Adrian börjar skolan

Min lilla pojke

”Min lilla pojke” – hur många gånger har jag inte sagt så? Ändå fortsätter anledningarna att säga så, eller i alla fall känna så, att dugga över mig. ”Över oss” ska jag säga egentligen, såklart, men nu är det jag som skriver.

Adrian började förskoleklass för några veckor sen, men jag har inte hunnit med att fästa det på pränt – liksom så mycket annat som hänt sedan semestern tog slut, och som jag inte skrivit ner. Jag har tydligen fallit tillbaka på gamla beprövade metoder, lagom tills semesterlugnet lade sig. 

Hursomhelst. Adrian började förskoleklass för några veckor sen, och jag var precis lika stolt och orolig som förra året när Simon började. Och precis som sist så var min far uppe och bodde hos oss under veckan för att stötta i glappet mellan övergången från förskola till skola (vi kan inte ta 5 veckors semester i ett svep), sån tur har vi. 

Det blev en konstig vecka, såklart:

Måndag: Fritids har studiedag. Simon och Adrian hemma.
Tisdag+onsdag: Simon på fritids, Adrian hemma.
Torsdag: Båda börjar skolan. Morfar hämtar Adrian direkt efter skolan så att dagen blir så kort som möjligt, samma sak på fredag.

Pappa skickade en bild på vad de hade för sig, han och Adrian, medan vi jobbade och Simon var på fritids. Jag ville säga upp mig på studs.

Strul med kommunikationen

När Simon började så hade de en timme skola på onsdagen, 2 timmar på torsdagen och bara ett par timmar på fredagen, och de rekommenderade att de som hade möjlighet hämtade barnen direkt efter skolan istället för att ha dem på fritids, så att de skulle få skolas in i lugn och ro. 

Nu när Adrian började så var det bara pang på; inte ett ord om att ta det lilla lugna, skola första dagen fram till 13 och sen fritids. Det kändes inget vidare, men å andra sidan helt i linje med skolans tystnad ända fram till dagen före skolstart. De skickade inte ut någon info, så föräldrar började höra av sig till dem och jag fick höra från en annan mamma att hennes son och Adrian skulle gå i samma grupp. Då mailade jag också skolan, för att få det bekräftat samt få höra att de inte hade missat honom, att han faktiskt stod på listan över nykomlingar. Rektorn svarade:

Jag sitter just och mailar till de sista föräldrarna då det har varit problem med att nå ut via Skolplattformen. Jag har fått information om att det kommer att vara löst den 18/8 då eleverna börjar skolan. Vi får hoppas på det. Det är bara trist att ni har känt oro.

Hon skrev vidare att de hade problem med Skolplattformen (surprise!), att ingen info gått ut trots upprepade försök att nå folk. Hon hade till slut satt sig och mailat varenda familj i hela skolan med den information som bara skulle ha varit ett knapptryck bort. Jag måste ha stått toksist på den listan, och spännande att infon kommer ut samma dag som den börjar gälla.

Skolstart

Morfar kollar läget.

Både jag och Björn följde såklart med. När vi kom in på skolgården tillsammans med morfar och pojkarna så var det full rulle i klätterställningen utanför Simons klassrum, precis som förra året, men snart blåstes det i visselpipor och alla vallades mot flaggstången. Vi hamnade långt fram den här gången, och alla elever började samtidigt så det var mycket folk. Det var varmt och vackert väder, folk gick i shorts och sommarklänningar, personalen var finklädd och de hade en hobby-DJ, som jag helt fördomsfullt antar var en fritidspersonal utan utbildning, som körde peppig musik i högtalarna. När vi närmade oss flaggstången dundrade den förrädiskt glada låten Slå mig hårt i ansiktet ut över folket och jag lyssnade fascinerat. Det var första gången jag hörde den (jag vet, sist i hela Sverige).

Först blev jag spontant glad av tempot, sen hörde jag orden, och sen stod jag stilla, fångad av hur osannolikt passande den låten var i sammanhanget om det hade varit JAG som började skolan. De första raderna lyckades sammanfatta hela min relation till min egen skolgång och jag kände ganska fort att nej, NEJ, de kan inte spela den nu, inte NU innan de stackarna ens hunnit in i klassrummet för första gången.

Någon annan slogs av samma tanke och låten avbröts till förmån för något mer passande. Det var fint att de gjorde skolstarten till en festlig grej som påminde om skolavslutningen, det är helt rätt. Jag menar, ungarna kommer själva upptäcka precis hur det är att gå i skolan, det behöver ingen tala om för dem.

Treorna ropades upp, sedan tvåorna, och sedan ettorna. Publiken silades på barn som likt myror fann sina vägar genom folkmassan fram mot sina respektive lärare. Simon ropades upp och sällade sig till ettorna, och sedan var det bara förskoleklassen kvar. 

När alla ropats upp promenerade vi i spridd grupp efter läraren bort mot klassrummet, vissa barn ville gå själva men de flesta höll hårt i en förälder och såg ut att vilja krypa in i sina tröjor.

adrian börjar skolan
”Hur känns det Adrian?”
”Bra.”

Adrian höll mig stadigt i handen och såg sig nyfiket omkring. När barnen skulle gå in i klassrummet fick de släppa sina föräldrar, så Adrian gjorde det och gick in. Kvar stod jag, hörde läraren säga att för vissa barn kan det vara läskigt så det är bra om föräldrarna är kvar en kvart eller så innan de går, och tänkte på att jag måste åka till jobbet så jag lämnade min far där och åkte.

Pappa stannade kvar, gick en sväng och var sedan tillbaka till när de skulle ut på rast. Han satt i skuggan av ett träd och vinkade till Adrian när han kom ut, för att visa att han var där, och Adrian blev glad och vinkade men han hade hittat en trygg lärarhand att hålla i så den släppte han inte i första taget. 

Första skoldagen gick galant. Adrian var både glad, lite spänd och lite osäker på samma gång, men han såg redan fram emot att gå tillbaka dagen därpå så jag antar att han varit alltför koncentrerad på allt som hände den morgonen för att lägga märke till den där låten, den som inte lämnat mitt huvud på hela dagen:

Kommentera