Milstolpe i familjearkivet kring midsommar

Midsommarstången kläs.

Milstolpen vid sju år

Jag tar det baklänges och börjar med det viktigaste först; igår var första dagen NÅGONSIN som jag och Björn kunde sitta stilla i skuggan och mysa och pyssla med vårt, i princip hela dagen, trots att det var helg och båda pojkarna var hemma i trädgården.

Sju år. Lite drygt sju år tog det, och det är med andra ord ännu en milstolpe i familjearkivet.

Det är så vansinnigt varmt…! Vi tog tagit fram den uppblåsbara poolen, fyllde den och smörjde in barnen. Jag la fram badkläder och handdukar och pojkarna skrek, sprang, badade och hoppade hela dagen. Visst, de rök ihop några korta gånger, såklart att de gjorde, men inget som resulterade i utvisning eller tappat intresse. En längre paus gjordes då de försvann upp i Simons rum och satt tysta och byggde lego medan de lyssnade på Sean Banan på hög volym, vilket vi slapp lyssna så mycket på eftersom vi fortfarande satt ute under paviljongen och trivdes.

Det var magiskt. Framåt eftermiddan började jag våga kommentera det utan att vara rädd att jinxa det, för då var redan rekordet slaget för länge sen. Större delen av dagen präglades av fascinerad misstro; kan det verkligen vara såhär?

Sen rev de visserligen av ett hyss på kvällen där Adrian, på Simons instruktioner, byggde ett torn av kuddar under vårt vidöppna sovrumsfönster. Sen klättrade han upp på det, och stod där och kastade upp saker på fönsterrutan så att det syntes underifrån där Simon stod. 

Det kostade dem efterrätten, men jag tror de tyckte att det var värt det. I vanliga fall skulle det ha varit mardrömsmaterial för mig, men … antingen är det för ruskigt för att jag ska kunna ta in vidden av det, eller så blev jag på riktigt inte så orolig som jag tycker att jag borde, eftersom jag vet att risken att han skulle ha ramlat var liten. Men ändå. Nu har vi sagt att vi inte kan öppna fönstren på det sättet nånsin mer, och i och med det så kan det aldrig hända igen.

Midsommar 2022

Vi skulle ha åkt till en herrgård bortåt Strängnäs till, för att fira med två av Björns kompisar med familjer. Tyvärr visade det sig att ena kompisen blev sjuk och den andra kompisens son blev sjuk, så vi firade i närheten av oss istället. 

Resning av midsommarstången.

Vi dansade långdans, alla traditionella obligatoriska danserna utom Raketen och nån till. Vi gav upp strax innan dansens slut eftersom det blev så galet varmt. Jag kom till 9 ringar av folk runt stången innan jag tappade räkningen, och jag är säker på att det var flera till. Men det var roligt, och framför allt är det nåt vi gör för barnens skull. Midsommar tycker jag känns mer magisk än julafton, även om de är svåra att jämföra förstås. Ett barn kommer välja julafton alla gånger eftersom där bjuds på presenter, men vad är lättast att tro på; midsommarnattsälvor på blomsterängar eller flygande renar? Jag har alltid valt älvorna. 

Vi hade inga badkläder med oss, annars hade vi nog badat allihop.

Furuviksparken med bitigt väder och fria ormar

Alessiane och Franck, som har tvillingar i Adrians ålder, tipsade oss om Furuviksparken förra året. Eftersom det är en park med både djur och tivoli – och vattenland – utan att vara lika stort som Kolmården för det, så skulle det passa yngre barn extra bra. Hurra vad bra, tänkte jag. Det gör vi nån gång.

“Nån gång” händer aldrig, men så började långhelgen med Kristi himmelsfärd närma sig och eftersom vi tänkte tåga till Öland i sommar så tyckte jag att det vore ett bra träningstillfälle att åka till Furuviksparken med tåg. 

Mot Furuviksparken!

“Vi kan se det som en träningssemester,” sa jag när jag sålde in det hos Björn. “Vi tränar på att åka tåg, inte så långt, och så en natt på hotell. Det blir väl bra?”

“Visst” sa han, som han alltid gör inför dylika förslag. Han ogillar att planera semesterresor men han åker gärna på dem, vilket inte gör det så svårt för mina idéer att slå rot.

Vi åkte hemifrån i torsdags kl 8:30. Pendel till Centralen, sen tåg till Furuvik via byte i Tierp. När vi kommit fem minuter hemifrån, och höll fin fart där på gångvägen i den varma vårsolen med fågelkvitter och nerpackade jackor, kom jag på att jag glömt mitt pannband. Vädret lovades mulet, kyligt och med 70% regnrisk, och att frysa är det näst värsta jag vet (dvs. av sånt som regelbundet inträffar; hunger innehar stolt förstaplats) så det där med hårbandet fick mig nästan att springa tillbaka. Nästan.

Tåg

Tågresan gick lysande. Pojkarna lyssnade på sagor i sina hörlurar; Simon har fått Björns gamla iPod och Adrian springer runt med Björns gamla iPhone 3 från stenåldern. Alla är nöjda; barnen styr sina egna sagor, vi slipper hålla på så mycket med dem och Björn är omåttligt nöjd med sig själv över att ha sparat sin gamla elektronik. 

Tågperrongen i Tierp. Barnen plockar blommor i solen. Vilken idyll …!

Det kommer bli annorlunda när vi reser med tåg till Kalmar; det är en aning längre dit, men Simon menade att på tåg kan man gå omkring lite, det kan man inte i en bil så det blir bäst att åka tåg.

Vi kom fram till hotellet, åt lunch i deras restaurang, lämnade in våra väskor och gick till Furuviksparken. Jag hade valt paketet med entré 2 dagar, men bara åkband andra dagen så nu skulle vi gå och titta på djuren hela eftermiddan. 

Äventyrsön & Stenstranden

Furuviksparken äventyrsön

Pojkarna fick varsin karta, Simon studerade sin noggrant och sen förkunnade pojken att vi skulle till Äventyrsön. Sagt och gjort, vi gick till Äventyrsön och där blev vi kvar i hur länge som helst. Björn och Adrian gick tipsrundan Poängjakten, medan Simon höll sig i skogen och klättrade omkring där. Sen hittade de ingången till Hemliga Fortet och sen var vi under mark ganska länge innan vi kom ut och klättrade ner till stenstranden. 

Furuviksparken hemliga fortet

Det var en sån där underbar stenstrand med hoppvänliga vattenslipade stenar med vackra mönster och fantastiska färger. 

Till slut kom vi vidare och kunde gå och kolla på alla djuren. 

Djurparken

Furuviksparken klapphage lamm
Adrian klappar lammen i klapphagen.
Furuviksparken flodfärden
Flodfärden, flytande tunnor inne hos strutsar och alpackor.

Inne i Regnskogen, där de håller reptiler, insekter och små apor bland annat, fanns en del frigående djur och ett av dessa var en orm som låg och sov i ett fönster ganska nära dörren vidare till nästa rum. En familj en bit framför oss innehöll en kanske 12-årig flicka som fick syn på ormen och fick panik. Hon studsade stelt, grät och skrek att ”jag kommer dö!!”. Föräldrarna höll glada miner, och pushade henne att gå igenom dörröppningen. Flickan backade i skräck men pappan tog ett stadigt tag i hennes arm och drog henne med sig, förbi ormen. Det tog flera minuter för henne att lugna sig efter det.

Jag tänkte, när jag såg dem, att jag hade gjort annorlunda. Jag tänkte att om hon varit min hade jag vänt med henne, och gått tillbaka ut. Sen kom jag på att … hade jag verkligen det? Jag visste ju ingenting om dem eller bakgrunden till det hela. Kanske var det som hennes föräldrar gjorde det minst dåliga i den situationen, vad vet jag. Tänk vad lätt det är att tycka en massa när man ser andra familjers sätt att göra saker, när de skiljer sig från våra. Hur många gånger har inte jag och Björn dömts i tystnad över hur vi hanterar våra barn? I vissa fall med rätta – det finns tillfällen som vi inte hanterat särskilt bra alls – men i många fall har nog både en och annan i sitt stilla sinne ifrågasatt oss, när vi gjort det enda rimliga i en besvärlig situation.

Väderundret & milstolpen

Vi hade osannolik tur med vädret den dagen, det var först när vi började känna oss klara och pojkarna var ordentligt trötta som det började regna försiktigt, och då skulle vi ju ändå gå. 

Middagen på hotellets restaurang gick över lag bra; en milstolpe passerades. Den passerades inte när kökets miss gjorde att barnen hunnit äta klart, gnälla en stund, bråkat och fått vallas tillbaka till bordet från utflykter till andra bord där ohövligt stirrande praktiserats i hög grad, samt fått sällskap till TV:n på rummet innan vi fick vår mat. Nix. Milstolpen passerades när Björn kommit tillbaka från hotellrummet där han lämnat pojkarna, borstat bort de pommes som servritrisen råkat vräka ut, tillsammans med själva skålen, över stol och golv när hon äntligen kom med vår mat. 

Mina damer och herrar, milstolpen bestod i att för första gången NÅGONSIN satt Björn och jag på en restaurang, dit vi kommit med barnen, och fick äta tillsammans i lugn och ro medan pojkarna var kvar på hotellrummet. Ensamma. Med Barnkanalen som enda sällskap. Utan att någon annan vuxen behövde passa på dem. 

Fundera på den. Det tog 7 år att komma hit. Vilken känsla …! Visst, vi tittade till dem nån gång bara för att kolla läget, och rummet låg helt nära restaurangen så de hade inga problem att hitta oss om så skulle behövas, men ändå. Vi fick äta ostört. 

Paus för begrundande av denna stora händelse.

Hotellrummet med inglasad balkong där vi kunde sitta ostört efter att barnen somnat (vilket gick ganska fort), och sängskåp med våningssäng.

Dag 2: tivoli

Dagen därpå var vi vid grindarna när de öppnade och gick direkt till tivolit. Den här dagen var det kallare, och jag saknade mitt hårband innerligt. Regnet hängde i luften i omgångar, iskalla vindar drog in från havet, och folk sprang runt i en salig blandning kläder sådär som det ofta är på våren i vårt land. Vissa går runt i stora gummistövlar trots torr mark. Vissa går klädda som om de vore vid medelhavet trots att samma temperatur vid hösten skulle fått dem att gå i jeans och dunväst. Vissa har mössa och halsduk, och vissa jobbar på plats och är klädda som om parken hade ett privat klimat som var samma året runt. Inte avundsjuk på dem.

Jag frös. Björn frös. Adrian sprang runt i bomullströja och vägrade ta på sig jacka. Simon växlade. Men jag måste säga att vi återigen hade osannolik tur med vädret; det regnade inte en droppe på hela dagen. 

Adrian var helt såld på tivolit och särskilt ”Vita Rälsen” – dvs Fireball*. Han åkte den omkring femton gånger den dagen. Ja, femton. På riktigt. Simon ville inte, han nöjde sig med andra attraktioner i lite lugnare stil, särskilt Radiobilarna var roligt, liksom Sky Tower och Draken, en mer sansad bergochdalbana.


*Fireball:

Pojkarna är ute själva!

Det är så fint att pojkarna klarar sig lite bättre själva nuförtiden. Jag säger det och menar det, men det är inte riktigt som det låter ändå.

Sedan kanske 2 månader nu, är de ute och leker runt huset på egen hand. Låter det som en baggis? Du, det är en milstolpe i föräldraskapet. Det är typ lika stort som när barnet lär sig gå självt, och man kan räta på ryggen på lekplatsen. Jag och Björn kan vara kvar inne nu, men vi har hela tiden koll på att vi hör dem och var de är. Det här har sitt pris, såklart. 

Ingen tidsvinst

För det första är det svårt att få nåt vettigt gjort inne, eftersom man hela tiden lyssnar och kastar blickar genom fönstret. Det har lett till att jag fått iaktta dem utan att de nödvändigtvis vetat om att jag sett dem, vilket varit intressant eftersom vår närvaro såklart påverkar hur de beter sig. På gott och ont. 

Slagsmål

För det andra så ryker pojkarna såklart ihop med jämna mellanrum, och då tar det längre tid för oss att bryta det eftersom vi har en viss sträcka att tillryggalägga – där det ingår skarpa kurvor i hala strumpor samt skomomentet – innan vi hinner fram. Till följd av detta har de haft fritt fram att puckla på varann med grova pinnar, sparkas, rivas och kasta prylar på varann under tiden mellan mitt eller Björns arga varningsrop till att vi faktiskt kan lägga vantarna på dagens vapen. 

Tummade regler

För det tredje, så kostar det i tummande på regler. Alltså, ibland har jag sett vad de gjort, och tänkt att näää, jag orkar inte ta det här. Jag tar det om de ser mig, annars kan det vara. Istället tar jag fram mobilen och tar en bild. 

Här har vi Adrian som tagit locket av trälådan med uteleksaker, lagt den i vår buxbom och satt sig på den som en flotte:

Och här har vi Simon som organiserat upp skottkärran i trädet, och Adrian som tömmer den för att de ska få komma in:

Jag fick alltså anledning att uttala meningen “Vill ni komma in? Då får ni ta ner skottkärran ur trädet först.” – Fast det var mer en kul bonus snarare än en kostnad i sammanhanget.

Osäker på om päronträdet håller med om det.

Hyss

Det har förekommit en del värre hyss än ovan. Ett av de värre var när Adrian anföll en förbipasserande kvinna med stor hund på gångvägen med blomsprutan. Då for jag ut i strumporna. Det ska sägas, till Adrians försvar, att han fascinerande grundligt felbedömde situationen och trodde att kvinnan var med på det – men det hjälper ju inte om hunden hade blivit rädd och bitit. Kvinnan blev arg och skällde på honom, och även om det var en väldigt jobbig upplevelse för Adrian (och mig) så är jag glad att hon reagerade så starkt och visade det. Man ska vara försiktig med hundar man inte känner, den läxan MÅSTE läras. 

Adrian lär sig fortfarande i hårda smällar, som den med hunden, men Simons hyss har blivit mer … hemliga. Han har blivit bättre på att mörka dem, och han talar inte alltid sanning när jag frågar honom om dem. Det kommer bli klurigt framöver, det där. 

Nyår 2021: Adrian slog personbästa i feber

barn feber

Adrian har varit sjuk länge

Den 26 december blev Adrian väldigt sjuk. Han var ju dålig över julafton redan men den här kvällen steg febern och för varje gång jag drog hudtermometern över pannan på honom så var han hetare. Björn brukar alltid säga att man inte ska vara så orolig för feber; febern är kroppens sätt att försvara sig mot bakterier och virus som får svårare att föröka sig i högre temperaturer, så vi väntade med att ge Adrian medicin. Taktiken brukar vara att ge honom när vi går och lägger oss, för att han ska ha över natten (och för att jag ska kunna slappna av). Men när jag mätte 40,8°, såg de digitala siffrorna lysa rött i mörkret vid sängkanten och kände oron börja sticka i huden på samma sätt som när foten har somnat, fast i ultrarapid, så struntade jag i taktiken och gav honom ändå. 

Jag var själv inte kry och Björn höll på att bli dålig han med. Efter att Adrian fått sin Ipren ringde jag 1177 för att be om råd, eftersom det står på deras hemsida att vid 41,0 så ska man söka läkarvård oavsett omständigheter. Jag fick sitta 45 min i telefonkö, och under tiden rasade febern ner till 38,2° så när jag väl kom fram tog känslorna över och jag gråtpratade med en sjuksköterska som gav tydliga råd för kommande dygn, samt försäkrade mig att det inte alls är säkert att man dör vid 42° feber. Hon sa att febern inte är farlig i sig, utan orsaken till den. 

Jag kunde såklart inte gå och lägga mig någon annanstans än i Adrians rum den kvällen, så jag sov på utdragssängen i 4 nätter. Den madrassen är ganska tunn, så nu är jag blåmärksöm på höften av det, men det var ganska lugnt. Efter tre nätter tänkte jag att det var dags att flytta tillbaka till min egen säng, men då fick Adrian 40° feber igen så det vara bara att lägga sig. 

Värst att bara se på

Det är alltid jobbigt när barnen är sjuka, men jag tycker det är absolut värst (av de saker som brukar hända, inte värst av allt jag kan komma på) när de får hög feber, för det kan man inte kontrollera. Det är bara att sitta bredvid och se det ha sin gång och vara beredd att åka till sjukan om det skulle visa sig vara farligt.

Nu är han frisk … ta i trä. Han var lite trött efter så många dagars feber, men det märks att det är ur kroppen på honom. Händer ingenting konstigt så får han gå till förskolan imorn och det ser han väldigt mycket fram emot. 

Nyår

Nyår blev med andra ord som vilken annan slö dag som helst, det enda som var extra i år var att Carina, Björns faster, tillbringat några dagar med oss när vi varit som sjukast. Än är hon frisk, men jag tror inte hon får vara det så länge till. Hon åkte hem igår eftermiddag, och jag hoppas verkligen att förkylningen blir lindrig för henne. 

Gott Nytt År!

2022 kommer jag att …

  • Lämna på förskolan för sista gången
  • Skola in Adrian i förskoleklass
  • Få en ettagluttare i huset
  • Planera ett uterum
  • Fira ett år på min nya arbetsplats

… och en massa annat. Har du funderat på om det väntar någon milstolpe för dig det här året? Om inte så gör det när du känner dig pigg; då känns det roligare.

Simon har börjat i förskoleklass

Odrägligt stolt mor

Ett par gånger om året ger barnen mig anledning att ställa den klassiska frågan om vart tiden tar vägen; varje födelsedag ojar vi oss över hur stora de har blivit. Varje milstolpe de passerar dansar vi kring. Varje socialt trappsteg, varje personlig seger, varje klädstorlek som sorteras ut ur garderoben. 

Det finns händelser som sticker ut ur mängden förstås; första leendet, första steget, börja förskolan/skolan/gymnasiet, lära sig cykla/simma/INTE ta emot sig med ansiktet, osv. Listan är lång, men förra veckan hände en av de större sakerna; Simon började i förskoleklass.

Förskoleklass

Vi har oroat oss en hel del för hur det ska gå för honom, och vi är inte i mål än ska du veta, men de första dagarna är över. Simon är som förväntat ett ljus i skolan – vi gissar, baserat på simonstatistik, att det kommer hålla i sig kanske en vecka eller två till innan rekylen kommer. Den dagen den … dagen. 

Skolstartens morgon

börja förskoleklass

Hursomhelst. Den där första morgonen när alla nya skolbarnen samlades på skolgården rådde, i alla fall för det otränade ögat (dvs de flesta föräldraögon), fullständigt kaos. Simon stod och höll min hand och betraktade reserverat cirkusen framför oss. Jag frågade hur han kände sig, men han vara bara lite nervös sa han – och jag tittade på kaoset med nya ögon.

Jag såg barnen, många höll sin förälders hand och tittade storögt på klätterställningen som myllrade av lite större barn, och jag såg föräldrarna. 

Föräldrarna … Många såg spända ut, en del sammanbitna, och de samlades i mindre grupper av bekanta sedan tidigare. De pratade om hur huruvida det hela var organiserat eller ej, och förenades väl i att sitta i samma båt. Man kunde tro att det var de själva som skulle börja i skolan.

Vem är det egentligen som börjar skolan?

Jag var såklart en av de där föräldrarna, jag med, och på sätt och vis ÄR det jag som börjar i skolan; allt ansvar ligger ju på mig och mina barn är en så stor del av mig. Simon hjälper mig där; han vill stå på sina egna små ben och han klarar mycket. Han är förståndig och inte rädd för att fråga. Det var jag, när jag var liten. Rädd, alltså. 

Till slut kom någon och blåste i en visselpipa och ropade nåt om olika grupper. Så fort Simon förstod var han skulle ställa upp sig så släppte han mig och gick.

Och så var det med det. 

Ingen kram, inget hejdå, ingenting. JAG hade velat ha det, men det är faktiskt INTE jag som börjar i skolan. Tro det eller ej. 

Min lilla haj … i förskoleklass. Så cool.

Skansen på påskdagen, och nu har vi sagt adjö till barnvagnen

När vi så satt där i godan ro hos mamma på påskmiddag, så dök förslaget om Skansen upp. De har precis öppnat för i år, så i söndags förmiddag var vi där och för första gången någonsin hade vi ingen vagn med oss.

Hejdå vagnen …

Tänk att vagnens tid är över (OMFG !!!). Det är med viss saknad jag konstaterar detta; vagnen har funkat som en enorm handväska på hjul, vi har kunnat ha med oss allt och lite till i den utan problem och så fort en unge tröttnat eller fått psykbryt mitt bland älgarna så var det bara att rulla fram vagnen och påbörja en relativt ansträngningslös bortforsling av pojken från besvärade djur (och människor).

No more. Nu kommer ryggsäckarnas tid tillbaka – våra ryggsäckar då, inte pojkarnas. Inte än. Men det gick faktiskt bra ändå.

Full fart

Pojkarna sprang hela tiden. Det var som att de bara hade två lägen; springa och klättra. Ibland samtidigt. De tittade fascinerat på björnungarna som lekte våldsamt med varandra, spanade efter lodjur utan att se dem (vi bara antar att de faktiskt fanns i sin inhängnad), klättrade på små stenmurar (och allt annat de gick förbi), spejade på sälar och diskuterade vilka vargar som var yngst. Sen fastnade Simon med huvudet mellan glasskivan och räcket i staketet ovanför vargarna, jag låtsades inte om det och han löste det själv. Strax därpå gjorde naturligtvis Adrian likadant men han kom inte loss. Han lirkade och höll på i flera minuter innan han rev av sig mössan – som höll på att flyga ner till vargarna – och pressade sig ut.

”Aj,” sa han om sitt öra som blivit lite klämt, och sen var det ur världen. Hans mormor, däremot, var lite mer bekymrad än så innan han lyckades ta sig loss. Folk började vända på huvudena mot pojken som satt fast med huvudet i vargarnas staket, men Adrian tog det kallt och jag stod mest och stöttade, för att han skulle kunna vila armarna lite, och väntade.

Efter två timmars aktiv förflyttning började pojkarna bli lite trötta och Adrian blev hungrig, så sista biten till lunchrestaurangen fick han rida på Björns axlar. Det var faktiskt förvånansvärt bra mat där, på Stora Gungan* (precis vid rulltrappan), lite dyrt förstås men hela Skansen är ju ett turistställe. Ska komma ihåg det för framtida bruk; både morotssoppan, köttbullarna och laxsmörgåsen (fick kokt potatis istället, för de hade inget glutenfritt bröd) var gott.

Lyx

När vi senare promenerade tillbaka mot bilen så gick båda pojkarna och höll mormor i handen lite längre fram. Jag och Björn knatade efter och tittade på dem där de gick alla tre.

”Vilken Lyx det är” – sa Björn och lyckades få stora L att höras – ”att vara tre vuxna på två barn. Vilken skillnad det gör …!”


*ej sponsrat

Adrian sprillans nya och alldeles egna rum

Det är lugnare just nu

Adrians nätter har hemsökt oss, bokstavligen, ett bra tag nu som bekant. Jag tror att han kommer bli ett barn som även när han flyttat till eget rum kommer komma tassande frampå småtimmarna och krypa upp i vår säng.

Men det vet vi inte.

Vad vi vet (TA I TRÄÄÄ) är att han just nu verkar vara inne i en lugnare period. Han somnar fortare och enklare. Nätterna strösslas inte av barnvagnspromenader 1000 varv runt kvarteret eller lyckliga vakna timmar av förtjust kombinerad fäktning och språngmarsch mellan vardagsrum och kök medan alla andra sover som djupast.

Så i torsdags vågade jag säga det högt:

”Älskling? Jag ser en positiv trend. Vi måste haka på tåget innan det blir för sent!”

Adrian får ett eget rum

Vilket, undrar kanske nån. Jo, Björns (och mitt, eftersom ateljén fortfarande inte är i ordning) arbetsrum.

Vi har vetat hela tiden att det rummet en dag kommer att bli barnrum, men när vi inredde det levde vi fortfarande i den hysteriskt roliga villfarelsen att det skulle gå att ha barnen i samma rum ett par år. Därför är rummets väggar vita, och fondtapeten vit med svarta träd. En tunn vit gardin på en svart gardinstång prydde fönstret som saknade all form mörkläggningsmöjligheter.

Vi fick hjälp

I helgen gjorde vi ett ryck. Jonas kom hit i lördags och tog med pojkarna ut i ösregnet medan jag och Björn flyttade ut byrå, bokhylla, skrivbord, skrivare och 13 pappkassar med böcker och pärmar ur det blivande barnrummet. Björn spikade dit de sista golvlisterna som aldrig kommit på plats, och jag bar upp prylar på vinden. Rummet städades, och rullgardinen som legat ouppackad ovanpå Simons garderob i snart ett år monterades.

När Jonas kom tillbaka med barnen åt vi lunch, sen hjälpte han Björn att bära ner en garderob och upp en sekretär (modell bastant, anno 1862 (?)) för trappan. Sen fick han med sig kaffe i sin mugg med lock, och medan han drog på sig sin dyngsura jacka igen sa han:

”Asså, jag har varit ute med dem i 2 timmar. Det är ju inte som att de står still… eller springer åt samma håll. Jag är astrött nu, men ni måste ju ha det så här jämt.” Han skrattade och kliade sig i skägget: ”Jag vet inte om jag skulle palla det. Men det var kul!”

Shoppingrunda

I söndags tog jag med mig Simon och handlade en stor rund grön ryamatta och gardiner med blad på. Senare på eftermiddan åkte vi och köpte ett teepee-tält på en Blocketannons också. Det var ett DIY-projekt och visade sig vara något svårt att sätta upp, men nu står det där och båda pojkarna gillar det.

eget rum

Igår kväll blev det sagostund därinne, och sen kom duplon, gosedjuren, napparna, Björn och systemkameran så jag vill kalla det för succé – än så länge.

Jag har satt en ljusslinga (batteridriven) i toppen på tältet för att det ska bli extra mysigt, men det kommer inte riktigt till sin rätt på bilden. Björn sågade gardinerna som ”lite för mycket 70-tal”, men eftersom han inte la in sitt veto så hänger de kvar. Löv (blomblad) på träd liksom. Logiken undgick honom trots allt inte.

Jag kommer visa fler bilder när rummet är färdigställt, dvs när vi flyttat ut kontorshyllorna och och det är dagsljus så man ser nåt.

Adrian då?

Ja, han har såklart inte flyttat in än. Han sover middag där nu, och så fort det blir lite mer ordning ska leken orienteras dit. Gästsängen står kvar – det är inte som att vi tror att det här kommer gå på en helg – och när han börjar sova där på natten så… ja, vi får se hur vi gör. Men hellre än att han får komma in till oss när det strular så kommer nån av oss till honom. Så gjorde vi med Simon också – det finns för övrigt fortfarande en madrass i hans rum som vi kan sova på om det krisar.

Potträning: Så fick vi Simon torr

På BVC råder man föräldrarna att potträna sina barn den sommaren som ligger närmast barnets tvåårsdag. Eftersom Simon fyllde 2 i april så tänkte vi att det var den här sommaren som det skulle hända.

Jag skulle vilja säga att vi lyckats få vår förstfödde torr nu – med undantag av vissa nätter och diverse lätträknade olyckor där det gått lite för fort. Det återstår förstås en del finlir men det stora steget är taget och han har skött sig jättebra.

Jag har förstått att potträning kan gå till på många sätt, men såhär gjorde vi:

Passiv potträning

Vi började för ganska länge sen, efter jul och nyår har jag för mig, med att köpa en potta och erbjuda Simon den med en axelryckning. Pratade lite om vad den var till för och så. Då Simon valde att använda den som badleksak och den inte hade någon annan effekt, köpte vi på min mors inrådan en toalettring för barn som man lägger ovanpå den vanliga toalettringen, du vet. Pratade lite om vad den var till för och så.

Han provade att sitta på den, bara sitta lite alltså, och klättrade upp och ner och höll på, och sen en dag bestämde han sig för att kissa när han satt där.

Glädjetjut

Det var jag som var med honom, och jag brast förstås ut i glädjetjut, segerdans och öste beröm. Jag tror att man rekommenderar motsatsen, men det struntade jag i för vi har en son som behöver mycket uppmärksamhet. Simon blev nästan generat glad, och ville kissa mera men till hans stora besvikelse var det slut.

Under månaderna som följde fram till Björns semester efter midsommar så lät vi Simon sitta på toan när han ville det, och la ingen som helst vikt vid när han inte ville det. När sommaren började närma sig gjorde vi rutin av att sitta på toan före läggdags och när man har vaknat, samt före och efter maten.

Han vande sig vid att kissa på toa, men han undvek att bajsa där. Istället började han komma till oss när han precis hade bajsat, och be om att få byta blöja.

Jag lyckades fånga in honom en gång precis innan, och satte honom på toa. Han blev ängslig och orolig, så jag satte mig på golvet mitt emot honom och pratade om att alla bajsar på toa, och så räknade vi tillsammans upp alla vi känner. Men det var tydligen läskigt ändå, så det dröjde flera veckor innan han vågade sig på det igen.

Sen tog vi blöjan

Under midsommar var vi på landet, och dagarna efter det hade vi Alessiane & Franck på besök men så fort vi blev själva i lugn och ro så tog vi blöjan från Simon. Det var veckan innan vi skulle åka till Italien.

Det var varmt väder, så han spenderade sina dagar i enbart tröja. Vi rullade ihop och ställde undan alla mattor, satte honom på toa med kanske en timmes intervall, och frågade ofta (tjatade) om han behövde gå. Han skötte det ganska bra. Efter 2 dagar fixade han att gå till parken (3 min bort), vara där ganska länge och sen gå hem igen utan olyckor.

Det var det där med att bajsa på toa som inte var lika lätt, men efter några “olyckor” – varav en på en ihoprullad matta – som han själv blev ganska upprörd över, så släppte det.

Sen åkte vi till Italien

På själva resdagen fick han naturligtvis ha blöja, men vi tog med oss toalettringen till honom och tänkte att vi antagligen skulle få börja om – eller i alla fall backa. Björn var skeptisk, han trodde det skulle bli alldeles för mycket bök och exkrementhantering på semestern medan jag tyckte att vaddå, det är ju inte vi som städar och vi måste ge honom chansen att fortsätta lära sig.

Det blev som om vistelsen i ny miljö och med nya rutiner befäste den nya vanan. Simon var blöjfri alla dagar på semestern, utom när vi åkte bil (eftersom han somnade) och på natten.

Sen kom vi hem

Vi hade snabbt hunnit lära oss att Simon är torr, så därför blev vi förvånade när han råkade bajsa i byxan första dagen hemma. Men det var en tillfällig svacka visade det sig.

Vi har provat att ha kalsonger på honom men det verkar kännas lite som blöja, dvs han glömmer lätt av sig, så än så länge är han fortfarande utan och går och näckar under shortsen – men vad gör det? Vi har ju bara kommit halvvägs genom sommaren, och jag är förstås stolt över min lilla pojke som alldeles uppenbarligen själv väljer att vara utan blöja.

Jag har ingen aning om hur vi hade gjort om vi inte hade haft med honom på tåget.

Modiga morfar dagen innan vi åkte till Italien.