill inte. Därför.”

Sådär höll vi på. Jag skickade meddelande till Björn under tiden:

maktkamp på badhuset

Videon var en 10 sekunder lång dokumentation av hur det lät i omklädningsrummet under de 55 minuter som detta pågick. Jag filmar såna här sekvenser ibland för att hålla kvar tålamodet. Ingen aning om varför det hjälper, men det gör det.

Maktkamp om strumpa slutade oavgjort

Jag vann vår maktkamp, för övrigt. Adrian med. Det slutade med att jag la hans skor i badväskan, och så gick han med en och en halv strumpa på fötterna ut till bilen; INGEN satte på strumpan på Adrians fot.

“Akta så du inte råkar trampa i glas nu när du går barfota om hälen,” sa jag neutralt när vi gick över stenläggningen mot parkeringen.

“GLAAAAAAAS!” fick han fart igen. “Det kommer vara DITT fel om jag trampar i glas nu, och min fot förblöder, och jag DÖÖÖÖR!” 

“Du kommer inte dö av att trampa på glas, men det gör väldigt ont.”

“Ja, och det kommer vara DITT FEL! Förstår du vad jag säger? Det kommer vara ditt fel.”

Ja, allt är mitt fel när han är trött och hungrig. Så är det bara, det är ingenting att vare sig hålla med om eller diskutera.

Oh the joys of parenting maktkamp.

Pojkarna är ute själva!

Det är så fint att pojkarna klarar sig lite bättre själva nuförtiden. Jag säger det och menar det, men det är inte riktigt som det låter ändå.

Sedan kanske 2 månader nu, är de ute och leker runt huset på egen hand. Låter det som en baggis? Du, det är en milstolpe i föräldraskapet. Det är typ lika stort som när barnet lär sig gå självt, och man kan räta på ryggen på lekplatsen. Jag och Björn kan vara kvar inne nu, men vi har hela tiden koll på att vi hör dem och var de är. Det här har sitt pris, såklart. 

Ingen tidsvinst

För det första är det svårt att få nåt vettigt gjort inne, eftersom man hela tiden lyssnar och kastar blickar genom fönstret. Det har lett till att jag fått iaktta dem utan att de nödvändigtvis vetat om att jag sett dem, vilket varit intressant eftersom vår närvaro såklart påverkar hur de beter sig. På gott och ont. 

Slagsmål

För det andra så ryker pojkarna såklart ihop med jämna mellanrum, och då tar det längre tid för oss att bryta det eftersom vi har en viss sträcka att tillryggalägga – där det ingår skarpa kurvor i hala strumpor samt skomomentet – innan vi hinner fram. Till följd av detta har de haft fritt fram att puckla på varann med grova pinnar, sparkas, rivas och kasta prylar på varann under tiden mellan mitt eller Björns arga varningsrop till att vi faktiskt kan lägga vantarna på dagens vapen. 

Tummade regler

För det tredje, så kostar det i tummande på regler. Alltså, ibland har jag sett vad de gjort, och tänkt att näää, jag orkar inte ta det här. Jag tar det om de ser mig, annars kan det vara. Istället tar jag fram mobilen och tar en bild. 

Här har vi Adrian som tagit locket av trälådan med uteleksaker, lagt den i vår buxbom och satt sig på den som en flotte:

Och här har vi Simon som organiserat upp skottkärran i trädet, och Adrian som tömmer den för att de ska få komma in:

Jag fick alltså anledning att uttala meningen “Vill ni komma in? Då får ni ta ner skottkärran ur trädet först.” – Fast det var mer en kul bonus snarare än en kostnad i sammanhanget.

Osäker på om päronträdet håller med om det.

Hyss

Det har förekommit en del värre hyss än ovan. Ett av de värre var när Adrian anföll en förbipasserande kvinna med stor hund på gångvägen med blomsprutan. Då for jag ut i strumporna. Det ska sägas, till Adrians försvar, att han fascinerande grundligt felbedömde situationen och trodde att kvinnan var med på det – men det hjälper ju inte om hunden hade blivit rädd och bitit. Kvinnan blev arg och skällde på honom, och även om det var en väldigt jobbig upplevelse för Adrian (och mig) så är jag glad att hon reagerade så starkt och visade det. Man ska vara försiktig med hundar man inte känner, den läxan MÅSTE läras. 

Adrian lär sig fortfarande i hårda smällar, som den med hunden, men Simons hyss har blivit mer … hemliga. Han har blivit bättre på att mörka dem, och han talar inte alltid sanning när jag frågar honom om dem. Det kommer bli klurigt framöver, det där.