Odrägligt stolt mor
Ett par gånger om året ger barnen mig anledning att ställa den klassiska frågan om vart tiden tar vägen; varje födelsedag ojar vi oss över hur stora de har blivit. Varje milstolpe de passerar dansar vi kring. Varje socialt trappsteg, varje personlig seger, varje klädstorlek som sorteras ut ur garderoben.
Det finns händelser som sticker ut ur mängden förstås; första leendet, första steget, börja förskolan/skolan/gymnasiet, lära sig cykla/simma/INTE ta emot sig med ansiktet, osv. Listan är lång, men förra veckan hände en av de större sakerna; Simon började i förskoleklass.
Förskoleklass
Vi har oroat oss en hel del för hur det ska gå för honom, och vi är inte i mål än ska du veta, men de första dagarna är över. Simon är som förväntat ett ljus i skolan – vi gissar, baserat på simonstatistik, att det kommer hålla i sig kanske en vecka eller två till innan rekylen kommer. Den dagen den … dagen.
Skolstartens morgon
Hursomhelst. Den där första morgonen när alla nya skolbarnen samlades på skolgården rådde, i alla fall för det otränade ögat (dvs de flesta föräldraögon), fullständigt kaos. Simon stod och höll min hand och betraktade reserverat cirkusen framför oss. Jag frågade hur han kände sig, men han vara bara lite nervös sa han – och jag tittade på kaoset med nya ögon.
Jag såg barnen, många höll sin förälders hand och tittade storögt på klätterställningen som myllrade av lite större barn, och jag såg föräldrarna.
Föräldrarna … Många såg spända ut, en del sammanbitna, och de samlades i mindre grupper av bekanta sedan tidigare. De pratade om hur huruvida det hela var organiserat eller ej, och förenades väl i att sitta i samma båt. Man kunde tro att det var de själva som skulle börja i skolan.
Vem är det egentligen som börjar skolan?
Jag var såklart en av de där föräldrarna, jag med, och på sätt och vis ÄR det jag som börjar i skolan; allt ansvar ligger ju på mig och mina barn är en så stor del av mig. Simon hjälper mig där; han vill stå på sina egna små ben och han klarar mycket. Han är förståndig och inte rädd för att fråga. Det var jag, när jag var liten. Rädd, alltså.
Till slut kom någon och blåste i en visselpipa och ropade nåt om olika grupper. Så fort Simon förstod var han skulle ställa upp sig så släppte han mig och gick.
Och så var det med det.
Ingen kram, inget hejdå, ingenting. JAG hade velat ha det, men det är faktiskt INTE jag som börjar i skolan. Tro det eller ej.
Min lilla haj … i förskoleklass. Så cool.